Anortit

	Anortit
	Anortitkristaller i en basalt vug från Vesuvius (storlek: 6,9 × 4,1 × 3,8 cm)
Kategori	Fältspat
Strunz klassificering	9.FA.35
Kemisk formel	CaAl2Si2O8
Färg	Vit, gråaktig, rödaktig
Förekomstsätt	Anhedral till subhedralt granulär.
Kristallstruktur	Triklin
Tvillingbildning	Allmän
Spaltning	Perfekt på {001}, god på {010}, svag på {110}
Brott	Ojämnt till conchoidalt
Hållbarhet	Spröd
Hårdhet (Mohs)	6
Glans	Glasaktig
Refraktion	nα = 1,573 - 1,577 nβ = 1,580 - 1,585 nγ = 1,585 - 1,590
Ljusbrytning	Biaxial (-)
Dubbelbrytning	δ = 0,012 - 0,013
Pleokroism	Ingen
Transparens	Transparent till genomskinlig
Streckfärg	Vit
Specifik vikt	2,72 - 2,75
Smältpunkt	1553 °C
Referenser

Ej att förväxla med anortosit.

Anortit, ett mineral i gruppen plagioklas fältspater som förekommer rikligt i jordskorpan. Ren anortit har den kemiska sammansättningen CaAl₂Si₂O₈ (kalcium, aluminium, kisel, syre). Anortit finns i mafiska magmatiska bergarter, men är sällsynt på jorden^[5] men rikligt på månen.^[6]

Egenskaper

Anortit hör till det triklina kristallsystemet och har en hårdhet på 6. Mineralets spaltning 3 (perfekt/god/dålig) och färgen är normalt färglös eller vit. Brottet är ojämnt till mussligt och glansen glasig.

Anortit är den kalciumrika änddelen i plagioklas-serien med fast lösning, den andra änddelen är albit (NaAlSi3O₈). Anortit anknyter också till plagioklaskompositioner med mer än 90 molekylprocent av anortitänddelen. Sammansättningen av plagioklaser uttrycks ofta som en molprocent av An-procent, eller (för en specifik kvantitet) An_n, där n = Ca/(Ca + Na) × 100.^[7] Denna formel fungerar främst i ett terrestriskt sammanhang. Exotiska platser och i synnerhet månstenar kan behöva ta hänsyn till andra katjoner, såsom Fe²⁺, för att förklara skillnader mellan optiskt och strukturellt härledda A_n-data som observerats i månanortiter.^[8]

Vid standardtryck smälter ren (An₁₀₀) anortit vid 1 553 °C.^[1]

Förekomst

Anortitkristall (vit) i lava från Miyake Island, Japan. (storlek: 2,4 × 1,7 × 1,7 cm)

Anortit är en sällsynt sammansättningsvariant av plagioklas. Det förekommer i mafiskt magmatiskt berg, men förekommer också i metamorfa stenar av granulitfacies, i metamorfoserade karbonatstenar och korundavlagringar.^[2] Dess typorter är Monte Somma och Valle di Fassa, Italien. Det beskrevs första gången 1823,^[4] men är mer sällsynt i ytliga bergarter än det normalt skulle vara med hänsyn till dess höga erosionspotential i Goldich-upplösningsserien.

Det utgör också mycket av månens högland. Genesis Rock, som samlades in under Apollo 15-uppdraget 1971, utgörs av anortosit, en sten som till stor del består av anortit. Anortit upptäcktes 1978 i prover från kometen Wild 2, och mineralet är en viktig beståndsdel av Ca-Al-rika inneslutningar i sällsynta varianter av kondritiska meteoriter.

Se även

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Anorthite, 13 januari 2024..

Noter

^ [a b] J.R. Goldsmith (1980): The melting and breakdown reactions of anorthite at high pressures and temperatures. Am. Mineralogist. 65, 272-284, http://www.minsocam.org/ammin/AM65/AM65_272.pdf
^ [a b] Handbook of Mineralogy
^ Mindat
^ [a b] Webmineral
^ Deer, W.A., Howie, R.A. and Zussman, J. (1966). An Introduction to the Rock Forming Minerals. London: Longman. sid. 336. ISBN 0-582-44210-9
^ ”Significant Lunar Minerals”. In Situ Resource Utilization (ISRU). NASA. Arkiverad från originalet den 27 maj 2010. https://web.archive.org/web/20100527085727/http://isru.msfc.nasa.gov/lib/Documents/PDF%20Files/Significant_Lunar_Minerals.pdf. Läst 23 augusti 2018.
^ Bennett, Emma N.; Lissenberg, C. Johan; Cashman, Katharine V. (21 maj 2019). ”The significance of plagioclase textures in mid-ocean ridge basalt (Gakkel Ridge, Arctic Ocean)”. Contributions to Mineralogy and Petrology 174 (6). doi:10.1007/s00410-019-1587-1.
^ Wenk, H.-R.; Wilde, W. R. (1 augusti 1973). ”Chemical anomalies of Lunar plagioclase, described by substitution vectors and their relation to optical and structural properties”. Contributions to Mineralogy and Petrology 41 (2): sid. 89–104. doi:10.1007/BF00375035.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör anortit.

[minsocam.org-1] [a b] J.R. Goldsmith (1980): The melting and breakdown reactions of anorthite at high pressures and temperatures. Am. Mineralogist. 65, 272-284, http://www.minsocam.org/ammin/AM65/AM65_272.pdf

[Handbook-2] [a b] Handbook of Mineralogy

[3] Mindat

[Webmineral-4] [a b] Webmineral

[Deer_etal_1966-5] Deer, W.A., Howie, R.A. and Zussman, J. (1966). An Introduction to the Rock Forming Minerals. London: Longman. sid. 336. ISBN 0-582-44210-9

[NASA1-6] ”Significant Lunar Minerals”. In Situ Resource Utilization (ISRU). NASA. Arkiverad från originalet den 27 maj 2010. https://web.archive.org/web/20100527085727/http://isru.msfc.nasa.gov/lib/Documents/PDF%20Files/Significant_Lunar_Minerals.pdf. Läst 23 augusti 2018.

[7] Bennett, Emma N.; Lissenberg, C. Johan; Cashman, Katharine V. (21 maj 2019). ”The significance of plagioclase textures in mid-ocean ridge basalt (Gakkel Ridge, Arctic Ocean)”. Contributions to Mineralogy and Petrology 174 (6). doi:10.1007/s00410-019-1587-1.

[8] Wenk, H.-R.; Wilde, W. R. (1 augusti 1973). ”Chemical anomalies of Lunar plagioclase, described by substitution vectors and their relation to optical and structural properties”. Contributions to Mineralogy and Petrology 41 (2): sid. 89–104. doi:10.1007/BF00375035.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]