Explore the full ebook collection and download it now at textbookfull.

com

bash Cookbook Solutions and Examples for bash

Users Carl Albing

https://textbookfull.com/product/bash-cookbook-solutions-
and-examples-for-bash-users-carl-albing/

OR CLICK HERE

DOWLOAD EBOOK

Browse and Get More Ebook Downloads Instantly at https://textbookfull.com

Click here to visit textbookfull.com and download textbook now
 Your digital treasures (PDF, ePub, MOBI) await
Download instantly and pick your perfect format...

Read anywhere, anytime, on any device!

bash Cookbook Solutions and Examples for bash Users 2nd

Edition Carl Albing

https://textbookfull.com/product/bash-cookbook-solutions-and-examples-
for-bash-users-2nd-edition-carl-albing/

textbookfull.com

Bash Pocket Reference Help for Power Users and Sys Admins
2nd Edition Arnold Robbins

https://textbookfull.com/product/bash-pocket-reference-help-for-power-
users-and-sys-admins-2nd-edition-arnold-robbins/

textbookfull.com

SQL Cookbook: Query Solutions and Techniques for All SQL

Users 2nd Edition Anthony Molinaro

https://textbookfull.com/product/sql-cookbook-query-solutions-and-
techniques-for-all-sql-users-2nd-edition-anthony-molinaro/

textbookfull.com

BASH SCRIPT Linux Command Line Reference 1st Edition

Aditya Tiwari

https://textbookfull.com/product/bash-script-linux-command-line-
reference-1st-edition-aditya-tiwari/

textbookfull.com
BASH SCRIPT Just A Message CAT or TAC 1st Edition
Chickita

https://textbookfull.com/product/bash-script-just-a-message-cat-or-
tac-1st-edition-chickita/

textbookfull.com

iOS 11 Swift Programming Cookbook Solutions and Examples

for iOS Apps 1st Edition Vandad Nahavandipoor

https://textbookfull.com/product/ios-11-swift-programming-cookbook-
solutions-and-examples-for-ios-apps-1st-edition-vandad-nahavandipoor/

textbookfull.com

Cybersecurity Ops with bash Attack Defend and Analyze from

the Command Line 1st Edition Troncone

https://textbookfull.com/product/cybersecurity-ops-with-bash-attack-
defend-and-analyze-from-the-command-line-1st-edition-troncone/

textbookfull.com

Mastering Linux Shell Scripting a practical guide to Linux

command line Bash scripting and Shell programming Ebrahim

https://textbookfull.com/product/mastering-linux-shell-scripting-a-
practical-guide-to-linux-command-line-bash-scripting-and-shell-
programming-ebrahim/
textbookfull.com

Mastering Linux shell scripting a practical guide to Linux

command line Bash scripting and Shell programming Second
Edition. Edition Mokhtar Ebrahim
https://textbookfull.com/product/mastering-linux-shell-scripting-a-
practical-guide-to-linux-command-line-bash-scripting-and-shell-
programming-second-edition-edition-mokhtar-ebrahim/
textbookfull.com
1. Beginning bash
1. 1.1. Why bash?
2. 1.2. The bash Shell
 3. 1.3. Decoding the Prompt
4. 1.4. Showing Where You Are
5. 1.5. Finding and Running Commands
6. 1.6. Getting Information About Files
7. 1.7. Showing All Hidden (dot) Files in the Current Directory
8. 1.8. Using Shell Quoting
9. 1.9. Using or Replacing Built-ins and External Commands
10. 1.10. Determining If You Are Running Interactively
11. 1.11. Setting bash As Your Default Shell
12. 1.12. Keeping bash updated
13. 1.13. Getting bash for Linux
14. 1.14. Getting bash for xBSD
15. 1.15. Getting bash for Mac OS X
16. 1.16. Getting bash for Unix
17. 1.17. Getting bash for Windows
18. 1.18. Getting bash Without Getting bash
19. 1.19. Learning More About bash Documentation
2. Standard Output
1. 2.1. Writing Output to the Terminal/Window
2. 2.2. Writing Output but Preserving Spacing
3. 2.3. Writing Output with More Formatting Control
4. 2.4. Writing Output Without the Newline
5. 2.5. Saving Output from a Command
6. 2.6. Saving Output to Other Files
7. 2.7. Saving Output from the ls Command
8. 2.8. Sending Both Output and Error Messages to Different Files
9. 2.9. Sending Both Output and Error Messages to the Same File
10. 2.10. Appending Rather Than Clobbering Output
11. 2.11. Using Just the Beginning or End of a File
12. 2.12. Skipping a Header in a File
13. 2.13. Throwing Output Away
14. 2.14. Saving or Grouping Output from Several Commands
15. 2.15. Connecting Two Programs by Using Output As Input
16. 2.16. Saving a Copy of Output Even While Using It As Input
17. 2.17. Connecting Two Programs by Using Output As Arguments
18. 2.18. Using Multiple Redirects on One Line
19. 2.19. Saving Output When Redirect Doesn’t Seem to Work
 20. 2.20. Swapping STDERR and STDOUT
21. 2.21. Keeping Files Safe from Accidental Overwriting
22. 2.22. Clobbering a File on Purpose
3. Standard Input
1. 3.1. Getting Input from a File
2. 3.2. Keeping Your Data with Your Script
3. 3.3. Preventing Weird Behavior in a Here-Document
4. 3.4. Indenting Here-Documents
5. 3.5. Getting User Input
6. 3.6. Getting Yes or No Input
7. 3.7. Selecting from a List of Options
8. 3.8. Prompting for a Password
4. Executing Commands
1. 4.1. Running Any Executable
2. 4.2. Telling If a Command Succeeded or Not
3. 4.3. Running Several Commands in Sequence
4. 4.4. Running Several Commands All at Once
5. 4.5. Deciding Whether a Command Succeeds
6. 4.6. Using Fewer if Statements
7. 4.7. Running Long Jobs Unattended
8. 4.8. Displaying Error Messages When Failures Occur
9. 4.9. Running Commands from a Variable
10. 4.10. Running All Scripts in a Directory
5. Basic Scripting: Shell Variables
1. 5.1. Documenting Your Script
2. 5.2. Embedding Documentation in Shell Scripts
3. 5.3. Promoting Script Readability
4. 5.4. Separating Variable Names from Surrounding Text
5. 5.5. Exporting Variables
6. 5.6. Seeing All Variable Values
7. 5.7. Using Parameters in a Shell Script
8. 5.8. Looping Over Arguments Passed to a Script
9. 5.9. Handling Parameters with Blanks
10. 5.10. Handling Lists of Parameters with Blanks
11. 5.11. Counting Arguments
12. 5.12. Consuming Arguments
13. 5.13. Getting Default Values
 14. 5.14. Setting Default Values
15. 5.15. Using null As a Valid Default Value
16. 5.16. Using More Than Just a Constant String for Default
17. 5.17. Giving an Error Message for Unset Parameters
18. 5.18. Changing Pieces of a String
19. 5.19. Absolute Value of a Number
20. 5.20. Using bash for basename
21. 5.21. Using bash for dirname
22. 5.22. Use Alternate Values for Comma Separated Values
23. 5.23. Converting Upper and Lower Case
24. 5.24. Converting to Camel Case
25. 5.25. Using Array Variables
6. Shell Logic and Arithmetic
1. 6.1. Doing Arithmetic in Your Shell Script
2. 6.2. Branching on Conditions
3. 6.3. Testing for File Characteristics
4. 6.4. Testing for More Than One Thing
5. 6.5. Testing for String Characteristics
6. 6.6. Testing for Equal
7. 6.7. Testing with Pattern Matches
8. 6.8. Testing with Regular Expressions
9. 6.9. Changing Behavior with Redirections
10. 6.10. Looping for a While
11. 6.11. Looping with a read
12. 6.12. Looping with a Count
13. 6.13. Looping with Floating-Point Values
14. 6.14. Branching Many Ways
15. 6.15. Parsing Command-Line Arguments
16. 6.16. Creating Simple Menus
17. 6.17. Changing the Prompt on Simple Menus
18. 6.18. Creating a Simple RPN Calculator
19. 6.19. Creating a Command-Line Calculator
7. Intermediate Shell Tools I
1. 7.1. Sifting Through Files for a String
2. 7.2. Getting Just the Filename from a Search
3. 7.3. Getting a Simple True/False from a Search
4. 7.4. Searching for Text While Ignoring Case
 5. 7.5. Doing a Search in a Pipeline
6. 7.6. Paring Down What the Search Finds
7. 7.7. Searching with More Complex Patterns
8. 7.8. Searching for an SSN
9. 7.9. Grepping Compressed Files
10. 7.10. Keeping Some Output, Discarding the Rest
11. 7.11. Keeping Only a Portion of a Line of Output
12. 7.12. Reversing the Words on Each Line
13. 7.13. Summing a List of Numbers
14. 7.14. Counting String Values with awk
15. 7.15. Counting String Values with bash
16. 7.16. Showing Data As a Quick and Easy Histogram
17. 7.17. An Easy Histogram with bash
18. 7.18. Showing a Paragraph of Text After a Found Phrase
8. Intermediate Shell Tools II
1. 8.1. Sorting Your Output
2. 8.2. Sorting Numbers
3. 8.3. Sorting IP Addresses
4. 8.4. Cutting Out Parts of Your Output
5. 8.5. Removing Duplicate Lines
6. 8.6. Compressing Files
7. 8.7. Uncompressing Files
8. 8.8. Checking a tar Archive for Unique Directories
9. 8.9. Translating Characters
10. 8.10. Converting Uppercase to Lowercase
11. 8.11. Converting DOS Files to Linux Format
12. 8.12. Removing Smart Quotes
13. 8.13. Counting Lines, Words, or Characters in a File
14. 8.14. Rewrapping Paragraphs
15. 8.15. Doing More with less
9. Finding Files: find, locate, slocate
1. 9.1. Finding All Your MP3 Files
2. 9.2. Handling Filenames Containing Odd Characters
3. 9.3. Speeding Up Operations on Found Files
4. 9.4. Finding Files Across Symbolic Links
5. 9.5. Finding Files Irrespective of Case
6. 9.6. Finding Files by Date
 7. 9.7. Finding Files by Type
8. 9.8. Finding Files by Size
9. 9.9. Finding Files by Content
10. 9.10. Finding Existing Files and Content Fast
11. 9.11. Finding a File Using a List of Possible Locations
10. Additional Features for Scripting
1. 10.1. “Daemon-izing” Your Script
2. 10.2. Reusing Code with Includes and Sourcing
3. 10.3. Using Configuration Files in a Script
4. 10.4. Defining Functions
5. 10.5. Using Functions: Parameters and Return Values
6. 10.6. Trapping Interrupts
7. 10.7. Redefining Commands with alias
8. 10.8. Avoiding Aliases, Functions
9. 10.9. Counting Elapsed Time
10. 10.10. Writing Wrappers
11. Working with Dates and Times
1. 11.1. Formatting Dates for Display
2. 11.2. Supplying a Default Date
3. 11.3. Automating Date Ranges
4. 11.4. Converting Dates and Times to Epoch Seconds
5. 11.5. Converting Epoch Seconds to Dates and Times
6. 11.6. Getting Yesterday or Tomorrow with Perl
7. 11.7. Figuring Out Date and Time Arithmetic
8. 11.8. Handling Time Zones, Daylight Saving Time, and Leap Years
9. 11.9. Using date and cron to Run a Script on the Nth Day
10. 11.10. Logging with dates
12. End-User Tasks As Shell Scripts
1. 12.1. Starting Simple by Printing Dashes
2. 12.2. Viewing Photos in an Album
3. 12.3. Loading Your MP3 Player
4. 12.4. Burning a CD
5. 12.5. Comparing Two Documents
13. Parsing and Similar Tasks
1. 13.1. Parsing Arguments for Your Shell Script
2. 13.2. Parsing Arguments with Your Own Error Messages
3. 13.3. Parsing Some HTML
 4. 13.4. Parsing Output into an Array
5. 13.5. Parsing Output with a Function Call
6. 13.6. Parsing Text with a read Statement
7. 13.7. Parsing with read into an Array
8. 13.8. Reading an Entire File
9. 13.9. Getting Your Plurals Right
10. 13.10. Taking It One Character at a Time
11. 13.11. Cleaning Up an SVN Source Tree
12. 13.12. Setting Up a Database with MySQL
13. 13.13. Isolating Specific Fields in Data
14. 13.14. Updating Specific Fields in Data Files
15. 13.15. Trimming Whitespace
16. 13.16. Compressing Whitespace
17. 13.17. Processing Fixed-Length Records
18. 13.18. Processing Files with No Line Breaks
19. 13.19. Converting a Data File to CSV
20. 13.20. Parsing a CSV Data File
14. Writing Secure Shell Scripts
1. 14.1. Avoiding Common Security Problems
2. 14.2. Avoiding Interpreter Spoofing
3. 14.3. Setting a Secure $PATH
4. 14.4. Clearing All Aliases
5. 14.5. Clearing the Command Hash
6. 14.6. Preventing Core Dumps
7. 14.7. Setting a Secure $IFS
8. 14.8. Setting a Secure umask
9. 14.9. Finding World-Writable Directories in Your $PATH
10. 14.10. Adding the Current Directory to the $PATH
11. 14.11. Using Secure Temporary Files
12. 14.12. Validating Input
13. 14.13. Setting Permissions
14. 14.14. Leaking Passwords into the Process List
15. 14.15. Writing setuid or setgid Scripts
16. 14.16. Restricting Guest Users
17. 14.17. Using chroot Jails
18. 14.18. Running As a Non-root User
19. 14.19. Using sudo More Securely
 20. 14.20. Using Passwords in Scripts
21. 14.21. Using SSH Without a Password
22. 14.22. Restricting SSH Commands
23. 14.23. Disconnecting Inactive Sessions
15. Advanced Scripting
1. 15.1. Finding bash Portably for #!
2. 15.2. Setting a POSIX $PATH
3. 15.3. Developing Portable Shell Scripts
4. 15.4. Testing Scripts Using Virtual Machines
5. 15.5. Using for Loops Portably
6. 15.6. Using echo Portably
7. 15.7. Splitting Output Only When Necessary
8. 15.8. Viewing Output in Hex
9. 15.9. Using bash Net-Redirection
10. 15.10. Finding My IP Address
11. 15.11. Getting Input from Another Machine
12. 15.12. Redirecting Output for the Life of a Script
13. 15.13. Working Around “argument list too long” Errors
14. 15.14. Logging to syslog from Your Script
15. 15.15. Using logger correctly
16. 15.16. Sending Email from Your Script
17. 15.17. Automating a Process Using Phases
18. 15.18. Doing Two Things at Once
19. 15.19. Running an SSH command on multiple hosts
16. Configuring and Customizing bash
1. 16.1. bash Startup Options
2. 16.2. Customizing Your Prompt
3. 16.3. A Prompt Before Your Program Runs
4. 16.4. Change Your $PATH Permanently
5. 16.5. Change Your $PATH Temporarily
6. 16.6. Setting Your $CDPATH
7. 16.7. When Programs are Not Found
8. 16.8. Shortening or Changing Command Names
9. 16.9. Adjusting Shell Behavior and Environment
10. 16.10. Adjusting readline Behavior Using .inputrc
11. 16.11. Keeping a Private Stash of Utilities by Adding ~/bin
12. 16.12. Using Secondary Prompts: $PS2, $PS3, $PS4
 13. 16.13. Synchronizing Shell History Between Sessions
14. 16.14. Setting Shell History Options
15. 16.15. Creating a Better cd Command
16. 16.16. Creating and Changing into a New Directory in One Step
17. 16.17. Getting to the Bottom of Things
18. 16.18. Adding New Features to bash Using Loadable Built-ins
19. 16.19. Improving Programmable Completion
20. 16.20. Using Initialization Files Correctly
21. 16.21. Creating Self-Contained, Portable RC Files
22. 16.22. Getting Started with a Custom Configuration
17. Housekeeping and Administrative Tasks
1. 17.1. Renaming Many Files
2. 17.2. Using GNU Texinfo and Info on Linux
3. 17.3. Unzipping Many ZIP Files
4. 17.4. Recovering Disconnected Sessions Using screen
5. 17.5. Sharing a Single bash Session
6. 17.6. Logging an Entire Session or Batch Job
7. 17.7. Clearing the Screen When You Log Out
8. 17.8. Capturing File Metadata for Recovery
9. 17.9. Creating an Index of Many Files
10. 17.10. Using diff and patch
11. 17.11. Counting Differences in Files
12. 17.12. Removing or Renaming Files Named with Special Characters
13. 17.13. Prepending Data to a File
14. 17.14. Editing a File in Place
15. 17.15. Using sudo on a Group of Commands
16. 17.16. Finding Lines in One File But Not in the Other
17. 17.17. Keeping the Most Recent N Objects
18. 17.18. Writing to a circular log
19. 17.19. Circular Backups
20. 17.20. Grepping ps Output Without Also Getting the grep Process
Itself
21. 17.21. Finding Out Whether a Process Is Running
22. 17.22. Adding a Prefix or Suffix to Output
23. 17.23. Numbering Lines
24. 17.24. Writing Sequences
25. 17.25. Emulating the DOS Pause Command
26. 17.26. Commifying Numbers
bash Cookbook
Second Edition

Solutions and Examples for bash Users

Carl Albing, JP Vossen, and Cameron Newham

bash Cookbook
by Carl Albing , JP Vossen , and Cameron Newham

Copyright © 2017 Carl Albing, JP Vossen, and Cameron Newham. All rights
reserved.

Printed in the United States of America.

Published by O’Reilly Media, Inc. , 1005 Gravenstein Highway North,

Sebastopol, CA 95472.

O’Reilly books may be purchased for educational, business, or sales

promotional use. Online editions are also available for most titles
( http://oreilly.com/safari ). For more information, contact our
corporate/institutional sales department: 800-998-9938
or [email protected] .

Editor: Jeff Bleiel

Production Editor: FILL IN PRODUCTION EDITOR
Copyeditor: FILL IN COPYEDITOR
Proofreader: FILL IN PROOFREADER
Indexer: FILL IN INDEXER
Interior Designer: David Futato
Cover Designer: Karen Montgomery
Illustrator: Rebecca Demarest

January -4712: Second Edition

Revision History for the Second
Edition
2017-04-24: First Early Release
2017-05-31: Second Early Release

See http://oreilly.com/catalog/errata.csp?isbn=9781491975268 for release

details.

The O’Reilly logo is a registered trademark of O’Reilly Media, Inc. bash

Cookbook, the cover image, and related trade dress are trademarks of O’Reilly
Media, Inc.

While the publisher and the author(s) have used good faith efforts to ensure that
the information and instructions contained in this work are accurate, the
publisher and the author(s) disclaim all responsibility for errors or omissions,
including without limitation responsibility for damages resulting from the use
of or reliance on this work. Use of the information and instructions contained
in this work is at your own risk. If any code samples or other technology this
work contains or describes is subject to open source licenses or the
intellectual property rights of others, it is your responsibility to ensure that
your use thereof complies with such licenses and/or rights.

978-1-491-97526-8

[FILL IN]
Chapter 1. Beginning bash
What’s a shell, and why should you care about it?

Any recent computer operating system (by recent, we mean since about 1970)
has some sort of user interface—some way of specifying commands for the
operating system to execute. But in lots of operating systems, that command
interface was really built in and there was only one way to talk to the
computer. Furthermore, an operating system’s command interface would let
you execute commands, but that was about all. After all, what else was there to
do?

The Unix operating system popularized the notion of separating the shell (the
part of the system that lets you type commands) from everything else: the
input/output system, the scheduler, memory management, and all of the other
things the operating system takes care of for you (and that most users don’t
want to care about). The shell was just one more program; it was a program
whose job was executing other programs on behalf of users.

But that was the beginning of a revolution. The shell was just another program
that ran on Unix, if you didn’t like the standard one, you could create your own.
So by the end of Unix’s first decade, there were at least two competing shells:
the Bourne Shell, sh (which was a descendant of the original Thomson shell),
plus the C Shell, csh. By the end of Unix’s second decade, there were a few
more alternatives: the Korn shell, (ksh), and the first versions of the bash shell
(bash). By the end of Unix’s third decade, there were probably a dozen
different shells.

You probably don’t sit around saying “should I use csh or bash or ksh today?”
You’re probably happy with the standard shell that came with your Linux (or
BSD or Mac OS X or Solaris or HP/UX) system. But disentangling the shell
from the operating system itself made it much easier for software developers
(such as Brian Fox, the creator of bash, and Chet Ramey, the current developer
and maintainer of bash), to write better shells—you could create a new shell
without modifying the operating system itself. It was much easier to get a new
shell accepted, since you didn’t have to talk some operating vendor into
building the shell into their system; all you had to do was package the shell so
that it could be installed just like any other program.

Still, that sounds like a lot of fuss for something that just takes commands and
executes them. And you would be right—a shell that just let you type
commands wouldn’t be very interesting. However, two factors drove the
evolution of the Unix shell: user convenience and programming. And the result
is a modern shell that does much more than just accept commands.

Modern shells are very convenient. For example, they remember commands
that you’ve typed, and let you re-use those commands. Modern shells also let
you edit those commands, so they don’t have to be the same each time. And
modern shells let you define your own command abbreviations, shortcuts, and
other features. For an experienced user, typing commands (e.g., with shorthand,
shortcuts, command completion) is a lot more efficient and effective than
dragging things around in a fancy windowed interface.

But beyond simple convenience, shells are programmable. There are many
sequences of commands that you type again and again. Whenever you do
anything a second time, you should ask “Can’t I write a program to do this for
me?” You can. A shell is also a programming language that’s specially
designed to work with your computer system’s commands. So, if you want to
generate a thousand MP3 files from WAV files, you write a shell program (or a
shell script). If you want to compress all of your system’s logfiles, you can
write a shell script to do it. Whenever you find yourself doing a task
repeatedly, you should try to automate it by writing a shell script. There are
more powerful scripting languages, like Perl, Python, and Ruby, but the Unix
shell (whatever flavor of shell you’re using) is a great place to start. After all,
you already know how to type commands; why make things more complex?
1.1 Why bash?
Why is this book about bash, and not some other shell? Because bash is
everywhere. It may not be the newest, and it’s arguably not the fanciest or the
most powerful (though if not, it comes close), nor is it the only shell that’s
distributed as open source software, but it is ubiquitous.

The reason has to do with history. The first shells were fairly good programing
tools, but not very convenient for users. The C shell added a lot of user
conveniences (like the ability to repeat a command you just typed), but as a
programming language it was quirky. The Korn shell, which came along next
(in the early 80s), added a lot of user conveniences, and improved the
programming language, and looked like it was on the path to widespread
adoption. But ksh wasn’t open source software at first; it was a proprietary
software product, and was therefore difficult to ship with a free operating
system like Linux. (The Korn shell’s license was changed in 2000, and again in
2005.)

In the late 1980s, the Unix community decided standardization was a good
thing, and the POSIX working groups (organized by the IEEE) were formed.
POSIX standardized the Unix libraries and utilities, including the shell. The
standard shell was primarily based on the 1988 version of the Korn Shell, with
some C shell features and a bit of invention to fill in the gaps. bash was begun
as part of the GNU project’s effort to produce a complete POSIX system,
which naturally needed a POSIX shell.

bash provided the programming features that shell programmers needed, plus
the conveniences that command-line users liked. It was originally conceived as
an alternative to the Korn shell, but as the free software movement became
more important, and as Linux became more popular, bash quickly
overshadowed ksh.

As a result, bash is the default user shell on every Linux distribution we know
about (there are a few hundred Linux distros, so there are probably a few with
some oddball default shell), as well as Mac OS X. It’s also available for just
about every other Unix operating system, including BSD Unix and Solaris. In
the rare cases where bash doesn’t ship with the operating system, it’s easy to
install. It’s even available for Windows (via Cygwin). It’s both a powerful
programming language and a good user interface and you won’t find yourself
sacrificing keyboard shortcuts to get elaborate programming features.

You can’t possibly go wrong by learning bash. The most common default
shells are the old Bourne shell and bash, which is mostly Bourne shell
compatible. One of these shells is certainly present on any modern, major Unix
or Unix-like operating system. And as noted, if bash isn’t present you can
always install it. But there are other shells. In the spirit of free software, the
authors and maintainers of all of these shells share ideas. If you read the bash
change logs, you’ll see many places where a feature was introduced or
tweaked to match behavior on another shell. But most people won’t care.
They’ll use whatever is already there and be happy with it. So if you are
interested, by all means investigate other shells. There are many good
alternatives and you may find one you like better—though it probably won’t be
as ubiquitous as bash.
1.2 The bash Shell
bash is a shell: a command interpreter. The main purpose of bash (or of any
shell) is to allow you to interact with the computer’s operating system so that
you can accomplish whatever you need to do. Usually that involves launching
programs, so the shell takes the commands you type, determines from that input
what programs need to be run, and launches them for you. You will also
encounter tasks that involve a sequence of actions to perform that are recurring,
or very complicated, or both. Shell programming, usually referred to as shell
scripting, allows you to automate these tasks for ease of use, reliability, and
reproducibility.

In case you’re new to bash, we’ll start with some basics. If you’ve used Unix
or Linux at all, you probably aren’t new to bash—but you may not have known
you were using it. bash is really just a language for executing commands—so
the commands you’ve been typing all along (e.g., ls, cd, grep, cat) are, in a
sense, bash commands. Some of these commands are built into bash itself;
others are separate programs. For now, it doesn’t make a difference which is
which.

We’ll end this chapter with a few recipes on getting bash. Most systems come
with bash pre-installed, but a few don’t. Even if your system comes with bash,
it’s always a good idea to know how to get and install it—new versions, with
new features, are released from time to time.

If you’re already running bash, and are somewhat familiar with it, you may
want to go straight to Chapter 2. You are not likely to read this book in order,
and if you dip into the middle, you should find some recipes that demonstrate
what bash is really capable of. But first, the basics.
1.3 Decoding the Prompt
Problem
You’d like to know what all the punctuation on your screen means.
Solution
All command-line shells have some kind of prompt to alert you that the shell is
ready to accept your input. What the prompt looks like depends on many
factors including your operating system type and version, shell type and
version, distribution, and how someone else may have configured it. In the
Bourne family of shells, a trailing $ in the prompt generally means you are
logged in as a regular user, while a trailing # means you are root. The root
account is the administrator of the system, equivalent to the System account on
Windows (which is even more powerful than the Administrator account), or
the Supervisor account on Netware. root is all-powerful and can do anything
on a typical Unix or Linux system.

Default prompts also often display the path to the directory that you are
currently in; however, they usually abbreviate it. So a ~ means you are in your
home directory. Some default prompts may also display your username and the
name of the machine you are logged into. If that seems silly now, it won’t when
you’re logged into five machines at once possibly under different usernames.

Here is a typical Linux prompt for a user named jp on a machine called adams,
sitting in the home directory. The trailing $ indicates this is a regular user, not
root.
jp@adams:~$

Here’s the prompt after changing to the /tmp directory. Notice how ~, which
really meant /home/jp, has changed to /tmp.
jp@adams:/tmp$
Discussion
The shell’s prompt is the thing you will see most often when you work at the
command line, and there are many ways to customize it more to your liking.
But for now, it’s enough to know how to interpret it. Of course, your default
prompt may be different, but you should be able to figure out enough to get by
for now.

There are some Unix or Linux systems where the power of root may be shared,
using commands like su and sudo. Or root may not even be all-powerful, if the
system is running some kind of mandatory access control (MAC) system such
as the NSA’s SELinux.
See Also
Recipe 1.4

Recipe 14.19

Recipe 16.2

Recipe 17.15
1.4 Showing Where You Are
Problem
You are not sure what directory you are in, and the default prompt is not
helpful.
Solution
Use the pwd built-in command, or set a more useful prompt (as in Recipe
16.2). For example:
bash-2.03$ pwd
/tmp

bash-2.03$ export PS1='[\u@\h \w]$ '

[jp@solaris8 /tmp]$
Discussion
pwd stands for print working directory and takes two options. -L displays
your logical path and is the default. -P displays your physical location, which
may differ from your logical path if you have followed a symbolic link.The cd
command also provides the -P and -L switches.
bash-2.03$ pwd
/tmp/dir2

bash-2.03$ pwd -L
/tmp/dir2

bash-2.03$ pwd -P
/tmp/dir1
See Also
Recipe 16.2
Exploring the Variety of Random
Documents with Different Content
gör med mig, såsom du ser dina bröder göra med sina fästemör.»
Detta lofvade prinsen.
Som de nu drogo in i kungs-gården, voro prinsens begge bröder
före honom, och när de kommo fram, lyftade de hvar sin käresta
utur karmen och kysste henne. Straxt gjorde den yngste prinsen så
med. Men i detsamma skedde en underlig ting; ty ägg-skalet blef till
en gull-smidd karm, tor-baggarne till granna hästar, brömsarne till
små-svenner, och den lilla råttan till den aller som fagraste prinsessa.
Nu blef brölloppet drucket med lust och med fröjd. När det hade
stått några dagar sade konunga-dottern till sin gemål: »rid nu bort
till den jord-fasta stenen, der jag hade mitt bo; tag vatten ur källan
och ös på stenen!» Prinsen gjorde så. Men i detsamma förbyttes
stenen till ett präktigt slott, som var uppfyldt med svenner och
riddare och mycken annan herrlighet, och sedan rådde konunga-
sonen och hans fagra prinsessa öfver kungs-gården och kunga-riket
så länge de lefde.
6. I en uppteckning från Ö s t e r g ö t l a n d inledes sagan dermed,
att de tre konunga-sönerna hade fångat en liten hvit r å t t a, som de
höllo instängd i sin kammare. Men den yngste prinsen ömkade sig
öfver det lilla djuret, och släppte en vacker dag ut henne i skogen.
Någon tid derefter lät konungen kalla sina söner, och sade att han
ville sätta dem tre prof före, till att utröna deras förstånd och lycka.
Första profvet var, hvem som kunde skaffa sig det finaste gull-nätet;
andra profvet, hvem som förde hem den skönaste gull-kronan, och
tredje profvet, hvem som kunde vinna den fagraste fästemön.
Hvarje prof skulle vara fullgjordt inom ett år. Men den af bröderne
som vann priset framför de andre, skulle få ärfva konunga-riket efter
sin faders död.
Prinsarne begynna nu sin färd, och den yngste prinsen kom efter
många äfventyr djupt in i skogen. Der for han vilse. Bäst han nu red
kom han till en en-buske, och under en-busken öppnade sig marken,
att han fann en väg ned i jorden, och stadnade så icke förr än han
kom till ett stort, präktigt slott. Men öfver det stora slottet rådde en
fager, hvit råtta, och var det samma lilla råtta som prinsen hade
frälst, när hon hölls instängd af hans bröder.
Prinsen dröjde nu tre hela år i det underjordiska slottet, och
tycktes honom att åren gingo som dagar, så fagert och lustigt var
det hos den lilla råttan. Han vann så först gull-nätet, sedan gull-
kronan, och fästade omsider den lilla råttan sjelf till sin käresta. Men
på färden till kungs-gården byttes hon till den fagraste prinsessa, så
att prinsen i allt vann priset framför sina bröder.
7. Vi hafva framför oss en annan något yngre öfverlemning ifrån
Ö s t e r g ö t l a n d. Den kallas: Jungfrun under Finger-borgen, och
företer följande afvikelser:
Sedan konungen befallt sina söner draga bort och söka sig
fästemör, vandrar den yngste prinsen hela dagen ensam och
bedröfvad omkring i skogen. Slutligen träffar han en liten stuga på
en grön äng, och blir der mycket väl emottagen af en gammal
gumma, som lånat honom herberge öfver natten.
Andra morgonen väcktes prinsen af en öfvermåttan ljuflig sång,
men kunde icke upptäcka sångerskan, förrän gumman kom in och
sade, att det var hennes dotter som sjöng. Flickan var både vän och
fager; men så liten till vext, att hon satt gömd under en finger-borg
på bordet. Slutet blef likväl, att konunga-sonen fästade henne till sin
käresta, och erhöll vid afskedet en sölf-bodd knif till föräring åt sin
fader.
När nu prinsarne kommo hem, hade de äldste bröderna mycket
att förtälja om sina fästemörs rikedom, och medförde många
kostliga gåfvor åt sin fader. Men ingen vårdade sig om att fråga den
yngste prinsen, huru hans färd aflupit. Slutligen gick han sjelf fram,
och räckte konungen den sölf-bodda knifven. Då teg konungen en
lång stund, ändteligen utbrast han: »jag har alltid fruktat att af dig
få ett sorge-barn, och nu kan jag se att min spådom gått i
fullbordan; ty aldrig har du på ärligt vis bekommit en sådan
kostbarhet.»
 Något derefter ville konungen se prof på sina blifvande son-
hustrurs slöjd. De äldste bröderne foro så bort till sina prinsessor,
och den yngste vandrade tills han kom till stugan, hvarest han hade
sin lilla jungfru. Der erhöll han vid afskedet ett sadel-tyg, som var
stickadt med gull och ädla perlor. Men det gick såsom förut:
konungen ville ej tro att han hade bekommit en sådan dyrbarhet på
ärligt vis.
Slutligen lät konungen tillreda bröllopp, och bad sina söner fara
bort och säga sina kärestor hvad dag han hade utsatt. Prinsarne
foro. Som nu den yngste prinsen kom till stugan, och hade framfört
sitt ärende, sade den gamla: »jag kan förmoda, att man aktar gifva
dig en ringa brudkammare; men här har du ett gull-nystan, tag det,
och låt tråden löpa omkring rummet, så lärer din kammare icke
blifva sämre än dina bröders.» Hon tillade: »här är ett skrin, och i
skrinet ligga tre klädningar. När nu bröllopps-dagen är inne, tag då
först dina gamla kläder, och gå att helsa konungen, din fader. När så
den första prinsessan kommer, skall du taga på dig den öfversta
klädningen i skrinet. När den andra prinsessan kommer, skall du taga
den medlersta klädningen. Men när din egen brud kommer, skall du
taga på dig den klädningen som ligger allra underst.» Prinsen
lofvade lyda henne i detta såsom i allt annat, och vände så hem igen
till kungs-gården.
Allt aflopp nu såsom gumman hade förutsagt. De äldste prinsarne
fingo präktiga brud-kammare, men ingen frågade efter den yngste
prinsen, utan han fick nöja sig med ett eländigt kyffe, som lag
afsides ifrån gården och var öfverdraget med spindel-nät. Prinsen
var dock inte rådlös; han tog gull-nystanet och lät tråden löpa
omkring rummet, och straxt blefvo väggarne klädde med kostlig
gyllen-duk, så att det lyste och glimmade i hvar vrå.
När nu bröllopps-dagen var inne, klädde sig de begge äldste
prinsarne i silke och skarlakan, och gingo att helsa på sin fader; men
den yngste kom i sina nötta hvardags-kläder. Det led så fram på
dagen, och den första prinsessan kom farande. Då lopp prinsen ned i
sin kammare, påtog sig den drägten som låg öfverst i skrinet, och
gick upp att framföra sin helsning. Men hela klädningen var af
klaraste silfver-skir, så att prinsens bröder hade stor möda att känna
igen honom, så grannt var han klädd. Efter någon stund kom den
andra prinsessan farande. Då lopp prinsen åter ned i sin kammare,
och påtog den medlersta drägten. Men nu var hela klädningen af
guld-tyg, så att konungen och hans män inte hade sett så grannt i
all sin dag.
Det led nu åter en stund, och konungen ville inte vänta längre,
utan befallte att vigseln skulle begynnas. Rätt i detsamma hördes ett
anskri öfver hela kungs-gården, så att ingen kunde tänka annat än
att fienden var kommen. Vid nu konungen och hans gäster sågo sig
ut öfver gården, fingo de se hvar der kom framtågandes en präktig
brud-färd: först gingo brud-spelemän, med horn och pipor, och gigor,
och ljufligt stränga-spel, derefter kommo bruda-småsvenner, klädde i
silke och fagert pell, och sedan en brud-skara, så grana och så stor,
att den ville aldrig taga slut. Men jungfrun, som gick i midten, var
fager som en dag, och hade gull-krona på hufvudet och gull-äple i
handen, och vid hennes sida gick den yngste prinsen, klädd i en
drägt, som glimmade af bara perlor och ädelstenar. Nu fick den
gamle konungen stora ögon. Han gick ut emot brud-skaran, med
hela sitt hof och mycken hedersbevisning, och efter den dagen blef
den yngste prinsen lika mycket aktad och ärad, som han tillförene
varit eftersatt för sina äldre bröder.
Slutet öfverensstämmer med Varianten 1. — Konungen önskar
veta huru hans söner hafva det, och följer dem hvar till deras hem.
Som de nu komma till den gröna ängen, hvarest vägen tog slut, blir
den yngste prinsen mycket bekymrad, och spörjer sin gemål, huru
hon menar att allt detta månde lyktas. Men prinsessan ler åt hans
fruktan, och säger, att de i nödfall väl kunna stiga af och vandra till
fots. Allt går dock mycket annorlunda än prinsen tänkte; ty i stället
för den smala stigen finna de en bred lands-väg, och den lilla kojan
är nu en fager kungs-gård, hvarest prinsen och prinsessan
emottagas med stor högtidlighet af den gamla gumman, som nu
åter blifvit drottning öfver sitt förtrollade konunga-rike.
 8. Enligt en öfverlemning ifrån S k å n e, utsatte konungen tre prof
för sina söner: att hemföra den vackraste hunden, den skönaste
vägg-duken och den fagraste prinsessan. Bröderna gifva sig så ut i
verlden, hvar på sitt håll, och den yngste kommer efter många
äfventyr till ett stort underjordiskt slott, hvarest ej fanns någon
menniska, utan allenast en stor hop k a t t o r. Ungersvennen fäster
nu katt-drottningen till sin käresta, och vinner med hennes bistånd
priset framför sina bröder. Slutligen, på sjelfva bröllopps-dagen,
afhugger han hennes hufvud, då hon förvandlas till en underskön
prinsessa.
9. En uppteckning ifrån N o r r l a n d förtäljer likaledes, huru den
yngste prinsen kom till ett förtrolladt slott, som var uppfyldt med
k a t t o r, öfver hvilka rådde en fager, hvit katta. Henne fästade
prinsen till sin käresta, och kunde så fullgöra de prof konungen hade
utsatt: att skaffa det finaste gull-nätet och den minsta hunden. Nu
återstod blott att visa hvem som hade vunnit den fagraste bruden.
Men äfven det gick för sig; ty på bröllopps-dagen kröp kattan in i en
stor kista, och när den öppnades kom der fram en fager konunga-
dotter.
10. En annan uppteckning, ifrån W e r m l a n d, förtäljer att den
yngste prinsen kom till ett berg, och fick se trenne k a t t o r, hvilka
sutto utanföre berga-dörren och ropade »jam, jam!» Han följde så
efter dem in i berget, och fäste den yngsta kattan till sin käresta.
Sedan prinsen fullgjort sin faders prof, att skaffa den grannaste
duken och den bästa pipan, återvände han tredje gången till berget,
för att hemta sin unga brud. Som han nu vankade omkring, ur sal
och i sal, kom han ändteligen till ett rum hvars golf var så spegel-
blankt, att han måste taga af sig skorna för att kunna gå deruppå.
Längst fram i rummet lågo tre sköna jungfrur och sofvo på en fager
bädd. Vid nu prinsen stod och undrade öfver deras fägring, fick han
se hvar trenne katt-skinn lågo till hälften gömda under bädden.
Straxt tog han katt-skinnen och kastade dem oförvarandes på elden.
Men i samma stund löstes jungfrurna ur sin förtrollning, berget
förvandlades till ett präktigt slott, och prinsen hemförde den yngsta
konunga-dottern såsom brud.
Uppteckningen slutas med en vidlyftig berättelse, huruledes
prinsen var nära att bli afdaga-tagen af sina afundsjuka bröder, men
räddades af en förbigående krigsman, hvarefter han flydde långt i
främmande land, tog tjenst hos en sadelmakare, och slutligen
uppsöktes af sin gemål m. m.; men denna del af berättelsen är utan
tvifvel ett sednare tillägg, lånadt ur någon annan saga.
11. Uti en uppteckning ifrån S ö d e r m a n l a n d, finnas de
ursprungliga sago-dragen vanställda genom modernisering. —
Berättelsen handlar om en rik enka, som hade tre söner, och icke
visste åt hvilkendera hon skulle lemna sin gård. Hon beslöt derföre
att pröfva deras förstånd. Profven voro: att skaffa den finaste
skjortan, den vackraste hals-duken och det grannaste klädnings-
tyget.
Enkans tredje son var mycket omtalad för sin enfald, och kallades
gemenligen Dummer Jöns. Han gaf sig på väg, och kom i
qvällningen till ett berg. Utanföre hängde en nyckel. Som han nu
öppnade berga-dörren, och kom ur sal och i sal, träffade han i det
allra innersta rummet en k a t t a, som låg och sof på en präktig
bädd. Dummer Jöns sof hos henne om natten, och steg följande
morgon upp och kammade och tvättade henne, hvarefter hon, till
lön för hans tjenst, skänkte honom skjortan, halsduken och
klädnings-tyget, som hans moder begärt.
Sagan slutar dermed, att kattan, tredje natten, förvandlas till en
fager jungfru, som följer med Dummer Jöns hem till hans moders
gård, och blir hans hustru.
12. Enligt en öfverlemning ifrån U p l a n d är sagans hjelte en
A s k e - p j e s k, som tillika med sina bröder skulle ge sig ut att fria.
När han länge vandrat, kom han slutligen till ett uselt torp; der satte
han sig i spiseln och begynte gräfva i askan, såsom han alltid hade
för sed. I spisel-grufvan låg en stor hvit k a t t a. Aske-pjesken och
kattan blefvo goda vänner, och slutet var, att han fästade henne till
sin käresta.
Aske-pjesken fullgör derefter alla sin faders prof. Första profvet
var, hvem som kunde skaffa det bästa vinet; men allt gick han till det
lilla torpet, och kattan hjelpte honom. Andra profvet var, hvem som
kunde skaffa det bästa skeppet. Men kattan gaf sin käraste ett bark-
stycke, och sade: »när de andra skeppen komma, skall du ställa dig
bakom din fader, och kasta denna bark-bit så långt du kan ut i
hafvet.» Aske-pjesken gjorde så, och straxt kom der fram ett
seglande skepp, det präktigaste någon ville se. — Tredje profvet var,
att skaffa den bästa lag- och regerings-bok till att styra ett rike; men
Aske-pjesken fick af sin käresta några pappers-lappar, hvilka blefvo
till den yppersta lag- och regerings-bok, samt en mössa, som gaf
honom förstånd att tolka och tyda regerings-boken. — Fjerde profvet
var, att skaffa sig den fagraste bruden; men kattan förvandlades på
bröllopps-dagen till en fager konunga-dotter. Sista profvet var, hvem
som rådde öfver det präktigaste slottet. Då sade Aske-pjeskens
brud: »gäck bort till det usla torpet, der vi först råkades. När du
kommer dit är der ett slott, det grannaste som gifves i sju konunga-
riken. Tag så din knif och stick i muren, så blir det alltid likadant, och
kan aldrig mer förtrollas.» Aske-pjesken gjorde så, och hade nu
vunnit både brud och kungs-gård och konunga-rike.
13. I en öfverlemning ifrån Ö s t e r g ö t l a n d förtäljes om en
bonde, som var så elak mot sin yngste son, att pojken, af räddhåga,
stoppade upp sina gamla kläder med halm, hängde upp bilden under
tak-åsen, och rymde sin kos. När han så vandrat länge och väl
träffade han en k a t t a, som halp honom i allting, och slutligen blef
hans käresta. Men på bröllopps-dagen förbyttes kattan till en fager
prinsessa, hvarefter pojken med stor ståt drog hem till sin fader, och
skrämde gubben för den hårdhet han visat mot sin yngste son.
Omsider blir allt godt igen.
14. Den bekante Tyske lärde H. R. von Schröter har under sina
resor i Sverige upptecknat ännu en öfverlemning ifrån
Ö s t e r g ö t l a n d, som låter profven bestå uti att anskaffa den
finaste skjortan, den vackraste hunden och den fagraste jungfrun. —
Se Grimm, K i n d e r - u n d H a u s - M ä r c h e n, Th. III, s. 407.
 18.
Var-Ulfven.
Ifrån Upland.

Tron på Var-ulfven eller Man-ulfven är urgammal i norden, och

lefver ännu uti Svenska allmogens s ä g n e r och v i s o r. Samma
förhållande eger rum hos de flesta andra Europeiska folk. Deremot
ha vi icke inom den egentliga s a g a n s område funnit något
motstycke till den förtäljning här meddelas.

Det var en gång en konung, som rådde öfver ett stort konunga-
rike. Han hade en fager drottning, och egde med henne blott ett
enda barn, en dotter. Häraf hände, att den lilla blef sina föräldrars
ögonsten, så att de höllo henne kär framför allt annat, och tänkte
inte så gerna på någonting, som på hvad fröjd de skulle få när hon
blifvit vuxen. Men mycket går emot förmodan; ty innan konunga-
dottern hunnit till någon ålder, blef drottningen hennes moder sjuk,
och vardt död. Nu kan man tro der blef en bedröfvelse, icke blott i
kungs-gården, utan öfver hela riket; ty drottningen var mycket
älskad af alla. Men konungen sjelf fick en sådan hjerte-sorg, att han
efter den tiden aldrig mer ville gifta sig, utan hade sin enda tröst och
glädje af den lilla prinsessan.
Det led så en rund tid bortåt; konunga-dottern blef större och
fagrare för hvar dag, och allt hvad hon någonsin ville önska, det fick
hon genast af sin fader. Dertill voro många tärnor satte, bara för att
passa henne och uträtta hennes befallningar. Ibland tärnorna var en
qvinna, som tillförene varit gift, och hade två döttrar. Hon var
behaglig till utseende, och egde en talande tunga, så att hon visste
väl foga sina ord: dertill var hon mjuk och böjlig som ett silke; men
hennes hjerta var fullt med ränker och all slags falskhet. När nu
drottningen var död, började hon straxt öfverlägga huru hon sjelf
skulle bli konungens gemål, så att hennes döttrar måtte bli lika
aktade som konungs-döttrar. Till den ändan begynte hon lockas med
den unga prinsessan, rosade henne öfver höfvan hvad helst hon
sade eller gjorde, och allt gick hennes tal derpå ut, huru lyckliga de
skulle bli om konungen sökte sig en ny gemål. Härom blef nu ofta
ordadt, både arla och serla, och huru långt det gick om, kunde
prinsessan omsider inte annat tro, än att allt var sannt såsom tärnan
sade. Hon sporde derföre, hvilken gemål konungen helst borde fästa
sig. Tärnan svarade med många honungs-söta ord: »icke höfves mig
att gifva råd i en sådan sak; allenast han väljer den till drottning,
som blir god emot lilla prinsessan. Men det vet jag, att om jag vore
så lycklig att han toge mig, skulle jag aldrig tänka på annat än hvad
som kunde behaga prinsessan, och när hon ville två sina händer,
skulle den ena af mina döttrar hålla hand-fatet och den andra räcka
fram hand-klädet.» Detta och ännu mycket mera sade hon till
konunga-dottern, och prinsessan trodde henne, såsom barn gerna
tro att hvad som säges dem är sanning.
Som nu dagarne gingo, fick konungen icke någon ro för sin unga
dotter, utan allt bad hon så ideligen, att han skulle gifta sig med den
vackra hof-tärnan. Men han ville inte. Konunga-dottern afstod likväl
icke med sin begäran, utan talade derom både jemnt och samt,
alldeles såsom den falska tärnan lärt henne. När hon så en dag åter
hade samma tal å bane, utbrast konungen: »jag märker väl att det
till sluts månde gå såsom du har satt dig i sinnet; ehuru mycket det
är emot min önskan. Likväl sker det endast med ett vilkor.» ’Hvad är
det för ett vilkor?’ Frågade prinsessan, och vardt mycket glad. »Jo,»
sade konungen, »om jag nu gifter mig ånyo, så är det endast för din
ideliga bön skull. Derföre skall du lofva mig, att om du framdeles blir
missnöjd med din styfmor eller dina styf-systrar, jag då må slippa
klagomål och ledsamheter å din sida.» Ja, detta lofvade prinsessan,
och der blef så stadfästadt, att konungen gifte sig med hof-tärnan,
och gjorde henne till drottning öfver hela sitt land och rike.
 Allt som det nu led bortåt, hade konunga-dottern vuxit upp till den
fagraste mö som fanns på vida vägar; deremot voro drottningens
döttrar lika stygga till utseende som till sinnelag, så att ingen talade
något godt om dem. Det kunde så icke fela, att der ju kommo
ungersvenner ifrån både östan och vestan för att begära prinsessan;
men ingen vårdade sig att fria till drottningens döttrar. Häröfver bar
styf-modern i sitt hjerta en stor harm, ehuru hon icke lät märka sig,
utan var lika slät och ödmjuk som tillförene. Men ibland friarne var
äfven en konunga-son ifrån ett annat rike. Han var både ung och
båld, och såsom han tillika höll prinsessan hjerteligen kär, samtyckte
hon till hans frieri, och lofvade honom sin tro och ära. Detta allt såg
drottningen med vreda ögon; ty hon hade gerna tänkt att prinsen
skulle fästa någon af hennes egna döttrar. Derföre satte hon sig ock
i sinnet, att de unga tu aldrig skulle få hvarandra, och tänkte efter
den stunden bara uppå, huru hon skulle kunna förstöra både dem
och deras älskog.
Härtill yppade sig snart lägenhet; ty rätt som det var kom der bud
att fienden fallit in i landet, så att konungen måste draga ut i
härnad. Nu fick prinsessan erfara hvad styfmoder hon fått; ty knappt
var konungen borta, förrän drottningen visade sitt rätta sinnelag, så
att hon blef lika hård och elak, som hon tillförene ställt sig vänlig och
eftergifvande i allting. Det gick så inte en dag, att icke prinsessan
fick höra både bannor och hårda ord, och drottningens döttrar gåfvo
icke sin mor efter i elakhet. Men ännu värre gick det prinsessans
fästeman, den unge konunga-sonen. Han hade en dag farit ut på
jagt, och kom vilse, så att han blef skiljd ifrån sina män. Då öfvade
drottningen sina onda konster, och förhexade honom till en v a r -
u l f, så att han i all sin tid skulle löpa uti skogen. När så qvällen kom
och prinsen icke hördes af, drogo hans män hem igen, och kan man
väl tänka hvad sorg der blef, när prinsessan fick veta huru jagten
hade aflupit. Hon bara grät och sörjde både natt och dag, och ville
icke låta trösta sig. Men drottningen log åt hennes sorg, och gladdes
i sitt falska hjerta, att allt hade så väl lyckats efter önskan.
Det hände sig en dag, när konunga-dottern satt ensam i sin
jungfru-bur, att det kom henne i sinnet, att hon ville sjelf fara till
skogen der prinsen blifvit borta. Hon gick så till sin styf-moder, och
beddes orlof att gå ut i lunden, medan hon kunde glömma sin stora
sorg. Härtill ville drottningen nödigt samtycka, ty hon gjorde alltid
hellre mot än med; men prinsessan bad så innerligen vackert, att
hennes styf-moder till sluts icke kunde neka, utan befallte en af sina
döttrar följa med och vakta henne. Härom blef nu åter ett långt
tvistemål; ty ingendera styf-systern ville gå med, utan begge
ursakade sig, och sporde hvad nöje de kunde ha att följa henne,
som aldrig gjorde annat än grät. Slutet blef likväl att drottningen fick
råda, och en af hennes döttrar skulle gå med prinsessan, huru
mycket det ock var emot deras vilja. Jungfrurna vandrade så bort
ifrån kungs-gården, och kommo till skogen. Der gick konunga-
dottern omkring ibland träden, och lyddes till de små foglarnes sång,
och tänkte på vännen hon haft så kär, och som hon nu hade
bortmistat; men allt gick drottningens dotter efter, och harmades i
sitt elaka hjerta öfver prinsessan och hennes bedröfvelse.
När de så hade vandrat någon stund, kommo de omsider till en
liten koja, som låg djupt in i mörka skogen. Då var konunga-dottern
mycket törstig, och bad sin syster följa med till den lilla kojan, att de
kunde få sig en dryck vatten. Men häröfver blef drottningens dotter
än mera misslynt, och sade: »är det inte nog att jag skall följa dig
ända hit i öde-marken! Nu vill du att jag, som är en prinsessa, skall
gå in i ett sådant näste. Nej, min fot kommer der aldrig. Vill du gå,
så får du gå ensam.» Ja, konunga-dottern besinnade sig inte länge,
utan gjorde som styf-systern hade sagt, och gick in i den lilla stugan.
Vid hon nu kom in, fick hon se hvarest en gammal gumma satt på
bänken, och var så ålderstigen, att hon runkade på hufvudet.
Prinsessan helsade vänligt, såsom hon alltid det gjorde, »god qväll,
kära mor! Jag törs väl inte bedja om en liten dryck vatten?» ’Jo,
hjertans gerna,’ svarade den gamla. ’Hvem är du som kommer under
mitt låga tak och helsar så vackert?’ Konunga-dottern svarade, som
sanningen var, att hon var konungens dotter, och hade gått ut att
förlusta sig, medan hon kunde något glömma sin stora sorg. ’Hvad
har du då för sorg?’ frågade gumman. »Jo,» sade prinsessan, »jag
må väl sörja och aldrig mer blifva glad. Jag har mistat min enda vän,
och Gud vet om jag någonsin får se honom mera.» Hon förtäljde
tillika huru det hade tilldragit sig, och allt runno hennes tårar så
strida, att ingen kunde annat än ömka sig öfver henne. Som hon nu
hade lyktat, sade gumman: ’det var bra att du lät mig veta din nöd;
jag har pröfvat mycket, jag, och kanske jag kan säga dig någon råd.
När du går härifrån’, får du se en l i l j a, som växer på marken. Den
liljan är icke såsom andra liljor, utan har många underliga
egenskaper. Skynda dig fördenskull och bryt henne. Om du det kan,
så har det ingen nöd; ty sedan kommer väl den som säger hvad du
skall göra.’ Dermed skiljdes de åt; konunga-dottern tackade och gick
sina färde, och den gamla gumman satt qvar på bänken och runkade
på hufvudet. Men allt stod drottningens dotter utanföre, och knotade
och harmades på prinsessan att hon dröjde så länge.
Vid konunga-dottern nu kom ut, fick hon höra många bannor af
sin syster, såsom man det icke annat kunde vänta; men hon aktade
ej derom, utan tänkte blott uppå hur hon skulle finna blomman,
hvarom den gamla hade talat. Hon gick så vidare framåt i skogen,
och rätt som det var, fick hon se hvarest en fager hvit lilja stod och
växte midt framför henne. Då blef hon så glad, så glad, och lopp
straxt till för att bryta liljan; men i detsamma var den försvunnen,
och syntes åter ett stycke längre bort. Nu vardt konunga-dottern
öfvermåttan ifrig, och lyssnade icke mer till sin styf-systers rop, utan
bara sprang; men hvar gång hon ville taga liljan, var den genast sin
kos, och syntes straxt åter något bättre fram. Så gick det en lång
stund, och prinsessan kom längre och längre in i djupa skogen; men
allt syntes liljan och försvann, och flyttade sig åter, och för hvarje
gång lyste den ännu mycket högre och skönare än tillförene.
Prinsessan kom så omsider till ett högt berg, och vid hon nu såg
uppåt bergs-höjden, då stod blomman öfverst på sjelfva åsen, och
skimrade så hvit och fager som den klaraste stjerna. Konunga-
dottern begynte nu klättra uppföre berget, och brydde sig hvarken
om stockar eller stenar som lågo i vägen, så ifrig var hon. Vid hon så
ändteligen kom upp på bergs-toppen, se, då flyttade liljan icke
längre, utan stod qvar, och prinsessan lutade sig ned och bröt
henne, och gömde henne vid sin barm, och var så innerligen glad,
att hon dervid glömde både sin styf-syster och allt annat i hela
verlden.
Det led så en lång stund, och konunga-dottern blef inte mätt på
att betrakta den sköna blomman. Då rann henne plötsligt i tankarne,
hvad hennes styf-moder skulle säga, när hon kom hem, och hade
varit så länge borta. Hon såg sig derföre omkring, för att vända åter
till kungs-gården. Men vid hon nu blickade tillbaka, se, då hade solen
gått ned, och blott en strimma af dagen dröjde ännu på bergs-
höjden; men der nedanföre stod skogen så mörk och skumm, att
hon icke tröstade finna väg derigenom. Nu blef konunga-dottern
mycket ledsen, ty hon såg sig ingen annan råd, än att stanna öfver
natten der hon var. Hon satte sig derföre uppå klippan, lutade hand
under kind, och grät, och allt tänkte hon på sin elaka styf-mor, och
sina styf-systrar, och alla hårda ord hon skulle få höra när hon kom
hem, och på sin fader, konungen, som var borta, och på sin hjertans
allerkäraste, som hon aldrig mer skulle få råka; men huru hennes
tårar runno, märkte hon det icke, så sorgsen var hon. Det led så
fram på natten, och mörkret föll på, och stjernorna gingo upp och
ned; men ännu satt prinsessan qvar på samma ställe, och bara grät.
Bäst hon nu satt i djupa tankar, fick hon höra en röst som helsade:
»god qväll, sköna jungfru! Hvarföre sitter ni här så ensam och
sorgefull?» Då spratt hon hastigt till, och blef mycket häpen, såsom
inte heller var underligt; men vid hon såg sig om, stod der bara en
liten, liten gubbe, som nickade och såg så hjertans beskedlig ut. Hon
svarade: »jo, jag må väl vara sorgsen, och aldrig mer vara glad. Jag
har mistat min allerkäraste, dertill har jag gått vilse i skogen, så att
nu rädes jag blifva uppäten af vilda djur.» ’Åh’, sade gubben, ’var
inte ledsen för det! Om du vill lyda mig i allting som jag säger, skall
jag hjelpa dig.’ Ja, härtill gaf prinsessan gerna sitt samtycke, såsom
hon eljest visste sig vara öfvergifven af hela verlden. Gubben tog så
fram ett eldföre, och sade: »skön jungfru! Nu skall du först göra upp
eld.» Konunga-dottern gjorde som han hade sagt, hon samlade
mossa och grenar och torr ved, och slog eld, och tände upp en brasa
på berg-åsen, så att lågan fladdrade högt i sky. När det var gjordt,
sade gubben: »gå nu fram på berget, der finner du en gryta som är
full med tjära. Tag hit den!» Konunga-dottern gjorde så. Gubben
fortfor: »sätt nu grytan öfver elden!» Ja, prinsessan gjorde det
också. När nu tjäran begynte sjuda, sade gubben: »kasta din hvita
lilja i grytan!» Detta tycktes prinsessan vara en hård begäran, och
hon bad så innerligen vackert att få behålla sin lilja; men gubben
sade: »har du inte lofvat lyda mig i allt hvad jag ber dig om? Gör
som jag säger, det skall inte ångra dig.» Konunga-dottern vände så
bort ögonen, och kastade liljan i den sjudande grytan; ehuru det
riktigt gick henne till sinnes, ty så kär höll hon sin fagra blomma.
Rätt i detsamma hördes utur skogen ett dåft rytande, såsom ett
vild-djurs skri; det kom närmare och närmare, och öfvergick till ett
hiskeligt tjut, så att bergen gåfvo genljud vidt omkring. Tillika
förnams ett knakande och ett brakande ibland träden, buskarne
böjde sig, och prinsessan fick se hvarest en stor grå ulf kom löpande
fram ur skogen, rätt emot berget der de sutto. Nu blef hon mycket
förfärad, och ville gerna ha flytt sina färde om hon det kunnat. Men
gubben sade: »skynda dig, spring ut på berget, och stjelp grytan
öfver ulfven, som han kommer midt före!» Ja, fastän prinsessan var
så rädd att hon knappt visste till sig, gjorde hon likväl såsom gubben
hade sagt, tog grytan, sprang ut på bergs-kanten, och stjelpte tjäran
öfver ulfven, rätt som han kom löpande emot berget. Men nu skedde
en sällsam ting; ty knappt var det gjordt, så skiftade ulfven sin
hamn, det stora grå skinnet flög af honom, och i stället för ett
glupande vild-djur, stod der en fager ungersvenn och blickade uppåt
berg-åsen. Och när konunga-dottern hunnit besinna sig, så att hon
kunde se på honom, hvem var det väl då, om inte hennes egen
allerkäraste, som varit förtrollad till en var-ulf.
Nu kan man veta huru prinsessan blef till mods; hon sträckte ut
armarne, och kunde hvarken tala eller svara, så häpen och glad var
hon. Men prinsen lopp hastigt uppför berget, och kom till henne, och
tog henne i sin famn med stor hjertans kärlek, och tackade henne
att hon hade frälst honom. Icke heller glömde han bort den lille
gubben, utan tackade honom med många fagra ord för hans stora
bistånd. Derefter satte de sig tillsammans uppå berg-spetsen, och
talade kärligen med hvarandra. Prinsen förtäljde, huruledes han
blifvit förbytt till ulf, och om all den nöd han utstått medan han fick
löpa omkring i skogen; men konunga-dottern talade om sin sorg,
och alla de tårar hon fällt me’ns han var borta. Sålunda sutto de hela
natten igenom, och visste intet ordet af, förrän stjernorna begynte
slockna för dagen, att man kunde skönja omkring sig. Som nu sol
rann upp, blefvo de varse, huru der lopp en stor väg under berget
ända fram till kungs-gården; men ifrån berg-åsen kunde man skåda
omkring sig åt alla håll öfver landet. Då sade gubben: »skön jungfru,
vänd dig om! Märker du något der borta?» ’Ja’, svarade prinsessan,
’jag ser en ryttare på en skummig häst; han rider allt hvad han
förmår framåt vägen.’ Gubben sade: »detta är ett il-bud från din
fader, konungen. Han kommer snart efter med hela sin krigs-här.»
Nu blef prinsessan öfvermåttan glad, och ville straxt gifva sig ned för
att möta sin fader. Men gubben höll henne tillbaka, och sade:
»vänta! ännu är det för tidigt. Vi vilja först se huru allting aflöper.»
Det led så någon stund, och solen lyste klar, så att dess sken föll
på kungs-gården nedanföre. Då sade gubben: »skön jungfru, vänd
dig om! Ser du något der borta?» ’Ja’, svarade prinsessan, ’jag ser
mycket folk komma ut ur min faders gård; och somliga draga vägen
fram, men andra fara till skogs.’ Gubben sade: »detta är din styf-
moders tjenare. Nu har hon skickat en skara att möta konungen, och
helsa honom välkommen; men de andre fara till skogs för att leta
efter dig.» Vid detta tal blef konunga-dottern orolig, och ville nödigt
stadna qvar, utan beddes få gå ned till drottningens folk. Men
gubben höll henne tillbaka, och sade: »vänta ännu så länge! Vi vilja
först se huru allting aflöper.»
Det gick så åter en stund, och konunga-dottern blickade stadigt
framåt vägen der konungen skulle komma. Då sade gubben: »skön
jungfru, vänd dig om! Märker du något der borta?» ’Ja,’ svarade
prinsessan, ’det är mycken rörelse i min faders gård, och se, nu hålla
de på att kläda hela gården svart.’ Gubben sade: »detta är din styf-
moder och hennes tjenare. Nu vilja de föregifva för din fader, att du
är blifven död.» Häröfver gjordes konunga-dottern ondt i hågen, och
hon bad så innerligen vackert: ’låt mig gå, låt mig gå, att jag må
spara min fader en sådan sorg!’ Men gubben höll henne tillbaka, och
sade: »nej, vänta! Ännu är det för tidigt. Vi vilja först se huru allting
aflöper.»
Åter förlopp en stund, solen steg på himmelen, och luften fläktade
varm öfver fält och skogar; men konunga-barnen och den lille
gubben sutto alltjemnt qvar på berget der vi lemnade dem. Då fingo
de se hvar ett litet moln steg upp längst borta vid himla-randen; det
lilla molnet blef större och större, och kom allt närmare och närmare
framåt vägen, och allt som det rörde sig, märkte de huru det
blixtrade af vapen, och sågo hjelmar nicka och fanor svaja, hörde
slammer af svärd och gnäggande af hästar, samt igenkände slutligen
konungens eget baner. Då kan man veta huru konunga-dottern blef
glad, och längtade nu bara att få gå ned och helsa sin fader. Men
gubben qvarhöll henne, och sade: »vänd dig om, skön jungfru! Ser
du något vid kungs-gården?» ’Ja,’ svarade prinsessan, ’jag ser min
styf-moder och mina styf-systrar, huru de komma ut, och bära djup
sorg-drägt, och hålla hvita dukar för ansigtet, och gråta bitterligen.’
Gubben återtog: »nu låtsa de gråta öfver din död. Vänta ännu en
stund! Vi ha icke sett huru allting aflöper.»
Något derefter sporde gubben ånyo: »skön jungfru, se dig om!
Märker du något der borta?» ’Ja,’ svarade prinsessan, ’jag ser hvar
de komma bärande med en svart lik-kista. — Nu låter min fader
öppna den. — Se, drottningen och hennes döttrar falla på knä, och
min fader hotar dem med svärdet.’ Gubben sade: »nu har konungen
velat se ditt lik, och så har din elaka styf-moder blifvit tvungen att
bekänna sanningen.» När prinsessan hörde detta, bad hon så
innerligen vackert: ’låt mig gå, låt mig gå, att jag må trösta min
fader i hans stora sorg!’ Men gubben höll henne tillbaka, och sade:
»lyd mitt råd, och stadna här så länge! Vi hafva ännu icke sett huru
allt kommer att lyktas.»
Det led så åter en stund, och allt sutto konunga-dottern och
prinsen och den lille gubben ännu qvar uppå berget. Då sade
gubben: »vänd dig om, skön jungfru! Märker du något der borta?»
’Ja,’ svarade prinsessan, ’jag ser min fader och min styf-moder och
mina styf-systrar, huru de draga hitåt med allt sitt folk.’ Gubben
återtog: »nu hafva de gifvit sig åstad, till att leta efter dig. Gå nu
ned, och hemta varg-huden som ligger i klyftan!» Konunga-dottern
gjorde som henne var tillsagdt. Gubben fortsatte: »ställ dig nu ute
på sjelfva bergs-kanten!» Ja, prinsessan gjorde äfven detta. I
detsamma fingo de se, hvarest drottningen och hennes döttrar
kommo dragande fram på vägen, rätt nedanför berget der de sutto.
Då sade gubben: »kasta nu varg-huden rätt ned!» Ja, prinsessan
tordes inte annat än lyda; hon kastade varg-huden såsom gubben
hade sagt. Den föll så midt öfver den elaka drottningen och hennes
begge döttrar. Men nu timade ett stort under; ty skinnet hade icke så
snart vidrört de tre elaka qvinnorna, som de i blinken skiftade hamn,
uppgåfvo ett ohyggligt tjut, och förvandlades till tre grymma var-
ulfvar, hvilka i fullt språng foro af inåt den öde skogen.
Knappt var det gjordt, förrän konungen sjelf med alla sina män
kom farande nedanför berget. Som han nu blickade uppåt höjden
och fick se prinsessan, kunde han i förstone icke tro sina ögon, utan
stadnade orörlig, och tänkte att det var en synvilla. Då ropade
gubben: »skön jungfru, skynda dig nu och spring ned att glädja din
fader!» Ja, detta lät prinsessan inte säga sig två gånger, utan tog sin
käraste vid handen, och lopp straxt ned utför berget. Som de nu
kommo der konungen var, gick prinsessan fram, och föll till sin
faders bröst, och grät i glädje, och den unge prinsen grät också, och
sjelf konungen grät, och tycktes alla att det var en fager syn till att
se deras möte. Der blef så en stor hjertans fröjd och många
omfamningar, och prinsessan förtäljde om sin elaka styf-moder, och
sina styf-systrar, och om sin allerkäraste, och allt hvad nöd hon sjelf
fått lida, samt om den lilla gubben som så underligen hulpit henne.
Men vid konungen vände sig om för att tacka honom, då var han
redan försvunnen, och efter den dagen vet ingen säga hvem han
var, eller hvart han tagit vägen.
Konungen och allt hans följe drogo nu tillbaka till kungs-gården,
och blef der mycket ordadt under vägen, både om den lille gubben,
och om hvad annat som vederfarits prinsessan. När de så kommit
hem, lät konungen tillreda ett präktigt gästa-bud, och bjöd alla
förnäma och ypperliga män i hela sitt rike, och gaf så sin dotter åt
den unge prinsen; och deras bröllopp dracks med lust och lek och
allsköns gamman i många dagar. Men jag var också med på gillet,
och när jag red öfver skogen, mötte mig en ylfva med två sina
ungar, och de glupade och läto mycket illa om sig. Jag har sedan fått
spörja, att det inte var någon annan än styf-modern och hennes
begge elaka döttrar.

Anmärkning.
I Kletke’s M æ r c h e n s a a l a l l e r V ö l k e r, Bd. II, Berlin 1844,
ss. 192-203, förekommer en något liknande saga, kallad »Der Wolf
und die Nachtigall» som uppgifves vara S v e n s k. Berättelsen
handlar om en konung i S k o t t l a n d, hvars dotter, Aurora, af en
elak styf-moder blir förbytt till en näktergal, samt om en prins af
Österland som förbytes till en ulf. Uppteckningen är för öfrigt af
ringa värde, samt lider af känslo-svall och moderna tillägg.
 19.
Jungfrun som såg på sin käraste wid Ljus.

Denna herrliga saga har vandrat vida omkring. Liknande

förtäljningar anträffas hos följande folkslag:
1. Hos Norrmännen: — Se Asbjörnsen och Moe, N o r s k e
F o l k e e v e n t y r, Deel II, N:o 42, ss. 1-15, »Östenfor Sol og
vestenfor Maane».
2. Hos Danskarne: — Se Winther, D a n s k e F o l k e e v e n t y r,
1:ste Samling, Kjöb. 1823, ss. 20-25, »Prinds Hvidbjörn».
3. Hos Skottarne: — Se Chambers, P o p u l a r R h y m e s ,
F i r e s i d e S t o r i e s , a n d A m u s e m e n t s o f S c o t l a n d,
Edinburgh 1842, ss. 75-76, »The Red Bull of Norroway».
4. Hos Tyskarne: — A. Den gamla dikten »Friedrich von
Schwaben», af okänd författare ifrån 14:de årh. (ett sjelfständigt
sidostycke till den här längre ned omnämnda Partonopeus de Blois),
är den äldsta hittills upptäckta form af denna saga i Tyskland. Se
N e u e s J a h r b u c h f ü r d e u t s c h e S p r a c h e & c . Berlin
1846, ss. 95-115, samt Massman, P a r t o n o p e u s u n d M e l i o r,
Berlin 1847, ss. 131-2. — B. Se Grimm, K i n d e r - u n d H a u s -
M ä r c h e n, Th. II, N:o 127, ss. 228-235, »Der Eisenofen» [jfr. Th.
III, ss. 218-221]. — C. Se anf. bok, Th. III, ss. 257-8, »Die Laus». —
D. Se Müllenhoff, S a g e n M ä r c h e n u n d L i e d e r d e r
Herzogthümer Schleswig Holstein und
L a u e n b u r g. 8:vo. Kiel, 1845, N:o II, ss. 384-5, »Vom goldenen
Klingel-Klangel». — E. Se anf. bok, N:o III, ss. 385-8, »Der weisse
Wolf». — F. Se Kuhn u. Schwartz, N o r d d e u t s c h e S a g e n ,
M ä r c h e n u n d G e b r ä u c h e, Leipzig 1848, ss. 347-352, »Die
Seidenspinnerin».
 5. Hos Fransmännen: — Den Anglo-Normanniska Trouvèren
Denis Piramus, ifrån början af 13:de årh., har i sin sköna dikt
»Partonopeus de Blois» (sedermera bearbetad på flera språk,
deribland på G a m m a l - N o r s k prosa, och på D a n s k a rim såsom
D a n s k f o l k - b o k), användt alldeles samma stoff, ehuru med den
olikhet, att den nyfikne här är en prins i stället för en prinsessa. Se
G. A. Crapelet, P a r t o n o p e u s d e B l o i s , p u b l . p o u r l a
prem. fois d’après le Ms. de la bibl. de
l ’ A r s e n a l , a v e c t r o i s f a c s i m i l e. 2 vol. 8:vo. Paris 1834.
6. Hos Romarne: — Den äldsta bekanta uppteckning af sagan, är
berättelsen om Psyche et Cupido, hvilken förekommer: — A. Hos
Apuleius [† omkring år 160 e. Chr. föd.], i hans M e t a m o r p h o s e s.
Grund-stoffet, som här blifvit omarbetadt till en Mythologisk-Poëtisk
Legend, är troligtvis hemtadt ur någon numera förlorad Milesisk
sago-samling. — Apuleii ofvannämnda arbete har icke i sin helhet
blifvit öfversatt på Svenska; men sagan om »Psyche och Cupido»
utkom redan tidigt såsom Svensk folk-skrift. Första kända upplagan
är den som utgafs i Upsala, år 1666, af Martinus Nyman (sedermera
»Consul Holmiensis»; jfr. A c t a L i t e r a r i a S v e c i c a, a. 1724, s.
588). Andra upplagan har följande titel: T h e n V n d e r s k i ö n e
Psyche vtaf Apuleio Madaurense Utdragen och
Försvänskat Igenom M. N. Sampt effter
mångens åstundan med flijt å nyo vplagd i
S t o c k h o l m Å h r 1 6 9 0 . T r y c k t h o o s L a r s W a l l. 40 ss.,
8:vo. — En sednare upplaga eger följande titel: K ä r l e k s - G u d e n
Cupidos Och den Undersköna och Prisvärda
P r i n s e s s a n P s y c h e s H i s t o r i a. Öfwersättning. Stockholm
1778, 72 ss., 8:o. — Sagan förekommer äfven, i en förkortad
bearbetning, uti M n e m o s y n e, Åbo 1820, 4:to, N:ri 57, 58, 94, 96,
102. — B. Biskop Fulgentius, som meddelar samma saga i utdrag
efter Apuleius, omtalar tillika, att den funnits omständligen berättad i
en viss Aristophantes’ skrifter. Om denne Aristophantes varit äldre
eller yngre än Apuleius, är ännu oafgjordt.
7. Hos Wallacherna: — A. Början af uppteckn. A återfinnes
såsom inledning till »Die Kaiserstochter und die füllen,» hos Schott,
W a l a c h i s c h e M æ h r c h e n, Stuttg. u. Tubingen, 8:vo, N:o 16,
ss. 171-183. — B. Se en liknande förtäljning i anf. bok, ss. 239-246,
»Trandafíra».
8. Hos Italienarne: — A. Se Basile, I l P e n t a m e r o n e, I, N:o
5, förra hälften af »Lo polece». — B. Anf. bok, II, N:o 5, »Lo serpe».
— C. Samma bok, V, N:o 3, »Pintosmauto».
9. Hos Hinduerna: — A. Se sagan om »Gand’ harva». Jfr.
Wilford’s E s s a y o n V i c r a m á d i t y a a n d S a t i v a h a n a uti
A s i a t i c R e s e a r c h e s, Vol. IX, s. 147, Calcutta-upplagan. — B.
En liknande uppteckning på Engelska, efter mundtlig öfverlemning i
Calcutta, förekommer uti T h e A s i a t i c J o u r n a l, och finnes
derifrån öfversatt på Tyska uti a) D a s A u s l a n d, Febr. 1843; b)
hos Brockhaus, uti S o m a d e v a ’ s M ä r c h e n s a m m l u n g, Leipz.
1843, Th. II, ss. 190-211; samt c) hos Kletke, M æ r c h e n s a a l
a l l e r V ö l k e r, Bd. III, ss. 30-42, »Des Holzhauers Tochter».

A. Ulf-Prinsen.
Ifrån Södermanland.

Det var en gång, för mycket längesedan, en konung, såsom

mången är väl det. Han var en stor kämpe och örligs-man; dertill
äfven rådklok och väl förfaren i allting, och hvad helst han företog
hade han alltid framgång. Härigenom blef han mycket berömd, och
vann under sig både folk och länder, så att mäktigare höfding inte
stod att finna på vida vägar.
När han så hade farit många år uti härnad, och samlat stora
rikedomar, begynte han omsider längta till ro. Han satte sig derföre i
stillhet på sin gård, och fäste sig en drottning, och fick med henne
en enda dotter. Men när det lidit någon tid, blef hans gemål
drottningen sjuk, och dog. Detta gick honom hårdt till sinnes, och
efter den dagen tänkte han aldrig mer gifta sig, utan vände all sin
kärlek till den unga prinsessan. Hon växte under tiden i sin faders
gård, och blef fager framför andra jungfrur, så att vänare mö icke
fanns hvarken när eller fjerran. Men allt som hon växte, låg det
konungen i hågen huru han skulle få henne väl försörjd; såsom hans
drottning icke födt någon son, som en gång efter honom kunde styra
land och rike.
Det hände sig en dag, när konungen satt i jungfru-stugan, att han
lade sitt hufvud på prinsessans knä, och bad att hon skulle löska
honom. Ja, konunga-dottern gjorde som hennes fader bedt henne.
Bäst det nu var, fick hon se ett djur som kröp fram och åter i
konungens hår, och var djuret så öfvermåttan stort och digert, att
hon gaf till ett högt skri af förundran. »Hvad var det?» frågade
konungen. »Hvarföre skrek du så, min dotter?» ’Jo’, sade prinsessan,
’det kunde väl ingen annat. Här är ett djur ibland edert hår, och det
är så stort, att aldringen har sett dess like.’ Då log konungen, och
ville se på djuret. Som han nu märkte huru stort det var, utbrast
han: »aldrig såg jag väl maken till djur, och är detta ett märkligt
järtecken. Likväl, eftersom djuret sökt skydd hos mig, vilja vi icke
dräpa det, utan låta det lefva, att vi må se huru stort det kan bli.»
Detta tycktes prinsessan vara ett godt förslag. Hon tog så djuret,
lade det i en ask, och gaf det mat så mycket det ville äta. Men djuret
växte dag ifrån dag, och uppfyllde hela asken, och blef ännu mycket,
mycket större, så att ingen hört omtalas ett sådant vidunder,
hvarken förr eller sedan.
Alltsom nu tiden led, var konunga-dottern omsider hunnen till
ålders att hon borde gifta sig. Då kommo der många prinsar och
andra förnäma män att begära henne, och för hvar dag ökades
deras antal, såsom ordspråket går, att »vän mö har många bedlare».
Men konungen visste icke åt hvem han helst skulle gifva sin dotter;
ty han ville inte hafva någon måg, utan den som med visdom och
klokhet kunde styra hans rike efter honom. Han beslöt derföre sätta
prinsessans friare på prof, hurudant förstånd de hade. Till den ändan
lät han dräpa det stora djuret, tog dess skinn, och gaf ut ett påbud,
att den och ingen annan skulle få prinsessan, som visste säga af
hvad djur skinnet var taget. Nu kan man tro der blef ett spörjande
och ett gissande både likt och olikt; men der var ingen ibland dem
alla som kunde gäta konungens spörsmål. Friarne fingo så vända
hem hvar till sitt, och huru många der kommo till, aflopp det alltid på
samma vis, så att det omsider begynte se mörkt ut, om den fagra
prinsessan skulle få sig någon man eller icke.
Det stod så en rund tid bortåt, och allt var det lika när; hvem helst
som försökte sin lycka, gick det för honom som det gått för de
andre. Då hände sig en dag, att en stor grå ulf kom gåendes till
kungs-gården, och beddes få tala vid konungen. Häröfver blef
mycken undran, och vakten ville i förstone icke släppa ulfven in, ty
de menade att konungen inte hade något otaladt med en sådan som
honom; men ulfven sade, att eljest ville han öda hvart mans barn i
hela kungs-gården, och så blef han insläppt. Som han nu kom för
konungen, tog han till orda: »Herre, konung! Du har låtit utgå ett
påbud, att den skall få din dotter, som vet att att säga af hvad slag
djuret varit när han ser dess skinn.» Ja, konungen kunde icke neka
att det var som han sade. Ulfven fortfor: »nu har jag kommit hit till
att fresta hvad min lycka förmår, och är min bön, att du låter mig se
skinnet.» Konungen kunde så icke neka till hans begäran, utan lät
hemta skinnet, och var det både sidt och vidt, så att det breddes
öfver hela bordet, och glänste som ett silfver. Som ulfven nu fäste
sina ögon derpå, gaf han till ett högt rop af glädje, och qvad:

»Stora lusens stora skinn!

Prinsessan är allerkärestan min.»

Då var det konungen som inte blef glad. Han vardt både häpen och
bedröfvad; ty han hade tänkt att saken skulle aflöpa mycket
annorlunda. Men der fanns ingen hjelp. Ulfven hade gissat
konungens gåta, och det blef så afslutadt mellan dem, att han skulle
få prinsessan, och komma igen dagen efter för att hemta henne.
Allt som det nu led på tiden att ulfven skulle komma tillbaka, var
konungen öfvermåttan bedröfvad, och grundade bara uppå, huru
han skulle slippa ifrån sitt löfte som han gifvit. Omsider beslöt han
att nyttja list. Till den ändan tog han en bagare-dotter som tjente på
kungs-gården, lät styra ut henne på det allra präktigaste, med gull-
krona, och röda ringar, och annan prydnad såsom det kunde höfvas
ett konunga-barn, och sade att hon skulle fara i stället för
prinsessan. Ja, tjenstemön lät sig detta väl behaga, ty hon hade
visst icke tänkt att hon skulle få vara så grann; och konungen
menade nu, att, huru rådklok ulfven också var, skulle han dock aldrig
veta annat än han fått den rätta prinsessan.
Som nu ulfven åter kom gåendes till kungs-gården för att hemta
sin unga brud, var konungen straxt redo, lät föra ut den påklädda
tärnan, och gaf henne åt honom med stor ståt och mycket fagert tal,
likasom hon varit hans egen dotter. Derefter skildes de åt. Konungen
gick tillbaka in till sitt, och trodde att allt var väl bestäldt; men ulfven
vänslades emot sin unga brud, och qvad:

»Sätt dig på min rygg!

Häll dig i min lugg!
Och dig skall ingen skada ske.»

Ja, tärnan gjorde som han bad henne; hon satte sig på hans rygg,
och höll sig fast i hans lugg. Dermed begynte han löpa det fortaste
han förmådde, och sprang så utan rast och ro, ända till dess de
kommit djupt in i mörka skogen.
Nu var konungen mycket glad att allt hade så väl aflupit, och
tänkte aldrig mer få spörja till hvarken ulfven eller tjenste-tärnan.
Men hans glädje varade inte länge; ty när ulfven hade sprungit sig
trött, stadnade han under en hög gran, till att hvila sig. Då rann
honom i hugen, att han ville försöka sin unga brud, hurudant hennes
förstånd var; han frågade fördenskull, hvad hon tyckte att slikt ett
träd bäst kunde nyttjas till. Såsom nu »hvar och en gör som han har
lärt till, och talar som han har vett till», visste tärnan inte bättre än
hon svarade: »jo, det kunde aldrig likare vara, än till ett baketråg att
göra deg uti.» Straxt märkte ulfven att han var besviken, och att
man gifvit honom en bagare-dotter för en konunga-dotter. Han blef
derföre öfvermåttan vred, lopp hastigt tillbaka till kungs-gården, och
sade att han ville rifva ihel hvart enda lif, om han inte fick prinsessan
som var honom lofvad. Konungen hade så ingen annan råd än att
taga igen sin tjenste-mö; men ulfven skulle komma igen dagen efter,
för att hemta sin rätta unga brud.
När nu andra dagen kom, var konungen mycket bedröfvad, och
grundade bara uppå, huru han skulle slippa ifrån sitt löfte som han
gifvit ulfven. Han tog så en bryggare-dotter som tjente på kungs-
gården, styrde ut henne på det allra präktigaste, med gull-krona,
och röda ringar, och annan kostelig prydnad, och sade att hon skulle
fara i stället för prinsessan. Ja, tärnan var genast villig, ty det lekte
henne i hugen att hon skulle få bära så mycken grannlåt; och
konungen lät så föra ut henne till ulfven, med mycken ståt och
många fagra ord, likasom hon hvarit hans egen dotter. Derefter
skildes de åt. Konungen gick in till sitt, och tänkte att allt var väl
bestäldt; men ulfven vänslades emot sin unga brud, och qvad:

»Sätt dig på min rygg!

Häll dig i min lugg!
Och dig skall ingen fara ske.»

Ja, tärnan gjorde som han bad; hon satte sig på hans rygg, och höll
sig fast i hans lugg. Dermed begynt han löpa det fortaste han
förmådde, och sprang så utan rast eller ro, ända tills de kommit
långt, långt in i skogen.
Men inte heller den gången fick konungen mycken glädje af sitt
svek; ty när ulfven hade sprungit så att han var trött, stadnade han
under en hög fura att hvila sig. Då rann honom åter i sinnet, att han
skulle försöka sin käresta, hurudant hennes förstånd var; han sporde
henne derföre åt, hvad hon mente att slikt ett träd helst kunde
brukas till. Bryggare-dottern svarade som hon mente bäst: »jo, det
kunde aldrig likare vara, än till ett brygge-kar att brygga öl uti.»
Straxt märkte ulfven att han åter var besviken. Han blef derföre
öfvermåttan vred, lopp genast tillbaka till kungs-gården, och sade att
han ville ödelägga hela konunga-riket och konungen med, om han
icke fick prinsessan som var honom lofvad. Konungen hade så ingen
annan råd än att taga igen tjenstemön; men ulfven skulle
återkomma dagen efter, för att hemta sin rätta käresta.
Såsom konungen nu väl såg, att han var tvungen hålla ord emot
ulfven, blef han mycket bedröfvad; sammalunda ock hans folk, ty
alla hade prinsessan kär för hennes mildhet och godhet skull. Der
spordes så inte annat än sorg och klagan hela natten igenom, och
tycktes det vara en stor nöd, att konungens enda dotter skulle gifvas
åt en slik brudgum. Men om morgonen, första tid dager var ljus, lät
konungen kläda prinsessan på det allra kosteligaste, i silke och
präktigt skarlakan; fäste en gull-krona i hennes fagra hår, band ett
gyllene bälte om hennes midja, satte röda ringar på hvart hennes
finger, och lät smycka henne som det kunde höfvas en så rik och
förnäm jungfru. Derefter leddes hon ut i gården till att möta sin
brudgum. När nu ulfven kom, blef der åter en sorg så ingen det kan
omtala, och konungen sjelf var så till sig, att han icke ville taga
någon tröst. Likväl gjorde han som han hade lofvat, gaf sin dotter åt
ulfven, och skildes så ifrån henne med stor kärlek å begge sidor.
Derefter vände han tillbaka in till sitt, och var högeligen bedröfvad.
Men ulfven vänslades emot sin fagra unga brud, och qvad:

»Sätt dig på min rygg!

Håll dig i min lugg!
Och dig skall ingen fara ske.»

Ja, prinsessan gjorde som han bad; hon satte sig på hans rygg, och
höll sig fast i hans lugg. Dermed begynte han löpa som när foglen
far, och sprang bort ifrån kungs-gården, och gaf sig hvarken ro eller
rast, förr än de voro komna långt, långt in i skogen.
När de så hade färdats både länge och väl, blef ulfven omsider
trött, och stadnade under en hög björk till att hvila sig. Då rann
Welcome to our website – the ideal destination for book lovers and
knowledge seekers. With a mission to inspire endlessly, we offer a
vast collection of books, ranging from classic literary works to
specialized publications, self-development books, and children's
literature. Each book is a new journey of discovery, expanding
knowledge and enriching the soul of the reade

Our website is not just a platform for buying books, but a bridge
connecting readers to the timeless values of culture and wisdom. With
an elegant, user-friendly interface and an intelligent search system,
we are committed to providing a quick and convenient shopping
experience. Additionally, our special promotions and home delivery
services ensure that you save time and fully enjoy the joy of reading.

Let us accompany you on the journey of exploring knowledge and

personal growth!

textbookfull.com