Almandin

	Almandin
	Almandin som en porfyroblast i kvartsitisk gnejs. Från Paraíba i Brasilien.
Kategori	Nesosilikat
Grupp	Granater
Strunz klassificering	9.AD.25
Kemisk formel	Fe32+Al2 Si3O12
Färg	Rödorange till röd, något lilaröd till rödlila och vanligtvis mörk i tonen
Förekomstsätt	Prismatiska kristaller med ränder, massiv till kolumnformig
Kristallstruktur	Kubisk
Spaltning	Ingen
Brott	Konchoidalt
Hårdhet (Mohs)	7 – 7,5
Glans	Fet till glasaktig
Polerad glans	Glasaktig till underadamantin
Refraktion	1,790 ± 0,030
Ljusbrytning	Enkelbrytning, och ofta onormal dubbelbrytning
Dubbelbrytning	Ingen
Dispersion	0,024
Pleokroism	Ingen
Transparens	Transparent till genomskinlig
Fluorescens	Inert
Specifik vikt	4,05+0,25−0,12
Referenser

Almandin, namn introducerat av Plinius den äldre tillämpat på en viss typ av röd granat funnet i Alabanda, en antik stad i Mindre Asien. Den är även känd under benämningen almandit. Almandin är en järn-aluminium-granat med djupröd-violett färg. Den slipas med en konvex översida och slät undersida (så kallad cabochon) varefter den kallas karbunkel. Almandin har den kemiska sammansättningen Fe₃Al₂(SiO₄)₃. Magnesium kan substituera järnet vilket ger en mer pyrop-rik sammansättning. Sett i starkt ljus genom ett spektroskop uppvisar almandin i allmänhet tre karakteristiska absorptionsband.^[5] Almandin är en änddel av en serie av mineral i fast lösning, med den andra änddelen av granatpyropen. Formeln för almandinkristall är: Fe₃Al₂(SiO₄)₃. Magnesium ersätter järnet med allt pyroprikare sammansättning.

Almandin, Fe₂³⁺Al₂Si₃O₁₂, är ändelementet av järn i klassen av granatmineraler som representerar en viktig grupp av stenbildande silikater, som är huvudbeståndsdelarna i jordskorpan, den övre manteln och övergångszonen. Almandin kristalliserar i den kubiska rymdgruppen Ia3d, med enhetscellsparameter a ≈ 11,512 Å vid 100 K.^[6]

Almandin är antiferromagnetisk med Néel-temperaturen på 7,5 K. Den innehåller två ekvivalenta magnetiska subgitter.^[7]

Förekomst

Almandin förekommer ganska rikligt i ädelstensgrusen på Sri Lanka, varifrån den ibland har kallats "Ceylonrubin". När färgen lutar åt en violett nyans kallas stenen ofta för Syriamgranat, ett namn som sägs vara hämtat från Syriam, en gammal stad i Pegu (nu en del av Myanmar). Stora fyndigheter av fina almandingranater hittades för några år sedan i Australiens norra territorium och togs först för rubiner och därför var de kända i handeln en tid efteråt som australiensiska rubiner.

Almandin har stor spridning. Fina rombiska dodekaedrar förekommer i schistosklipporna i Zillertal, i Tyrolen, och är ibland skurna och polerade. En almandin i vilken järnoxiden delvis ersatts av magnesium finns vid Luisenfeld i Tyska Östafrika. I USA finns det många platser som ger almandin. Fina kristaller av almandin inbäddade i glimmerskiffer förekommer nära Wrangell i Alaska. De grova sorterna av almandin krossas ofta för att användas som slipmedel.

Se även

Lista över mineral

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Almandine, 29 augusti 2023.

Noter

^ [a b c d e] Gemological Institute of America, GIA Gem Reference Guide 1995, ISBN 0-87311-019-6
^ Mindat.org - Almandine
^ Webmineral.com - Almandine
^ ”Handbook of Mineralogy - Almandine”. Handbook of Mineralogy - Almandine. http://www.handbookofmineralogy.com/pdfs/almandine.pdf. Arkiverad 3 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine.
^ One or more of the preceding sentences incorporates text from a publication now in the public domain: Chisholm, Hugh, ed. (1911). "Almandine". Encyclopædia Britannica. Vol. 1 (11th ed.). Cambridge University Press. p. 712.
^ Geiger, C.; Armbruster, Th.; Lager, G.; Jiang, K.; Lottermoser, W.; Amthauer, G. (1992). ”A combined temperature dependent ⁵⁷Fe Mössbauer and single crystal X-ray diffraction study of synthetic almandine: evidence for the Gol'danskii–Karyagin effect.”. Physics and Chemistry of Minerals 19 (2): sid. 121–126. doi:10.1007/BF00198609.
^ Zherebetskyy, Danylo (2010). Quantum mechanical first principles calculations of the electronic and magnetic structure of Fe-bearing rock-forming silicates (PhD). Dissertation.com, Boca Raton, Florida. ISBN 978-1-59942-316-6.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Almandin.

[GRG-1] [a b c d e] Gemological Institute of America, GIA Gem Reference Guide 1995, ISBN 0-87311-019-6

[2] Mindat.org - Almandine

[3] Webmineral.com - Almandine

[4] ”Handbook of Mineralogy - Almandine”. Handbook of Mineralogy - Almandine. http://www.handbookofmineralogy.com/pdfs/almandine.pdf. Arkiverad 3 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine.

[EB1911-5] One or more of the preceding sentences incorporates text from a publication now in the public domain: Chisholm, Hugh, ed. (1911). "Almandine". Encyclopædia Britannica. Vol. 1 (11th ed.). Cambridge University Press. p. 712.

[Paper_1-6] Geiger, C.; Armbruster, Th.; Lager, G.; Jiang, K.; Lottermoser, W.; Amthauer, G. (1992). ”A combined temperature dependent ⁵⁷Fe Mössbauer and single crystal X-ray diffraction study of synthetic almandine: evidence for the Gol'danskii–Karyagin effect.”. Physics and Chemistry of Minerals 19 (2): sid. 121–126. doi:10.1007/BF00198609.

[Thesis-7] Zherebetskyy, Danylo (2010). Quantum mechanical first principles calculations of the electronic and magnetic structure of Fe-bearing rock-forming silicates (PhD). Dissertation.com, Boca Raton, Florida. ISBN 978-1-59942-316-6.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]