Wikipedia

Fem små grisar

Fem små grisar (originaltitel Five Little Pigs) är en detektivroman av Agatha Christie, först publicerad 1942 i USA med titeln Murder in Retrospect[1] och i Storbritannien i januari 1943 (även om vissa källor uppger att publiceringen skedde i november 1942).[2]

Fem små grisar
FörfattareAgatha Christie
OriginaltitelFive Little Pigs
OriginalspråkEngelska
LandEngland England
GenreDetektivroman
Utgivningsår1942
Först utgiven på
svenska		1943
HuvudpersonerHercule Poirot
Del i serie
Ingår i seriecanon of Hercule Poirot
Föregås avLiket i biblioteket
Efterföljs avMord per korrespondens

I boken utreder kriminalinspektör Hercule Poirot fem personer om ett mord som begåtts sexton år tidigare. Caroline Crale dog i fängelset efter att ha dömts för att ha mördat sin make, Amyas Crale, genom att förgifta honom. I sitt sista brev från fängelset hävdar hon att hon är oskyldig till mordet. Hennes dotter Carla Lemarchant ber Poirot att undersöka detta gamla fall, baserat på minnena hos de personer som står paret närmast.

Handling

redigera

Sexton år efter att Caroline Crale dömdes för mordet på sin make Amyas, ber hennes tjugoettåriga dotter Carla Lemarchant Hercule Poirot att undersöka fallet på nytt, efter att hon fått ett brev från sin avlidna mor som hävdade att hon var oskyldig, vilket Carla tror är sant. Poirot går med på hennes begäran och konstaterar att det på morddagen i familjen Crales hem fanns fem andra personer närvarande, som Poirot kallar "de fem små grisarna" – börsmäklaren Philip Blake, amatörkemisten Meredith Blake (Philips bror), Carolines unga halvsyster Angela Warren, Angelas guvernant Cecilia Williams och Amyas målarmodell Elsa Greer. Polisen fann att Amyas var förgiftad av koniin, som hittades i ett glas som han hade druckit ur. Caroline erkände att hon stulit giftet från Merediths laboratorium och hade för avsikt att använda det för att begå självmord. Hon hade tagit med sig en kall flaska öl till Amyas och polisen tror att hon hade förgiftat den, eftersom Amyas hade en affär med hans modell Elsa.

Poirot intervjuar de fem andra misstänkta och konstaterar att ingen av dem har ett uppenbart motiv. Carolines halvsyster Angela är den enda som tror att Caroline var oskyldig. Han samlar ihop dem, tillsammans med Carla och hennes fästman och avslöjar att Caroline var oskyldig men valde att inte försvara sig eftersom hon trodde att Angela hade begått mordet. Även om Angela hade hanterat ölflaskan hade hon inte tillsatt något i den innan hennes syster tog den till Amyas. Caroline antog senare att hennes syster hade lagt till något i ölen som ett skämt, vilket orsakade Amyas död. När de var mycket yngre hade Caroline kastat en brevpress på Angela och skadat hennes ansikte och såg detta som ett sätt att sona den händelsen.

Poirot samlar ihop de fem misstänkta och uppger att mördaren var Elsa Greer. Hon hade tagit Amyas löfte att gifta sig med henne på allvar, omedveten om att han bara ville att hon skulle fortsätta som hans modell tills målningen var klar. Hon hörde Amyas försäkra sin fru om att han inte tänkte lämna henne. Hon kände sig sviken och att ville hämnas. Hon hade sett Caroline ta giftet från Merediths labb, så hon tog det från Carolines rum och lade det i ett glas varm öl som hon gav Amyas. När Caroline senare kom med en kall flaska öl kommenterade han att "allt smakar illa idag", och drack den kalla ölen ur flaskan. Detta tydde på att giftet hade funnits i glaset som Elsa hade gett honom. Poirots förklaring löser fallet till Carlas och hennes fästmans belåtenhet. Även om chanserna att få en benådning för Caroline eller en fällande dom mot Elsa är små med indicier, planerar Poirot att presentera sina fynd för polisen. När Elsa går därifrån hävdar hon att hon är det verkliga offret i fallet eftersom det är hon som måste leva med skulden.

Karaktärer

redigera
  • Hercule Poirot: den belgiske detektiven.
  • Carla Lemarchant: dotter till Caroline och Amyas Crale; Hon föddes också som Caroline Crale och var 5 år gammal när hennes far mördades i deras hem, Alderbury.
  • John Rattery: fästman till Carla.
  • Amyas Crale: målare till yrket och en man som gillade sina målningar och älskarinnor, men älskade sin fru mest. Han mördades 16 år innan berättelsen börjar.
  • Caroline Crale: hustru till Amyas, halvsyster till den yngre Angela Warren. Hon befanns skyldig till mordet på sin make och dog i fängelset inom ett år.
  • Sir Montague Depleach: Försvarsadvokat i den ursprungliga rättegången.
  • Quentin Fogg, KC: Junior för åklagarsidan i den ursprungliga rättegången.
  • George Mayhew: son till Carolines advokat i den ursprungliga rättegången.
  • Edmunds: Kontorist i Mayhews firma.
  • Caleb Jonathan: Familjeadvokat för Crales.
  • Polisinspektör Hale: Utredare i det ursprungliga fallet.

De fem personer som Poirot frågar, som han kallar "de fem små grisarna" efter barnvisan This Little Piggy, är:

  • Philip Blake: en börsmäklare ("Den här lilla grisen gick till marknaden"). Han uttryckte förakt för Caroline, men var i själva verket attraherad av henne.
  • Meredith Blake: Philips äldre bror, en tillbakadragen före detta amatörherbalist som äger den intilliggande egendomen Handcross Manor ("Den här lilla grisen stannade hemma"). Han hade vid ett tillfälle hoppats på att få gifta sig med Caroline, men efter mordet friade han till Elsa men fick avslag.
  • Elsa Greer (Lady Dittisham): en bortskämd societetsdam, då tjugoårig älskarinna till Amyas Crale ("Den här lilla grisen åt rostbiff").
  • Cecilia Williams: den hängivna guvernanten ("Den här lilla grisen hade ingen").
  • Angela Warren: halvsyster till Caroline Crale, en vanställd arkeolog ("Den här lilla grisen grät 'wee wee wee' hela vägen hem"). Caroline vanställde henne som spädbarn i ett anfall av svartsjuka, en händelse som hon skämdes djupt över som vuxen och fick henne att vara överdrivet beskyddande mot Angela. Hon var tonåring vid tiden för mordet.

Litterär betydelse och mottagande

redigera

Författaren och kritikern Maurice Willson Dishers recension i The Times Literary Supplement den 16 januari 1943 sammanfattade: "Ingen kriminalentusiast kommer att invända mot att historien om hur målaren dog måste berättas många gånger, för detta, även om det skapar ett intresse som är mer problem än intrig, visar författarens kusliga skicklighet. Svaret på gåtan är lysande."[3]

J D Beresford skrev i The Guardians recension den 20 januari 1943: "... Christie sviker oss aldrig, och hennes Fem små grisar utgör ett mycket vackert problem för den geniale läsaren." Han drog slutsatsen att ledtråden om vem som hade begått brottet var "helt tillfredsställande".[4]

Maurice Richardson recenserade romanen i The Observer den 10 januari 1943 och skrev: "Trots att det bara finns fem misstänkta, sätter Mrs Christie, som vanligt, en ring genom läsarens näsa och leder honom till en av sina förkrossande uppgörelser i sista minuten. Detta är väl i nivå med standarden för hennes mellersta Poirot-period. Mer behöver inte sägas."[5]

Robert Barnard har starka lovord för denna roman och dess handling. Han anmärkte att det var "Mord-i-det-förflutna-komplotten på sitt första och bästa framträdande – acceptera inga senare ersättningar. Presentationen mer invecklad än vanligt, karakteriseringen mer subtil."[6] Hans omdöme var att "Allt som allt är det en vackert skräddarsydd bok, rik och tillfredsställande. Den nuvarande författaren skulle vara villig att chansa med armen och säga att detta är den bästa Christie av alla."[6]

Charles Osborne lovordade denna roman och sa att "Lösningen på mysteriet i Fem små grisar är inte bara omedelbart övertygande utan också tillfredsställande, och till och med rörande i sin oundviklighet och sin dysterhet."[7]

Referenser och allusioner

redigera

Romanens titel är hämtad från barnvisan This Little Piggy, som används av Poirot för att organisera sina tankar om utredningen. Var och en av de fem små grisarna som nämns i barnvisan används som titel på ett kapitel i boken, som motsvarar de fem misstänkta.[8] Agatha Christie använde denna typ av titlar i andra romaner, bland annat Skospännet, Hickory Dickory Dock, En ficka full med råg och Konstiga huset.[9]

Hercule Poirot nämner det berömda fallet med Hawley Harvey Crippen som ett exempel på ett brott som omtolkats för att tillfredsställa allmänhetens entusiasm för psykologi.[10]

Romeo och Julia är ett tema bland karaktärer som minns rättegången, som börjar med att advokaten Caleb Jonathan läser Julias repliker från balkongscenen: "If that thy bent of love...". Jonathan jämför Juliet med karaktären Elsa Greer, för deras passion, hänsynslöshet och brist på omsorg om andra människor.[11]

Koniin (i berättelsen, särskilt koniinhydrobromid, härledd från odört) var verkligen det gift som Sokrates tog sitt eget liv med, som beskrivs i Faidon, och har faktiskt använts för att behandla kikhosta och astma.[12] Den "giftlag" som avses är Pharmacy and Poisons Act 1933, som nu ersatts av Poisons Act 1972.

 
Hope av George Frederic Watts

Målningen som hänger på väggen i Cecilia Williams rum, som beskrivs som en "blind flicka som sitter på en apelsin", är av George Frederic Watts och heter "Hope". I den är en blind flicka med en harpa som, trots att den bara har en sträng kvar, inte slutar spela. Beskrivningen är gjord av Oswald Bastable, en karaktär i den tredje boken i Bastable-serien av Edith Nesbit, med titeln The New Treasure Seekers.[13] De andra identifierbara trycken är Dante och Beatrice, och Primavera av Botticelli.

Amyas har två målningar i Tate Britain. Miss Williams anmärker nedsättande att "Så är en av Mr Epsteins statyer", med hänvisning till den amerikanskfödde brittiske skulptören Jacob Epstein.

När Poirot närmar sig Meredith Blake presenterar han sig som vän med Lady Mary Lytton-Gore, en karaktär känd från Tragedi i tre akter. Detta fall refereras senare till av Poirot många år senare i Långa skuggor, publicerad 1972.

"Ta vad du vill ha och betala för det, säger Gud" kallas ett "gammalt spanskt ordspråk" av Elsa. Samma ordspråk citeras i Hercule Poirots jul. Ordspråket nämns i South Riding (1936) av Winifred Holtby och i Windfall's Eye (1929) av Edward Verrall Lucas.

De "intressanta gravarna i Fayum" syftar på Fayumbäckenet söder om Kairo, känt för Fayyum-porträtt.

Angela Warren refererar till Shakespeare och citerar John Miltons Comus: "Under den glasartade, svala, genomskinliga vågen".

I den brittiska versionen av berättelsen Fem små grisar refererar Poirot till romanen The Moon and Sixpence av W. Somerset Maugham, när han frågar Angela Warren om hon nyligen hade läst den vid tiden för mordet. Poirot drar slutsatsen att Angela måste ha läst The Moon and Sixpence från en detalj i Philip Blakes redogörelse för mordet, där han beskriver en rasande Angela som grälar med Amyas och uttrycker en förhoppning om att Amyas skulle dö av spetälska.[14] Huvudpersonen i The Moon and Sixpence, Charles Strickland, är en börsmäklare som överger sin fru och sina barn för att bli konstnär och så småningom dör av spetälska.[15][a]

Bearbetningar

redigera

Teaterpjäs

redigera

1960 gjorde Christie om boken till en pjäs, Go Back for Murder, men tog bort Poirot från berättelsen. Hans funktion i berättelsen fylls av en ung advokat, Justin Fogg, son till advokaten som ledde Caroline Crales försvar. Under pjäsens gång avslöjas det att Carlas fästman är en motbjudande amerikan som är starkt emot att hon tar upp fallet igen, och till slut lämnar hon honom för Fogg. Go Back for Murder förhandsvisades i Edinburgh. Den hade premiär senare på Duchess Theatre i London den 23 mars 1960, men spelades bara i 37 föreställningar.[19]

Go Back for Murder ingick i Christies pjässamling The Mousetrap and Other Plays.[19]

TV

redigera

Brittisk version

redigera

2003: Fem små grisar – Avsnitt 1, säsong 9, av Agatha Christies Poirot, med David Suchet som Poirot. Det var många förändringar i berättelsen. Caroline avrättades, istället för att dömas till livstids fängelse och sedan dö ett år senare. Philip har en romantisk förälskelse i Amyas, snarare än Caroline, roten till hans motvilja mot Caroline. Carlas namn ändrades till Lucy och hon har ingen fästman. Hon fruktar inte att hon har ärftliga kriminella tendenser; Hon vill bara bevisa att hennes mor är oskyldig. Efter att Poirot avslöjat Elsa hotar Lucy henne med en pistol. Elsa utmanar henne att skjuta, men Poirot övertalar henne att lämna Elsa att ställas inför rätta.

Fransk version

redigera

2011: Cinq petits cochons – Avsnitt 7, säsong 1, av Les Petits Meurtres d'Agatha Christie, en fransk TV-serie. Handlingen utspelar sig i Frankrike, Poirot utelämnas och fallet löses av Émile Lampion (Marius Colucci), en polisdetektiv som blivit privatdetektiv, och hans före detta chef, kommissarie Larosière (Antoine Duléry). Handlingen är återigen mycket löst anpassad. Karaktären Philip Blake är utelämnad. Caroline lever och frias i slutet. Identifieringen av de "fem små grisarna" med de misstänkta är utelämnad, men rimmet förekommer i Carla-karaktärens barndomsminnen av sin far.

Radio

redigera

Fem små grisar dramatiserades för radio och sändes på BBC Radio 4 1994 med John Moffatt som Poirot.

Bearbetningar

redigera

Teaterpjäs

redigera

1960 gjorde Christie om boken till en pjäs, Go Back for Murder, men tog bort Poirot från berättelsen. Hans funktion i berättelsen fylls av en ung advokat, Justin Fogg, son till advokaten som ledde Caroline Crales försvar. Under pjäsens gång avslöjas det att Carlas fästman är en motbjudande amerikan som är starkt emot att hon tar upp fallet igen, och till slut lämnar hon honom för Fogg. Go Back for Murder förhandsvisades i Edinburgh. Den hade premiär senare på Duchess Theatre i London den 23 mars 1960, men spelades bara i 37 föreställningar.[19]

Go Back for Murder ingick i Christies pjässamling The Mousetrap and Other Plays.[19]

TV

redigera

Brittisk version

redigera

2003: Fem små grisar – Avsnitt 1, säsong 9, av Agatha Christies Poirot, med David Suchet som Poirot. Det var många förändringar i berättelsen. Caroline avrättades, istället för att dömas till livstids fängelse och sedan dö ett år senare. Philip har en romantisk förälskelse i Amyas, snarare än Caroline, roten till hans motvilja mot Caroline. Carlas namn ändrades till Lucy och hon har ingen fästman. Hon fruktar inte att hon har ärftliga kriminella tendenser; Hon vill bara bevisa att hennes mor är oskyldig. Efter att Poirot avslöjat Elsa hotar Lucy henne med en pistol. Elsa utmanar henne att skjuta, men Poirot övertalar henne att lämna Elsa att ställas inför rätta.

Fransk version

redigera

2011: Cinq petits cochons – Avsnitt 7, säsong 1, av Les Petits Meurtres d'Agatha Christie, en fransk TV-serie. Handlingen utspelar sig i Frankrike, Poirot utelämnas och fallet löses av Émile Lampion (Marius Colucci), en polisdetektiv som blivit privatdetektiv, och hans före detta chef, kommissarie Larosière (Antoine Duléry). Handlingen är återigen mycket löst anpassad. Karaktären Philip Blake är utelämnad. Caroline lever och frias i slutet. Identifieringen av de "fem små grisarna" med de misstänkta är utelämnad, men rimmet förekommer i Carla-karaktärens barndomsminnen av sin far.

Radio

redigera

Fem små grisar dramatiserades för radio och sändes på BBC Radio 4 1994 med John Moffatt som Poirot.

Referenser

redigera
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia.

Anmärkningar

redigera
  1. ^ Men i den amerikanska versionen, Murder in Retrospect, refererar Poirot bara till en bok om "målaren Gauguins liv" utan att nämna någon titel eller författare, men med referensen till spetälska oförändrad.[16] En gång i tiden trodde man att Gauguin hade dött av spetälska, men detta hade avfärdats så tidigt som 1921.[17][18]

Noter

redigera
  1. ^ Marcum, J S (1 maj 2007). ”American Tribute to Agatha Christie: The Classic Years: 1940 – 1944”. Insight BB. http://home.insightbb.com/~jsmarcum/agatha40.htm. Läst 15 januari 2019. 
  2. ^ Peers, Ralph; Sturgeon, Jamie (March 1999). Collins Crime Club – A checklist of First Editions. Dragonby Press. sid. 15 
  3. ^ Disher, Maurice Wilson (16 januari 1943). ”Review”. The Times Literary Supplement: s. 29. 
  4. ^ Beresford, J D (20 januari 1943). ”Review”. The Guardian: s. 3. 
  5. ^ Richardson, Maurice (10 januari 1943). ”Review”. The Observer: s. 3. 
  6. ^ [a b] Barnard, Robert (1990). A Talent to Deceive – an appreciation of Agatha Christie. Fontana Books. sid. 85, 193. ISBN 0-00-637474-3 
  7. ^ Osborne, Charles (1982). The Life and Crimes of Agatha Christie. London: Collins. sid. 130. ISBN 0002164620 
  8. ^ Cawthorne, Nigel (2014). A brief guide to Agatha Christie. Little, Brown Book Group. ISBN 9781472110572 
  9. ^ Maida, Nicholas B. (1982). Murder she wrote : a study of Agatha Christie's detective fiction. Bowling Green State University Popular Press. ISBN 0879722150 
  10. ^ ”Ghosts of Painters Past: Five Little Pigs 1942”. 3 april 2019. http://theyearofagatha.blogspot.com/2016/04/ghosts-of-painters-past-five-little.html. 
  11. ^ Sawabe, Yuko (15 March 2015). ”To See or Not To See, That Is the Question: The Elusive Riches of Literary Allusions”. Memoirs 47 (3). https://hmjc.repo.nii.ac.jp/?action=repository_uri&item_id=490&file_id=21&file_no=1. 
  12. ^ ”coniine”. oup.com. http://oxfordindex.oup.com/view/10.1093/oi/authority.20110803095632271. 
  13. ^ Tromans, Nicholas (2011). 'Hope' : the life and times of a Victorian icon. Watts Gallery. ISBN 9780956102270 
  14. ^ Christie, Agatha (1991). Murder on the Orient Express; Cards on the table; Five little pigs; Hercule Poirot's Christmas. Diamond Books. sid. 637, 597. ISBN 0-583-31348-5. https://archive.org/details/murderonorientex0000chri_k9d1 Christie, Agatha (1942). Five Little Pigs. William Collins Sons 
  15. ^ Maugham, W. Somerset (1919). The Moon and Sixpence. Grosset & Dunlap. sid. 294–300. https://archive.org/details/moonsixpence00mauguoft 
  16. ^ Christie, Agatha (1984). Murder in Retrospect. Berkeley Publishing Corporation. sid. 191, 138. ISBN 0-425-09325-5. https://archive.org/details/zdanh_test_031_fivelittlepigs00chri Christie, Agatha (1942). Murder in Retrospect. Dodd, Mead 
  17. ^ Maurer, Naomi Margolis (1998). The Pursuit of Spiritual Wisdom: The Thought and Art of Vincent Van Gogh and Paul Gauguin. Fairleigh Dickinson University Press. sid. 167. ISBN 0-8386-3749-3. https://books.google.com/books?id=wf_PoXKhggkC&pg=PA167 
  18. ^ Fletcher, John Gould (1921). Paul Gauguin: His Life and Art. New York: Nicholas L. Brown. https://www.gutenberg.org/files/38848/38848-h/38848-h.htm 
  19. ^ [a b c d] Kabatchnik, Amnon (2011). Blood on the stage, 1950-1975 : milestone plays of crime, mystery, and detection. Scarecrow Press. ISBN 9780810877849 

Externa länkar

redigera
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fem_små_grisar&oldid=54726005”