Gepard: Skillnad mellan sidversioner
Kitayama (Diskussion | Bidrag) m Rullade tillbaka redigeringar av 81.225.239.7 (diskussion) till senaste version av Disembodied Soul Märke: Tillbakarullning |
Ingen redigeringssammanfattning |
||
| Rad 35: | Rad 35: | ||
}} |
}} |
||
'''Gepard''' ('' |
'''Gepard''' (''Ac inonyx jubatus'') är ett [[kattdjur]] och den enda arten i underfamiljen '''Acinonychinae''' och släktet '''''Acinonyx'''''. Den skiljer sig från andra kattdjur då den främst jagar dagtid, har runda [[pupill]]er och saknar förmåga att dra in klorna.<ref name="ADW" /> Geparden är det snabbast springande, nu levande, [[däggdjur]]et på kortdistans och håller sedan 1965 [[Guinness Rekordbok|Guinness]] världsrekord med 104,4 km/h på distansen 200 m.<ref name="guinness"/> |
||
== Utseende == |
== Utseende == |
||
Versionen från 13 december 2018 kl. 19.37
| Gepard Status i världen: Sårbar[1] | |
 Gepard (Acinonyx jubatus) | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Rovdjur Carnivora |
| Familj | Kattdjur Felidae |
| Underfamilj | Acinonychinae Pocock, 1917 |
| Släkte | Acinonyx Brookes, 1828 |
| Art | Gepard A. jubatus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Acinonyx jubatus | |
| Auktor | Schreber, 1775 |
| Utbredning | |
 Gepardens utbredningsområde i Afrika | |
| Synonymer | |
| Jaktleopard, se text | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Gepard (Ac inonyx jubatus) är ett kattdjur och den enda arten i underfamiljen Acinonychinae och släktet Acinonyx. Den skiljer sig från andra kattdjur då den främst jagar dagtid, har runda pupiller och saknar förmåga att dra in klorna.[2] Geparden är det snabbast springande, nu levande, däggdjuret på kortdistans och håller sedan 1965 Guinness världsrekord med 104,4 km/h på distansen 200 m.[3]
Utseende
Geparden är mindre än de stora fläckiga kattdjuren (av vilka den bara delar utbredningsområde med leoparden), vanligen 1,10 till 1,50 meter lång. Mankhöjden är maximal 80 cm. Den genomsnittliga vikten ligger för honor vid 38 kg och för hanar vid 43 kg, vissa individer kan vara 53 kg tunga.[4] Svansen blir upp till 81 cm lång.[2]
Geparden har långa, tunna ben och en smal kropp. Trampdynorna är tjocka och täckta med fjälliknande hud. Huvudet är litet och runt och svansen är lång. Pälsen har en gulfärgad ton och är prickig i svart. Geparden kännetecknas av att den har "tårränder", det vill säga en mörk rand under ögat och regelbundna fläckar. Den mörka randen under och runt ögat är fördelaktig då den dämpar effekten av solljus så att geparden inte blir bländad då den främst jagar under dagen. Geparden är ett av få kattdjur som inte kan dra in sina klor utan alltid har dem framme, på grund av det används de inte för att fälla bytet. Klorna hjälper geparden att få ett bättre grepp i marken när den springer. Geparden har en klo högre upp på benet som är längre och vassare så den kan hålla kvar bytesdjuret.[4][2]
Arten har förstorade näsgångar så att den får tillräckligt syre och energi när den springer fort. För samma syfte är även lungorna, bronker, hjärtat och binjurar större i jämförelse med övriga kroppen än hos andra kattdjur.[2]
Utbredning
Geparden förekommer från Afrika till Mellanöstern och Asien, och den delas upp i ett flertal underarter. Tidigare fanns geparden i hela Afrika med undantag av skogrika områden i kontinentens centrum men idag förekommer arten bara söder om Sahara. Beståndet i Asien är nästan utdött. Asiatiska refugier för arten är provinserna Khorasan i nordöstra Iran [5], och Belutsjistan i sydvästra Pakistan [6].
Levnadssätt
Biotop
Geparden är ett typiskt djur för savannen. Den föredrar regioner med högt gräs som kan dölja den för bytesdjur, och med kullar som tjänstgör som utsiktspunkter. I områden med mycket träd och buskar har geparden svårt att uppnå tillräcklig hastighet under jakten.
Socialt beteende
Geparden är aktiv på dagen. På så sätt undviker den kontakt med mera nattaktiva rovdjur som lejon, leopard och fläckig hyena. De nämnda rovdjuren stjäl annars gepardens byten eller utgör en fara för gepardens ungar. Honor lever vanligen ensamma, med undantag av tiden när de föder upp ungarna. Hannar är däremot mera sociala än andra kattdjur.[4] De lever i grupper av två till tre individer (vanligen bröder från samma kull). I sällsynta fall förekommer grupper med upp till 15 individer. Hannar och honor träffas bara för parningen och de skiljs kort efteråt. Individerna eller grupperna har revir som markeras med urin.
Fortplantning och nativitet
Geparden blir könsmogen under andra levnadsåret. Efter dräktigheten som varar cirka 95 dagar[2] föder honan en till åtta ungar (oftast tre till fem).[4] Nyfödda ungar har silvergråa hår på ryggen som troligen utgör ett slags kamouflage. Honan måste ofta lämna sina ungar ensamma för att jaga. Hon har inte heller förmåga att försvara sina ungar när hon möter större rovdjur. Omkring 90 procent av alla nyfödda geparder faller offer för lejon eller andra predatorer. Geparder som överlever dessa kritiska månader kan bli upp till 15 år gamla.[2] Lejonet är gepardens främste predator.
Jakt och föda
Geparden är ganska specialiserad vad gäller byte. Den jagar mest antiloper, men kan i sällsynta fall även fälla zebror. I östra Afrika jagar den nästan uteslutande Thomsongasell, Grantgasell och impala.[7] Vanligen är bytet inte tyngre än 60 kg. Vid brist på föda jagas även harar, kaniner och fåglar.
För att hitta antiloper klättrar geparden ofta upp i träd eller på termitstackar.[2] Den smyger sig under jakten fram till bytet tills avståndet ligger mellan 50 och 100 meter.[7] Sedan springer den med sin typiska snabbhet för att fälla bytet. Om geparden inte lyckas efter några hundra meter ger den upp och söker efter ett annat byte. Trots detta sträcker sig jakten över en längre distans än hos andra kattdjur. Vanligtvis är 50 till 70 procent av alla försök framgångsrika.[källa behövs] Inget annat rovdjur som jagar ensam är lika lyckosam, bara rovdjur som jagar i flockar når bättre resultat.[källa behövs] Geparden kastar omkull bytet genom att springa mot extremiteterna. Sedan kvävs bytet med hjälp av tänderna som sätts i bytets strupe.[2] Vanligen vilar geparden efteråt en stund men den kan inte vänta för länge om den inte vill förlora antilopen till andra rovdjur. Den kan bara springa i ca 30 sekunder, annars kan den dö. I en hastighet på 110-120 km i timmen ser den fortfarande lika bra medan den springer, detta beror på att den håller huvudet lika långt från marken hela tiden.
Systematik
Geparden skiljer sig ganska mycket i sina morfologiska och anatomiska egenskaper från övriga kattdjur och därför placeras den vanligtvis i den egna underfamiljen Acinonychinae. Nyare genetiska studier indikerar dock att den är närmare släkt med de övriga kattdjuren vad som tidigare antagits. Gepardens närmaste levande släktingar är med jämförelsevis stor säkerhet puman och jaguarundin.[källa behövs]
Släktet Miracinonyx som under pleistocen levde i Amerika och som liknade geparden i utseende betraktades tidigare som gepardens närmaste släkting. Troligen utgör dessa utdöda djur pumans systertaxon som på grund av konvergent evolution fick samma utseende som den afrikansk-asiatiska geparden.[8]
Det äldsta kända fossilen av gepard är från Afrika men kort efteråt förekom arten även i Eurasien. En släkting till dagens art som under pleistocen levde i Europa beskrevs med det vetenskapliga namnet Acinonyx pardinensis. Arten var tydlig större än dagens gepard. De yngsta fossilen av A. pardinensis är 500 000 år gamla och de hittades nära Wiesbaden.
Genetiska studier har fastställt att dagens geparder troligen hade en väldig liten grupp av anfäder som levde för cirka 10 000 år sedan (jämför: flaskhalseffekten).[9] Vid denna tid dog den amerikanska släktingen Miracinonyx ut och den afrikansk-asiatiska arten var troligen på samma väg.
Underarter
Traditionellt delades geparden upp i sju underarter men senare studier brukar dela upp den i fem. Följande lista följer Krausman & Morales (2005):[1]
- A. j. hecki Hilzheimer, 1913 - förekommer i nordvästra Afrika.
- A. j. fearsoni (Smith, 1834) - förekommer i östra Afrika.
- A. j. jubatus (Schreber, 1775) - förekommer i södra Afrika.
- A. j. soemmerringi (Fitzinger, 1855) - förekommer i nordöstra Afrika.
- A. j. venaticus (Griffith, 1821) - förekommer idag från norra Afrika till Iran. Tidigare fanns den även i Indien, Pakistan och Afghanistan.
Underarten venaticus har tidigare kallats asiatisk gepard och i en studie av Nowell och Jackson från 1996 bedömdes den bara finnas kvar i Iran, och dess västliga utbredningsgräns ansågs vara Arabiska halvön. I en senare studie av Krausman och Morales från 2005 inkluderas även populationen av gepard i norra Sahara i taxonet venaticus. Typlokalen för venaticus är okänd. Huruvida populationen i norra Sahara, vilken främst förekommer i Algeriet, tillhör hecki eller venaticus får kommande genetiska studier visa.[1]
Tidigare räknades ytterligare en variation som underart, A. j. rex. Underartens existens var fram till 1975 oviss. Studier har visat att dessa djur inte utgör en underart utan uppstår på grund av en mutation i en recessiv gen.[källa behövs]
Geparden och människan
Under 1990-talet sköts en hel del geparder av bönder i Afrika, eftersom får och getter är lättfångade byten för geparder. I Namibia har man sedan några år prövat en ny, intressant metod att hålla geparder borta från tamboskap: specialtränade turkiska vallhundar av rasen anatolisk herdehund lever sida vid sida med getterna, och går ögonblickligen till attack mot geparder som närmar sig.
De till en början konservativa och skeptiska farmarna är nu genomgående positiva, och geparden ökar i antal i Namibia.
Geparder har länge domesticerats och använts i exempelvis antilopjakt.[7]
Status och hot
Enligt uppskattningar består den kända populationen av gepard av inte mer än 7 000 individer och uppskattningsvis uppgår den globala populationen till inte mer än 10 000 individer.[1] Dess är fördelade över 25 afrikanska stater och dessutom lever uppskattningsvis 60 till 100 individer i Iran.[1] Den största populationen finns i Namibia med cirka 2 500 individer. De flesta geparderna lever utanför skyddsområden och därför förekommer ofta konflikter med människor som har betesdjur.[1] IUCN listar hela beståndet som sårbart (VU).[1] De två underarterna A. j. hecki och A. j. venaticus klassas som akut hotad (CR).[1] Avelsprogram i djurparker med hjälp av konstgjord befruktning har varit framgångsrik. Ett pågående program vill introducera några afrikanska individer i ett viltreservat i Indien.
Namn
Det vetenskapliga namnet för släktet kommer från klassisk grekiska och är sammansatt av ακίνητος akínetos "orörlig" samt ὄνυξ ónyx "klo". Detta refererar till dess oförmåga att dra in klorna som andra kattdjur. Under det brittiska styret av Indien blev geparden känd som jaktleopard, det rörde sig då om den för Indien idag utdöda underarten venaticus.
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 9 september 2010. med följande källor:
Noter
- ^ [a b c d e f g h] Durant, S., Marker, L., Purchase, N., Belbachir, F., Hunter, L., Packer, C., Breitenmoser-Wursten, C., Sogbohossou, E. & Bauer, H. 2008 Acinonyx jubatus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 7 februari 2014.
- ^ [a b c d e f g h] Erin R. Lehnert och Laura Podzikowski (2013). ”Acinonyx jubatus cheetah” (på engelska). Animal Diversity Web (University of Michigan). http://animaldiversity.org/site/accounts/information/Acinonyx_jubatus.html. Läst 4 maj 2017.
- ^ ”Fastest...” (på brittisk engelska). Guinness World Records. http://www.guinnessworldrecords.com/products/books/superlatives/fastest. Läst 7 december 2017.
- ^ [a b c d] P. Jackson (21 mars 2005). ”Cheetah”. ARKive. http://www.arkive.org/cheetah/acinonyx-jubatus/#text=All. Läst 11 maj 2012.
- ^ ”Asiatic Cheetah”. Wild About Cats. Arkiverad från originalet den 27 november 2007. https://web.archive.org/web/20071127032405/http://www.wildaboutcats.org/asiatic.htm. Läst 7 december 2007.
- ^ ”Asiatic Cheetah”. WWF-Pakistan. Arkiverad från originalet den 17 november 2007. https://web.archive.org/web/20071117053037/http://www.wwfpak.org/sc_asiaticcheetah.php. Läst 7 december 2007.
- ^ [a b c] Nowak, R. M. (1999) sid.834-836
- ^ Ross Barnett, Ian Barnes, Matthew J. Phillips, Larry D. Martin, C. Richard Harington, Jennifer A. Leonard, Alan Cooper: Evolution of the extinct Sabretooths and the American cheetah-like cat. In: Current biology 2005, Bd. 15(15), S. R589-R590 (PDF Arkiverad 5 mars 2011 hämtat från the Wayback Machine.)
- ^ M. Menotti-Raymond, S. J. O'Brien: Dating the genetic bottleneck of the African cheetah. In: Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America. 1993; 90(8): 3172-3176
Tryckta källor
- Matto H. Barfuss (2005) Leben mit Geparden. Naturbuch Verlag, Augsburg 1998, Goldmann, München. ISBN 3-442-15311-5
- Fritz Pölking, Norbert Rosing (1993) Geparde. Die schnellsten Katzen der Welt. Tecklenborg, Steinfurt. ISBN 3-924044-11-2
- P. Leyhausen (1997) Katzen. in Grzimek's Enzyklopädie. Bd 3. Nagetiere, Raubtiere. Brockhaus - Die Bibliothek. Brockhaus Verlag, Leipzig - Mannheim. ISBN 3-7653-6111-9
- R. Conniff (1999) Geparden - Die Geister der Savanne. in: National Geographic, december, (tyska utgåva). ISSN 0027-9358
- Luke Hunter, D. Hamman (2003) Cheetah. Struik Publishers, Cape Town, ISBN 1-86872-719-X
- Gus Mills, M. Harvey (2001) African Predators. Struik Publishers, Cape Town, ISBN 1-86872-569-3
- Ronald M. Nowak (1999) Walker's Mammals of the World. Bd 1. Johns Hopkins Univ. Press, Baltimore 6, s:834. ISBN 0-8018-5789-9
- Richard D. Estes (1991) The behaviour guide to African mammals. Univ. of Calif. Press, Berkeley, s:377. ISBN 0-520-05831-3
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Gepard.
|