Hoppa till innehållet

Molybden

Från Wikipedia
Molybden
Nummer
42
Tecken
Mo
Grupp
6
Period
5
Block
d
Cr

Mo

W
NiobMolybdenTeknetium
[Kr] 4d5 5s1
42Mo



Emissionsspektrum
Emissionsspektrum
Generella egenskaper
Relativ atommassa95,94 u
UtseendeGrå metallisk
Fysikaliska egenskaper
Densitet10 280 kg/m³ (273 K)
AggregationstillståndFast
Smältpunkt2 896 K (2 623 °C)
Kokpunkt4 912 K (4 639 °C)
Molvolym9,38 × 10-6 /mol
Smältvärme32 kJ/mol
Ångbildningsvärme598 kJ/mol
Atomära egenskaper
Atomradie145 pm
Kovalent radie145 pm
JonisationspotentialFörsta: 684,3 kJ/mol
Andra: 1 560 kJ/mol
Tredje: 2 618 kJ/mol
Fjärde: 4 480 kJ/mol
(Lista)
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration[Kr] 4d5 5s1
e per skal2, 8, 18, 13, 1
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstånd6, 5, 4, 3, 2 (stark syra)
Elektronegativitet2,16 (Paulingskalan)
Diverse
Kristallstrukturkubisk rymdcentrerad
tätpackning (bcc)
Elektrisk konduktivitet18,7×106 A/(V × m)
Mohs hårdhet5,5
Identifikation
Historia
Stabilaste isotoper
Huvudartikel: Molybdenisotoper
Nuklid NF t1/2 ST SE (MeV) SP
92Mo 14,84 %
Stabil
93Mo {syn.} 400 år ε 0,405 93Nb
94Mo 9,25 %
Stabil
95Mo 15,92 %
Stabil
96Mo 16,68 %
Stabil
97Mo 9,55 %
Stabil
98Mo 24,13 %
Stabil
99Mo {syn.} 65,94 timmar β 1,357 99Tc
100Mo {syn.} 1×1019 år β 3,034 100Ru
SI-enheter och STP används om inget annat anges.

Molybden är ett metalliskt grundämne. Molybden framställdes i ren form första gången 1781 av den svenske kemisten Peter Jakob Hjelm. Tekniskt framställs det genom att molybdenglans oxideras till molybdentrioxid som efter rening reduceras med vätgas. Slutprodukten blir molybden i pulverform.[1]

Namnet molybden kommer av molybdos, som betyder blyklassisk grekiska, eftersom de båda metallerna påminner om varandra.

Molybden har en bland de högsta smältpunkterna av alla grundämnen. Rent molybden är vitt eller silverfärgat. Metallen är hård men plastiskt formbar. Den är beständig mot luft och vatten vid vanlig temperatur men löses av oxiderande syror.[1]

Molybden förekommer naturligt främst i Molybdenglans och Wulfenit.[2] Den är en tämligen sällsynt metall och halten i jordskorpan är ca 14 ppm.[1]

Molybden finns i flertalet levande organismer och är en viktig beståndsdel i många olika enzymer, särskilt nitrogenas.

Molybden används även i legeringar, speciellt för att höja styrkan och värmetåligheten i olika stålsorter. Molybden är även korrosionsbeständigt, och syrabeständigt, men oxideras vid kraftig upphettning till molybdentrioxid.[2]

Molybdendisilicid är ett motståndsmaterial med hög smältpunkt som är kemiskt motståndskraftigt. Det används därför i ugnar för mycket höga temperaturer och marknadsförs bland annat under namnen Kanthal Super, I Squared R Moly-D och Schupp MolyCom.

Ammoniummolybdat används inom analysen som ett känsligt reagensfosfor- och arseniksyra.[2]

Molybdaena, en latiniserad form av det grekiska ordet för bly, användes under antiken som benämning på olika blyliknande mineral såsom grafit. Det fortsatte fram till slutet av 1700-talet, då Carl Wilhelm Scheele kunde visa att grafit och molybden var två olika ämnen. 1777 skrev han till Johan Gottlieb Gahn för att av honom få sig tillskickat molybdenglans. Genom att behandla molybdenglansen med salpetersyra lyckades han 1778 erhålla en vit oxid, molybdenoxid, som han kallade acidum molybdaenae, molybdensyra. Det var Torbern Bergman som föreslog för Scheele att molybdensyran måste vara oxiden av en ny metall. Scheele vände sig då till sin vän och lärjunge Peter Jakob Hjelm som hade tillgång till de för experimenten nödvändiga ugnarna. Hjelm lyckades 1782 efter att ha blandat pulvriserad molybdenoxid med linolja till en pasta som utblandades med kol och upphettades under hög temperatur reducera molybdensyran till molybden. Hjelm väntade till 1790 då både Scheele och Bergman avlidit innan han publicerade en redogörelse för sina försök. Utforskningen av molybden och dess föreningen fortsatte senare under början av 1800-talet, främst av Jöns Jacob Berzelius. Molybden fortsatte att framställas enligt den ursprungliga primitiva metoden, till dess att Henri Moissan 1893 tog fram en ny metod att reducera oxiden med kol i en elektrisk ugn. Senare utvecklades en metod att smälta molybdenglans med kalk och flusspat i elektrougn.[3]

  1. ^ [a b c] Bra Böckers lexikon, 1978
  2. ^ [a b c] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 18. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 6 
  3. ^ Vanadin - Volfram - Krom - Molybden, artikel i Dædalus 1961