Hoppa till innehållet

Pleistocen

Från Wikipedia
Kvartär
de senaste 2,58 miljoner åren
Period
(System)
Epok
(Serie)
Ålder
(Etage)
Miljoner
år sedan
Kvartär Holocen Meghalaya 0,004–0,000
Northgrip 0,008–0,004
Greenland 0,012–0,008
Pleistocen Övre 0,129–0,012
Chiba 0,774–0,129
Calabria 1,80–0,774
Gela 2,58–1,80
Neogen Pliocen Piacenza tidigare

Pleistocen är en geologisk epok som sträcker sig från cirka 2 580 000 år sedan till ungefär 11 700 år sedan. Under pleistocen sker omfattande nedisningar på norra jordklotet, som vanligen benämns istider. Tidsperioden utgör huvuddelen av kvartärtiden, en tidsperiod som också innefattar holocen.

Den skotske geologen Charles Lyell introducerade namnet pleistocen i mitten av artonhundratalet baserat på lagerstudier utförda på Sicilien. Namnet är skapat från grekiskans πλεῖστος, pleīstos, "mest", and καινός, kainós, "nya".[1]

Före 2009 ansågs pleistocen endast ha tre etager och börja vid starten för calabria för cirka 1,8 miljoner år sedan. De för pleistocen typiska nedisningarna av norra halvklotet började dock redan under gelatiden. Den Internationella stratigrafiska kommissionen fastställde därför 2009 att kvartär och pleistocen ska börja redan vid gelatidens början, för cirka 2,6 miljoner år sedan. Därmed blev gela den äldsta åldern och nedersta etagen av kvartär och pleistocen.[2]

Perioden definieras av en omfattande nedkylning av klimatet på jorden, att vattenlevande blötdjur som klarar sig i kallare vatten utvecklas och att äldre vattenbaserade organismer (latin: discoaster) försvinner, samt att moderna hästar och elefanter uppträder och sprider sig över större områden.

I arkeologi motsvaras pleistocen av paleolitikum, den äldre stenåldern.

Istider i Skandinavien

[redigera | redigera wikitext]

Under pleistocen inträffade en lång serie nedisningar av Skandinavien. De tre mest välstuderade är Elster, Saale, och Weichsel, som alla tre tidvis täckte större delen av Skandinavien och nådde norra Tyskland.

Kvartär
Klimatskeden i Norra Europa
Glacial /
Interglacial
Stadial / Kron
Syreisotopstadium, MIS
Tusental
år sedan
Flandern
(Holocen)
värmetid

MIS 1
Subatlantisk tid 2,6–0,0
Subboreal tid 5,8–2,6
Atlantisk tid 9,0–5,8
Boreal tid 9,9–9,0
Preboreal tid 11,7–9,9
Weichsel

istid
Yngre dryas 13–11,7
Alleröd 14–13
Äldre dryas 14
Bölling 15–14
Äldsta dryas 16–15
Weichsels huvudfas
MIS 2
24–16
Mellersta Weichsel
MIS 4–3
70–24
Odderade - MIS 5a 80–70
Rederstall - MIS 5b 90–80
Brörup - MIS 5c 100–90
Herning - MIS 5d 115–100
Eem Eem - MIS 5e 126–115
Saale
istid
Warthe - MIS 6
Drenthe - MIS 6
200–126
Dömnitz - MIS 7 240–200
Fuhne - MIS 8 300–240
Holstein MIS 9 320–300
Elster MIS 10 380–320
Cromer MIS 21–11 860–380
Bavel MIS 63–22 1800–860
Menap
Waal
Eburon
Tegelen MIS 103–64 2600–1800
Pretegelen

Epoken i jordens kronologi

[redigera | redigera wikitext]
Geokronologi
 Denna tabell: visa  redigera 
Eon Era Period Epok
Fanerozoikum Kenozoikum Kvartär Holocen (0,01–0)
Pleistocen (2,59–0,01)
Neogen Pliocen (5–2,6)
Miocen (23–5)
Paleogen Oligocen (35–23)
Eocen (57–35)
Paleocen (65–57)
Mesozoikum Krita Yngre krita (100–65)
Äldre krita (146–100)
Jura Yngre jura (161–146)
Mellersta jura (176–161)
Äldre jura (200–176)
Trias Yngre trias (228–200)
Mellersta trias (245–228)
Äldre trias (251–245)
Paleozoikum Perm Loping (260–251)
Guadalupe (271–260)
Cisural (299–271)
Karbon Pennsylvania (318–299)
Mississippi (359–318)
Devon Yngre devon (385–359)
Mellersta devon (398–385)
Äldre devon (416–398)
Silur Pridoli (419–416)
Ludlow (423–419)
Wenlock (428–423)
Llandovery (444–428)
Ordovicium Yngre ordovicium (461–444)
Mellersta ordovicium (472–461)
Äldre ordovicium (488–472)
Kambrium Furong (497–485)
Miaoling (509–497)
Kambriums serie 2 (521–509)
Terreneuve (541–521)
Proterozoikum Neoproterozoikum Ediacara
Kryogenium
Tonium
Mesoproterozoikum Stenium
Ecstasium
Kalymmium
Paleoproterozoikum Staterium
Orosirium
Ryacium
Siderium
Arkeikum Neoarkeikum
Mesoarkeikum
Paleoarkeikum
Eoarkeikum
Hadeikum
Teckenförklaring: Tidsintervallet inom parenteser representerar miljoner år sedan då epoken varade.
  1. ^ Online Etymology Dictonary
  2. ^ Jan Lundqvist, Thomas Lundqvist, Maurits Lindström: Sveriges geologi, sid 435, Studentlitteratur, ISBN 978-91-44-05847-4.