Användare:OlofE/Späckhuggare

Späckhuggare, Orcinus orca, den största arten i delfinfamiljen och en välkänd tandval. Späckhuggare förs ibland till en separat familj, Globicephalidae, späckhuggare och pilotvalar. Den är näst människan det däggdjur som är spridd över störst del av planeten.

Namnet sägs komma av att späckhuggaren attackerar större valar för att äta späcket, eller angripa fångade valar när kropparna flöt längs med valfångstfartyg. Normalt lever späckhuggaren av fisk, företrädesvis stimfisk som den jagar i flock med stor målmedvetenhet, och vattendäggdjur som sälar. Säljakt kan innebära att späckhuggaren spanar över vattnet efter sälar på isflak, och ibland aktivt bryter is för att tvinga ner sälen i vattnet. Späckhuggaren anfaller också sälkolonier och kan då attackera djur i vattenbrynet. Späckhuggare äter också andra delfinarter, andra större valar inklusive så stora som unga blåvalar, samt fågel och bläckfisk. Späckhuggaren befinner sig alltså i den absoluta toppen av näringskedjan. Olika populationer av späckhuggare är ofta specialiserade på en viss typ av födokälla. Det finns inga belagda attacker av späckhuggare på människor i det fria, men vid ett fåtal tillfällen har späckhuggare i fångenskap attackerat sina skötare.

Namn

På svenska är späckhuggarens namn okontroversiellt, och sannolikt en korrekt översättning av det spanska namnet, asesina ballenas, "mördare av valar". Antagligen översatter namnet mindre väl till engelska, och blev där en "val som mördar", killer whale. Namnet är så starkt och slående att det till och med översatts tillbaka till spanska, ballena asesina.

Engelskspråkiga forskare och späckhuggarvänner har länge försökt ändra detta ofördelaktiga namn, och omkring 1970 började det ge resultat. Efter att havets fasor porträtterats på film i Hajen (1975) gjordes även en "Orca: The Killer Whale". Även om många med fog anser att späckhuggaren verkligen är en fullfjädrad mördare och väl förtjänar det blodtörstiga namnet, anser många att arten skulle ha mycket att vinna på om namnet kunde bytas ut mot det mindre färgstarka "orca", och efter 1975 har användandet av "orca" ökat så pass att det nu är det mer använda namnet på engelska.

Det vetenskapliga namnet Orcinus orca är i sitt ursprung för övrigt knappast mindre blodtörstigt än "mördarval" - "orcinus" betyder ordagrannt "från helvetet" (jämför Orcus). "Orca" däremot är bara en stilig ordbildning. Namnet Orcinus orca gavs av Linné 1758.

Värt att notera är att åtskilliga språk benämner spåckhuggaren med nog så färgstarka namn - Haida-folket på Haida Gwaii kallade den skana, "dödande demon", och dess japanska namn är shachi, vars kanji-tecken är en sammansättning av tecknen för "fisk" och tecknet för "tiger".

Taxonomi

Späckhuggaren är enda arten i släktet Orcinus. Delfinfamiljen omfattar 35 arter. Att späckhuggaren saknar riktigt nära släktingar i familjen anses antyda att den kan vara en förhållandevis gammal art även om den knappast är så gammal som de äldsta kända delfinerna (5 miljoner år).

Gammalt

Det finns två typer av späckhuggare, transienter och residenter. Residenterna är de som simmar över vida områden och livnär sig huvudsakligen på marina däggdjur med transienterna å andra sidan livnär sig på fiskar.

Späckhuggaren blir närmare 10 meter lång och väger upp till 10 ton. Honan är något mindre än hanen och väger högst 7-8 ton. Späckhuggaren har en mycket karakteristisk färgteckning, svart med vit buk, en vit fläck på sidan och en bakom och ovanför ögat. Kalven väger omkring 180 kilo och mäter ca 2,4 meter. Ryggfenan är karakteristisk - hos hanar når den omkring 1,8 meter upp och dess form har givit valen ett av dess engelska namn, sword whale, svenska svärdval.

Späckhuggaren har inga naturliga fiender. Naturliga habitat är framförallt ishaven, men valen förekommer i flera vatten bl a tidvis i Medelhavet. Den föredrar kustnära, kalla vatten.

Flocken omfattar normalt 5-25 djur, men djuren uppträder tillfälligt i gruppen om upp till 150. Gruppen leds av en hane.

Späckhuggarens enorma uppenbarelse tillsammans med dess relativt stora intelligens och lämplighet som uppvisningsdjur har gjort den mycket populär i delfinarier, men antalet delfinarier som är stora nog att hålla arten är mycket litet.

Viss betydelse har arten som objekt för valskådning, bland annat i Lofoten.