LANGUAGE PROOF AND LOGIC 2nd Edition Dave

Barker-Plummer download

https://ebookultra.com/download/language-proof-and-logic-2nd-
edition-dave-barker-plummer/

Explore and download more ebooks or textbooks

at ebookultra.com
 We believe these products will be a great fit for you. Click
the link to download now, or visit ebookultra.com
to discover even more!

Language Proof and Logic 1st Edition Jon Barwise

https://ebookultra.com/download/language-proof-and-logic-1st-edition-
jon-barwise/

Reductive logic and proof search Proof theory semantics

and control 1st Edition David J. Pym

https://ebookultra.com/download/reductive-logic-and-proof-search-
proof-theory-semantics-and-control-1st-edition-david-j-pym/

Software Abstractions Logic Language and Analysis 2nd

Edition Daniel Jackson

https://ebookultra.com/download/software-abstractions-logic-language-
and-analysis-2nd-edition-daniel-jackson/

Cultural Studies Theory and Practice 2nd Edition Chris

Barker

https://ebookultra.com/download/cultural-studies-theory-and-
practice-2nd-edition-chris-barker/
Language Logic and Concepts Chapter 7 Names for Things and
Stuff Sandeep Prasada

https://ebookultra.com/download/language-logic-and-concepts-
chapter-7-names-for-things-and-stuff-sandeep-prasada/

Transition to Higher Mathematics Structure and Proof 2nd

Edition Bob A. Dumas

https://ebookultra.com/download/transition-to-higher-mathematics-
structure-and-proof-2nd-edition-bob-a-dumas/

EMF Eclipse Modeling Framework 2nd Edition Dave Steinberg

https://ebookultra.com/download/emf-eclipse-modeling-framework-2nd-
edition-dave-steinberg/

Physical Geology 13th Edition Charles C. Plummer

https://ebookultra.com/download/physical-geology-13th-edition-charles-
c-plummer/

New Cutting Edge Intermediate Teacher s Book 2nd Edition

Helen Barker

https://ebookultra.com/download/new-cutting-edge-intermediate-teacher-
s-book-2nd-edition-helen-barker/
LANGUAGE PROOF AND LOGIC 2nd Edition Dave
Barker-Plummer Digital Instant Download
Author(s): DAVE BARKER-PLUMMER, JON BARWISE, JOHN
ETCHEMENDY
ISBN(s): 9781575867366, 1575867362
Edition: 2
File Details: PDF, 2.22 MB
Year: 2011
Language: english
Copyright © 1999, 2000, 2002, 2003, 2007, 2008, 2011
CSLI Publications
Center for the Study of Language and Information
Leland Stanford Junior University
First Edition 1999
Second Edition 2011
Printed in the United States
23 22 21 20 19 8e 9 10 11 12
Library of Congress Cataloging-in-Publication Data
Barker-Plummer, Dave.
Language, proof, and logic. – 2nd ed. / Dave Barker-Plummer, Jon
Barwise, and John Etchemendy in collaboration with Albert Liu, Michael
Murray, and Emma Pease.
p. cm. –
Rev. ed. of: Language, proof, and logic / Jon Barwise & John Etchemendy.
Includes index.
ISBN 978-1-57586-632-1 (pbk. : alk. paper)
1. Logic. I. Barwise, Jon. II. Etchemendy, John, 1952- III. Barwise, Jon.
Language, proof, and logic. IV. Title.
BC71.B25 2011
160–dc23 2011019703
CIP
ISBN 978-1-57586-736-6 (electronic version)

NOTICE: The authors make no representations or warranties with respect to

the contents hereof and specifically disclaim any implied warranties of fitness
for any particular purpose.
Please send comments and suggestions to one or both of us at:

Dave Barker-Plummer / John Etchemendy

Center for the Study of Language and Information
Stanford University
Stanford, CA 94305-4115

Previous printings of this book contained a CD-ROM. For the current version of this
package, the software and all the other files accompanying the textbook can be
downloaded by using the Registration/Book ID# printed on the reverse side of the card in
the plastic packet.
 Acknowledgements

Our primary debt of gratitude goes to our main collaborators on this project:
Gerry Allwein and Albert Liu. They have worked with us in designing the
entire package, developing and implementing the software, and teaching from
and refining the text. Without their intelligence, dedication, and hard work,
LPL would neither exist nor have most of its other good properties.
In addition to the five of us, many people have contributed directly and in-
directly to the creation of the package. First, over two dozen programmers have
worked on predecessors of the software included with the package, both earlier
versions of Tarski’s World and the program Hyperproof, some of whose code
has been incorporated into Fitch. We want especially to mention Christopher
Fuselier, Mark Greaves, Mike Lenz, Eric Ly, and Rick Wong, whose outstand-
ing contributions to the earlier programs provided the foundation of the new
software. Second, we thank several people who have helped with the develop-
ment of the new software in essential ways: Rick Sanders, Rachel Farber, Jon
Russell Barwise, Alex Lau, Brad Dolin, Thomas Robertson, Larry Lemmon,
and Daniel Chai. Their contributions have improved the package in a host of
ways.
Prerelease versions of LPL have been tested at several colleges and univer-
sities. In addition, other colleagues have provided excellent advice that we have
tried to incorporate into the final package. We thank Selmer Bringsjord, Rens-
selaer Polytechnic Institute; Tom Burke, University of South Carolina; Robin
Cooper, Gothenburg University; James Derden, Humboldt State University;
Josh Dever, SUNY Albany; Avrom Faderman, University of Rochester; James
Garson, University of Houston; Christopher Gauker, University of Cincinnati;
Ted Hodgson, Montana State University; John Justice, Randolph-Macon Wom-
en’s College; Ralph Kennedy, Wake Forest University; Michael O’Rourke,
University of Idaho; Greg Ray, University of Florida; Cindy Stern, Califor-
nia State University, Northridge; Richard Tieszen, San Jose State University;
Saul Traiger, Occidental College; and Lyle Zynda, Indiana University at South
Bend. We are particularly grateful to John Justice, Ralph Kennedy, and their
students (as well as the students at Stanford and Indiana University), for
their patience with early versions of the software and for their extensive com-
ments and suggestions. We would also like to thank the many instructors and
students who have offered useful feedback since the initial publication of LPL.
We would also like to thank Stanford’s Center for the Study of Language

v
vi / Acknowledgements

and Information and Indiana University’s College of Arts and Sciences for
their financial support of the project. Finally, we are grateful to our publisher,
Dikran Karagueuzian and his team at CSLI Publications, for their skill and
enthusiasm about LPL, and to Lauri Kanerva for his dedication and skill in
the preparation of the final manuscript.

Acknowledgements for the Second Edition

One part of developing courseware packages for publication is the continual

challenge of maintaining software in the face of developments in the commer-
cial computer market. Since the initial publication of LPL, many operating
system versions have come and gone, each requiring modifications, small and
large, to the applications that are part of the package. With the publication
of the second edition of LPL we are releasing the 3.x series of the Fitch, Boole
and Submit applications, and the 7.x series of the Tarski’s World applica-
tion. While retaining the same functionality, these are essentially complete
rewrites of the applications that appeared with the initial publication of LPL.
The Grade Grinder too has undergone many updates and changes — it is now
running in its third major incarnation, having been ported from the Solaris
operating system to Mac OS X along the way. Three generations of the LPL
web site have also come and gone.
All of this maintenance and development requires the talent of skilled pro-
grammers, and we have been fortunate in the people that have contributed
to the project. Albert Liu contributed to many aspects of the software over
a long period. Michael Murray’s work is evident in all aspects of the desktop
applications, and is primarily responsible for the web site as it currently ap-
pears. Emma Pease has served as the project’s system administrator for the
past two years. We have modernized the appearance of the LPL applications
with this new release, and the graphical design work of Aaron Kalb is evi-
dent in every aspect of the software including the web site design, which was
realized by Deonne Castaneda. Nik Swoboda of the Universidad Politécnica
de Madrid created and maintains the Linux ports of the LPL software. Leslie
Rogers served as the lead QA engineer for the new applications. The LPL
package would not be what it is without the dedication and hard work of all
of these people, and many others, and we thank them all.
Dave Barker-Plummer frequently teaches using LPL in Stanford’s Philos-
ophy 150 class. He uses this as an excuse to try out new teaching material and
sometimes beta versions of the software. Dave would like to thank all of the
students who have enrolled in those classes over the years for their patience
and good humor.

Acknowledgements
 Acknowledgements for the Second Edition / vii

We have benefitted greatly from the feedback of the many instructors who
have adopted the LPL package in their teaching. We would particularly like
to thank Richard Zach, University of Calgary; S. Marc Cohen, University of
Washington and Bram van Heuveln, Rensselaer Polytechnic Institute for much
appreciated comments on the package. Bram suggested to us the addition of
the “Add Support Steps” feature of the new Fitch program. Richard Johns
of the University of British Columbia suggested the new “goggles” features
which are also included in that program.
The Openproof project continues to benefit from generous funding from
Stanford University and from its home in the intellectually stimulating en-
vironment of Stanford’s Center for the Study of Language and Information
(CSLI). As always, we are grateful to our publisher, Dikran Karagueuzian,
and his team at CSLI Publications for their continued enthusiasm for LPL.

Acknowledgements for the Second Edition

 Contents

Acknowledgements v

Introduction 1
The special role of logic in rational inquiry . . . . . . . . . . . . . . 1
Why learn an artificial language? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2
Consequence and proof . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4
Obtaining the Software . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5
Instructions about homework exercises (essential! ) . . . . . . . . . . 6
To the instructor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11
Web address . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16

I Propositional Logic
1 Atomic Sentences 19
1.1 Individual constants . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19
1.2 Predicate symbols . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20
1.3 Atomic sentences . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23
1.4 General first-order languages . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 28
1.5 Function symbols (optional ) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31
1.6 The first-order language of set theory (optional ) . . . . . . . . 37
1.7 The first-order language of arithmetic (optional ) . . . . . . . . 38
1.8 Alternative notation (optional ) . . . . . . . . . . . . . . . . . . 40

2 The Logic of Atomic Sentences 41

2.1 Valid and sound arguments . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 41
2.2 Methods of proof . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 46
2.3 Formal proofs . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54
2.4 Constructing proofs in Fitch . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 58
2.5 Demonstrating nonconsequence . . . . . . . . . . . . . . . . . . 63
2.6 Alternative notation (optional ) . . . . . . . . . . . . . . . . . . 66

3 The Boolean Connectives 67

3.1 Negation symbol: ¬ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 68
3.2 Conjunction symbol: ∧ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 71
3.3 Disjunction symbol: ∨ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 74

ix
x / Contents

3.4 Remarks about the game . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 77

3.5 Ambiguity and parentheses . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 79
3.6 Equivalent ways of saying things . . . . . . . . . . . . . . . . . 82
3.7 Translation . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 84
3.8 Alternative notation (optional ) . . . . . . . . . . . . . . . . . . 90

4 The Logic of Boolean Connectives 93

4.1 Tautologies and logical truth . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 94
4.2 Logical and tautological equivalence . . . . . . . . . . . . . . . 106
4.3 Logical and tautological consequence . . . . . . . . . . . . . . . 110
4.4 Tautological consequence in Fitch . . . . . . . . . . . . . . . . 114
4.5 Pushing negation around (optional ) . . . . . . . . . . . . . . . 118
4.6 Conjunctive and disjunctive normal forms (optional ) . . . . . . 122

5 Methods of Proof for Boolean Logic 128

5.1 Valid inference steps . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 129
5.2 Proof by cases . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 132
5.3 Indirect proof: proof by contradiction . . . . . . . . . . . . . . 137
5.4 Arguments with inconsistent premises (optional ) . . . . . . . . 141

6 Formal Proofs and Boolean Logic 143

6.1 Conjunction rules . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 144
6.2 Disjunction rules . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 149
6.3 Negation rules . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 156
6.4 The proper use of subproofs . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 165
6.5 Strategy and tactics . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 168
6.6 Proofs without premises (optional ) . . . . . . . . . . . . . . . . 175

7 Conditionals 178
7.1 Material conditional symbol: → . . . . . . . . . . . . . . . . . 180
7.2 Biconditional symbol: ↔ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 183
7.3 Conversational implicature . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 189
7.4 Truth-functional completeness (optional ) . . . . . . . . . . . . 192
7.5 Alternative notation (optional ) . . . . . . . . . . . . . . . . . . 198

8 The Logic of Conditionals 199

8.1 Informal methods of proof . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 199
8.2 Formal rules of proof for → and ↔ . . . . . . . . . . . . . . . . 207
8.3 Soundness and completeness (optional ) . . . . . . . . . . . . . 215
8.4 Valid arguments: some review exercises . . . . . . . . . . . . . 223

Contents
 Contents / xi

II Quantifiers
9 Introduction to Quantification 229
9.1 Variables and atomic wffs . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 230
9.2 The quantifier symbols: ∀, ∃ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 232
9.3 Wffs and sentences . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 233
9.4 Semantics for the quantifiers . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 237
9.5 The four Aristotelian forms . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 241
9.6 Translating complex noun phrases . . . . . . . . . . . . . . . . 245
9.7 Quantifiers and function symbols (optional ) . . . . . . . . . . . 253
9.8 Alternative notation (optional ) . . . . . . . . . . . . . . . . . . 257

10 The Logic of Quantifiers 259

10.1 Tautologies and quantification . . . . . . . . . . . . . . . . . . 259
10.2 First-order validity and consequence . . . . . . . . . . . . . . . 267
10.3 First-order equivalence and DeMorgan’s laws . . . . . . . . . . 277
10.4 Other quantifier equivalences (optional ) . . . . . . . . . . . . . 282
10.5 The axiomatic method (optional ) . . . . . . . . . . . . . . . . . 286
10.6 Lemmas . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 291

11 Multiple Quantifiers 298

11.1 Multiple uses of a single quantifier . . . . . . . . . . . . . . . . 298
11.2 Mixed quantifiers . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 302
11.3 The step-by-step method of translation . . . . . . . . . . . . . 307
11.4 Paraphrasing English . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 309
11.5 Ambiguity and context sensitivity . . . . . . . . . . . . . . . . 313
11.6 Translations using function symbols (optional ) . . . . . . . . . 317
11.7 Prenex form (optional ) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 320
11.8 Some extra translation problems . . . . . . . . . . . . . . . . . 324

12 Methods of Proof for Quantifiers 328

12.1 Valid quantifier steps . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 328
12.2 The method of existential instantiation . . . . . . . . . . . . . 331
12.3 The method of general conditional proof . . . . . . . . . . . . . 332
12.4 Proofs involving mixed quantifiers . . . . . . . . . . . . . . . . 338
12.5 Axiomatizing shape (optional ) . . . . . . . . . . . . . . . . . . 347

13 Formal Proofs and Quantifiers 351

13.1 Universal quantifier rules . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 351
13.2 Existential quantifier rules . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 356
13.3 Strategy and tactics . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 361

Contents
xii / Contents

13.4 Soundness and completeness (optional ) . . . . . . . . . . . . . 370

13.5 Some review exercises (optional ) . . . . . . . . . . . . . . . . . 370

14 More about Quantification (optional ) 373

14.1 Numerical quantification . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 375
14.2 Proving numerical claims . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 383
14.3 The, both, and neither . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 388
14.4 Adding other determiners to fol . . . . . . . . . . . . . . . . . 392
14.5 The logic of generalized quantification . . . . . . . . . . . . . . 398
14.6 Other expressive limitations of first-order logic . . . . . . . . . 406

III Applications and Metatheory

15 First-order Set Theory 413

15.1 Naive set theory . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 414
15.2 The empty set, singletons and pairs . . . . . . . . . . . . . . . 419
15.3 Subsets . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 422
15.4 Intersection and union . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 424
15.5 Ordered Pairs . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 429
15.6 Modeling relations in set theory . . . . . . . . . . . . . . . . . 431
15.7 Functions . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 436
15.8 The powerset of a set (optional ) . . . . . . . . . . . . . . . . . 439
15.9 Russell’s Paradox (optional ) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 442
15.10 Zermelo Frankel set theory (zfc) (optional ) . . . . . . . . . . . 444

16 Mathematical Induction 454

16.1 Inductive definitions and inductive proofs . . . . . . . . . . . . 455
16.2 Inductive definitions in set theory . . . . . . . . . . . . . . . . 463
16.3 Induction on the natural numbers . . . . . . . . . . . . . . . . 465
16.4 Axiomatizing the natural numbers (optional ) . . . . . . . . . . 468
16.5 Induction in Fitch . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 473
16.6 Ordering the Natural Numbers (optional ) . . . . . . . . . . . . 475
16.7 Strong Induction (optional ) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 478

17 Advanced Topics in Propositional Logic 484

17.1 Truth assignments and truth tables . . . . . . . . . . . . . . . 484
17.2 Completeness for propositional logic . . . . . . . . . . . . . . . 486
17.3 Horn sentences (optional ) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 495
17.4 Resolution (optional ) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 504

Contents
 Contents / xiii

18 Advanced Topics in FOL 511

18.1 First-order structures . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 511
18.2 Truth and satisfaction, revisited . . . . . . . . . . . . . . . . . 516
18.3 Soundness for fol . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 525
18.4 The completeness of the shape axioms (optional ) . . . . . . . . 528
18.5 Skolemization (optional ) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 530
18.6 Unification of terms (optional ) . . . . . . . . . . . . . . . . . . 532
18.7 Resolution, revisited (optional ) . . . . . . . . . . . . . . . . . . 535

19 Completeness and Incompleteness 542

19.1 The Completeness Theorem for fol . . . . . . . . . . . . . . . 543
19.2 Adding witnessing constants . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 545
19.3 The Henkin theory . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 547
19.4 The Elimination Theorem . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 550
19.5 The Henkin Construction . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 556
19.6 The Löwenheim-Skolem Theorem . . . . . . . . . . . . . . . . . 562
19.7 The Compactness Theorem . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 564
19.8 The Gödel Incompleteness Theorem . . . . . . . . . . . . . . . 568

Summary of Formal Proof Rules 573

Propositional rules . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 573
First-order rules . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 575
Induction rules . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 577
Inference Procedures (Con Rules) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 577

Glossary 579

File Index 590

Exercise Index 593

General Index 595

Contents
To Sol Feferman and Pat Suppes,
teachers, colleagues, and friends.
 Introduction

The special role of logic in rational inquiry

What do the fields of astronomy, economics, finance, law, mathematics, med-

icine, physics, and sociology have in common? Not much in the way of sub-
ject matter, that’s for sure. And not all that much in the way of methodology.
What they do have in common, with each other and with many other fields, is
their dependence on a certain standard of rationality. In each of these fields,
it is assumed that the participants can differentiate between rational argu-
mentation based on assumed principles or evidence, and wild speculation or
nonsequiturs, claims that in no way follow from the assumptions. In other
words, these fields all presuppose an underlying acceptance of basic principles
of logic.
For that matter, all rational inquiry depends on logic, on the ability of logic and rational
people to reason correctly most of the time, and, when they fail to reason inquiry
correctly, on the ability of others to point out the gaps in their reasoning.
While people may not all agree on a whole lot, they do seem to be able to agree
on what can legitimately be concluded from given information. Acceptance of
these commonly held principles of rationality is what differentiates rational
inquiry from other forms of human activity.
Just what are the principles of rationality presupposed by these disciplines?
And what are the techniques by which we can distinguish correct or “valid”
reasoning from incorrect or “invalid” reasoning? More basically, what is it
that makes one claim “follow logically” from some given information, while
some other claim does not?
Many answers to these questions have been explored. Some people have
claimed that the laws of logic are simply a matter of convention. If this is so, logic and convention
we could presumably decide to change the conventions, and so adopt different
principles of logic, the way we can decide which side of the road we drive
on. But there is an overwhelming intuition that the laws of logic are somehow
more fundamental, less subject to repeal, than the laws of the land, or even the
laws of physics. We can imagine a country in which a red traffic light means
go, and a world on which water flows up hill. But we can’t even imagine a
world in which there both are and are not nine planets.
The importance of logic has been recognized since antiquity. After all, no

1
Random documents with unrelated
content Scribd suggests to you:
 Svenske-Per.

Det var en gång en gosse, som hette Per.

Det var en vacker gosse med gult hår och blå ögon, bred öfver
axlarna och smal om lifvet.
Stark och vig var han och alltid vid godt lynne. Han kallades af alla
för Svenske-Per; hvarför kan jag icke säga; han bodde i Sverige och
alla de andra gossarna, som hette Per, voro ju också svenskar, men
det var nu i alla fall så, att denne Per fick tillnamnet Svenske-Per.
Han hade hvarken far eller mor eller någon i världen, att hålla sig till,
utan måste förtjäna sitt bröd med sina egna händers arbete.
Då hände det en dag, att Per var ute och gräfde i potatislandet.
Jorden var hård, och spaden var slö, och Per stack och stack, så att
han svettades. »Om jag ändå kunde stöta på en gulddiamant!»
tänkte Per och satte foten med all kraft på spaden, och han hade
knappt sagt det, förrän spaden stötte emot något hårdt. Per måste
böja sig ner för att ta upp det, och hvad fick han tag i? — Jo, kan ni
tänka er! Det var den allra härligaste gulddiamant, stor som en
knytnäfve! Ja — nu öfverdrifver jag kanske, men nog var den så stor
som ett hönsägg; — i alla fall, alldeles säkert så stor som den värsta
hasselnöt!
»Det var mig en baddare till att glindra-glandra,» tänkte Per. »Den är
bestämdt värd sin modiga femma!»
Och så torkade han gulddiamanten ren mot sitt byxben och gick in
till staden med den.
Inne i en liten mörk guldsmedsbod satt den gamle guldsmeden. Han
hade en lång, krokig näsa, som hängde så tankfullt ned öfver hans
mun, och så hade han ett par stora, runda ögon, som förskräckt
tittade fram bakom de stora hornbågarna på hans glasögon.
»God dag, guldsmed,» sade Per. »Skulle du vilja köpa en
gulddiamant?»
»Är den stor?» frågade guldsmeden.
»Å, vid pass som min knytnäfve,» sade Per.
»Prat!» svarade guldsmeden och vände sig bort.
»Ja, nog är den som ett hönsägg,» sade Per och gräfde i fickan efter
stenen.
»Hi, hi!» skrattade guldsmeden.
»Den är kanske inte heller så stor som en hasselnöt — hva’ falls?»
frågade Per och stack gulddiamanten tätt upp under guldsmedens
näsa.
Men så snart han hade fått syn på diamanten, började hans ögon
glindra, och han satte ett par ännu starkare glasögon ofvanpå dem
han redan hade på näsan, och så satte han ännu ett förstoringsglas
utanför.
»Nåå?» frågade Per, »vill du köpa min gulddiamant?»
»Hvad vill du ha för den?» frågade gubben.
Per höll alldeles på att säga:
»Ja, nog ska jag väl ha fem kronor!» men så tyckte han, att gubben
tittade så förskräckt med sina stora runda ögon, och så tänkte Per,
att han skulle få honom att se ännu räddare ut, och så sade han:
»Ja, jag hade tänkt mig ett hundra tusen riksdaler, vänner emellan.»
Men långt ifrån att bli rädd, började guldsmeden genast gräfva i sina
lådor, och så tog han fram ett hundra tusen riksdaler och började
räkna dem på disken framför Per, och det tog så lång tid, att de icke
blefvo färdiga därmed förr än klockan elfva.
Så stoppade Per alla riksdalrarna i sina byxfickor, så att de stodo ut
som två mjölsäckar och så gaf han sig på väg ut i den vida världen.
Då han hade gått ett bra stycke väg, kom han till en stor sjö, och vid
den låg den allra finaste herrgård.
Den var byggd med torn, som hade koppartak, och där voro trappor
och portar och långa rader med de blankaste fönster. Och utanför
herrgården stodo gröna träd och susade, och på ängarna betade kor
och får och små hvita lamm.
Och Per slog sig på knäna och ropade:
»Det var mig en riktig herrgård. Just på pricken en så’n, som jag
skulle vilja ha!»
Och så gick han upp och frågade herremannen, om gården var till
salu.
Nej, det hade ägaren icke tänkt på, men så tog Per ett tag ner i
byxfickorna och lät näftals af de blankaste daler dansa hambopolka
öfver bordet. Där kommo flere och flere. Det riktigt snöade med
pengar, och herremannen började rifva sig i hufvudet och säga, att
han skulle tänka på saken. Men då alla de ett hundra tusen
riksdalrarna lågo i högar på bordet som hövålmar på en äng, ja, då
kunde herremannen icke motstå.
»Topp, Per!» sade han. »Gården är din!» och så reste herremannen
bort med pengarna, och Per fick gården.
Nu var Per herreman, och han gick omkring från rum till rum för att
taga sin nya herrskapsbostad i betraktande, och där var rent
omänskligt fint.
Där fanns silkesgardiner med sammetstofsar, och sammetsgardiner
med silkestofsar och ljuskronor med så många glasbitar, att de lyste
som gulddiamanter, och så många stora och förgyllda speglar, att det
var obegripligt. Per såg sig själf sexdubbel på en gång.
Än stod han på hufvudet och än på benen. Han såg sig både på
ryggen och på bröstet på en gång, tills han slutligen blef alldeles yr i
hufvudet och måste ta på sin näsa, för att veta, hvar ansiktet
egentligen satt.
Om morgonen kom betjänten in och frågade:
»Behagar ers nåd fläskpannkaka eller syltpannkaka till frukost?» Och
om kvällen stod han återigen i dörren och frågade:
»Behagar ers nåd syltpannkaka eller fläskpannkaka till kvällen?» och
Per sträckte ut handen och svarade: »Alles!» ty nu hade han blifvit
så fin, att han talade tyska.
Och på bordet var framdukadt tjocka pannkakor, ägg och smör och
sötmjölksost, varma hvetebullar och kaffe och starkt öl, och Per åt
och drack, så att han blef både stinn och sömnig, och så lade han
sig att sofva på de gula sidensofforna, utan så mycket som att dra
skorna af sig.
»Gentilt ska det vara och inget knussel!» sade Per och sträckte sig.
Så ville han förstås också gå ned och se till sina stall och lador,
trädgårdar och åkrar, och öfverallt stod folket med mössan i handen
och sade: »Ja.» och: »Naturligtvis!» till allt, hvad Per behagade
yttra.
Men om han ville rida eller åka, sade kusken, att det var ju som
herrn behagade, men icke var det just bra för hästarna, att bli så
öfveransträngda. De borde helst stå stilla i stallet, när vädret var så
varmt.
Och när Per ville smaka på frukten i trädgården, sade
trädgårdsmästaren, att Per var ju herre öfver sin egen trädgård, men
icke var det rätt eller bra för träden, att smaka på frukten första åren
de buro.
Och när Per kom ut på åkrarna och talade med sin inspektor, svarade
han på allt, som Per sade:
»Det ska nog bli bra! Det ska inte herrn bekymra sig om. Herrn ska
gå upp i slottet och sitta och se på utsikten.»
Och så höll sig Per mest uppe i slottet, åt och drack, och lät dagarna
gå som de kommo. Han blef så ledsen och olustig, att han till sist
började tro, att han bestämdt var sjuk och lät tillkalla doktorn.
Och doktorn kom och sade, att Per alldeles måste upphöra att äta så
många fläskpannkakor; man fick knip af det, och det var icke alls
nyttigt. Per skulle dricka hafresoppa och lägga terpentinduk på
magen.
Men nu var just fläskpannkaka det bästa Per visste, och när han icke
kunde få äta fläskpannkaka och icke smaka på frukten i trädgården
och icke rida eller åka med sina egna hästar, då var det just icke
heller något vidare muntert att vara herreman.
Och för hvar dag, som gick, tyckte Per, att det blef allt ledsammare.
Så satt han en dag uppe i fönstret och spottade ner i vattnet för att
se, huru stora ringar det kunde bli; — det lilla nöjet kunde väl ingen
förbjuda honom! — och då fick han se en skuta, som kom för fulla
segel uppför fjärden. Den kryssade upp emot vinden och spände
seglen som svanvingar, och Per såg, huru de karlar, som voro
ombord, arbetade med tackel och tåg, medan skutan skummade
genom böljorna.
»Ack!» suckade Per. »Just en sådan där skuta är det jag skulle vilja
ha! Tänk, att kunna segla hvart man vill, och gå i land hvar man
behagar! Jo, det skulle vara något annat, än att vara herreman, och
sitta här och spotta ut genom fönstret!» och så gick han ner och såg
på skutan.
Där voro tre män ombord. Skepparen, som kommit upp till gården
för att köpa hafre, och två matroser, som hjälpte honom att sköta
skutan.
»Det var en präktig skuta du har, skeppare!» sade Per, som stod på
stranden. »Den kan du gärna sälja till mig!»
Men det ville skepparen icke alls höra talas om. Emellertid fortfor Per
med, att han ändå absolut måste ha skutan.
»Hur mycket bjuder du mig för den då?» frågade skepparen.
Ja, Per visste icke riktigt hvad han skulle svara på, ty reda pengar
funnos just icke på gården.
»Jag har inte lust, att sälja skutan,» sade skepparen slutligen. »Det
är en galant skuta, som jag själf har byggt. Jag har haft hvar enda
planka i min hand. Den springer aldrig läck och kan aldrig sjunka,
och den flyger som en fröjd öfver alla vågor, förbi alla klippor och
skär.»
Då Per hörde det, fick han ännu mera lust till skutan, och han bad
skepparen så vackert, att han skulle låta honom få den, ty han
tyckte, att han rakt icke kunde lefva, om han icke fick just den
skutan! — »Du ska få, hvad du vill för den!» sade Per. »Du kan
gärna ta hela herrgården.»
Det trodde skepparen först bara var sagdt på skämt, men Per stod
fast vid sitt:
»Tag du gärna hela herrgården, men låt bara mig få skutan. Jag har
satt hela min håg till det.»
Då skrattade skepparen och sade:
»Det har man då aldrig hört förr, att någon byter bort en herrgård
mot en skuta — men är det allvar så — inte mig emot!»
Och så fick skepparen herrgården, och Per gick ombord på skutan
och satte till alla segel och flög som en fröjd ut emot hafvet, förbi
alla klippor och skär.
Böljorna veko undan för skutan och sprutade salt skum efter den. De
hvita måsarna kretsade omkring den för att se på Per, som stod i
fören och rökte sin pipa. Jo, det var minsann ett annat lif, än att
ligga med knip i magen på sidensofforna uppe i herrgården.
På alla stränder flaggade folket, där skutan gled förbi och ropade:
»Hurra!» och »Lycklig resa!» och viftade med näsdukarna, och Per
viftade tillbaka och var så hjärtans glad.
»Nu har jag det som jag vill!» sade Per. »Fri och ledig och herre på
min egen skuta! Nu reser jag jorden rundt på åtta dar!»
Karlarna skötte seglen och rodret.
Per kunde i allt lugn gå upp och ner och röka sin pipa och vifta till
människorna på stranden, och längre och längre gick det i susande
fart ut emot hafvet.
I tre dagar gick färden raskt, men på den fjärde mojnade vinden.
Seglen hängde slappa och ledsna och klappade, som om de hade
ondt i tänderna; skutan skvalpade och skvalpade utan att komma
framåt, och så började det att regna.
Det regnade i en dag, det regnade i två. Först silade regnet sakta
ned, men då det fick höra sin egen röst, började det tala högre och
högre, och till sist smattrade det och forsade och trummade vildt på
däcket.
Och det regnade och slaskade, skvalade och plaskade mera och
mera förtvifladt, så att till sist fanns det icke en torr tråd på hela
skutan.
Det var icke något nöje att gå där uppe och vada i allt vattnet, och
Per gick ned i den lilla trånga kajutan, där det luktade tjära och
tågverk, och där han nätt och jämnt fick rum att sträcka ut benen på
britsen.
Regnet flöt som strida tårar nedför det tjocka glaset på den lilla
fönstergluggen, och Per kunde icke se en aln framför sig öfver
vattnet.
Det regnade i en vecka, det regnade i två. Det ösregnade den tredje.
Då det fortsatte den fjärde, blef Per alldeles förtviflad. Hvad skulle
han ta sig till, dagen i ända, i den lilla kajutan?
Matroserna lågo hela dagen och sofvo på hvar sin bänk, och icke en
människa hade Per att tala med.
Då det alltjämt regnade den fjärde veckan, kunde Per icke härda ut
längre.
Skutan hade gått i hamn vid en bro, hvarifrån landsvägen gick upp
genom landet, och nu gick Per också i land och upp på landsvägen.
Icke kunde han väl sofva bort hela sin ungdomstid på den där
otäcka skutan! Alla åkrar och ängar lågo så våta och sorgliga, och de
enda människor, Per mötte, var en gammal man, som stödde sig på
sin staf, och en gammal gumma, som bar ett bylte.
Men plötsligt hör Per en röst, som ropar så gladt, att det klingar
genom luften:
»Se upp, godt folk! Här kommer jag!» — och i detsamma kommer
sprängande emot honom en ung gosse på en häst.
Han var endast klädd i skjorta och byxor, var barhufvad och med
bara fötter, och regnet piskade öfver honom, men han red framåt så
att det sprutade om hästhofvarna, och en duktig häst var det han
red.
Den hade korta, starka ben, och en så underligt, liksom vattrad,
rödbrun hud, och så hade den alldeles ljusblå ögon, som sågo så
glada ut, som om den tyckte, att det var riktigt lifvadt att så där
galoppera i väg genom regnet.
»Stopp litet!» ropade Per till gossen. »Får jag rida med?»
»Ja hvarför inte?» sade gossen och höll in hästen. »Men du måste
sätta dig bakom mig och hålla dig väl fast, för att när jag rider, så
rider jag med kläm!»
Så svingade sig Per upp bakom gossen och höll väl fast, och i väg
bar det. Hästen sparkade med sina små tjocka ben, så att grus och
stenar flögo omkring den. Det gick genom vattenpölar och öfver
diken och gärden, och till sist stannade de utanför gästgifvargårdens
dörr.
Nu skulle de dricka ett glas öl tillsammans, menade gossen. Han
hade tolf skilling att bjuda för, och ville, att Per skulle dela ölbuteljen
med honom.
Medan de sutto där och drucko, började Per att tala om hästen.
»Det var en fasligt rask häst,» började han. »Och så oförfäradt han
flög öfver diken och gärden.»
Det var just en sådan häst, som han helst af allt i världen skulle vilja
ha.
Ja, det kunde gossen så väl förstå, men han tänkte icke alls på att
sälja hästen.
Per blef så ledsen, att han tyckte allt ölet stockade sig i halsen på
honom, ty han hade fått en så rasande lust att rå om just d e n
hästen.
Och han bad så bönfallande och jämrade sig riktigt af ängslan att få
nej, så att till sist frågade gossen, hvad han då ville ge honom i byte
för hästen.
Jo, han skulle få en nytimrad skuta med de finaste segel och hela
lasten full af hafre.
Då skrattade gossen och sade, att Per nog bara skämtade, ty aldrig
hade man väl hört, att någon gaf en hel skuta med hafre för en
vanlig bondhäst.
Men Per ropade och försäkrade, att det var dagsens sanning, och så
redo gossen och han tillbaka för att taga skutan i närmare
skärskådande.
Och då gossen fick se, hvilken präktig och fin skuta det var, gick han
genast in på bytet och gick ombord på skutan, men Per red själaglad
i väg på sin brunlockiga häst.
»Jo, det må jag säga!» ropade Per alldeles högt. »Det var något
annat, att spränga på sin egen häst öfver stock och sten, än att sitta
och lukta på tjäran i den där gamla skutan!» och så snöt han sig så
hårdt, att det lät som en trumpet, och den gamle mannen på
landsvägen tappade sin staf och den gamla gumman sitt bylte af
förskräckelse, ty de voro icke längre komna på sin vandring.
Regnet började upphöra, och småningom blef det det allra härligaste
solsken.
Det var marknad inne i köpingen, och då Per såg, att många
människor voro på väg dit, både ridande och åkande, tänkte han, att
det icke kunde skada att också rida dit och se, huru det gick till på
marknaden.
På stora torget voro många människor församlade. Där funnos stånd
af alla slag med kläder och grannlåter, med järnkram och trävaror af
alla sorter.
Men vid ena ändan af torget hade man rest upp ett tält, hvari man
gjorde konster, och utanför tältet stod en clown, helt och hållet klädd
i hvitt och hvitsminkad i ansiktet med en bred, rödsminkad mun,
som nådde till båda öronen och med ett stort, kinesiskt parasoll i
handen.
Han skrek och ropade och uppmanade folket, att komma in och se
på alla de märkvärdiga konster, som man utförde inne i tältet.
Per stannade sin häst utanför tältet.
Han stirrade och stirrade, men det var hvarken på tältet eller på den
skrikande clownen han såg; han såg bara på pappersparasollet, som
clownen höll i handen.
Aldrig i sina dar hade Per sett något så besynnerligt!
Det var stort som ett bord och hvitt som snö med svarta kanter och
guldränder. På ena sidan såg man en målning som föreställde ett
grönt lejon, som bet i svansen på en blå tjur. På andra sidan var en
prinsessa med hufvudet bakvändt, som satt under en rosenbuske
och såg på tre guldfiskar, som flögo i luften.
Midt på parasollet var en röd krabba, som grep efter fem små fåglar,
som flögo upp till ett högt berg, hvarifrån kom en lång rökpelare af
silfver, och så var där skrifvet trollbokstäfver, stora trollbokstäfver,
som sågo ut som krams och kringlor, tvärs öfver allt sammans.
Aldrig i sitt lefvande lif hade Per drömt om något så underligt
vackert, och han satt bara och stirrade och stirrade.
»Den, som kunde bli så lycklig, att äga ett sådant parasoll!» tänkte
han.
Ju längre han såg på det, dess härligare tyckte han, att det var, och
till sist kände han en sådan sveda i hjärtat, att han tyckte, att han
rakt icke kunde lefva, om han icke finge rå om det parasollet.
Så red han bort till clownen och frågade honom, om han icke kunde
få hans parasoll, men clownen svarade honom med, att kasta en
hand full mjöl i ansiktet på honom och upphäfva ett tjut som en vild
apa.
Men Per borstade lugnt mjölet af sig. Hans ögon hängde blott vid
det underbara parasollet, och så sade han, att om han bara kunde få
det, skulle han gärna ge sin häst i utbyte.
Clownen skrattade, så att hans röda mun gick bakom öronen, och så
öppnade och stängde han parasollet midt för Pers näsa, så att det
klappade om den. Per fick tårar i ögonen. Han kunde ha varit i stånd
att slita det underbara parasollet ur handen på clownen. Men han
lugnade sig och sade med kväfd röst:
»Nåå, vill du ha hästen?»
Då uppgaf clownen ett långt, långt tjut! — »O! — —» så att hans
mun blef så liten som ett körsbär och så kastade han parasollet till
Per, som hade stigit af hästen, och i detsamma sprang han själf upp
i sadeln och jagade hästen rundt om torget. Än stod han på
hufvudet och än på benen, och än hängde han bara fast på
hästryggen med hälarna, och lät hufvudet hänga ned, medan han
slog med sina hvita ärmar som en gås med vingarna.
Alla människor samlade sig för att se clownen göra konster på
hästen, men Per spände upp sitt kinesiska parasoll och gick stolt ut i
solskenet.
O! hvad han var lycklig!
Kunde han någonsin ha tänkt sig, att bli så lycklig? Han kunde ju
icke en gång ha önskat en sådan lycka, ty han hade ju aldrig anat,
att något så vackert fanns att få på denna jord. Och så bra, att just
nu ha ett parasoll, då solen började skina! Det var något annat, än
att sitta och hänga på en hästrygg utan att ha skydd, hvarken för
regn eller hetta!
I tre dagar lyste solen, och i tre dagar spatserade Per utefter
landsvägen med sitt parasoll uppspändt.
Men redan andra dagen började han bli trött på parasollet. Det var
så besvärligt att alltid gå och hålla i det, och så länge han skulle gå
och släpa på det, hade han ju ingen hand fri till arbete.
Och så började det reta honom att se på den där prinsessan med
hufvudet bakvändt och de tre abborrarna, som flögo i luften, kväljde
honom. Det var ju icke likt någonting, att abborrar flögo i luften —
och ju längre han gick på landsvägen, dess mera missmodig blef
han.
Bäst som han gick, kom han till en potatisåker, där en gosse stod
och gräfde.
Han hade en så rasande bra spade, att gräfva med. Den var så lätt i
skaftet, och så skarp i eggen. Den lyste blått som stål i solen och for
ned i jorden med sådana drifvande tag, att det sjöng om den.
Per stannade med parasollet uppspändt och öppen mun.
»Det var en rasande rar spade du har!» sade han till gossen, som
gräfde.
»Det tror jag, det!» svarade gossen och körde ned spaden till
skaftet. »Det är en spade, som heter duga! Jag har också gett min
modiga krona för den.»
Per fortfor att stå kvar och se på.
Det var en fröjd att se, hur den spaden kunde arbeta. Den försvann i
jorden, som om den ville äta den och vände skoflar med jord så
ledigt och lätt, som om det varit gröt.
»Hör du,» sade Per, »skulle du vilja sälja den där spaden till mig?»
»Nej, det kan du ge dig på, att jag inte vill!» svarade gossen. »Du
kan ju köpa dig en spade själf. Det finns fullt upp på marknaden.»
»Jag frågar inte efter spadarna på marknaden,» sade Per. »Jag
frågar efter den spade du har! Det är den enda spade i hela världen,
som jag har lust på.»
»Hvad ger du mig för den då?» frågade gossen. Han satte spaden i
jorden och torkade sig om näsan med afvigsidan af handen.
»Du ska få det här parasollet!» sade Per. »Och du må tro, att det
inte skäms för sig. Maken till grannlåt har du nog aldrig i dina dar
sett! — — Ser du, här är en blå tjur och ett grönt lejon och en
krabba med klor så långa, som här ifrån och till Göteborg, och en
mamsell, som kan se sig själf i nacken, och tre abborrar, som flyga i
luften; och så är här rosenblommor och pärlemor, och ett skaft med
en tofs af det baraste silke!»
Gossen var nära att tappa både näsa och mun, och hans ögon blefvo
så stora som potatisar, medan Per svängde parasollet rundt framför
honom som en väderkvarn. »Får jag verkligen det där kungliga
parasollet, om jag ger dig min spade?» frågade gossen. »Det kan du
aldrig mena!»
»Det är så sant, så sant, som att jag heter Per!»
Hans hjärta slog högt af ängslan, att han skulle gå miste om spaden.
»Jaså, du heter Per,» sade gossen, »det visste jag inte.»
Han fortfor att stå och stirra på parasollet.
Men så sade han med ens:
»Ja vet du, Per! Jag tror jag ger dig spaden i utbyte, för en vackrare
väderkvarn har jag då aldrig i mina dar sett; man kan bli rakt kollrig
af att titta på den!»
Då var Per öfver diket i ett enda skutt och räckte parasollet till
gossen, men själf grep han tag i skaftet på spaden och ropade:
»Nu är den min!»
Och så spankulerade gossen bort på landsvägen med parasollet,
men Per satte spaden i jorden för att försöka den.
Den flög som en blixt ned mellan stenarna så att det knastrade, och
så vände den upp jorden med en fart, som om den varit en mullvad.
»Det var mig den präktigaste spade jag någonsin haft tag i!» ropade
Per. »Jag skulle inte vilja byta den mot en gulddiamant!»
Och han gräfde och gräfde och skrattade högt.
»Så lycklig har jag inte känt mig på år och dag!» sade han och
torkade svetten ur pannan. »Men så finns det inte heller någonting
så stiligt, som att ha en spade, som heter duga!»
 Bubblan.

Det var en gång en fiskare, som bodde med sin hustru vid ett stort
haf.
De hade endast ett barn, och det var en liten flicka.
Hon var född en tidig sommardag, då alla gullvifvor stodo och
doftade i björkhagen, och därför kallade de henne Gullvifva, men då
de för det mesta hade brådt, och detta namn var så långt att säga,
fick hon endast heta Vifvan.
Då hände det en dag, när Vifvan blott var fyra år gammal, att fadern
var ute för att dra strömming.
Han fick hela nätet fullt, och det var så tungt, så tungt att få upp.
»Det var förskräckligt, hvad det nätet var fullt,» sade fiskaren och
drog med båda händerna, så att han blef röd i ansiktet.
Då såg han mellan alla de blanka strömmingarna, som sprattlade i
solskenet, en underlig, stor fisk. Den slog med stjärten och försökte
komma upp öfver strömmingen, och då fiskaren grep den — hvad
fick han se?
Jo, det var ingen fisk, det var en liten hafsunge.
Från hufvudet till midjan var den skapad som ett litet barn, med
utstående, vattenblå ögon, och en stor, våt mun, med tjocka läppar.
Den hade knubbiga små barnarmar och runda händer. Men från
midjan och nedåt var den som en fisk.
Den hade icke ett spår af ben, utan endast en blank, tjock fiskstjärt
som på en stor gädda.
Den slog och smällde med stjärten för att komma loss, kastade sig
baklänges och piskade med sina små händer i strömmingen, medan
den skrek af full hals med sin stora, öppna mun.
»Det var mig en konstig nors,» tänkte fiskaren, och så drog han
nätet i land och bar hem fisken.
Hafsungen hade han tagit upp och bar den under armen, men den
var ganska svår att hålla i styr, ty den vred sig som en ål och vrålade
hela tiden med en underlig, ihålig stämma, som när man blåser i en
snäcka.
»Se här, mor,» sade fiskaren till sin hustru, när han steg in i deras
lilla stuga. »Växla mig den abborren!» och därmed kastade han
hafsungen på bordet.
Hustrun slog ihop båda händerna af förskräckelse, men lilla Vifvan
skrek högt af glädje och sprang bort och nöp hafsungen i stjärten.
Men då sprattlade den till så häftigt, att den föll ned på golfvet.
»Låt den ligga,» sade fiskaren. »Den dör snart!»
Och det såg verkligen ut, som om den lilla hafsungen snart skulle
dö.
Den slog mattare och mattare med stjärten, och gjorde till sist blott
då och då några små krampaktiga ryck. Dess vattenblå ögon slöto
sig till hälften och såg ut, som om de skulle slockna, och den låg
med öppen mun, hvarur hafsvattnet rann ut och sipprade utefter
golfvet.
Vifvan ville bort och leka med den, men fadern sade åter:
»Låt strunten ligga! Den dör snart!»
Men hustrun tyckte ändå, att det var synd om den. Hälften af den
liknade i alla fall ett litet barn; och så tog hon den i sitt förkläde och
bar ut den och gick med den upp på berget. Där fanns en liten sjö
mellan björkhagen och tallskogen, en liten mörk skogssjö, omgifven
af branta klippor och träd, som släpade grenarna i vattnet.
I denna sjö släppte hon hafsungen, och se! knappt märkte den, att
den hade vatten under stjärten, förrän den kilade ned mot djupet
som en fisk och försvann på botten.
»En vattentår kan man väl unna kräket,» sade fiskarhustrun till sin
man, då hon kom hem. »Och när vi vilja, kunna vi ju gå och se på
den.»
Och så tänkte de icke vidare på det. Men på kvällen, när fiskaren var
ute för att lägga sina nät, fick han se något underligt stiga upp ur
hafvet i månskenet.
Han trodde först, att det var tång, som flöt, men så tänkte han:
»Nej, det är ju ruskpricken!»
Men det var icke ruskpricken.
Det plaskade och gled och kom närmare och närmare, och nu såg
fiskaren tydligt i månskenet, att det var hafsmannen och hafsfrun,
som kommo simmande och lade sig bredvid båten.
Deras hår var som lång grön hafstång, och i hafsmannens skägg
hängde fullt af hvita musselskal. Fjällen på deras stjärtar glimmade
som den friskaste strömming i månskenet, och kring halsen hade
hafsfrun en sexdubbel rad af pärlor.
De gräto bägge så att det kluckade kring kölen på båten, och det var
de saltaste tårar, riktigt svidande salta som hafsvatten.
»Ge mig min son, ge mig min lilla Bubbla tillbaka!» snyftade
hafsmannen. »Jag skall hvar dag jaga strömmingen i dina nät, och
när det stormar, skall jag sopa böljorna bort från din båt. Men ge
mig tillbaka min lilla Bubbla!»
»Bubbla mig hit och bubbla mig dit!» sade fiskaren. »Du babblar och
bubblar, gamla babblebubbla, men hafsfolkets löften äro som
bubblor på vattnet, inte värda en rutten strömming, och ungen din
får du aldrig mer.»
Då gled hafsfrun fram och lade sitt våta ansikte på båtens reling.
Hon var så blek som månskenet på böljorna, och hennes tårar runno
i två smala strömmar ned i båten från hennes stora gröna ögon.
»Ge mig min lilla Bubbla tillbaka,» suckade hon. »Hvar dag skall jag
lägga en krans af de allra vackraste näckrosor vid stranden till din
dotter. Och här! Här!» Hon lyfte på sitt halsband. »Här skall du få
alla mina pärlor att hänga kring hennes hals!»
»Låt bli att komma nära båten! Den sjunker ju af allt ditt tjut! Och vi
känna nog till de pärlor, som hafsfolket bjuder en! När de komma
upp på land, förvandlas de till skum och bränna i handen. Undan
med dig, grönöga, och låt mig lägga ut garnen i fred.»
»Få vi aldrig vår lilla Bubbla tillbaka?» frågade hafsmannen och grät
högt.
»Det beror på,» svarade fiskaren. »Om du i sex år vill hjälpa mig att
fånga fiskarna och sopa böljorna från båten, skall jag om sex år
kasta ungen din i hafvet igen.»
»Sex år!» suckade hafsfrun och lät händerna falla ned så att det
plaskade i vattnet. »Å, Bubbla! Bubbla! Bubbla!» och så dök hon ned
i hafvet och försvann, men utefter vattenytan hviskade det:
»Blif blott blid mot Bubblan! Blif blott blid mot Bubblan!»
Men hafsmannen sade icke ett ord. Han satt länge kvar öfver vattnet
i månskenet och strök sitt långa skägg, så att musslorna lossnade
och droppade ned i vågorna.
Han satt kvar och såg efter fiskaren, till dess han hade rott båten i
land.

Då fiskaren kom hem och berättade sin hustru hvad som händt, blef
hon glad, att hon räddat lilla Bubblans lif, ty nu kunde de ha
»tummen på ögat» på hafsfolket. Så länge de hade Bubblan i sitt
våld, skulle säkert föräldrarna ute i hafvet göra allt, hvad fiskaren
önskade. Men modern till Vifvan, som var en kvinna, som förstod att
tänka på två saker på en gång, fick genast klart för sig, att nu lurade
en fara på dem själfva. Det skulle vara ganska naturligt, om
hafsfolket nu skulle göra allt för att få fingrarna i lilla Vifvan för att
hämna sig, och så blef det beslutadt, att Vifvan aldrig mera fick gå
ner och leka och plaska vid stranden, som hon förr varit van vid. Hon
fick icke bada i det långgrunda vattnet, där hon så gärna sprungit
naken omkring i vågorna, och hon fick aldrig mera gå ner i en båt
och vippa, som varit hennes största nöje.
När hon skulle leka, måste hon hålla sig i närheten af stugan, eller
gå upp i björkhagen, och modern tog henne själf med upp till
skogen omkring den lilla sjön, hvari hon kastat Bubblan.
Då fiskarhustrun närmade sig sjön med lilla Vifvan vid handen, sågo
de tydligt, att Bubblan höll på att leka i vattnet. Han slog den ena
kullerbyttan efter den andra, så att vattnet sprutade högt upp mellan
granarna. Men så snart han hörde deras steg närma sig, dök han
pilsnabbt ned i djupet, och på vattnet syntes blott några stora ringar,
som småningom blefvo mindre, där hvar han legat.
Det hjälpte icke, att de kastade stenar och ropade på honom. Han
gömde sig väl och gaf icke ett ljud ifrån sig.
Men då hände det en dag, att de, hemma hos fiskaren, hade fått
stekt strömming till middag; — ja, det hände då nästan hvar dag —
och då gömde Vifvan ett par af sina strömmingar under förklädet,
och då hon om eftermiddagen sprang upp för att leka i hagen, smög
hon sig högre upp in mellan granarna och ut till den lilla sjön. Där
lade hon sig framstupa på en flat sten och hviskade:
»Bubblan! Lilla Bubblan! Kom, så ska du få namnam!»
En lång stund hörde hon ingenting, men då hon fortfor att ropa med
sin milda lilla röst, såg hon plötsligt, att det slogs ett par ringar midt
i sjön, som när en fisk vill slå och så dök ett litet hufvud, en liten
barnkropp och till sist hela lilla Bubblan fram.
Han höll sig på långt afstånd och stirrade på Vifvan med sina
utstående, vattenblå ögon. Han hade nyss gnagt litet sjögräs på
botten, och ännu hängde några våta gröna tussar kring hans mun.
Vifvan böjde sig ut öfver vattnet så långt hon kunde. Hennes långa
gula hår hängde i lockar ned öfver hennes panna och skuldror. Hon
var hvit och röd som en lingonblomma och hade ögon som två blå
för-gät-mig-ejer, och så ropade hon igen med sin milda lilla röst, som
ljöd som när en bofink kvittrar:
»Bubbla lilla! Kom, så ska du få namnam!» Och med sin lilla tjocka
hand sträckte hon den ena af strömmingarna ut öfver vattnet.
Bubblan såg ut, som om han skulle tappa både näsa och mun af
förvåning. Han rörde sig icke och andades icke.
Men så log han plötsligt ett bredt leende upp till båda öronen, så att
sjögräset föll ut ur munnen på honom, och hans ögon alldeles
försvunno.
»Kom, kom! Det är namnam!» sade Vifvan och nickade.
Då plaskade Bubblan i väg öfver vattnet och tog med munnen
strömmingen ur Vifvans fingrar. Han åt dem begärligt, den ena efter
den andra, och slutligen slickade han Vifvans fingrar som en liten
hund.
»Nu ska du dansa för mig,» sade Vifvan och satte sig på gräset.
»Hopp san! Hopp san! Vältra dig, lilla Bubbla!»
Och då började Bubblan slå kullerbyttor, fortare och fortare, och då
han såg, att Vifvan skrattade och klappade i händerna, blef han
alldeles vild och flängde och for och tumlade sig, så att svansen stod
som ett S efter honom. Och så skrattade han högt med ett underligt
tomt, skrällande läte.
Det var förskräckligt roligt, och från den dagen voro Vifvan och
Bubblan de bästa vänner.
Så snart Vifvan fick något, som var godt, en kringla eller en skorpa,
gömde hon hälften till Bubblan. Hon plockade hallon och blåbär i
skogen till honom, och han kom och slickade upp dem ur hennes
hand. Men alla de blommor och vasstrån, Vifvan icke kunde nå,
hämtade Bubblan till henne, och han fångade trollsländor med långa
gröna vingar och gaf henne.
Det fanns mycket, som Bubblan var rädd för. Han var förskräckligt
rädd för månen och stjärnorna, då han aldrig hade varit ofvanför
hafsytan förr än den dag, han blef fångad i strömmingsnätet, och
han var rädd för att de speglade sig i sjön. Fåglarna var han också
rädd för och dök under vattnet, när de flögo förbi.
Men Vifvan var han icke rädd för. När hon kom, låg han ofta och
väntade vid stranden och hade krupit så långt upp han kunde
komma, och när hon satte sig i gräset eller på den flata stenen,
plaskade han tätt intill henne, lade sitt hufvud i hennes knä och såg
på henne, medan han drog munnen till ett bredt leende.
»Bubblan! Min Bubbla!» sade hon och klappade honom på hufvudet.
Länge trodde Vifvan, att Bubblan var döfstum, ty han sade aldrig ett
ord, han bara såg vänlig ut och slog kullerbyttor. Men så plötsligt en
dag öppnade han sin breda mun och sade: »Vifvan!» — det lät
mest, som när en groda kraxar.
Och så började han lära sig människors språk. Han kunde snart säga
både »namnam» och »tack» och »vackert väder», och andra
liknande nyttiga och förståndiga saker, men han talade aldrig
mycket, utan lyssnade helst till hvad Vifvan hade att säga honom.
De lekte så bra tillsammans, och när fiskarhustrun måste hjälpa sin
man eller hade annat att göra, sade hon ofta:
»Gå du upp och lek med Bubblan och ta ett par strömmingar med
och kasta i munnen på honom.»
Och då sprang Vifvan genast.
Så gick sommaren, men då senhösten och vintern kom, blef det
annorlunda, ty med den första is, som lade sig öfver skogssjön,
kunde Bubblan icke komma upp mera.
Men då han såg Vifvan komma ner till stranden, och det såg han
genom den tunna isen liksom genom ett fönster, arbetade han sig
upp och slog sönder isen, så att han blödde om nacken och
händerna.
Då klagade Vifvan för sin far, och fiskaren höll hela vintern en vak
öppen i isen på skogssjön, ty Bubblans lif hade blifvit af stor vikt för
honom, då hafsfolkets beskydd skulle upphöra, om något ondt
hände Bubblan.
Och Vifvan var icke rädd för snö och blåst. Hon gick i alla väder,
åtminstone en gång om dagen upp till skogssjön, hälsade på sin lilla
vän och bar mat till honom. Hon ville till och med ge honom ett par
gamla vantar, men då skrattade han och sade:
»Snaskigt!» då de strax blefvo våta.
Den lilla sjön låg för resten så bra i lä mellan klippor och skog, att så
snart vårsolen började komma, var det varmt och skönt där uppe,
och gullvifvorna blommade först af alla ställen under björkarna vid
sjöns södra strand.
Då flätade Vifvan en vårdag en tjock krans af gullvifvor till sitt hår
och sprang fram ur skogen, och när Bubblan fick se henne, hoppade
han högt upp som en lax af bara glädje och slog baklänges
kullerbytta i solskenet.
Så lekte de tillsammans som de bästa vänner, och under tiden växte
de och förändrade sig, hvar och en på sitt sätt.
Vifvan var icke längre den lilla runda och knubbiga barnunge, som
då hon först tultade upp till Bubblan vid skogssjön. Hon var en smärt
och lång flicka, och hennes gyllene hår nådde henne nedanför
bältet.
Bubblan hade blifvit en mörkhårig, kraftig pojke med solbränd hy.
Hans ögon voro icke längre vattenblå och förvånade, utan hade
blifvit mörkare, som när det går skuggor öfver böljorna och när man
såg in i dem, tänkte man på hafvet.
Hans mun var ännu stor och bred, men det var en vacker mun med
friska, hvita tänder, och när han log emot Vifvan, tyckte hon, att
ingen, som gick på två ben på jorden, såg så god ut som hennes
vän med fiskstjärten.
Deras lekar hade blifvit stillsammare.
Bubblan slog icke längre kullerbyttor af glädje, då Vifvan kom, men
simmade hastigt fram till stranden och lade sig i en liten bukt, där
Vifvan satt på en sten.
Han hade gjort sig en flöjt af en lång rad med rör, sammanbundna
med vass, och på den spelade han så underliga melodier. Det lät
som när vindarna sväfva genom vassen, som när böljorna sucka vid
stranden, och det kunde också ljuda så gladt och klingande, som när
solljuset hoppar på vattenytan.
Vifvan hade den allra sötaste röst, och hon kunde joddla och tralla,
göra lustiga drillar och hopp, och hon kunde lika många visor som
det fanns dagar i sommaren, och medan hon satt på stenen och
sjöng, låg Bubblan i vattnet vid hennes fötter och spelade på sin
flöjt.
Han hade nu lärt sig människornas språk, men han talade aldrig med
någon annan än med Vifvan, och hon kunde endast goda och
vänliga ord.
»Vet du,» sade hon en dag till Bubblan, »att när du har varit här i
sex år, har min far lofvat din far, att kasta dig ned i hafvet igen,
hvarifrån du har kommit.»
»Jag bryr mig inte om hafvet,» sade Bubblan. »Jag vill alltid stanna
här, i vår egen sjö, och aldrig, aldrig skiljas från min Vifva.»
»Det måste dock ske,» sade Vifvan. »Om inte dina föräldrar få dig
igen, kommer stor olycka öfver min far. Han har gifvit sitt ord, och
det måste han hålla.»
»Men du följer med!» sade Bubblan och tog med båda händerna om
Vifvans långa guldhår. »Inte sant! Du hoppar i hafvet efter mig?»
»Du lilla dumma Bubbla!» sade Vifvan. »I hafvet kunna vi,
människobarn, inte lefva. Vi sjunka till botten och dö, vi, som blott
ha två ben och inte en sådan simstjärt som hafsungarna.»
»Jag bryr mig inte ett dugg om min simstjärt,» sade Bubblan och
såg bedröfvad på den. »Jag ville mycket hellre ha två små fötter som
du har, och springa omkring med dig i hagen och plocka nötter.»
Welcome to our website – the ideal destination for book lovers and
knowledge seekers. With a mission to inspire endlessly, we offer a
vast collection of books, ranging from classic literary works to
specialized publications, self-development books, and children's
literature. Each book is a new journey of discovery, expanding
knowledge and enriching the soul of the reade

Our website is not just a platform for buying books, but a bridge
connecting readers to the timeless values of culture and wisdom. With
an elegant, user-friendly interface and an intelligent search system,
we are committed to providing a quick and convenient shopping
experience. Additionally, our special promotions and home delivery
services ensure that you save time and fully enjoy the joy of reading.

Let us accompany you on the journey of exploring knowledge and

personal growth!

ebookultra.com