Juan Negrín López, född 3 februari 1892 i Las Palmas de Gran Canaria, död 12 november 1956 i Paris, Frankrike, var en spansk läkare och politiker. Under spanska inbördeskriget var han det republikanska Spaniens siste premiärminister 1937–39, och därefter premiärminister i den republikanska exilregeringen fram till 1945.

Juan Negrín


Tid i befattningen
17 maj 1937–5 mars 1939
Premiärminister Manuel Azaña
Företrädare Francisco Largo Caballero
Efterträdare Francisco Franco

Född Juan Negrín López
3 februari 1892
Las Palmas de Gran Canaria, Spanien
Död 12 november 1956 (64 år)
Paris, Frankrike
Gravplats Cimetière du Père-Lachaise, Paris
Nationalitet Spanien Spanien
Politiskt parti PSOE
Alma mater Kiels universitet
Leipzigs universitet
Universidad Complutense de Madrid
Yrke Läkare

Biografi

redigera

Negrín var läkare och forskare till yrket; efter studier i Kiel och Leipzig var han från 1922 professor i fysiologi vid Universidad Complutense i Madrid. Han lämnade gradvis forskarbanan från 1929, då han anslöt han sig till socialistpartiet PSOE, och 1931 blev han invald i Cortes Generales, det spanska parlamentet. Inom PSOE intog han en reformistisk, mittenorienterad hållning, i motsättning till den revolutionärt marxistiska falangen inom partiet under ledning av Francisco Largo Caballero.[1]

Under spanska inbördeskrigets första fas utsågs Negrín i september 1936 till finansminister i en folkfrontsregering bestående av PSOE, kommunistpartiet PCE och centralorganisationen UGT, under ledning av Caballero. I denna befattning tog han bland annat beslutet att transportera stora delar av den spanska guldreserven till Sovjetunionen för att undvika att den föll i nationalisternas händer, något som senare kom att utnyttjas i den nationalistiska propagandan.[1] I maj 1937 utsågs Negrín till premiärminister, och försökte i denna roll utstaka en kurs för fredsförhandlingar i inbördeskriget och progressiva sociala reformer. Hans målsättning var att hålla ner både general Francos upprorsmän, men även anarkistiska och syndikalistiska revolutionärer, i synnerhet inom CNT-FAI.[2]

Som premiärminister förlitade sig Negrín på framtida militärt stöd från Storbritannien och Frankrike, som man hoppades skulle komma att överge sin icke-interventionistiska hållning i inbördeskriget inom ramarna för en stundande storkonflikt med Nazityskland och Italien. Förutsättningarna för detta försämrades emellertid drastiskt i samband med Münchenavtalets undertecknande 1938; i mars 1939 föll slutligen republiken, då nationalisterna intog Madrid.[1]

Efter republikens fall gick Negrín i exil; först i Paris, och efter Frankrikes fall 1940 i London, där han fortsatte som premiärminister i den republikanska exilregeringen. Hans stöd var samtidigt närmast obefintligt, och han fick till stor del motta skulden för nederlaget i inbördeskriget. Inom de egna leden, samt av de anarkosyndikalistiska revolutionärerna, anklagades han för att ha varit alltför undfallande mot Sovjetunionen och det spanska kommunistpartiet.[1] År 1945 tvingades han avgå som ledare för exilregeringen, och året därpå uteslöts han ur PSOE.[2] Senare har bilden av Negrín delvis kommit att nyanseras, och 2008 rehabiliterades han postumt som medlem i PSOE.[3]

Referenser

redigera
  1. ^ [a b c d] Enrique Moradiellos (juli–september 2000). ”El enigma del doctor Juan Negrín: Perfil político de un gobernante socialista”. Revista de Estudios Políticos. Nueva Época (Madrid: Centro de Estudios Políticos y Constitucionales) (109). ISSN 0048-7694. https://www.cepc.gob.es/sites/default/files/2021-12/17314repne109246.pdf. Läst 25 april 2023. 
  2. ^ [a b] ”Juan Negrín López”. Diccionario Biográfico electrónico de la Real Academia de la Historia. https://dbe.rah.es/biografias/6949/juan-negrin-lopez. Läst 25 april 2023. 
  3. ^ Luis R. Aizpeolea (22 juni 2008). ”El PSOE rehabilita a Juan Negrín”. El País. https://elpais.com/diario/2008/06/22/espana/1214085619_850215.html. Läst 25 april 2023. 

Externa länkar

redigera