Grå minivett[2] (Pericrocotus divaricatus) är en asiatisk fågel i familjen gråfåglar inom ordningen tättingar.[3]

Grå minivett
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljGråfåglar
Campephagidae
SläktePericrocotus
ArtGrå minivett
P. divaricatus
Vetenskapligt namn
§ Pericrocotus divaricatus
Auktor(Raffles, 1822)

Kännetecken

redigera

Utseende

redigera

Grå minivett är en medelstor (21-24 cm) minivett i vitt, grått och svart. Hanen är gräddvit på panna och undersida, svart på tygel, hjässa och nacke och grå på ryggen. Honan är blekgrå ovan med svartaktig tygel och ett vitaktigt smalt band i pannan.[4]

Sången är en metallisk och något cikadalik snabb och stigande drill. I flykten hörs omelodisk< och något tvekande, stigande läten.[4][5]

Utbredning

redigera

Grå minivett häckar i nordöstra Asien,[3] närmare bestämt i sydöstra Sibirien (söderut från centrala Amurland), nordöstra Kina (huvudsakligen Heilongjiang och Jilin), Korea och Japan.[5] Vintertid flyttar den till Sydostasien, Sumatra, Borneo och Filippinerna, regelbundet även Indien.[5]

Systematik

redigera

Grå minivett är nära släkt med både rosenminivett (Pericrocotus roseus) och brungumpad minivett (P. cantonensis).[6] Närmast står den ryukyuminivetten (P. tegimae) som fram tills nyligen inkluderades i arten. Grå minivett behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Levnadssätt

redigera

Grå minivett häckar i städsegrön och lövfällande skog samt i öppna skogslandskap. Vintertid hittas den även i mangroveträsk, kustnära växtlighet och plantage. Födan består huvudsakligen av smp ryggradslösa djur som fjärilslarver och flygande insekter. Fågeln häckar mellan maj och juni i Sibirien, i Japan även in i juli.[5]

Status och hot

redigera

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal till följd av habitatförlust och jakt,[7] dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som ganska vanlig.[5]

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Pericrocotus divaricatus Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-09-30
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ [a b] Craig Robson (2007) Birds of South-east Asia, New Holland Publisher, London, sid:156, ISBN 978-1-84330-746-4
  5. ^ [a b c d e] Taylor, B.; Kirwan, G. M. 2018. Ashy Minivet (Pericrocotus divaricatus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.), Handbook of the Birds of the World Alive, (hämtad från https://www.hbw.com/node/57904 7 augusti 2018). Lynx Edicions, Barcelona.
  6. ^ Jønsson, K.A., Irestedt, M., Ericson, P.G.P. & Fjeldså, J. (2010) A molecular phylogeny of minivets (Passeriformes: Campephagidae: Pericrocotus): implications for biogeography and convergent plumage evolution. Zool. Scripta 39(1): 1–9.
  7. ^ Tracewski, L.; Butchart, S.H.M.; Di Marco, M.; Ficetola, G.F.; Rondinini, C.; Symes, A.; Wheatley, H.; Beresford, A.E.; Buchanan, G.M. 2016. Toward quantification of the impact of 21st-century deforestation on the extinction risk of terrestrial vertebrates. Conservation Biology.

Externa länkar

redigera