Torsten Magnusson, född 24 december 1907 i Vreta klosters församling, Östergötlands län, död 24 november 1987[1], var en svensk fysiker och försvarsforskare. Magnusson var generaldirektör för Försvarets forskningsanstalt (FOA) 19681974 och en av det svenska kärnvapenprogrammets förgrundsfigurer.[2]

Biografi

redigera

År 1938 blev Magnusson filosofie doktor i fysik vid Uppsala universitet, på en avhandling inom röntgenspektroskopi vid nobelpristagaren Manne Siegbahns forskargrupp.[3] Magnusson var assistent och laborator vid Kungliga Vetenskapsakademien 1937–1944.[4]

1945 blev Magnusson avdelningschef för FOA 2, avdelningen för fysik vid det då nybildade FOA. Avdelningen utgjorde i praktiken en fortsättning på Militärfysiska institutet, och var skapad med en inriktning på forskning kring konventionella vapens fysik. I slutet av 1945, en kort tid efter bildandet, väcktes dock det svenska intresset för kärnvapen, och det var vid FOA 2 som huvuddelen av denna verksamhet bedrevs. 1958 omorganiserades FOA, och avdelningen delades då i två: FOA 2 och FOA 4, med inriktning på atomfysik och atomvapen.

Magnusson medverkade tillsammans med Arne Hedgran som experter i utredningen om Beredskap mot atomenergiolyckor, som avgav sitt betänkande i november 1959[5]. Utredningen kartlade risker från olyckor i såväl inhemska som utländska atomenergianläggningar, men också från transporter av atombränsle samt skadlig strålning i samband med kärnvapenprov, och föreslog lämpliga beredskapsåtgärder och lagstiftning.

Magnusson var chef för den nya avdelningen FOA 4 1958–1968, och därefter generaldirektör för FOA från 1968 till sin pensionering 1974.

Källor

redigera
Fotnoter