CART World Series 2001
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2020-06) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Champ Car-säsongen 2001 bestod av 20 deltävlingar.
Säsongsresumé
[redigera | redigera wikitext]Gil de Ferran tog sin andra raka titel med Marlboro Team Penske, innan stallet annonserade att man skulle lämna CART, för att istället delta i IRL säsongen 2002. De Ferrans säsong var mer övertygande än hans titel 2000, då han låg på åttonde plats efter sju deltävlingar, men ändå kunde ta sig fram i det sammanlagda mästerskapet, och till slut övervinna Kenny Bräcks titelutmaning. Det som gav honom övertaget var segrarna på Rockingham och Houston, där hans enda två segrar kom. Då Bräcks form avtog mot slutet, räckte de Ferrans två segrar mot Bräcks fyra vinster.
Bräck var annars säsongens överraskning, då han såg ut att kunna föra Team Rahal till dess första titel sedan stallägaren Bobby Rahal vann debutåret 1992. Bräck hade sin stora fördel på ovalerna, då han vann på Motegi, Milwaukee, Chicago och Lausitzring. Rahal kunde dock inte hålla kvar Bräck i teamet, utan 35-åringen skrev på ett ettårskontrakt med Chip Ganassi Racing. Bräcks stallkamrat Max Papis vann Portlands och Laguna Secas tävlingar i skymundan, och slutade på sjätte plats sammanlagt.
Michael Andretti hade sitt bästa år sedan 1996, och avslutade säsongen på en tredjeplats, med en ytterligare förbättring av sitt vinstrekord i Toronto. Det som var oroande var dock den lilla attraktionskraft serien hade för de inhemska amerikanska förarna. Förutom Andretti var det bara 1996 års mästare Jimmy Vasser och Bryan Herta som deltog under hela säsongen. Av 32 deltagande förare överhuvudtaget, var bara sju från USA, och ett flertal körde tre race eller mindre. Samtidigt märktes en neddragning av biljettförsäljningarna på ovalbanorna, som istället började byta till IndyCar. Bland annat Michigan 500 kördes för sista gången, men även Nazareth Speedway valde att byta serie. Det gjorde att CART gick in i 2002 med rekordlåga fem ovaler schemalagda, varav enbart två i USA.
Chip Ganassi Racing vann titlarna 1996, 1997, 1998 och 1999, och etablerade sig då som den dominerande kraften inom amerikansk formelbilsracing. Stallet hade dock inte fått in vare sig Jimmy Vasser eller Juan Pablo Montoya bland de sex bästa 2000, vilket ledde till att Vasser fick lämna stallet, samtidigt som Williams i formel 1, utnyttjade sin option på Montoya. Bruno Junqueira och Nicolas Minassian blev ersättarna, men ingen av dessa klarade av att hålla Montoyas och Vassers klass. Minassians förmåga att köra bilen ansågs vara så dålig, att han fick lämna teamet redan under våren, medan Junqueira kunde åtminstone vinna på Road America. Dock slutade han på sextonde plats i mästerskapet, vilket markerade Ganassis sämsta säsong någonsin.
Även Team KOOL Green hade en mindre lyckad säsong. Dario Franchitti hittade inte den storform han hade, när han slutade på de sammanlagda mästerskapspallarna 1998 och 1999, men fick nöja sig med att vinna Clevelands flygplatstävling, men hans sjundeplats var under förväntningarna. Stallkamraten Paul Tracy famlade återigen i det mörker han hade under säsongen 1998, och ingenting gick som han önskade. Efter att ha varit på pallen i två av de tre första tävlingarna, nådde han inte podiet i någon av de sjutton sista racen, och fjortondeplatsen var hans sämsta någonsin. Att Andretti blev trea i den nystartade systerverksamheten Team Motorola gjorde inte säsongen lättare att svälja för varken Franchitti eller Tracy.
I kontrast till detta överraskade Scott Dixon depån, genom att vinna på Nazareth under sin debutsäsong, utklassa stallkamraten Maurício Gugelmin, och sluta åtta i sin debutsäsong för det ekonomiskt ansatta PacWest-stallet. Även Mo Nunn Racing tog ett stort steg framåt med en niondeplats för Tony Kanaan. Stallets tilltänkta fixstjärna Alex Zanardi kunde dock inte hitta formen han hade när han vann titlarna med Ganassi 1997 och 1998. Han hittade formen först i det ödesdigra loppet på Lausitzring. Zanardi ledde tävlingen, när han gick in i depån för att tanka. Han kom ut bland de första, men hade för bråttom, slirade ut på gräsmattan, och blev träffad rakt in i cockpitsidan av Alex Taglianis bil. Tagliani klarade sig utan allvarliga skador, men Zanardi var nära att dö av de svåra skadorna han fick i sina ben, som han tvingades amputera.
Den brasilianska dominansen fortsatte, även om Rio de Janerios oval fick stryka på foten, för de två nya europeiska tävlingarna. De Ferran tog sin andra raka mästerskapstitel, hans stallkamrat Hélio Castroneves vann IRL:s Indianapolis 500, och CART:s tävlingar på Long Beach, Detroit och Mid-Ohio. Han slutade fyra i mästerskapet, två poäng före Cristiano da Matta, som fick kontrakt med Newman/Haas Racing inför säsongen. Da Matta vann på Monterrey, Surfers Paradise och Fontana, och de två sista segrarna gjorde att han drog ifrån de bakomvarande i mästerskapet, vilket satte de fem första i en egen division. 2000 års mästerskapstrea Roberto Moreno vann visserligen i Vancouver, men hans resultat i övrigt var ytterst ojämna, och Christian Fittipaldi klarade inte alls av att motsvara stallkamraten da Mattas resultat. Totalt tio brasilianare ställde upp under säsongen, och tillsammans vann de elva av tjugo race.
Säsongens tredje deltävling; Firestone Firehawk 600, på Texas Motor Speedway, ställdes in, efter att förarna klagat över för stora G-krafter, och den påföljande rädslan av att förarna skulle svimma under tävlingen. CART-bilarna hade blivit så snabba att de inte klarade av den 2,4 kilometer långa banan med 24° banking. Det var inte farterna i sig som var det största problemet, utan det att kurvorna var så tätt sammanlänkade. Kvalet kördes som normalt, och Kenny Bräck fick tillgodoräkna sig poängen för pole position, men tävlingen ställdes in på morgonen den skulle köras. Texas Motor Speedway stämde CART för avtalsbrott, vilket tvingade CART till en dyr förlikning, samtidigt som de planerade tävlingarna 2002 och 2003 ställdes in.
CART:s internationella expansion fortsatte, och sju av de tjugo tävlingarna hölls utanför USA. För första gången sedan 1981 kom CART till Mexiko, då Monterrey höll sitt första race. Det var första gången någonsin CART hade haft sin säsongspremiär utanför USA, och evenemanget lockade stora mängder besökare. I september besöktes Lausitzring och Rockingham, två ovaler samtidigt byggda i Europa. Det tyska loppet på Lausitzring påverkades enormt av 11 september-attackerna i New York, vilket gjorde att tävlingen bytte namn till The American Memorial. Zanardis olycka lade ytterligare sordin på stämningen. Den andra tävlingen i Storbritannien förflöt smärtfritt, och karaktäriserades av en jämn målgång mellan mästerskapskandidaterna Bräck och de Ferran.
Delsegrare
[redigera | redigera wikitext]Slutställning
[redigera | redigera wikitext]Resultat
[redigera | redigera wikitext]
|
|