Hoppa till innehållet

Ferrari 500 F2

Från Wikipedia
Ferrari 500 F2/625 F1
Ferrari 500 F2 1951
Ferrari 500 F2 1951
Grundinformation
MärkeFerrari
Tillverkning500: 11 st, 1951-1953
625: 6 st, 1953-1955
DesignerAurelio Lampredi
Konstruktion
BesläktadeFerrari Monza
Drivlina
Motor4-cyl radmotor
DrivningBakhjulsdrift
Kronologi
FöregångareFerrari 375 F1
EfterträdareFerrari 553 Squalo

Ferrari 500 F2 är en formelbil, tillverkad av den italienska biltillverkaren Ferrari mellan 1951 och 1953. Den större Ferrari 625 F1 byggdes för formel 1 under 1953 till 1955.

Aurelio Lampredi hade ersatt Gioacchino Colombo som Ferraris chefskonstruktör i slutet av fyrtiotalet. Hans första uppgift blev att ta fram en fyrcylindrig motor för formel 2-bilar, men Lampredis motor kom till användning även i världsmästerskapet. Inför säsongen 1952 hade flera av deltagarna dragit sig ur F1 på grund av den bistra efterkrigsekonomin, främst då de första säsongernas dominant, Alfa Romeo. I praktiken återstod endast Ferrari och BRM. När sedan BRM drog ut på sina tester inför säsongen beslutade CSI att köra VM med formel 2-bilar för att öka intresset hos andra märken.

500 F2 användes med tvålitersmotor i formel 2 under 1951. Lampredis motor var konstruerad för att kunna förstoras och bilen kördes även i formel 1 med 2,5-litersmotor under 1951.

Under VM-säsongerna 1952 och 1953 var bilen helt överlägsen konkurrenterna och vann 14 av de 15 lopp den ställde upp i. Alberto Ascari vann nio segrar i rad under perioden.

Till säsongen 1954 infördes ett nytt formel 1-reglemente med 2,5-liters sugmotorer. 625 F1 var tänkt som en interimsmodell, medan Ferrari ordnade inkörningsproblemen med den nya Squalo-modellen, men problemen med tillförlitlighet och väghållning var svårlösta och 625:an tävlade även under 1955.

625 F1 var en förstorad version av 500-modellen. Under sin aktiva tid uppdaterades den bland annat med starkare motor från Squalo-modellen.

Tekniska data

[redigera | redigera wikitext]
Tekniska data[1] 500 F2 625 F1
Motor:  Frontmonterad 4-cylindrig radmotor
Cylindervolym 1985 cm³ 2498 cm³
Borrning x slaglängd:  90,0 x 78,0 mm 94,0 x 90,0 mm
Kompression 13,0:1
Max effekt vid varvtal:  185 hk vid 7 500 v/min 210 hk vid 7 000 v/min
Ventilstyrning:  Dubbla överliggande kamaxlar, 2 ventiler per cylinder
Förgasare 2 Weber 50 DCO
Växellåda 4-växlad manuell, transaxel
Hjulupphängning fram:  Dubbla tvärlänkar, tvärliggande bladfjäder
Hjulupphängning bak:  De Dion-axel, dubbla längslänkar, tvärliggande bladfjäder
Bromsar Hydrauliska trumbromsar
Chassi & kaross Ovalrörsram med aluminiumkaross
Hjulbas 216 cm
Torrvikt 560 kg 600 kg
Toppfart:  260 km/h 270 km/h

Tävlingsresultat

[redigera | redigera wikitext]

500-modellen debuterade i formel 2-loppet i Modena 1951. Alberto Ascari vann tävlingen i sin 500, före José Froilán González i en tolvcylindrig 166 F2.

1952 dominerade 500-modellen F2-säsongen, med tio vinster, varav fyra dubbelsegrar och två trippelsegrar.

Även 1953 blev en bra säsong för Ferrari, med fem formel 2-segrar, varav två dubbelsegrar.

Världsmästerskapet

[redigera | redigera wikitext]
Alberto Ascari och Luigi Villoresi vid Italiens Grand Prix 1952.

500-modellen kördes första gången i ett formel 1-lopp vid Baris Grand Prix 1951, som kördes utanför VM-serien. Bilen var en prototyp med 2,5-litersmotor och Piero Taruffi slutade på en tredje plats.

Säsongen 1952 dominerades av Ferrari. Taruffi vann årets första lopp, Schweiz Grand Prix. Därefter vann Alberto Ascari resterande sex lopp i Europa.

Ferraris förare tog hem de tre första platserna i förarmästerskapet, med Ascari som mästare, före Giuseppe Farina och Piero Taruffi.

Ferrari dominerade även säsongen 1953 och vann sju av åtta lopp i Europa. Mike Hawthorn segrade i Frankrikes Grand Prix och Farina tog hem Tysklands Grand Prix. Övriga Ferrari-segrar stod Ascari för.

Ascari blev världsmästare för andra året i rad 1953, med kollegorna Farina på tredje, Hawthorn på fjärde och Luigi Villoresi på femte plats i förarmästerskapet.[2]

Utanför VM-serien körde Ferrari 500-modellen med 2,5-litersmotor i Formel Libre. Stallet tog en trippelseger i Buenos Aires Grand Prix, med Farina som segrare före Villoresi och Hawthorn. I Rouens Grand Prix vann Farina före Hawthorn.

Säsongen 1954 ställdes Ferrari-stallet inför betydligt tuffare konkurrens. Dessutom hade den dubble världsmästaren Ascari valt att gå över till det nystartade Scuderia Lancia. Den något bedagade 625:an tog bara en seger under året, när González vann Storbritanniens Grand Prix.

González slutade ändå tvåa i förarmästerskapet, med kollegorna Hawthorn på tredje och Maurice Trintignant på fjärde plats.

Säsongen 1955 lyckades Ferrari bara vinna ett lopp, Monacos Grand Prix, genom Trintignant.

Bäste Ferrari-förare i förarmästerskapet blev Eugenio Castellotti på en tredjeplats, hjälpt av poäng han tagit i början av säsongen i Lancia-stallet.

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]