Diskussion:Fiat 131
Angående ”Första årgångarna ärvde företrädarens stötstångsmotorer, men senare Mirafiori-modeller hade modernare motorer med överliggande kamaxel”: Min far köpte en 131S kombi våren 1977, årsmodellen var 1976 så den var lite begagnad. Skillnader mot modellen som bara hette 131 (utan S) var att S-modellen hade mer gummi på stötfångarna, 5-växlad låda och varvräknare.
Det lustiga är att bilen faktiskt hette ”Mirafiori” också, åtminstone fanns den texten på bagageluckan. Motorn var på 75 hk och lite knappt 1600 cm³ (tror det var 1585 cm³ men det kan jag kolla upp eftersom jag har instruktionsboken kvar någonstans). Det var en stötstångsmotor, och jag kommer ihåg att det var en av anledningarna till att min far köpte bilen; han ville ha en bil som var lätt att meka med. Jag kommer också ihåg att han vid minst två tillfällen justerade och slipade ventilerna på den.
Minns att min far skulle byta kopplingslameller en gång och beställde sådana inför ingreppet. När han väl fått bort de gamla visade det sig att de nya inte passade. När han beställde dem fanns ju två olika att välja på: De för 4-växlad låda och de för låda med 5 växlar. Eftersom lådan ju var 5-växlad beställde han givetvis lameller till 5-växlad låda, men det visade sig att de tidiga bilarna tydligen hade samma lameller till båda lådorna, så det var bara att skicka tillbaka och göra en ny beställning… Bilen hade då gått något mer än 200 Mm (20000 mil, som många envisas med att säga). Efter ca 320 Mm tog jag över bilen 1988. Bilen var då i princip helt slut, men jag hade den i alla fall i ca 1½ år och den var till stor glädje. Rosten var ju inte nådig mot den stackars bilen, som för övrigt var roströd till färgen. Sommaren 1989 beslutade jag mig för att inte besikta bilen alls då jag var ganska säker på att den inte skulle gå igenom. Istället körde jag bilen till sista dagen innan körförbud och skrotade den sedan. Bilen hade då gått 354 Mm om jag inte minns fel.
Året innan, alltså sommaren 1988, hade jag varit tvungen att fuska den igenom besiktningen. Jag var på en mindre Fiat-verkstad för att få ner CO-halten till en acceptabel nivå. 5,5% skulle ge en tvåa på besiktningen och den låg strax över detta värde. Detta visade sig vara omöjligt, såvida man inte lossade en liten slang till vevhusventilationen; då sjönk värdet till 0,8%.
Jag vågade dock inte ha slangen lös vid besiktning då jag befarade att detta skulle synas, så jag proppade igen den istället, tillfälligt då förstås. Proppen var tänkt att avlägsnas omedelbart efter besiktningen…
När jag sedan rullade in på besiktningen pekade besiktningsmannen bakom bilen. Där var en lång sträng med motorolja efter bilen. Min lilla propp, som för övrigt bestod av ett par sönderklippta kalsonger, hade orsakat övertryck i motorn och detta medförde att motorolja rann ut vid oljestickan. Jag försökte få besiktningsmannen att fokusera på något annat och kläckte väl ur mig något i stil med att jag visste vad det var och att jag skulle fixa det direkt efter besiktning. Han kikade dock efter läckaget efter att bilen hissats upp, men insåg inte vad jag hade gjort… Bilen godkändes i alla fall och jag tog bort proppen och körde bilen i ungefär ett år.
I mitten av 1970-talet blev det lag på att bilar av 1976 års modell måste vara utrustade med varningsblinkers. Trots denna lag saknades detta i min fars bil. Dock byggde han snart en egen och monterade dit, som aktiverades med en enkel vippströmbrytare placerad på vänster sida om ratten ganska långt ner mot golvet så att den inte syntes alltför tydligt.
Under den korta tid jag hade den, lagade jag lite rost i golvet (med min fars hjälp) samt bytte vindrutetorkarmotor två gånger… Små bitar hade lossnat från en av magneterna i elmotorn så jag köpte en begagnad på skroten. Samma sak hände emellertid med den så jag köpte ånyo en begagnad från skroten som faktiskt höll ihop under resten av bilens livslängd.
Trots bilens alla fel och brister är det nog ändå den bil jag saknat mest. Kände ett mycket påfallande vemod hela vägen hem från bilskroten, kommer jag ihåg. Jag gjorde lumpen på den tiden och körde till skroten med min cykel i bagageutrymmet. Det var ca 19 km till skroten och jag tyckte det var lite för långt att gå hem. Hade tidigare berättat för mina närmaste lumparkompisar att jag skulle skrota bilen och blev då ombedd av en av dem, som körde folkrace, att spara varvräknaren åt honom, vilket jag gjorde. Ja, han fick ju hela insatsen där, som innehöll hastighetsmätare, varvräknare, bensinmätare och så vidare. Vet inte om han någonsin använde varvräknaren dock.
Bilen var från början försedd med fyra strålkastare fram, för övrigt försedda med glödlampor, inte halogenlampor alltså. I mitten av varje strålkastare fanns en axel i vilken ett torkarblad var fäst. Ett litet krokformat rör fanns där också för spolning av strålkastarna. Denna version av strålkastarrengörare såg ju lite lustiga ut när de var igång. Torkarbladen snurrade ett varv samtidigt som spolarvätska pytsades ut på strålkastaren. Dock blev det inte särskilt rent och dessutom höll väl inte konstruktionen så värst bra, samt att ljuset inte var det bästa man sett. Vid helljus lyste alla fyra strålkastarna och vid halvljus endast de yttre. Då min far hade fått anmärkning på besiktningen beställde han istället två rektangulära strålkastare utan torkare. Till det fick han två munstycken för högtrycksspolning som monterades på stötfångaren. De rektangulära strålkastarena lyste klart bättre än de gamla och lamporna var de vanliga H4 som blev vanligt på den tiden. Bilen fick då ett ”nytt” utseende, vilket kändes lite kul, även om det var lite halvkul innan också, i och med de roterande rengörarna.
Nåja, det var en massa onödig information bara för att berätta att min gamla Fiat 131S Mirafiori från 1976 inte tycks finnas med i tabellen i artikeln, för enligt tabellen verkar inte den kombinationen finnas.
Johnny Rosenberg
Pictures
redigeraTo whom it may concern:
-- Tasma3197