Bofink (Fringilla coelebs) är en liten tätting som tillhör familjen finkar och som är mycket talrik i Europa.
| Bofink Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
.jpg) Bofink, adult hane. | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Tättingar Passeriformes |
| Familj | Finkar Fringillidae |
| Släkte | Fringilla |
| Art | Bofink F. coelebs |
| Vetenskapligt namn | |
| § Fringilla coelebs | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 | |
| Underarter | |
| se text | |
 Underarten F. c. madeirensis som tillhör underartsgruppen canariensis/ombriosa | |
Utseende, fältkännetecken och läte
Bofinken är stor som en gråsparv, men slankare och med längre stjärt. Den mäter 14–16 cm,[2] har ett vingspann på 25–29 cm och en vikt på ungefär 20 gram. Den har en kort, tjock och konisk näbb, på vilken näsborrarna sitter närmare näbbryggen än käkkanterna. Den adulta hanen skiljer sig från honan på att pannan är svart vid näbbroten och den övriga delen av huvudet är gråblått, utom kinderna, som är rödbruna. Den rödbruna färgen sträcker sig också ned på hals och bröst, där honan istället är mattare färgad i gråbrunt. Bofinken utmärker sig i flykten genom sina dubbla vita vingband och de yttre stjärtpennornas vita fält, som kontrasterar mot den i övrigt mörka stjärten. Även på icke flygande fåglar är de båda vingbanden framträdande.[3]
När bofinken rör sig på marken nickar den rytmiskt på huvudet och den flyger i kraftfulla bågar. Bofinken är en ganska orädd fågel.[3]
Läte
Från mars månad sjunger den högt och genomträngande med sin omisskännliga slutmelodi, ungefär som tsitsitsitsjatsjatsoritiu-tsip eller tsiptsiptsip. Lövsångarens sång liknar bofinkens, men är tydligt svagare, och utan drill i slutet. Bofinkens lockläte är ett högljutt fink, fink. Dess flygläte är ett dämpat jupp. Förutom locklätet fink finns även i vissa trakter ett hyitt eller rrhy som kallas "regnsång". Detta läte kan fungera som lockläte, varningsläte eller revirläte.[2]
I olika områden förekommer olika läten, så kallade regionala dialekter. Juvenilen lär sig att sjunga under den första våren genom att härma sina artfränder. De melodier som de lär sig på det sättet sjunger de sedan under resten av livet.
Utbredning och systematik
Systematik
Bofinken tillhör familjen finkar där den ingår i det lilla släktet Fringilla tillsammans med de två arterna blå bofink och bergfink.
Utbredning
Bofinken återfinns från granskogs- eller lägre delen av tallskogsregionen i Lappland, ned till södra Europa. Dess utbredning sträcker sig in i västra Asien, nordvästra Afrika, Kanarieöarna]] och Madeira. På Teneriffa och Gran Canaria samexisterar den med den närbesläktade, endemiska arten blå bofink.
Delar av världspopulationen är flyttfåglar och många övervintrar i södra Europa och norra Afrika. Särskilt honan med sina årsungar lämnar häckningsområdet på vintern, medan äldre bofinkshanar i större utsträckning övervintrar i sitt revir. Andra populationer är stannfåglar eller strykfåglar. Bofinken har introducerats till Nya Zeeland, där den förekommer på både nord- och Sydön.
Underarter
Den delas upp i ett stort antal underarter, ofta mellan 15 och 20 stycken. Dessa underarter delas in i sex distinkta grupper, tre polytypiska och tre monotypiska:[4]
- coelebs-gruppen
- Fringilla coelebs coelebs Stresemann, 1925 – häckar från kontinentala Europa till Sibirien och Mindre Asien. Övervintrar så långt söderut som norra Afrika.
- Fringilla coelebs gengleri Kleinschmidt, 1909 – häckar på Brittiska öarna, Yttre Hebriderna och Orkneyöarna.
- Fringilla coelebs balearica Jordans, 1923 – häckar på Iberiska halvön och Balearerna.
- Fringilla coelebs sarda Rapine, 1925 – häckar på Sardinien.
- Fringilla coelebs schiebeli – häckar på Kreta
- Fringilla coelebs syriaca Harrison, 1945 – häckar på Cypern och i Levanten.
- Fringilla coelebs solomkoi Menzbier & Sushkin, 1913, inkl. caucasica Serebrowski, 1925 – häckar på Krimhalvön och Kaukasus.
- Fringilla coelebs alexandrovi Zarudny, 1916 – häckar i norra Iran.
- Fringilla coelebs transcaspica Zarudny, 1916 – häckar i nordöstra Iran.
- moreletti/maderensis-gruppen
- canariensis/ombriosa-gruppen
- Fringilla coelebs canariensis Vieillot, 1817, inkl. tintillon Webb, Berthelot & Moquin-Tandon, 1841 – häckar på Kanarieöarna (Gran Canaria, Gomera och Tenerife)
- Fringilla coelebs ombriosa Hartert, 1913 – häckar på Hierro på Kanarieöarna.
- palmae
- Fringilla coelebs palmae Tristram, 1889 – häckar på La Palma på Kanarieöarna.
- africana
- Fringilla coelebs africana Levaillant, 1849 – häckar i nordvästra Afrika, från Marocko till nordvästra Tunisien.
- spodigenys
- Fringilla coelebs spodiogenys Bonaparte, 1841 – häckar i östra Tunisien och nordvästra Libyen.
Ekologi
Biotop
Den förekommer i skogsbiotoper, trädgårdar och parker, men även i bergsområden upp till ungefär 1500 meters höjd. På våren markerar hanen sitt häckningsrevir genom ljudlig sång. Det omsorgsfullt byggda redet är tjockt och skålformigt och består av rötter, barkbitar, strån, mossa och lavar. Det fodras invändigt med hår och enstaka fjädrar. Redet byggs oftast på en höjd av två till tio meter, på buskar eller högt i träden i en grenklyka, och väl maskerat med mossa och lav.
Häckning och revirbeteende
Bofinkhonan lägger vanligtvis två kullar om året men under varma somrar förekommer det att de lägger än fler kullar. Honan lägger 3–6 ljusbruna eller blåaktigt vita ägg per kull. Äggen kan vara rätt olikfärgade från bo till bo, de är dock alltid tecknade med röd- till mörkbruna fläckar och fina streck. Vid fara döljer sig honan i redet genom att huka sig så djupt som möjligt. Äggen ruvas i tretton till fjorton dagar av honan. Efter att äggen kläckts utfodras ungarna av båda föräldrarna. Efter ytterligare cirka fjorton dagar lämnar juvenilerna boet. Den första kullen läggs strax efter lövsprickningen, den andra vid midsommartid. Under häckningen accepterar paret inte gärna någon annan bofinksindivid i närheten av boet.
Hanarna tävlar med varandra i sång, och kämpar även undantagsvis med både näbb och klor för att lösa revirtvister.
Föda
Bofinkens föda består av bär, insekter och frön av alla sorter. Med sin kraftiga näbb kan den utan större ansträngning lösgöra fröna ur de fasta skalen. Ungarna utfodras med insekter och larver.
Bofinken och människan
Status och hot
Bofinken har ett stort utbredningsområde, uppskattat till 7 miljoner kvadratkilometer,[5] och en stor global population som uppskattas till 530-767 miljoner adulta individer, varav 371-537 miljoner i Europa.[1] Populationstrenden är något positiv, och utifrån dessa faktorer så bedöms den inte som hotad av IUCN och kategoriseras som livskraftig (LC).[1] Bofinken är mycket vanlig i Europa och den talrikaste finken i Västeuropa.[källa behövs]
Status i Sverige
Tillsammans med lövsångaren är bofinken Sveriges vanligaste fågelart. Antalet par i Sverige uppskattas till cirka 10 miljoner.[6]
Namn
Det svenska trivialnamnet "bofink" härstammar från medellågtyskans Bokvink(e) eller av danska bogfink, med betydelsen "bokfink".[7] Bofinken har haft många dialektala namn i svenskan, exempelvis kvint i Värmland, risstackfågel i Dalarna, tvint i Norrbotten och vitt-ilt i Härjedalen[6]. Från 1800-talet finns ett antal källor som anger dialektala namn som baserar sig på "hampa", exempelvis anger Sven Nilsson i sin bok Skandinavisk fauna från 1824 att hamptätting är ett småländskt namn för bofink.[8] Flera av dessa dialektala namn som hamp-tätting, hamp-spink, hamp-fink och hamp-ticka anges dock i äldre källor som dialektala namn för hämpling.[9][10][11][12]
Det vetenskapliga artepitetet coelebs är latin och betyder "ungkarl" och syftar på att honorna lämnar hanarna ensamma om vintern i fågelns norra utbredningsområde.
Som burfågel
Bofinken klarar sig ganska bra i fångenskap och värderas på många ställen högt för sin sång. Som alla andra inom EU naturligt förekommande fågelarter är den emellertid fridlyst, och det är därför olagligt att insamla eller hålla bofinkar i fångenskap.[13] Detta gäller levande såväl som döda exemplar, samt ägg.[14]
Referenser
- Texten bygger på översättningar från tyskspråkiga Wikipedias artikel Buchfink, läst 8 december 2006 och engelskspråkiga Wikipedias artikel Chaffinch, läst 9 december 2006.
Noter
- ^ [a b c] BirdLife International 2012 Fringilla coelebs Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
- ^ [a b] Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 346. ISBN 91-34-51038-9
- ^ [a b] Björn Bergenholtz (2011) Känn igen 25 fåglar. ISBN 978-91-29-67610-5.
- ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
- ^ ”Eurasian Chaffinch Fringilla coelebs”. Species factsheet. BirdLife International. http://www.birdlife.org/datazone/speciesfactsheet.php?id=8755. Läst 6 september 2013.
- ^ [a b] Sveriges Ornitologiska Förening – Bofink Arkiverad 21 april 2005 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ Svenska Akademiens ordbok: Bofink
- ^ Sven_Nilsson (1824) Bofink, Skandinavisk fauna, sid:332
- ^ Svenska Akademiens ordbok: Hamp-tätting
- ^ Svenska Akademiens ordbok: Hamp-spink
- ^ Svenska Akademiens ordbok: Hamp-fink
- ^ Svenska Akademiens ordbok: Hamp-ticka
- ^ Naturvårdsverket – Fågelskyddet i EU
- ^ Jordbruksverket – Artskyddsförordningen; Förbjudna aktiviteter Arkiverad 27 september 2007 hämtat från the Wayback Machine.
Källor
- Sveriges Ornitologiska Förening – Bofink
- Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-ROM.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Bofink.- Sveriges Radio: P2-fågeln Bofink Läte
- Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
- Dansk ornitologisk forening
