Instant Download Advances in Manufacturing Processes Select Proceedings of RAM 2020 Harshit K. Dave PDF All Chapters

Download the full version of the textbook now at textbookfull.
com
Advances in Manufacturing Processes Select

Proceedings of RAM 2020 Harshit K. Dave
https://textbookfull.com/product/advances-in-
manufacturing-processes-select-proceedings-of-
ram-2020-harshit-k-dave/
Explore and download more textbook at https://textbookfull.com

Recommended digital products (PDF, EPUB, MOBI) that
you can download immediately if you are interested.
Advances in Materials Engineering and Manufacturing

Processes: Select Proceedings of ICFTMM 2019 Inderdeep
Singh
https://textbookfull.com/product/advances-in-materials-engineering-
and-manufacturing-processes-select-proceedings-of-
icftmm-2019-inderdeep-singh/
textbookfull.com
Advances in Materials and Manufacturing Engineering:

Select Proceedings of ICMME 2019 T. Rajmohan
https://textbookfull.com/product/advances-in-materials-and-
manufacturing-engineering-select-proceedings-of-icmme-2019-t-rajmohan/
textbookfull.com
Advances in Mechanical Engineering: Select Proceedings of

ICAME 2020 Vilas R. Kalamkar
https://textbookfull.com/product/advances-in-mechanical-engineering-
select-proceedings-of-icame-2020-vilas-r-kalamkar/
textbookfull.com
Public Key Cryptography PKC 2013 16th International

Conference on Practice and Theory in Public Key
Cryptography Nara Japan February 26 March 1 2013
Proceedings 1st Edition Zvika Brakerski
https://textbookfull.com/product/public-key-cryptography-
pkc-2013-16th-international-conference-on-practice-and-theory-in-
public-key-cryptography-nara-japan-
february-26-march-1-2013-proceedings-1st-edition-zvika-brakerski/
textbookfull.com
Inventories in National Economies Attila Chikán
https://textbookfull.com/product/inventories-in-national-economies-
attila-chikan/
textbookfull.com
Weedon s Skin Pathology Fifth Edition James W. Patterson
https://textbookfull.com/product/weedon-s-skin-pathology-fifth-
edition-james-w-patterson/
textbookfull.com
Introduction to Visual Computing: Core Concepts in

Computer Vision, Graphics, and Image Processing 1st
Edition Aditi Majumder
https://textbookfull.com/product/introduction-to-visual-computing-
core-concepts-in-computer-vision-graphics-and-image-processing-1st-
edition-aditi-majumder/
textbookfull.com
Visually Memorable Neuroanatomy for Beginners 1st Edition

Min Suk Chung
https://textbookfull.com/product/visually-memorable-neuroanatomy-for-
beginners-1st-edition-min-suk-chung/
textbookfull.com
Sanfilippo’s Textbook of Pediatric and Adolescent

Gynecology Joseph S. Sanfilippo
https://textbookfull.com/product/sanfilippos-textbook-of-pediatric-
and-adolescent-gynecology-joseph-s-sanfilippo/
textbookfull.com
The Strategic Management of Information Systems: Building
a Digital Strategy 4th Edition Joe Peppard
https://textbookfull.com/product/the-strategic-management-of-
information-systems-building-a-digital-strategy-4th-edition-joe-
peppard/
textbookfull.com
Lecture Notes in Mechanical Engineering
Harshit K. Dave
Dumitru Nedelcu Editors
Advances in
Manufacturing
Processes
Select Proceedings of RAM 2020
Series Editors
Francisco Cavas-Martínez, Departamento de Estructuras, Universidad Politécnica
de Cartagena, Cartagena, Murcia, Spain
Fakher Chaari, National School of Engineers, University of Sfax, Sfax, Tunisia
Francesco Gherardini, Dipartimento di Ingegneria, Università di Modena e Reggio
Emilia, Modena, Italy
Mohamed Haddar, National School of Engineers of Sfax (ENIS), Sfax, Tunisia
Vitalii Ivanov, Department of Manufacturing Engineering Machine and Tools,
Sumy State University, Sumy, Ukraine
Young W. Kwon, Department of Manufacturing Engineering and Aerospace
Engineering, Graduate School of Engineering and Applied Science, Monterey,
CA, USA
Justyna Trojanowska, Poznan University of Technology, Poznan, Poland
Lecture Notes in Mechanical Engineering (LNME) publishes the latest develop-
ments in Mechanical Engineering—quickly, informally and with high quality.
Original research reported in proceedings and post-proceedings represents the core of
LNME. Volumes published in LNME embrace all aspects, subfields and new
challenges of mechanical engineering. Topics in the series include:
• Engineering Design
• Machinery and Machine Elements
• Mechanical Structures and Stress Analysis
• Automotive Engineering
• Engine Technology
• Aerospace Technology and Astronautics
• Nanotechnology and Microengineering
• Control, Robotics, Mechatronics
• MEMS
• Theoretical and Applied Mechanics
• Dynamical Systems, Control
• Fluid Mechanics
• Engineering Thermodynamics, Heat and Mass Transfer
• Manufacturing
• Precision Engineering, Instrumentation, Measurement
• Materials Engineering
• Tribology and Surface Technology
To submit a proposal or request further information, please contact the Springer
Editor of your location:
China: Dr. Mengchu Huang at [email protected]
India: Priya Vyas at [email protected]
Rest of Asia, Australia, New Zealand: Swati Meherishi at
[email protected]
All other countries: Dr. Leontina Di Cecco at [email protected]
To submit a proposal for a monograph, please check our Springer Tracts in
Mechanical Engineering at http://www.springer.com/series/11693 or contact
[email protected]
Indexed by SCOPUS. All books published in the series are submitted for
consideration in Web of Science.
More information about this series at http://www.springer.com/series/11236

Harshit K. Dave Dumitru Nedelcu
•
Editors
Advances in Manufacturing
Processes
Select Proceedings of RAM 2020
123
Editors
Harshit K. Dave Dumitru Nedelcu
S. V. National Institute of Technology Gheorghe Asachi Technical
Surat, India University of Iasi
Iasi, Romania
ISSN 2195-4356 ISSN 2195-4364 (electronic)

ISBN 978-981-15-9116-7 ISBN 978-981-15-9117-4 (eBook)
https://doi.org/10.1007/978-981-15-9117-4
© The Editor(s) (if applicable) and The Author(s), under exclusive license to Springer Nature
Singapore Pte Ltd. 2021
This work is subject to copyright. All rights are solely and exclusively licensed by the Publisher, whether
the whole or part of the material is concerned, specifically the rights of translation, reprinting, reuse of
illustrations, recitation, broadcasting, reproduction on microfilms or in any other physical way, and
transmission or information storage and retrieval, electronic adaptation, computer software, or by similar
or dissimilar methodology now known or hereafter developed.
The use of general descriptive names, registered names, trademarks, service marks, etc. in this
publication does not imply, even in the absence of a specific statement, that such names are exempt from
the relevant protective laws and regulations and therefore free for general use.
The publisher, the authors and the editors are safe to assume that the advice and information in this
book are believed to be true and accurate at the date of publication. Neither the publisher nor the
authors or the editors give a warranty, expressed or implied, with respect to the material contained
herein or for any errors or omissions that may have been made. The publisher remains neutral with regard
to jurisdictional claims in published maps and institutional affiliations.
This Springer imprint is published by the registered company Springer Nature Singapore Pte Ltd.
The registered company address is: 152 Beach Road, #21-01/04 Gateway East, Singapore 189721,
Singapore
RAM 2020 Conference Organizing Committee
Chairman
Prof. S. R. Gandhi, Director, SVNIT, Surat
Organizing Secretaries
Dr. Shailendra Kumar, SVNIT, Surat

Dr. Harshit K. Dave, SVNIT, Surat
Coordinators
Dr. Amrut S. Mulay, SVNIT, Surat

Dr. Pawan Sharma, SVNIT, Surat
Steering Committee
Dr. R. V. Rao, SVNIT, Surat

Dr. H. K. Raval, SVNIT, Surat
Dr. K. P. Desai, SVNIT, Surat
Dr. A. A. Shaikh, SVNIT, Surat
Dr. T. N. Desai, SVNIT, Surat
v
vi RAM 2020 Conference Organizing Committee
Programme Committee
Dr. D. I. Lalwani, SVNIT, Surat

Dr. J. V. Menghani, SVNIT, Surat
Dr. Ravi Kant, SVNIT, Surat
Dr. Dinesh Singh, SVNIT, Surat
Dr. V. D. Kalyankar, SVNIT, Surat
Dr. S. N. Pandya, SVNIT, Surat
Dr. B. N. Sahoo, SVNIT, Surat
Dr. Sumit Khare, SVNIT, Surat
Advisory Committee
Dr. K. P. Rajurkar, University of Nebraska, USA

Dr. Dumitru Nedelcu, University of Iasi, Romania
Dr. Chintan Vaishnav, MIT, USA
Dr. J. P. Davim, University of Aveiro, Portugal
Dr. M. P. Jahan, Miami University, USA
Dr. H. M. A. Hussein, Helwan University, Egypt
Dr. Andrew Y. C. Nee, NUS, Singapore
Dr. Panagiotis Kyratsis, UWM, Greece
Dr. R. Balasubramaniam, BARC, Bombay
Dr. Suhas Joshi, IIT Bombay
Dr. J. Ram Kumar, IIT Kanpur
Dr. D. Ravi Kumar, IIT Delhi
Dr. P. M. Pandey, IIT Delhi
Dr. Anupam Agrawal, IIT, Ropar
Dr. A. M. Sidpara, IIT Kharagpur
Dr. K. Hariharan, IIT Madras
Dr. G. S. Dangayach, MNIT Jaipur
Dr. Venu Gopal A., NIT, Warangal
Dr. P. K. Patowari, NIT, Silchar
Dr. Rajiv Kumar Garg, NIT, Jalandhar
Dr. P. C. Tewari, NIT, Kurukshetra
Dr. Vishal Sharma, NIT, Jalandhar
Dr. H. S. Mali, MNIT Jaipur
Dr. Prabhat Ranjan, BARC, Bombay
Dr. U. Chandrasekhar, Wipro3d
Dr. P. K. Jain, IITDM Jabalpur
Dr. R. K. Verma, MMMUT, Gorakhpur
RAM 2020 Conference Organizing Committee vii
List of Reviewers
Dr. H. K. Raval, SVNIT, Surat

Dr. K. P. Desai, SVNIT, Surat
Dr. S. K. Budhwar, SVNIT, Surat
Dr. P. K. Patowari, NIT, Silchar
Dr. T. N. Desai, SVNIT, Surat
Dr. H. K. Dave, SVNIT, Surat
Dr. J. V. Menghani, SVNIT, Surat
Dr. Dinesh Singh, SVNIT, Surat
Dr. M. K. Rathod, SVNIT, Surat
Dr. Arati Mulay, CoE, Pune
Dr. S. N. Pandya, SVNIT, Surat
Dr. A. S. Mulay, SVNIT, Surat
Dr. B. N. Sahoo, SVNIT, Surat
Dr. Pawan Sharma, SVNIT, Surat
Dr. Sudhanshu Kumar, MANIT, Bhopal
Dr. Prabhat Ranjan, BARC, Mumbai
Dr. Piyush Gohil, MSU, Baroda
Dr. V. J. Badheka, PDPU, Gandhinagar
Dr. K. P. Mehta, PDPU, Gandhinagar
Dr. Vishal John Mathai, AMCoE, Kerala
Dr. M. K. Chudasama, GEC, Dahod
Dr. Dilip B Jani, GEC, Dahod
Dr. Hiesh Panchal, GEC, Patan
Dr. M. P. Sutaria, CHARUSAT, Anand
Dr. J. D. Patel, MEC, Basna
Dr. Ravi Bhatt, CGPIT, Gujarat
Dr. Shakil Kagzi, SNPIT, Umrakh
Dr. K. D. Maniya, CKPCET, Surat
Dr. Abhay Utpat, SVERI, Pandharpur
Prof. J. M. Joshi, VGEC, Chandkheda
Preface
Since 2010, Department of Mechanical Engineering at Sardar Vallabhbhai National

Institute of Technology, Surat, has been organizing a series of conferences on
“Recent Advances in Manufacturing.” In order to enable the sharing of knowledge
in the areas of manufacturing technologies, we have organized six national con-
ferences on “Recent Advances in Manufacturing” and now we have planned the
International Conference on Recent Advances in Manufacturing (RAM-2020). The
conference is organized to bring the academicians, researchers and practicing
engineers for sharing their experiences in the field of advance manufacturing.
RAM-2020 will provide the opportunity for networking among participant
institutes/organizations/industries to systematically confront the challenges in
mutual areas of interest to advance manufacturing technology in these areas.
The proceedings volumes are published in the Springer series Lecture Notes in
Mechanical Engineering in two volumes, viz. Volume 1—Advance Manufacturing
Processes and Volume 2—Advance Manufacturing Systems. We also acknowledge
the academic support from Prof. Dumitru Nedelcu and Prof. K. P. Rajurkar while
editing the volumes 1 and 2, respectively.
As the entire world is facing the threat from corona pandemic, the international
as well as interstate travel is restricted. However, we have tried our best to carve out
a comprehensive schedule, keynote speakers and oral presentations in both online
and offline modes, all of which will facilitate stimulating insightful discussions
within the research community. In spite of such a pandemic situation, 60 partici-
pants have presented their findings and exchanged ideas related to manufacturing
domain.
We are thankful to the conference organizing committee members, the advisory
committee members, the reviewers, the session chairs and the volunteers, without
whose generous contributions this conference would not number of presentations
and number of participants.
ix
x Preface
Most of all, we thank the participants for enriching the international conference
with their active participation.
Surat, India Dr. Shailendra Kumar

Dr. Harshit K. Dave
Organizing Secretary, RAM-2020
Visit https://textbookfull.com
now to explore a rich
collection of eBooks, textbook
and enjoy exciting offers!
Contents
Proficiency of Electrical Discharge Machining in Fabrication

of Microstructures . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1
Promod Kumar Patowari, Siddhartha Kar, Tapas Debnath,
and Amit Kumar Singh
Experimental Study of Effect of Machining Parameters on PMMA
in Diamond Turning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19
Kuldeep A. Mahajan, Raju Pawade, and R. Balasubramaniam
A Comparative Study of Electro-discharge Drilling Process
Using Solid and Tubular Electrodes . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 29
Sudhanshu Kumar and Harshit K. Dave
Optimization of Process Variables in Plasma Arc Machining
of Inconel-718 Alloy Using Taguchi with Grey Relational
Analysis . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37
Khushboo Sharma, Jai Kishan Sambharia, and Alok Khatri
Optimization of WEDM Process Parameters for Aluminium Metal
Matrix Material Al+SiC Using MCDM Methods . . . . . . . . . . . . . . . . . . 59
Jaksan D. Patel and Kalpesh D. Maniya
Multiple Parameter Optimization by Wire Electrochemical Discharge
Machining Process on Quartz Glass . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 71
Rahul O. Vaishya, Ankit D. Oza, and Anurag Gupta
Effect of Process Parameters on Etch Depth of Aluminium Material
in Photochemical Machining . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87
Abhay Utpat, N. D. Misal, B. P. Ronge, and B. A. Kamble
Quartz Micro-machining Using Wire Electrochemical Spark
Machining Process . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 95
Ankit D. Oza, Abhishek Kumar, Vishvesh Badheka, Aditya Nema,
and Manoj Kumar
xi
xii Contents
Stress Relaxation Study of Ultrafine-Grained AA 6061 Alloy

Processed Through Combined Constrained Groove Pressing
and Cold Rolling . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 111
K. Changela, K. Hariharan, and R. K. Digavalli
Effect of Friction Stir Welding Process Parameters on Tensile
Strength and Forming Height of Tailor Welded Blanks . . . . . . . . . . . . . 123
Sumit Patel, Shalin Marathe, Keyur Desai, and Harit Raval
A Brief Review on Formability, Wall Thickness Distribution
and Surface Roughness of Formed Part in Incremental Sheet
Forming . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 135
Kiran R. More, Vikas Sisodia, and Shailendra Kumar
Parametric Study of Non-axisymmetric Stretch Flanging Process
on AA-6061-T6 Sheet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 151
Sai Dhruthi Killi, Keyur Desai, and Harit Raval
Experimental Investigation and Effects of Process Parameters
on Forming Time and Forming Accuracy in Incremental Sheet
Forming . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 159
Bhavin Desai, Shalin Marathe, Keyur Desai, and Harit Raval
Effect of Operating Parameters on Forces During Backward Flow
Forming Process for AA6061 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 173
Jaydeep B. Bhatt, Ravi J. Bhatt, Harit K. Raval, and Keyur P. Desai
Analysis of TIG-Welded Aluminum Alloys During Single Point
Incremental Forming at Different Wall Angles . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 187
M. M. Ghadmode, Arpit R. Patil, B. U. Sonawane, and Amrut Mulay
Autogenous TIG Welding of Al-5083-H111 Butt Joint . . . . . . . . . . . . . . 205
Keyurkumar D. Tandel and Jyoti V. Menghani
Review on Friction Stir Welding of Polymer to Aluminium Alloys:
Process and Properties . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 221
Rutvik Ghiya and Vishvesh J. Badheka
Effect of Process Parameters on Tensile Strength in FSW
of Aluminium and Stainless Steel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 239
Niraj Kumar, Dhrupal Kotadiya, Vishvesh J. Badheka,
and Vijay S. Gadakh
Study of Friction Stir Welding on Aerospace Grade ZE41AMg
Alloy and Its Comparison with Laser Beam Welding
on ZE41AMg Alloy . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 249
Adithyan Annamalai, T. R. Kishore Babu, S. Karthikeyan, N. Siddharth,
and S. Muralidharan
Contents xiii
Influence of Layer Thickness, Infill Rate and Orientation on Thermal

and Structural Loading of FDM Parts . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 263
Andrei-Danut Mazurchevici, Ramona-Iuliana Popa, Constantin Carausu,
Simona-Nicoleta Mazurchevici, and Dumitru Nedelcu
Experimental Investigation on Influence of Process Parameters
on Mechanical Properties of PETG Parts Made by Fused
Deposition Modelling . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 283
Soham Teraiya, Swapnil Vyavahare, and Shailendra Kumar
Analysis of Compressive Strength of 3D Printed PLA Part . . . . . . . . . . 295
Ashish R. Prajapati, Shilpesh R. Rajpurohit, Naushil H. Patadiya,
and Harshit K. Dave
An Experimental Study of Influence of Gradient Parameters
on Compressive Strength, Stiffness, and Specific Energy Absorption
(SEA) of Auxetic Structures Fabricated by FDM . . . . . . . . . . . . . . . . . . 305
Swapnil Vyavahare, Soham Teraiya, and Shailendra Kumar
Study on Compression Properties of ABS and FPU Parts Printed
Using SLA . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 319
Ravi Teja Karumuri, Harshit K. Dave, Shilpesh R. Rajpurohit,
and Ashish R. Prajapati
Experimental Investigation on Tensile Properties of Nylon Glass Fibre
Material Made Using Fused Deposition Modelling Process . . . . . . . . . . 329
Mohit R. Chandravadia and M. K. Chudasama
Influence of Inter-Lamellar Spacing of Pearlite Phase on Spheroidized
Annealed Structure . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 343
Partha Sarathi Sarkar, Bhavesh Rameshchandra Rana,
and Pinkal D. Mistry
Review on Banana Fibre-Reinforced Composites . . . . . . . . . . . . . . . . . . 359
Chetan Prakash Chaudhari, Kiran Bhole, and Jayram Gholave
Experimental Evaluation of Mechanical Properties of Epoxy
Based Composite Material Using Taguchi Method . . . . . . . . . . . . . . . . . 381
Vishal Naranje, Ajay Rajan Sankar, Sachin Salunkhe,
and Bhanudas D. Bachchhav
Experimental and Simulation Study on Permeability of Hybrid
Composite . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 397
Prasanth Kottapalli, Rahul Narkhede, Harshit K. Dave, Himanshu V. Patel,
and Rajesh kumar Verma
xiv Contents
Impact and Flexural Testing of Jute and Flax Fiber Reinforced

Composites Fabricated by VARTM Process . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 411
Chandresh B. Kumbhani, Harshit K. Dave, and Himanshu V. Patel
Influence of Fiber Orientation and Number of Layer on Tensile
and Flexural Strength of Carbon Fiber-Reinforced Composites
Fabricated by VARTM Process . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 421
Himanshu V. Patel, Shripal M. Patel, and Harshit K. Dave
About the Editors
Dr. Harshit K. Dave is currently Associate Professor at the Department of

Mechanical Engineering, S. V. National Institute of Technology, Surat, India. His
research interests include Additive Manufacturing Processes; 3D printing filaments
& raw materials; Unconventional Machining processes; Micro machining
processes; Modeling & optimization of machining processes; Robotics &
Automation. He has published more than 100 papers in reputed international
journals and conferences proceedings. He has successfully carried out several
research projects funded by the DST, MHRD, GUJCOST, NPIU, etc.
Dr. Dumitru Nedelcu is a Professor at the “Gheorghe Asachi” Technical Univer-

sity of Iasi (TUIASI), Romania, Director of TUIASI Doctoral School. He is Manager
of Fine Mechanics and Nanotechnology Laboratory, President of ModTech
Professional Association, ModTech International Conference and Editor-in-Chief
of the International Journal of Modern Manufacturing Technologies and Advanced
Engineering Forum. He was a Visiting Professor at TAT, Institute of Engineering,
Tokyo, Guest Professor at Osaka University, Japan and Grenoble Institute of
Technology, France. He had Erasmus teaching internships in prestigious universities
from Poland, Italy and Mexico. In October 2016 he was accepted as Visiting
Professor at the Silesian University of Technology, Gliwice, Poland. As far as
research is concerned, he coordinated 15 national and international projects as
project manager/responsible. He has published more than 180 scientific papers on
ISI and BDI journals and international conferences proceedings.
xv
Proficiency of Electrical Discharge
Machining in Fabrication
of Microstructures
Promod Kumar Patowari , Siddhartha Kar , Tapas Debnath ,

and Amit Kumar Singh
1 Introduction
Electrical discharge machining (EDM) is used for precise machining of conduc-

tive materials irrespective of their strength and hardness. It removes material by
melting and evaporation due to the generation of sparks between the tool and work-
piece electrodes. In the EDM process, electrical energy is converted into thermal
energy, which is visible in the form of a spark. The electrical sparks generate intense
heat energy, which is responsible for the removal of material. A gap exists between
the tool and the workpiece, which facilitates the occurrence of spark during the
machining process. Thus, the process is contactless and free from the ill-effects
of vibration and chatter-related problem which are quite relevant in conventional
machining processes.
The traditional EDM is mainly used for the machining of dies and molds, where
the tip of the tool acts as the negative impression of the machined cavity. Besides, it is
also used for machining of parts, complex components, intricate shape components,
drilling of micro- or nano-holes, etc. But over the years, the EDM process has been
P. K. Patowari (B) · S. Kar · T. Debnath

Department of Mechanical Engineering, National Institute of Technology Silchar, P.O. Silchar,
Assam 788010, India
e-mail: [email protected]
S. Kar
T. Debnath
A. K. Singh
Department of Mechanical Engineering, National Institute of Technology Nagaland,
Chumukedima, Dimapur 797103, India
© The Author(s), under exclusive license to Springer 1

Nature Singapore Pte Ltd. 2021
H. K. Dave and D. Nedelcu (eds.), Advances in Manufacturing Processes, Lecture
Notes in Mechanical Engineering, https://doi.org/10.1007/978-981-15-9117-4_1
2 P. K. Patowari et al.
successfully applied in different forms which can be termed as variants of EDM.

The most commonly used EDM variants are die-sinking, wire-cut, block electrical
discharge grinding (BEDG), milling and reverse. All these variants possess unique
capabilities of fabricating a different kind of features and structures but with the
same machining phenomenon. In this phenomenon, initially, the tool with specific
geometry moves toward the workpiece, and resulting sparks are produced in between
the tool and the workpiece in the presence of dielectric fluid. The first spark is
produced at the location where the minimum distance between the electrodes is
identified and breakdown occurs at the minimum resistance point. Subsequently,
material is removed from both electrodes, and the discharge point shifts to a new
location with the closest distance between the workpiece and tool electrode.
EDM is a non-contact machining process devoid of any vibration and chatter-
related problems. This unique characteristic enables it to machine microfeatures
from all electrically conductive material. But, the dimensional accuracy of machined
features is affected by the tool wear, which is inevitable in any EDM variant. Proper
selection of process parameters helps in minimizing the tool wear, although it
cannot be eliminated. Application of suitable tool wear compensation techniques
also augments the chances of achieving dimensional accuracy and precision. But,
implementation of any compensation technique requires proper assessment and esti-
mation of the tool wear and material removal. Thus, proper evaluation of the dimen-
sional features of the machined components is paramount to the implementation of a
compensation technique. Given all these factors, the present study demonstrates the
capability of several variants of EDM in machining microfeatures and discloses their
dimensional features to determine the quality of the machined product. Further, the
challenges faced during the fabrication of various microfeatures and the measures
taken to overcome those are also presented.
The organization of the present work is divided into five sections, and each of
the section highlights briefly about the corresponding section. The first section intro-
duces EDM with a focus on its background and importance. The second section
discusses the differences between macro- and micromachining and their transition.
The third section provides the detail information about microstructure fabrication
techniques via different variants of EDM, in which the process mechanism and the
capabilities of die-sinking EDM, wire-cut EDM, BEDG, reverse EDM (REDM) and
milling EDM have been demonstrated. The fourth section delivers information about
recent research trends and future scope. The last section provides a conclusion and
summarizes the major findings of the study.
2 Macro- to Micromachining Using EDM: A Paradigm

Shift
The material removal phenomenon in EDM is dependent on the energy discharged in

the machining gap existing between tool and workpiece. In EDM, voltage is applied
Proficiency of Electrical Discharge Machining … 3
in the form of pulses at the alternate interval. During the application of voltage, the
formation of spark takes place, which raises the temperature and leads to melting and
vaporization of the material. The interruption in voltage supply leads to the formation
of pressure shock waves in the machining zone, which ultimately leads to evacuation
of material, leaving behind the impression of craters in the workpiece and tool. The
full process takes place in the presence of a dielectric medium, which is also flushed
in the machining zone to remove the debris. The material removal process takes place
without any contact between the tool and the workpiece. This non-contact material
removal mechanism of EDM enables the use of softer material such as copper and
brass as tool electrode while machining hard and tough materials.
In EDM, the material is eroded in the form of craters. The dimension of the craters
depends on the discharge energy of the process. At lower discharge energy, the effec-
tive unit removal of material is very less, and thus, shallow and tiny craters are formed,
whereas the craters get wider and deeper with an increase in the discharge energy. This
concept has been effectively utilized in micromachining of materials using the EDM
process, where the supply of lower discharge energy is paramount to remove material
in the micro-level. The ability of EDM in performing micromachining is termed as
micro-electrical discharge machining (µEDM). The key differences present in the
process mechanism of µEDM as compared to macro-EDM are:
Plasma channel diameter: The plasma channel radius is less in µEDM due to
the supply of lower discharge energy. The plasma channel diameter expands with
an increase in pulse duration, and unlike macro-EDM, it may equal or exceed the
diameter of the tool. The expansion rate may vary once the plasma channel exceeds
the tool diameter.
Electrode heating: In micromachining, the machining dimensions typically range
from 1 to 999 µm, which necessitates the use of a micro-tool. The use of micro-tool
restricts the quantity of energy supplied per discharge as the tool does not possess
significant mass to carry the heat.
Viscous force of dielectric on the tool: In µEDM, the dielectric cannot be directly
flushed in the machining zone. This is because the tool electrode is more sensitive
to the viscous force of dielectric which may lead to deflection or bending of the
micro-tool.
The absence of process forces (except the viscous force of dielectric) allows fabri-
cation of microfeatures with high aspect ratio. A µEDM machine tool possesses the
ability to fabricate two-dimensional (2D) and three-dimensional (3D) microfeatures
with higher accuracy and precision. The minimization of discharge energy has been
possible by the use of resistance capacitance pulse generator, where discharge energy
is represented as Eq. (1):
1
Discharge energy = × Capacitance × Volatge2 (1)
2
The capacitor stores the energy until discharge initiates, whereas voltage deter-
mines the breakdown limit at which the current flows through the inter-electrode
gap. The increase in both capacitance and voltage leads to an increase in discharge
energy, which expedites the process of material removal.
3 Microstructures Fabricated Using Different Variants

of EDM
3.1 Die-Sinking EDM
Die-sinking is the most initial and basic form of EDM technology used mainly
for manufacturing of dies/molds. It utilizes the concept of manufacturing of replica
objects in large-scale production of micromechanical devices. The tool electrode acts
as the positive impression of the desired shape of the product, where the machined
cavity on the workpiece reflects the negative image of the tool electrode as depicted
in Fig. 1. 3D cavities can be machined by this technique provided the desired pattern
of tool electrode is fabricated beforehand. But the fabrication of complex patterned
tool is a tedious task which requires some pre-processing techniques for their fabri-
cation. The concept of sinking EDM is also utilized for drilling, which uses a simple
cylindrical tool for machining micro-holes. To enhance the efficiency, most often
rotation motion of the tool is applied during the drilling operation. Incorporation of
rotation exhibits centrifugal force and agitation effect in the machining zone, which
helps in better flushing of eroded materials. Circularity error (CE) also reduces with
the incorporation tool rotation as compared to micro-holes drilled without rotation.
But, overcut (OC) increases with the actuation of rotation motion in tool electrode
due to the phenomenon of secondary sparking between trapped debris and sidewall
of the workpiece. Another significant phenomenon affecting the taper angle (TA)
of the drilled hole is the tool wear. The tool wears out in both frontal and corner
Fig. 1 Schematic diagram

of die-sinking EDM
Tool
Feed
Workpiece
Patterned cavity
Fig. 2 Schematic diagram representing a overcut and taper b circularity error
portions, which instills dimensional inaccuracy in the final product. Frontal wear is
easily compensated by feeding of tool for sufficiently higher length than the required
depth of the micro-hole. But, compensation of corner wear is a very tedious task and
cannot be eliminated. However, the process parameters can be chosen in such a way
that the effect of corner wear is minimum to achieve higher accuracy and precision in
the machined micro-holes. The most common dimensional features to determine the
accuracy and preciseness of micro-holes are OC at entry (OCen ), OC at exit (OCex ),
TA and CE, which are schematically depicted in Fig. 2, and their corresponding
equations are shown in Eqs. (2), (3), (4) and (5), respectively.
Hole entry diameter − Tool diameter

OCen = (2)
2
Hole exit diameter − Tool diameter
OCex = (3)
2

Entry diameter − Exit diameter
TA(θ ) = tan−1 (4)
2h
Circumscribed circle diameter − Inscribed circle diameter
CE = (5)
2
where h represents hole depth.
Over the years, µEDM has been successfully used for drilling of materials with
various electrical and thermal conductivities. Table 1 shows a comparison of data
extracted from the drilling of different materials using µEDM process. The range
of parameters varied in each study is different and must not be considered the same
for all the materials. EDM possesses the ability to machine materials with different
thermal and electrical conductivity. From all the studies, it is perceived that minimum
machining time (MT) is attained at higher parametric condition, especially at higher
voltage and capacitance. On the contrast, the dimensional features such as OC, CE
Visit https://textbookfull.com
now to explore a rich
collection of eBooks, textbook
and enjoy exciting offers!
Table 1 Comparison of data from drilling of different materials using µEDM

S. No. Material Tool Optimum Process parameters
responses Cap Vol FR TRS
(pF) (V) (µm/s) (rpm)
1 [1] Brass Tungsten MT = 54 s 104 180 20 1500
(40 µm) (485 µm) OCen = 10 µm 33 75 10 0
2 [2] Titanium Tungsten MT = 583 s 104 145 15 1000
(0.7 mm) (518 µm) OCen = 104 75 15 1500
45.85 µm
OCex = 2.55 µm 104 75 15 1500
3 [3] Titanium Tungsten MT = 510 s 104 180 15 1000
(0.7 mm) (518 µm) OCen = 14.7 µm 102 180 5 500
OCex = 2.45 µm 102 180 10 1500
4 [4] Silicon Tungsten MRR = 104 200 10 0
(518 µm) 8.15 µm3 /min
OCen = 15 µm 102 140 10 0
OCex = 13 µm 102 140 10 0
TA = 1.145º 102 140 10 0
CEen = 7.5 µm 102 140 10 0
CEen = 5 µm 103 140 10 0
5 [4] German Tungsten MRR = 104 200 10 0
silver (518 µm) 124.8 µm3 /min
OCen = 28 µm 102 140 10 0
OCex = 15 µm 102 140 10 0
TA = 0.515º 102 140 10 0
CEen = 7 µm 102 140 10 0
CEen = 2 µm 102 140 10 0
6 [5] Stainless Tungsten MT = 229 s 103 145 5 1500
steel (518 µm) OCen = 33 75 5 500
(30 µm) 38.07 µm
CEen = 6.50 µm 33 75 5 1500
7 [6] Metallic Tungsten MT = 2.14 min 104 100 10 1000
glass (513 µm) OCen = 7 µm 102 75 10 0
(20 µm)
OCex = 5.25 µm 102 75 10 0
TA = 4.29º 33 150 10 0
Cap capacitance; Vol voltage; MRR material removal rate
Fig. 3 Microscopic view of machined hole on different materials a Cu-based bulk metallic glass,
b brass, c silicon, d German silver, e stainless steel, f titanium grade 2 alloy
and TA are minimum at lower capacitance and voltage. With an increase in voltage
and capacitance, the discharge energy increases which consequently increases the
spark intensity. High intense spark leads to the formation of bigger and deeper craters,
which increases the unit material removal per spark but degrades the surface quality.
This phenomenon is responsible for higher efficiency and lower surface quality at
higher values of capacitance and voltage. Figure 3 shows microscopic images of
micro-holes drilled on different materials such as Cu-based bulk metallic glass, brass,
silicon, German silver, stainless steel (SS) and titanium (Ti) grade 2 alloy. The mate-
rials possess different physical properties, which further apprehend the usefulness
of µEDM in micromachining a wide range of materials.
3.2 Wire-Cut Electrical Discharge Machining
Similar to die-sinking EDM, wire-cut EDM is another variant of EDM, which is

mainly used to cut metal pieces. In this process, a thin brass or molybdenum wire
is used to cut conductive materials irrespective of their other mechanical properties.
Generally, two kinds of wire-cut EDM is used (a) consumable wire electrode type
(where the wire is being discarded after a single use) and (b) non-consumable wire
electrode type (where the wire is being used several times before it needs to be
discarded). As wire-cut EDM is mainly used to cut a variety of metal pieces, the
Fig. 4 Schematic of wire

movement path to fabricate a
square array of micro-fin
a first cut, b second cut after
90° rotation of the workpiece
(any direction)
pulse energy is generally high in comparison with µEDM but less than the die-
sinking EDM. To create microfeatures using such wire-cut EDM, the parametric
conditions have to be tuned properly. Debnath and Patowari [7] identified optimum
parametric combination (lower pulse energy, duration and wire feed) to machine
microfeatures with the desired accuracy. Different types of microfeatures have been
successfully machined using the wire-cut EDM, which is elaborated in the subsequent
sub-sections.
Micro-fins. Fins are attached to a hot body to increase the rate of heat transfer.
Generally available fins are in macroscale, but micro-fins are very difficult to fabricate
due to their delicate nature. Researches revealed micro-fins of different profiles have
higher heat transfer rate than that of the macro-fins. The complete machining process
has been accomplished utilizing multiple cuts (two or more) at different orientations
of the workpiece. A computer numerical control code needs to be developed to define
the wire path during machining. A schematic diagram for machining arrays of micro-
fins is displayed in Fig. 4. After completing both the cuts, square extruded micro-fins
have been fabricated. A typical image of the fabricated sample is shown in Fig. 5.
The cross-sectional area of the chosen workpiece is 10 mm × 10 mm, and on that
sample, total 25 × 25 (=625) micro-square fins have been fabricated. The average
size of the generated fins is 165 µm × 165 µm × 800 µm. This type of micro-fins can
also be used as a tool for drilling multiple holes of different shapes at a time. These
tools help in faster production rate and also reduce the defects due to repeatability
of the machining axis.
Similar to the machining procedure of square micro-fins, micro-fins of different
profiles are also successfully fabricated using wire-cut EDM. Figure 6 shows the
schematic wire path movement to fabricate ‘Y’ type of micro-fins, whereas Fig. 7
shows the actual image of the machined micro-fins by wire-cut EDM.
Micro-screws. Screws are one of the most important engineering elements used
in assembling various components in the form of a temporary joint. Generally,
machining is the prime fabrication process to make screws of different profiles and
shapes, but the time consumed is very high. Nowadays, using a sliding die, smaller
Fig. 5 Fabricated array of square micro-fin on a copper rod (10 mm × 10 mm)
Fig. 6 Schematic of wire

path for fabricating ‘Y’ type
micro-fins a initial cut b final
cut
Fig. 7 Fabricated ‘Y’ type

of micro-fins
rolled screws of limited shapes are also fabricated. The rolling process deforms
the metal to form a screw shape, and for this reason, the metals which are easy to
deform are only used. But to fabricate screws with tough metals, the rolling process
faces difficulty, and thus, fabrication of micro-screws from such material is quite a
challenging task. Wire-cut EDM can be used to machine such metals with greater
accuracy, and to fabricate micro-screw, a separate attachment is required to rotate
the workpiece with variable speed [8].
To make a micro-screw using wire-cut EDM, initially turning operation is
performed to reduce the eccentricity of the rotating workpiece and also to get the
near-net dimension of the desired micro-screw. Thereafter, the thread cutting opera-
tion yields the final shape of micro-screw. During turning, the workpiece rotational
speed needs to be high keeping very low feed, whereas, in case of thread cutting, the
workpiece rotational speed has to be minimum with higher feed. Figure 8 shows the
concept for turning and thread cutting operation used for fabrication of micro-screw
in wire-cut EDM. Figure 9 shows the actual image of the fabricated micro-screws of
two different types (one is with head and another one is without head) with a dedicated
notch to drive the micro-screws inwards or outwards based on the requirement.
Fig. 8 Steps for fabricating

micro-screw a turning
operation b thread cutting
operation
Fig. 9 Images of the fabricated micro-screws a visual observation of the fabricated screws
b microscopic image of the trunk c head of the micro-screw
Random documents with unrelated
content Scribd suggests to you:
Men icke nog dermed: skaldens fantasi är alltid lefvande, och hans
skapelser måste äfven derföre blifva det. Icke nöjd dermed att han
genom upplifvandet af dessa gamla minnen, gör dessa redan
afsomnade åter lefvande i sina handlingar, vill han, för att göra dem
än mera åskådliga, äfven förflytta dem till sin tid, eller med andra
ord: han vill försätta sin tid tillbaka till dessa minnes- och
händelserika dagar. På sådant sätt, måste skalden alltid tänka sig ett
lyckligt och storsint menniskoslägte, der det ännu träffas i sin
fullkomlighet — sådant det likväl ingenstädes finnes, annars än i
sången och sagan; och följaktligen måste han nu äfven gifva dessa
ädle något fädernesland. Äfven den prosaiska menniskan måste
hänföra sig och sin tid till en annan vida lyckligare, och då hon icke
känner någon sådan, talar hon med ett slags rörelse, om sina
barndomsminnen, om dessa flydda oskuldens dagar. Liksom hon,
söker nu äfven Historien, (omfattande hela menniskoslägtets ålder)
att tillbakaflytta denna folkens lycksalighetsperiod till det redan
framfarna, i den så kallade gamla goda tiden, eller som hon kallar
det den gyllene åldern; hvaremot åter Religionen, stödjande sig vid
tron och hoppet, söker att framflytta den i ett fjerran tillkommande,
det hon tänker sig på andra sidan om grafven.[141] Vid gränsen af
evigheten, söka således hvardera af dessa läror att, så väl i det
framfarna som i det tillkommande, finna menniskoslägtets sällhet
(dess öfverensstämmelse med naturen och Gudomen); — endast
skalden söker att förena dessa båda åsigter i idén af en närvarande
sällhet, och han ensam förstår att redan här i tiden njuta och
drömma sig en lyckligare verld. Främmande, eller glömsk, för
dagens lidelser och smärta, sjunger han med förtjusning om sin
kärlek, — ja om sin sällhet; och om han ännu icke funnit det idéal
han söker, drömmer han sig dock i tanken en lycksalighetens ö;
hvilken, då den icke finnes i verkligheten, han placerar ytterst på
gränsen af hvad han anser verkligt. Likasom nu nordens sångare
drömma sig sällheten i södern, der de förlägga lycksalighetens land
uti Hesperiens och Arkadiens bygder, så drömde sig deremot
Homerus sällheten ytterst i höga norden, dit ännu ingen kunskap
trängt sig: han placerade derföre dessa lyckliga slägter upp i
Scythien; dock visligen nog namngaf han dem icke annorlunda, än
genom fingerade namn.
Han handlade häruti i enlighet med den rätt honom tillkom såsom
skald, och felet är derföre icke hans, utan hans efterföljares. När
Historien, såsom vetenskap, småningom löste sig ifrån sagans
blomsterband, eller då sanningen skulle skiljas ifrån dikten, så var
det ett fel hos flere af dessa forntidens Historie-författare, att söka
gifva verklighet åt sjelfva fantasins skapelser; eller med andra ord,
att vilja uppsöka ett folk och ett land, för hvilket dessa Homeri verser
skulle tjena till efterrättelse: ett fel, måhända ganska förlåtligt, när
man besinnar svårigheten att med noggrannhet kunna utstaka
gränsen emellan Historiens och Sagans områden. Flere af
ålderdomens Häfdatecknare, börjandes redan från Historiens Nestor,
Herodotus, men isynnerhet Apollodorus, Eratosthenes, Possidonius
och Strabo, hafva mycket bråkat sin hjerna med att kunna riktigt
fatta och förstå dessa Homeri ord, hvilka syntes dem så mycket mer
oförklarliga, som Scytherne just icke voro ett folk, för hvilket de
syntes vara väl lämpade. Likväl som Homerus tydligen här hade
utmärkt ett folkslag, det der närde sig af stomjölk, och såsom
Scytherne ännu på Strabos tid, eller 1000 år derefter, förnämligast
lefde af sina får- och hästhjordar, så trodde han, såväl som flere med
honom, att Homerus med dessa sina lyckliga och rättfärdiga
Hästmjölkare, omöjligen kunde förstå andra än Scyther.[142]
Äfven Justinus, som lefde omkring 100 år efter Strabo, berättar i
2:dra Boken af sin Historia åtskilligt om Scytherna; men inflätar med
det historiska, som passerat från 5 till 7 hundra år före hans tid,
äfven det poetiska från Homeri tid; och gör dervid en målning, så
behaglig man kan göra den med en lätt penna. Då denna hans
beskrifming i många afseenden öfverensstämmer med den Strabo
gjort om Germanerne (se sid. 46) vela vi, för jemnförelsens skull,
här intaga densamma.
"Hominibus (scil. Scythis) inter se nulli fines. Neque enim agrum

exercent; nec domus illis ulla, aut tectum, aut sedes est, armenta et
pecora semper pascentibus, et per incultas solitudines errare solitis.
[143] Uxores liberosque secum in plaustris vehunt, quibus, coriis
imbrium hiemisque caussa tectis, pro domibus utuntur. Justitia gentis
ingeniis culta, non legibus.[144] Nullum scelus apud eos furto
gravius… Aurum et argentum perinde aspermantur, ac reliqui
mortales appetunt. Lacte et melle vescuntur.[145] Lanæ iis usus ac
vestium ignotus…[146] pellibus tamen ferinis aut murinis utuntur.
[147] Hæc continentia illis morum quoque justitiam edidit, nihil
alienum concupiscentibus. Quippe ibidem divitiarum cupido est, ubi
et usus. Atque utinam reliquis mortalibus similis moderatio et
abstinentia alieni foret!… Prorsus ut admirabile videatur, hoc illis
naturam dare, quod Græci longa sapientium doctrina, præceptisque
philosophorum consequi nequeunt, cultosque mores incultae
barbariæ collatione superare. Tanto plus in illis proficit vitiorum
ignoratio, quam in his cognitio virtutis."
Det var naturligt, att ju mera den geografiska kunskapen

utvidgade sig, destomera insåg man äfven huru litet denna härliga
beskrifning tillkom Scytherne, mera än något annat folk; och desto
högre upp i den mörka norden måste man följaktligen förflytta eller
eftersöka detta rättfärdighetens slägte. På sådan anledning hade
redan Pomponius Mela (L. III) och före honom Diodorus Siculus (L.
II, c. 47), lämpat detta på Hyperboréerne, af alla Scythiska folkslag
det nordligaste man kände, hvilka han beskrifver som ett polar-folk,
och hvarvid han säger: "Terra angusta, aprica, per se fertilis:
cultores justissimi, et diutius quam ulli mortalium et beatius vivunt."
Sedan han förut, i II B., sagt om en annan af dessa folkstammar,
dem han kallat Axiacæ: "furari quid sit ignorant: ideoque nec sua
custodiunt, nec alia contingunt." På hvilket folkslag han såväl som
Plinius och Solinus, tyckes vilja lämpa hvad Homerus sagt om
Abierna.
I öfverensstämmelse härmed säger nu äfven Plinius: "pone

Riphaeos montes, ultraque aquilonem, gens felix (si credimus) quos
Hyperboreos appellavere, annoso degit ævo, fabulosis celebrata
miraculis… Regio aprica, felici temperie, omni afflatu noxio carens…
discordia ignota et ægritudo omnis." Och som Arimhæerne åter voro
de nordligaste bland Hyperboreerne säger han om dem, på ett annat
ställe (L. VI, c. 14) … "ritus clementes. Itaque sacros haberi narrant,
inviolatosque esse etiam feris accolarum populis: nec ipsos modo,
sed illos quoque qui ad eos profugerint"; hvilket han åter tyckes
hafva hemtat från hvad Herodotus anför om Argippæi. Sjelf trodde
han likväl föga härpå (si credimus), dock kunde han icke undgå att
anföra, hvad redan från ålder blifvit berättadt om dem.
Solinus kunde väl icke neka att han, såväl som andra, ansåg alla
dessa berättelser om Hyperboreerna, för gamla fabler, hvilka genom
ryktet fortplantat sig ända till hans tid; ickedessmindre nödgades
han såsom sanning antaga, hvad så många klassiske författare före
honom anfört, om detta folk, kalladt gens beatissima, högst upp I
norden; hvarom han säger: "Discordiam nesciunt, aegritudine non
inquietantur, ad innocentiam omnibus æquale votum." Hvarefter han
särskilt om Arimphæerne anför Plinii ord: "amant quietem, non
amane lædere. Sacri habentur, attrectarigue eos etiam a ferocissimis
nationibus nefas ducitur. Quicunque periculum a suis metuit, si ad
Arimphaeos transfugerit, tutus est velut Asylo tegatur".[148]
Nu torde kanske mången tro att Tacitus hade för sin tanke, liksom
i perspektif, alla dessa de gamles underrättelser om Hyperboreernas
felicitas, Abiernas humanitas, Axiacernes probitas, Arimphæernes
integritas, Argippeernes incolumitas, och öfverhufvud de
mjölkätande Scythernes justitia, då han skref om Finnarnes
securitas, m.m.[149] och att han med dessa sina ord således icke
åsyftade annat än hvad som förut blifvit berättadt om Scyther och
Hyperboreer. Visserligen skulle det kanske så kunna synas vid ett
hastigt och flygtigt, för att ej säga tanklöst, genomögnande af dessa
hans meningar. Men man behöfver aldrig så litet närmare granska
saken, för att icke blott finna den himmelsvida skillnad som äger rum
emellan sjelfva denna Taciti beskrifning och alla de andres, utan att
han här talar om ett helt annat folk af Germanisk stam (?) det
Romarne redan närmare kände, och hvilket dessutom hade flera
andra folkslag om sig mera i norr. Då nu härtill kommcr att Tacitus
icke var någon rabulist, den der utan urskillning uppdukade en hop
gamla sagor (åtminstone vilja vi, för vår del, fritaga honom härifrån),
då han tvertom hade en skarp historisk blick, en fin omdömes-
förmåga och ett odladt förstånd, så finns det intet skäl för handen,
som kan föranleda oss till att härutinnan ändra vår öfvertygelse. Det
är således icke i Taciti ord, eller med afseende å det folk, hvarpå de
skola lämpas, vi finna någon likhet eller öfverensstämmelse med
hvad som blifvit sagdt af desse gamla skribenter, utan det är i de
utläggningar och öfversättningar hvarmed man hittills sökt förklara
meningen af dessa hans yttranden, som vi finna icke blott denna
öfverraskande likhet, utan fastmer ett upprepande af de gamles
argumenter. Detta åter ligger i sjelfva sakens natur: när man vill
förklara någonting orimligt och onaturligt, måste äfven sjelfva
förklaringen blifva derefter orimlig och onaturlig, d.v.s. den måste ej
blott strida emot det sunda förnuftet, utan äfven emot all erfarenhet.
Derföre, liksom de gamle på en galen väg sökt förklara Homeri
yttranden om Scytherne, så hafva ock de nyare oriktigt fattat Taciti
omdömen öfver Finnarne: Förklaringarne likna fullkomligt hvarandra
i tanklöshet och orimlighet. Härigenom hafva vi således nu
återkommit till hvad vi redan vid början af denna skrift bevisat, att
nemligen man på denna väg kommer till en otänkbarhet. Taciti ord
stå visserligen alltid qvar, oförändrade; meningen dermed må nu
hafva varit hvilken som helst. Men vi hafva emedlertid visat, att om
man öfversätter dem, som man hittills gjort, så innehålla de ett
nonsens, en gammal vidskeplig saga, hvars orimlighet och
osannolikhet äfven inses af den enfaldige; deremot, om man gifver
dem den tydning vi här sökt göra gällande, så karakterisera de, på
det mest frappanta sätt, den Finska nationen; och innebära en
fullkomlig historisk sanning.
*****
Innan vi sluta denna, redan öfver höfvan kanske utsträckta

afhandling, tro vi oss böra ännu en gång återgå till en kort
jemnförelse emellan hvad Tacitus och Pytheas sagt om norden. Vi
hafva i det föregående sökt framställa en parallel emellan hvad
desse skriftställare yttrat, såväl om Thule som om dess invånare
(Finnarne), hvilka tänkte antingen i Germanien eller i Skandinavien,
dock hufvudsakligen till beskrifning, måste vara sig like; och hvarvid
vi, liksom i förbigåendet, gifvit tillkänna, att man likaledes skulle
igenfinna en ganska stor öfverensstämmelse, i hvad hvardera af
dessa Författare anfört om Estherne. Det är detta som ännu återstår
oss att ådagalägga, och hvarmed vi tro oss än ytterligare kunna
bestyrka de af oss förut gjorde, af mången såsom paradoxer kanske
ansedde, anmärkningar, rörande dessa Författares enstämmighet.
Nästan inget af dessa nordiska länder har i fornåldern vunnit den

ryktbarhet som det af Esther fordom bebodda, nuvarande, Preussen;
och det i anledning af en ganska lumpen sak. Bernstenen, hvilken nu
för tiden äger ett ganska medelmåttigt värde, ansågs fordomdags
icke så: den betraktades då såsom en af de största klenoder, och
ansågs såsom en af de förnämsta rariteter och dyrbarheter, hvarom
de gamle visste att förtälja; i följd hvaraf äfven det land blef,
åtminstone till namnet, bekant, hvarifrån den förskref sig.
Bernsten (Electrum, Succinum, Ambra Cetrina, känd af de gamle

äfven under namn af Chryselectrum, Lyncurion, Langurium,
Subalternicum, m.m.) som är ett särskilt jordharts, af vegetabiliskt
ursprung, finnes väl egentligen vid Östersjö-stränderna, men träffas
numera äfven i Frankrike, England och Tyskland, der den, stundom
blandad med svafvelkis och stenkol, uppgäfves ur jorden. Att de
gamle ej kände dessa tillgångar, utan ansågo Basilia som
Bernstenens enda fädernesland, intygar bland andra Diodorus
Siculus, då han säger: "_E regione Scythiæ, supra Galliam, in oceano
insula jacet, quam Basileam vocitant: in hanc succinum large a
fluctibus exspuitur, alias nusquam in orbe terrarum, se exhibens_."
(Bibl. Hist. Lib. V, c. 23), och ungefär detsamma säger Tacitus om
Estherne: "soli omnium succinum inter vada atque in ipso littore
legunt." Att emedlertid Bernstenen redan länge, under namn af
Electrum till sina egenskaper, hos de gamle, varit känd, finna vi spår
redan hos Aristoteles, Plato och Theophrastus, ja redan hos Thales
och Pythagoras.
Både Romare och Greker kommo deruti öfverens, att den
hemtades från Europas nordligaste del, der den träffades i stora
stycken vid kusterna; men om dess formation och bildande gjorde
de sig många olika föreställningar. Tacitus och Plinius äro, af
Romerska Författare, de förste som tyckas hafva kommit saken
närmare; af hvilka den förre uttryckligen säger: att det var Estherna
(AEstyi) förbehållet att uppsamla den på sina kuster;[150] samt
tillägger att de sjelfve visste sätta föga värde derpå, utan sålde den
för godt pris till den mest bjudande. Huru den först kommit till de
Grekers kunskap, vet man icke; förmodligen fördes den öfver
Tyskland[151] landvägen, genom byteshandel,[152] dock sedermera
äfven sjöledes, först genom Phoeniciska och sedan förmedelst
Romerska skepp. Under Kejsar Neros regering fick chefen för de
kejserlige gladiatorerne, Julianus, tillstånd att sända ett skepp till
Austravia (det nuvarande Preussen) efter Bernsten, hvilket blef af
AEstyerne väl emottaget, och hembragte en laddning af 13,000
Bernsten (jemf. Plinius L. XXXVI, c. 2, Solinus c. 33). Theodorik,
Östgötharnes konung i Italien, fick äfvenså en gång mycken
Bernsten af dem till skänks; och det bref finnes ännu qvar, hvaruti
hans Stats Sekreterare Cassiodorus, i sin Konungs namn, härföre
tackar Æstyerna. Brefvet börjar sålunda: "Hæstis Theodoricus Rex.
Congratulatio ad quendam sublimem, super susceptione transmissi
muneris." (Cassiod. Op. Omnia. Genuae 1637, pag. 162).
Man ser häraf således, att Bernsten, fordom liksom nu, hemlades
från Preussen, som den tiden under namn af Austravia,[153]
innehades af Estherne. Nu blir blott fråga, om Pytheas, redan 300 år
tillförene, med sin beskrifning öfver Abalum, Bassilia eller Balthia
åsyftade samma land?[154] Han säger nemligen: (enligt nyss
citerade ställe hos Plinius) "_Guttonibus Germaniæ genti accolis
æstuarium oceani, Mentonomon nomine, spatio stadiorum[155] sex
millium: ab hoc dici navigatione insulam abesse Abalum: illuc vere
fluctibus advehi, &c…. Huic et Timæus credidit, sed insulam Basiliam
vocavit_." Man ser således genast att Albalum, Balthia och Basilia
betecknade samma land,[156] och att äfven Pytheas sjelf någon
gång omvexlat dessa benämningar, kan slutas af Plin. L. IV, c. 27,
der det heter: "Xenophon Lampsacenus, a littore Schytharum tridui
navigatione, insulam esse immensae magnitudinis, Balthiam tradit.
Eandem Pytheas Basiliam nominat." Vid bestämmandet således af
landets läge, säger han att man på tre dygn seglade dit från
Scythien, d.v.s. från kusterna af de nuvarande Ryska Östersjö-
provinserna. Detta berodde likväl förmodligen på väder och vind,
äfvensom från hvad ställe man löpte ut, och på hvad punkt man
landsteg. Derföre heter det äfven på ett annat ställe (Lib. IV, c 13)
att sådant hade skett på ett dygn: "ex insulis ante Schythiam, quæ
appellatur Raunonia, unam abesse diei cursu, in quam veris tempore
fluctibus electrum ejicitur, Timæus prodidit." Förut är blifvit sagdt att
det äfven låg en dagsresa från Mentonomon som innehades af
Guttonerne. Således låg nu Balthia ungefär midt emellan
Mentonomon och littus Schythiae. Att detta land benämnes som en
ö, betyder, som redan blifvit anmärkt, intet annat, än att det var ett
kustland. Man hade redan nämnt det som immensae magnitudinis;
och Solinus, som citerar samma författare (nemligen Xenophon)
säger: "_a littore Schytharum in insulam Abaltiam (i.e. Balthiam)
triduo navigari, ejus magnitudinem immensam et pene similem
continenti_"; hvilka sednare ord ej tyckas vara mycket bevisande för
att landet skulle hafva varit en ö.[157] Redan Pytheas har (enligt
Plinius) vetat tala om "proacimi Teutoni"; och att Tyskarne ej blott
voro deras närmaste grannar, utan att sjelfva landet låg så godt som
på Tysk botten, intygar Metrodorus Sceptius, då han om Demanten
säger: "in eadem Germania in Balthia insula nasci, in qua et
succinum."
Af allt detta följer således att Basilia och Balthia betecknade

Preussen, ej i anseende till dess nuvarande politiska områden, utan
med afseende å dess gamla lokala förhållanden; i anledning hvaraf
ock hafvet, som sköljer dess kuster, än i dag kallas mare Balthicum,
och dess båda inlopp, stora och lilla Bältet. Nu blir fråga blott om
detta land då redan innehades af Estherne, hvilka, enligt Tacitus,
först 3:ne sekel derefter bebodde detsamma. Vi finne af Strabo, att
Pytheas bland de folk som bebodde landet på andra sidan om Rhen
allt till Scythien, framför andra måtte hafva nämnt Estherna, hvilket
han händelsevis anför, då han i sin vresighet mot Pytheas säger: "de
Ostiæis, et quæ trans Renum sunt ad Scythiam usque locis, omnia
falsa perhibuit." Det är klart, att de Pytheas här kallar Ostiæi, äro
desamme som hos Tacitus kallas AEstri, (eller kanske rättare, enligt
andra diktioner: AEstui, AEstii; desamma hvilka han, i 2:dra Kap,
enligt Plinius m.fl. kallat Istaevones), af Eginhart, enligt Frankiska
skrifsättet, Aisti; och af Cassiodorus, förmedelst en starkare
aspiration i uttalet, Hæsti,[158] samt af Jornandes AEstri. Af
Stephanus, deremot, kallas de Ostiones; af Plinius Istæuones, och af
andra med någon liten åtskillnad i namnet, såsom Isthæuones,
Istivones, Istones (deraf deras nuvarande Latinska benämning:
Estones) äfvenså Vistæones, Virstaeuones och Hestiones.[159]
Huruvida ej detta namn möjligen kunde hafva något gemensamt
med de, nästan af de flesta forntidens auktorer, för sina märkvärdigt
vilda likbegängelser, så mycket utskrikne Essedones eller Issedones,
— till denna fråga kunde man föranledas i anledning af de
sällsamma begrafningssätt, som, enligt Others och Wulfstans intyg,
ännu för 1000 år sedan varit bruklige hos Estherne.
Vi hafva således nu återkommit till hvad som redan förut blifvit
sagdt, nemligen att Preussen innehades af en Finsk folkstam; och
häraf lärer man kunna förklara, hvarföre så många Tyska Författare
påstå, att med Abalum (eller Balthiam) bör förstås Finland (se t.ex.
Joh. Georg Wacht, i företalet till Gloss. Germ. § XLV, not. M).
Nu hafva vi förut bevisat att Pytheas, med Thule, menade vårt

nordligaste land d.v.s. de nuvarande Lapp- och Finnmarkerna: att
det varit befolkadt, och att allt hvad han om detta folk anför, på intet
sätt motstrider, utan fastmer, till alla delar, inträffar på våra förfäder.
Och som man äfven af Historien icke känner något äldre folk i
norden än Finnar och Lappar, (såvida Svenskar och Norrmän äro en
sednare inflyttning) så är ostridigt, och historice bevisadt att de varit
här åtminstone 300 år före Christus, eller för 2100 år sedan. Nu
hafva vi sednare bevisat, att Estherne, en annan Finsk folkstam, som
framtågat på södra sidan om Östersjön, redan samma tid innehaft
Preussen, och varit nämnde som en bland de förnämsta nationer på
den tiden. Dessa satser, utom det att de i många delar korrigera
hvarandra, korrespondera dessutom äfven fullkomligt med
hvarandra. Ty det är naturligt, att då de norra Finnstammarne
kunnat tränga allt till Thule, de södra äfven hunnit fram till Weixeln,
ja kanske längre. Nu fråga vi, om det är troligt, att det nuvarande
Finland, som låg emellan dessa folk-länder, kunnat vara öde och
obebodt? — en kanske allmänt nog antagen tanke.[160] Och om det
ej fastmer är tänkbart, att äfven landet, på samma tid som de andre,
mottog sina invånare, de invandrande horderne. Eller hvad skulle väl
kunnat hindra dem? Väl söker Porthan någorstädes bevisa, att
Finnarne från Estland kommit öfver Finska viken till Finland.[161] Vi
lemma det derhän. Kan väl vara att någon sådan inflyttning skett
äfven öfver hafvet, helst då de af främmande folkslag påträngdes;
men ostridigt kommo de fleste landvägen. Hvad man likväl säkert
vet, är att Esther, Karelare och Finnar från Kyrials bottnar, redan de
följande sekler, ströfvade likt roffåglar kring haf och land; mestadels
i ett sällskap, till ett bevis på folkets inbördes brödraskap; hvarvid de
ofta, för att hämnas lidna oförrätter, icke blott sköflade och härjade
de Svenska kusterna, utan slutligen äfven, år 1187, förstörde och
uppbrände deras hufvudstad, Sigtuna, från hvilken undergång den
aldrig mera kunde komma upp till sin fordna magt och välstånd.
Äfven de Tyska och Danska kusterna fingo ofta röna frukten af

deras påhelsningar, i anledning hvaraf ock Påfven slutligen utfärdade
den ena bullan efter den andra, med en uppmaning, så till Konungar
som folken, att företaga ett korståg emot dessa Christenhetens
fiender, lofvande salighet och syndernas förlåtelse åt alla dem som
deruti deltogo. Konung Erik, kallad den helige, dels lifvad af den
christna pligten, att omvända eller utrota hedningar, dels i hopp att
derigenom såväl trygga som utvidga sitt välde, och att sålunda, i ett
dubbelt afseende, förvärfva sig odödligheten, åtog sig slutligen,
omkring år 1150, detta heliga värf; och många som hastade att
förena sig under hans fanor, lyckades att derigenom förvärfva sig
martyr-kronan. — Det är först ifrån denna tid Finlands Historie
egentligen tager sin början; såvida man nemligen med detta namn
skall benämna de högst få fragmentariska, med afseende å sin natur
— till stor del problematiska, underrättelser, hvilka man om det
Finska folket kan uppfånga eller uppvädra, ur Svenska källor.
*****
För att bereda Läsaren en större lättnad, med att på ett ställe
kunna öfverse sammanhanget, de särskildta meningarne emellan,
hafva vi här trott oss böra införa hela det hos Tacitus ifrågavarande
Kapitlet, hvilket afhandlar om Finnarne; hvarvid vi, af flere än ett
skäl, följt den för sin korrekthet, i mer än ett afseende, förtjenstfulle
edition, hvilken, af Hr Kansli Rådet J.F. Wallenius blifvit utgifven i
Åbo, åren 1813 och 1814, i 12:o.
TACITUS DE MORIBUS GERMANIAE, c. 46.
Peucinorum, Venedorumque,(1) et Fennorum nationes Germanis

an Sarmatis adscribam, dubito: qnamguam Peucini, quos quidam
Bastarnas vocant, sermone, cultu, sede, ac domiciliis, ut Germani
agunt. Sordes omnium ac torpor:(2) procerum connubiis mixtis
nonnihil in Sarmatarum habitum(3) foedantur. Venedi multum ex
moribus traxerunt; nam quidquid inter Peucinos Fennosque silvarum
ac montium erigitur, latrociniis pererrant. Hi(4) tamen inter
Germanos potius referuntur, quia et domos figunt,(5) et scuta
gestant, et pedum(6) usu ac pernicitate gandent: guæ omnia
diversa Sarmatis sunt, in plaustro equoque viventibus. Fennis mira
feritas, foeda paupertas: non arma, non equi, non penates; victui
herba, vestitui pelles, cubile humus; sola in sagittis spes, quas,
inopia ferri, ossibus asperant. Idemque venatus viros pariter ac
feminas alit. Passim enim comitantur, partemque prædæ petunt. Nec
aliud infantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo
ramorum nexu contegantur; huc redeunt juvenes, hoc senum
receptaculum. Sed beatius arbitrantur, quam ingemere agris,
illaborare domibus, suas alienasque fortunas spe metuque versare.
Securi adversus homines, securi adversus deos, rem difficillimam
assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus esset.(7) Cetera jam
fabulosa: "Bellusios et Oxionas(8) ora hominum vultusque, corpora
atque artus(9) ferarum gerere"; quod ego, ut incompertum, in
medium relinquam.
(1) Såväl i de äldre Editioner som i de flesta manuskripter, läses,
ehuru mindre korrekt, Venetorum eller Venethorum. Hvilket folk hos
andra Auktorer äfven förekommer under namn af Vinitos och
Vinulos.
(2) Sordes omnium ac torpor: procerum &c. har man på åtskilliga

sätt sökt såväl kommatera som kommentera. Valpy skrifver: Sordes
omnium ac torpor procerum: connubiis mixtis &c. Ernesti har i stället
infört: ceterum connubiis mixtis. Vi tro at hvad som möjligen i dessa
Taciti ord synes tvetydigt, och som gifvit anledning till olika läsarter
såväl som till olika förklaringar, uplyses tillräckligt om man härmed
jemnför början af 20:de Kap., hvilket slutar med "similis proceritas;
pares validæque miscentur." Att föröfrigt Tacitus, som en förfinad
och kanske förvekligad Romare, säger om dessa Nordiska folk.
Sordes omnium &c. bör icke förundra oss — i synnerhet om han
jemnförde dem med hufvudstadens eleganter. Ur samma synpunkt,
kunde beskrifningen öfver deras torftighet, m.m. som alltför mycket
kontrasterade emot Roms glans och pragt, icke blifva annat än högst
ömkelig. Vi finna dessutom att detta är ett yttrande som icke blott
gäller om Finnarne, utan, öfverhufvudtaget, om alla den tidens
Germaniska Nationer; hvarföre han ock i 20 kap. säger om dem i
allmänhet: "in omni domo nudi ac sordidi", och särskildt i 31 Kap.
om Catterne: "ignavis et imbellibus manet squalor." Man kan icke
neka att vissa af Finnarnes arbeten äro af den natur, att de allt förväl
kunna qualificeras såsom smutsiga och osnygga, t.ex. deras ri-
tröskning, svedjebruk, m.m. men att häraf bedömma deras karaktèr,
vore orättvist. (Jfr., sid. 74, 75).
(3) Den Sarmatiska drägten utmärkte sig, i allmänhet, liksom den

Mediska, genom vida byxor och en fotsida med mycket veck eller
rynkor försedd mantel — ungefär sådan som Finnarnes nuttu eller
kauhtana. Annars skilde sig de Sarmatiska folken, från de
Germaniska, äfven deri, att de icke, såsom desse, kammade sitt hår
tillbaka öfver hjessan, utan benade, eller delte det, åt sidorna;
hvarvid de ofta jemnade luggen. Enligt denna distinktion, kan man
stundom ännu ganska väl skilja Finnarne ifrån Svenskarne.
(4) Hi, torde väl här egenteligen böra hafva afseende på Finnarne;
men kunde äfven, kanske med lika skäl, hänföras till Venederne.
(5) Domos fingunt, förekommer såväl i alla äldre som nyare

editioner. Endast Lipsius har, här, hellre velat läsa domos figunt.
(6) Pedum usu. Ibland de å Vaticanska Biblioteket i Rom förvarade

Manuskripter, läses i N:o 2964 och 4498, äfvensom i äldre Editioner:
peditum usu, hvilket synes öfverensstämma med hvad Tac. i 6:te
Kap. säger såsom en allmän reflexion: "In universum æstimanti plus
penes peditem ruboris", och hvilket han upprepar i 30 Kap. "omne
robur in pedite"; i anledning hvaraf han ock i 32 Kap säger: "Nec
major apud Cattos peditum laus, quam Tenctris equitum." I N:o
1862, af de Vaticanska manuskripterne, läser man deremot:
"pecudum usu", hvilket alltför illa lämpar sig till pernicitate. Lipsius
och åtskilliga af de nyare hafva velat läsa pedum usu, hvarmed de
förmodligen afsett, det af Warnefrid m.fl. sednare Förf. omtalta
skidlöpandet, helst Tacit. sjelf, en gång förut, (Hist. L. 1), med
afseende å Sarmaterna, vetat tala om usus pedum.
(7) Opus esset, hvilket förekommer såväl i alla Vaticanska

manuskripter som i gamla Editioner, har af Rhenanus, kanske mera
logiskt rätt, blifvit uttryckt med opus sit.
(8) Oxionas. I N:o 2964 och 4498, af Vaticanska manuskripterne,

läses Etionas; och i N:o 1518: Exionas. Man har härmed velat förstå
hvad Plinius m.fl. kallat Oonas.
(9) Manuskripterne N:o 1518, 2964, 4498 å Vatic. Bibl., äfven som
äldre Editioner, hafva här "et corpora atque artus."
ERINRAN TILL PRENUMERANTERNE.
Denna lilla Skrift har haft samma öde som så många andra af våra
fosterländska produkter; att nemligen, i brist på förläggare, icke förr
kunnat befordras till tryckning. Fjorton år äro redan förgångne,
sedan jag först uppsatte mina tankar i dessa ämnen, i afsigt att
införas i den, år 1821, under ny form, åter fortsatta Tidskriften
Mnemosyne. Detta är ock orsaken hvarföre jag, enligt det vanliga
bruket i Tidnings-artiklar, i fråga om min personlighet, alltid skrifvit vi
i stalet för jag; en omständighet, hvilken jag, vid de sedermera
gjorda tilläggen och förändringarne, icke trodde mig behöfva rätta.
Snart uppsvällde denna skrift, mer än hvad jag i början kunnat
beräkna, och tilltog, med anledning af sjefva ämnets mångsidighet,
såväl i vidd som form, hvarigenom den blef alltför voluminös, och (i
anseende till noterna) olämplig att intagas i en Tidning; hvarföre jag
ock beslöt att låta trycka den särskildt, i form af en bok. Efter några i
Finland åren 1823 och 1824 misslyckade försök, att härtill kunna
förmå någon af landets Bokhandlare eller Boktryckare, anmälte jag
slutligen detta arbete till prenumeration, i den af mig år 1825 utgifna
prospektus till Otawa. Äfven detta förslag ville icke lyckas: ty få voro
då ännu de, som hos oss nitälskade för forskningar i våra egna
häfder. Likväl lät jag deraf icke afskräcka mig, utan gjorde jag ännu
ett försök: och uppräknade ibland andra, såsom förlags-artiklar, till
fosterlandets gagn, anmälte manuskripter — afven detta, i företalet
till den år 1832 utgifna andra Delen af Otava; men — äfven nu, utan
påfoljd. Häraf skulle det nästan synas, som hade man ännu hos oss
alltför litet att påräkna af den såkallade bildade klassens
bevågenhet, för befordrandet af en inhemsk Litteratur. I anledning
hvaraf jag ock, till en del utledsnad, till en del misströstande,
ämnade i en evig natt begrafva ett foster, hvars framträdande i
dagen rönt så många hinder; men dels de här å redan antecknade
prenumeranter, dels möjligheten att häruti dock kunde ligga ett eller
annat frö till framtida utveckling, en eller annan väckelse för tanken,
att närmare forska i våra historiska källor, afhöll mig ifrån att
hembära förgängelsen ett offer — mer än hvad hon redan skördat.
Detta är också orsaken hvarföre dessa blad, nu likväl, sent

omsider, få skåda dagen; hvartill jag såsom en särskilt anledning får
tillskrifva den lyckliga omständighet, att hugen hos våra Landsmän,
under de sednare åren, mer och mer vaknat för allt hvad som, i
vetenskapligt afseende, kan befordra och befrämja en, Finska
nationen likaså värdig som gagnelig, fosterländsk Litteratur; hvilken
redan tillvunnit sig allt flere och flere vänner, bland de yngre. Det är
med anledning häraf, jag begagnar detta tillfälle, att öppet få
förklara dessa unga Fosterlandsvänner min varma erkänsla och
tacksamhet, under önskan att deras nit för den goda saken icke
måtte afsvalna eller minskas af de många hinder och svårigheter
som måhända ännu skola möta oss på denna bana.
Emedlertid vågar jag ödmjukt hoppas, att Herrar Prenumeranter,

vid underrättelsen om de svårigheter jag haft att bekämpa, icke blott
skola benäget ursäkta detta långa dröjsmål. utan afven — med
efterseende emottaga och bedömma denna lilla gärd af min
fosterlandskansla, hvarmed jag alltid skall, om ock med de största
enskilta uppoffringar, gagna, i hvad jag kan, Fäderneslandet.
I sammanhang härmed torde jag äfven, till underrättelse för alla

dem som subskriberat å Underrättelserne om de i Sverige och
Norrige varande Finnbygder, böra nämna, att tryckningen af detta
arbete, som hittills, af samma orsak som det närvarande, nog länge
blifvit fördröjd, skall blifva det första jag nu kommer ätt lagga under
pressen; hvarvid blott den förändring kommer att äga rum, att
verket, i stället att begynna med de år 1823 i ämnet växlade
Riksdags-förhandlingar, kommer att till en början intaga mina
vandringar öfver Finnskogarne, jemte dermed åtföljande kartor.
Stockholm den 18:de September 1834.
C. A. Gottlund.
Referenser:
[1] Då andra språk vanligen hafva 2:ne Verbformer (Activum och

Passivum), och någon gång ett Neutrum eller Intransitivum, så hafva
deremot Finnarne så många särskilta, alla både till begrepp och
flexioner på det nogaste bestämda, Verbformationer, att våra
Linguister och Grammatici icke engång kunnat upptaga dem alla:
endast några af de väsendtligaste. Så t.ex. finner man exempel på
ord, som har några och 100 särskilta, till bemärkelsen olika, Verb-
formationer, hvilka, hvar och en, konjugeras på det regulieraste sätt,
genom alla sina Modi och Tempora, utan att de i ett enda afseende
kongruera med hvarandra, eller konfunderas i sjelfva sina flexioner;
hvilka alla Genera Verborum, till begreppet, karakterisera så fina
nuancer, och distinktioner, af det ursprungliga stamordet, att de
oftast endast genom den skarpsinnigaste tankeförmåga, kunna
riktigt följas och fattas; då man nu härtill lägger den lika mångfaldiga
nuanceringen af Nomina (såväl Substantiva som Adjektiva), samt de
flerfaldiga slags Gerundia och Supina som, jemte alla sina Diminutiva
och Adverbia, häraf uppstå, så kan man något så när göra sig ett
begrepp om språkets rikedom. Om Finskan således, i detta fall,
liknar de Österländska språken, hvilka alla hon häruti torde
öfverträffa, så skiljer hon sig likväl ifrån dem, deruti att hon ej som
Hebræiskan t.ex. får sina flexioner genom prefixer (hvilka Finska
språket, märkvärdigt nog, helt och hållet saknar), utan konjugeras
orden endast genom tillägg af pronominal-suffixer. I likhet härmed
bildas äfven Verba derivativa genom stafvelsetillägg i den sista, eller
näst den sista, stafvelsen. Härigenom äger språket den stora och
ovärderliga förtjensten, att Stamorden, eller sjelfva radices, äro, i
alla sina härledningar, oförändrade. Kan väl ett större bevis anföras
på språkets rikedom, än att Finskan, som i allmänhet är ovanligt rikt
på Stamord, kan förete exempel, deraf ett enda sådant, finnas till
600 särskilt deraf härledda (icke sammansatta) ord, hvilka alla i sig
bibehålla, ehuru under olika modifikationer, grundbegreppet, och
hvars många sammanlagda, olika, flexions-former, torde uppgå till
minst 50,000 särskilta ordböjningar. (Detta skola vi framdeles, någon
gång, genom fullständiga bevis, närmare illustrera).
[2] Finska språket är i mer än ett afseende poetiskt. Icke nog

dermed, att det i allmänhet uttrycker sig under symboler och
allegorier, hvarvid det, liksom de Österländska tungomålen, älskar
pleonasmer och hyperboler, utan karakteriserar det sig isynnerhet
genom begagnande af smekord (Diminutiva och Frequentativa
flexions-former). Hvarvid såsom någonting högst märkvärdigt
förtjenar observeras, att då andra språk hafva på sin höjd ett enkelt
Diminutivum, så äger man i Finskan, äfven i detta fall, flera grader
— ja man har exempel på fem- till sex-dubbla Diminutifver, d.v.s.
Diminutivum af sjelfva Diminutivum, hvaraf sedermera återigen
blifvit bildadt ett nytt Diminutivum, o.s.v. allt till 6:te graden.[A] Men
hvad som isynnerhet gör Finska språket skönt och poetiskt, är icke
blott dess många idiotismer, utan den rika onomatopojesi, hvarmed
det flödar, och hvarmed det icke blott söker imitera och uppfatta
sjelfva djurens, och naturens, oartikulerade ljud och läten, utan
genom hvilka slags efterhärmningar, (svarande mot drillerna i
musiken), det ofta, (liksom en virtuos), trakterar med ett slags
preludier midt i sjelfva meningarna. (Jemf. min Dissert. de Prov.
Fenn. p. 6, 9, 12, m.fl.): i följd hvaraf ock detta språk alltid måste
förlora, i öfversättning, minst 50 proc. af sitt individuella, poetiska,
värde. Då nu härtill kommer, såsom språkets musikaliska element,
sjelfva alliterationen, eller assonancen, af lika tonfall och stafvelser,
hvilket äfven i prosan nyttjas som en Rhetorisk skönhet, jemte den
alltid noga och bestämda accentuationen, hvaraf språket äger sin
meter och melodi, så torde föga fattas för att upphöja Finskan, till
ett af de vackraste språk i verlden; så mycket mer, som det till ett
ytterligare bevis på sin harmoni eller symfoni, äger den högst
märkvärdiga egenskapen, att vokalerne, i hvarje ord, liksom
stämmas för att ackompanjera hvarandra; d.v.s. om den första
vokalen i ett ord är stämd i Dur, (hvilket vill säga: om den utgöres af
någon utaf de hårda vokalerne a, o, u,) så skola ock alla de andra
äfven vara af samma natur, äfven om de ursprungligen icke varit det.
På samma sätt: om den första vokalen går i Moll, d.v.s. utgöres af
någon utaf de veka vokalerna ä, ö, y, så kunna icke heller någon af
de följande vara hårda, utan utbytas de då, i likhet med hvad som
någon gång skett i Grekiskan, alltid emot de dem motsvarande veka.
Endast i och e bilda härvid en medelväg, eller öfvergång, och kunna
ställas ihop med såväl veka som hårda vokaler. Detta vokalernes
ackord märkes isynnerhet uti flerstafviga ord. t.ex.
tawattomattomalla, täytättämättömällä. Med ett ord: i hela Finska
språket finnes ej ett enkelt ord, der a och ä, o och ö, u och y, kunna
sammanträffa; emedan de för mycket svära emot hvarandra (om vi
få nyttja detta uttryck) och skulle der bilda en dissonance. Ja äfven
sjelfva konsonanterna tyckas här iakttaga den regel, att de, äfven i
de längsta ord, icke sammanträffa af för många olika karakterer.
[3] Hvad är det väl, som gör uttalet af ett språk manligt? Är det
väl dessa många hväsande konsonanter, dessa nasal-, guttural- och
labial-ljud, som knappt kunna uttalas utan till hjelp af vokaler? Nej,
det är dessa fulla, välljudande vokaler — isynnerhet dem vi kalla
majores (hårda). Äfven i detta fall äger Finskan många märkeliga
egenheter, hvarmed hon bevisar den afsky hon har för dessa ofta på
hvarandra, utan hof, sammanfösta konsonanter. I hela Finska
språket finns intet enda ord, som hvarken börjar, eller slutar, med
tvenne olika konsonanter; icke heller finnes det något ord i detta
språk, der någorstädes midt i detsamma trenne olika konsonanter
kunna omedelbart sammanträffa, med undantag af några få
speciella fall, der t.ex. sk, eller st förekomma liksom sammansmälta
till ett grundljud, och hvarest man kanske har de enda exempel att
tvenne olika konsonanter kunna stå tillsammans i en och samma
stafvelse; men kommer det derpå an att sammanfoga vokaler, då
torde, i Finskan, mest hvartannat ord kunna härpå framte exempel.
Äfvenså karakteriserar sig Finska språket deruti, att det kan nyttja
aspirationer såväl före, som efter, både vokaler och konsonanter,
t.ex. Pöyhöisen wanha lehmä.
[4] Utom det att Finska språket äger alla kända vokaler, äfven det
hos Grekerne och Hebræerne, m.fl. saknade ö (ehuru de i sjelfva
uttalet, stundom, kunna vara olika andra nationers), så äger det,
oberäknadt de 8 dubbel-vokalerna, icke mindre än 23 Diftonger —
en artig reserv för välljudet! då Grekiska språket, som, i detta fall,
hittills varit ansedt för det rikaste, och hvarmed Finskan, i anledning
af dessa diftonger, har någon likhet i uttalet, räknar endast 9. De
Finska äro följande, nemligen: ae, ai, au, ei, eu, eä, ia, ie, iu, iä, oa,
oe, oi, ou, ua, ui, uo, yi, yö, äi, äy, öi, öy; hvartill man ännu kunde
räkna triftong-ljuden ieä, uoa, hvilka förekomma i språket, ehuru de
icke uttryckas i skrift.
[5] Så t.ex. då andra språk hafva på sin höjd 6, vanligen endast 4,

och stundom (som t.ex. Engelskan) endast en; eller (som t.ex.
Hebræiskan) ingen egentlig kasus, så upptog redan Whaël, i sin
Finska Grammatika, språkets kasus till icke mindre än 14 i Singularis
och 13 i Pluralis, alla, med olika ändelser, uttryckande olika begrepp.
Judén har ökat deras antal till 17, och vi kunna tryggt påstå, att de
ännu icke alla äro der upptagne. För att förklara denna ovanliga
rikedom på ordens böjningsformer, får man nämna att Finska
språket, genom särskilta, hvarannan olika, kasual ändelser, söker på
det nogaste uttrycka alla — äfven de ytterst fina nuancer, hvilka, i
fråga om ett begrepps förhållanden till ett annat, låta tänka sig. Så
t.ex. då Romaren, med sin Ablatif, utmärkte begreppen: af, ifrån, ur,
genom, uti, med på, hos, m.m. så uttryckas de i Finskan, hvar och
en, genom sina bestämda kasual-ändelser, troligtvis uppkomme
genom motsvarande Prepositioners formerande till suffix. Men icke
nog dermed, Nomina få dessutom en ny böjningsform, genom ett
ytterligare tillägg af pronominal-suffixen, hvarigenom de, förmedelst
sjelfva den i så måtto dubbla flexionen, tillika kunna uttrycka hvem
de tillhöra, svarande t.ex. emot begreppen: min häst, din häst, hans
(sin) häst, vår h., er h., deras h. o.s.v. Sålunda deklineras de nu alla
Kasus igenom, såväl i Singularis som i Pluralis; hvarigenom, för hvar
och en af dem uppkomma 6 nya böjningsformer; dock är detta icke
något ovillkorligt, ty man kan äfven i Finskan, liksom i andra språk
uttrycka sig endast med tillägg af Pronomen, utan suffix; vanligast
sker det likväl med begagnande af beggedera på en gång, t.ex.
minun poikani. På sådant sätt får t.ex. ett Substantivum, i stället för
(enligt Renval) 34 kasus, 238 kasual-ändelser, och har det, hvilket
ofta är fallet, dubbla pluralis, blifva de 357. Följagtligen får ett
Adjektivum denna summa nära tredubbelt.
[6] Såsom bevis på språkets ålder, hvarmed vi här förstå dess

ursprungligen urgamla, ännu bibehållna egenskaper, saknar det t.ex.
än i dag, icke mindre än följande 8 Konsonant ljud: b, c, d, f, g, q, x
och z hvilket äfven till en del var fallet med den gamla Pelasgiskan,
och hvilket förhållande ännu lärer äga rum med åtskilliga
språkstammar i Thibet. Ett annat bevis härpå är sjelfva ord-
bildningen. Man har, kanske icke utan skäl, anmärkt, att med en, i
sednare tider, stigande språkodling och kultur, sjelfva orden, genom
abbreviation och korruption, småningom blifvit förkortade; hvaraf
man velat sluta, att språken ursprungligen, och i fordna dagar,
bestått af längre och mångstafviga ord. Till denna hypotes skulle vi
kanske kunna lägga en annan: att det nemligen synes (för att sluta
efter Finskan), som språken i gamla tider, vid en stigande kultur,
blifvit gjorde långordigare; och hvaraf vi tro oss kunna sluta, att de
ursprungligen, d.v.s. i en vida aflägsnare forntid, bestått af idel korta
ord. I hvartdera af dessa fall, motsäger Finskan icke dessa båda
hypoteser, hvilka, så hvarannan motstridande de än månde synas,
alltförväl med hvarandra kunna samman jemnkas. Tvertom tyckes
den, genom sjelfva karakteren så väl af sin språkbyggnad som
ordbildning, bevisa, att den på engång står högst på en uråldrig
kultur, och lägst på en sentidigare. Ty jag skulle knappt tro att i hela
språket finnas 50 enstafviga ord; men blir det fråga om flerstafviga:
då tror jag Finska språket kan uppvisa, hvad kan ske intet annat,
utom måhända Grönländskan och andra mindre kända tungomål,
kan förete, nemligen 8, 9, till 11, 12, 13, — ja till och med till 16, 17
och 18 stafviga ord (och derutöfver) de der dock alla äro enkla, men
— till sitt begrepp, så sammansatta, att de ofta icke utan
omskrifning af flere meningar kunna uttydas; och äfven då, högst
ofullkomligt. Af sådana ord finnes i Finska språket ingen brist: ja de
flesta af dem kunna få denna uttänjning, då man vid dem vill
sammanbinda flere begrepp, hvilka dock alla så sammansmälta till
ett grundbegrepp, att de knappt från hvarandra kunna urskiljas, som
t.ex. yhyttäyttelemättömyytestähämmepähän (ja-just-af-vår-
oförmåga-att- icke-kunna-samman-verka-till-en-småningom-
skeende-närmare-förening). Nu finner man häraf strax, att det
Finska ordet är, i sjelfva verket, icke blott mycket kortare än alla de
många deremot svarande Svenska, tillsammantagne, utan ock
ojemnförligt vackrare, emedan det uttrycker ett ackord af idel veka
vokaler, interfolierade med, till det mesta, likstämmiga konsonanter.
Men hvad som härvid likväl är det märkvärdigaste, är att hufvud-
begreppet (förening), som i Svenskan kommer sent omsider, och
ställes sist, står i Finskan deremot främst i spetsen för hela ordet,
hvilket derefter bildas genom sammanfogning af idel suffixer, hvilka i
och för sig sjelfva betyda intet, d.v.s. icke utgöra något eget ord i
språket; men genom det läge de erhålla inuti ett annat, hafva de, en
och hvar, sin särskilta, ganska noga iakttagna, bemärkelse. För att
nu äfven gifva ett exempel på ett ord, som går hvad vi kalla — i Dur,
så betyder t.ex. hoi-va-hut-ta-ut-tet-te-le-mat-to- mi-an-sa-kin
"äfven-hans-egna-om hvilka-han-icke-har-förmåga-att-låta- sig-
oftare-omvårda." På sådant sätt bildas ofta af ett enkelt, enstafvigt,
ord, t.ex. af jeä (is) ett lika enkelt, ehuru mångstafvigt ord, som
genom tillägg af 15 särskilta, på och med hvarannan
sammanfogade, suffixer, utgör ett lika många gånger modifieradt
begrepp af det ursprungliga stamordet, t.ex. jeä-hyt-tä-yt-tet-te-le-
mät-tö-myy-tes-tä-häm-me-kä-hän, (icke- heller-af-vår-oförmåga-att-
småningom-låta-oss-då-och-då-afsvalkas). Orsaken, hvarföre sjelfva
den motsvarande Svenska öfversättningen, ofta kanske, synes
mindre väl sammanhängande, är den: att man, af de långa och
många preludierna, slutligen icke vet hvad det skall blifva utaf, helst
man dessutom fäster sig för mycket vid hvar och en af dessa
förelöpande modifikationer, oviss om man icke redan i någon af dem
bör söka hufvudbegreppet. I Finskan deremot, der redan
hufvudsaken är mig angifven, liksom a priori, uppstår så mycket
mindre någon sådan villrådighet, som allt hvad sedan derom säges,
antydes så fint, att det blott liksom hastigt framskymtar för tanken,
qvarlemnande efter sig ett till alla delar helt och sammangjutet
grundbegrepp, der man icke mera särskilt kan urskilja alla dessa fina
bestämmelser. Visserligen förefalla dessa långa ord ovane, för ett
främmande öga, måhända äfven svårläste; men detta åter beror ju
blott på vanan! Och en Finne utsäger lika lätt ett 16 stafvigt ord,
som Svensken ett 6 stafvigt. Måhända inser man bättre, och kanske
lättare uppfattar, sjelfva fördelen af detta slags ordbildning, genom
följande, om ock korta, dock kanske upplysande exempel:
Alla stam-ord i Finskan äro vanligen en- eller två-stafviga, hvilket

bevisar att sjelfva språket i sig sjelft, eller till sin upprinnelse, icke är
långordigt, ehuru det kan blifva det genom en sammanställning af
flere med hvarannan sammanfogade begrepp. Så t.ex. om man
tager stam-ordet Verbum Activum (svarande emot Hebræernas Kal
eller Pahál) seisoon (jag står), hvars Passivum, eller rättare
Impersonale (svarande mot Hebræernes Pahel eller Pahél) är
seisotaan, kontraheradt seistaan, (man står), och Reciprocum, eller
ett slags Medium (Hebr. Hithpahhél?) seisoin (jag står för mig sjelf),
jemte ett annat Reciprocum eller Intransitivum seisoiten,[B] samt
Neutrum seisoun (det står, eller blir ståndande),[C] så bildas deraf
följande Verb-formationer; nemligen: Verb. Frequentativo-
Diminutivum seisoelen (jag står då och då, d.v.s. jag står ofta, men
litet i sender) med dess Passivum eller Impersonale seisoellaan (man
står då och då etc.), och dess Reciprocum totale seisoelein (jag står
då och då, liksom för mig sjelf), samt Reciprocum partiale
seisoeleiten; Af föregående Diminutivum bildas nu ett nytt Verb.
Diminutivum Frequentativum, seisoskelen (jag står, liksom än på en
fot, än på en annan; eller ock: vänd, än åt ett håll, än åt ett annat)
med dess Impersonale, seisoskellaan (man står etc.) och Reciprocum
totale seisoskelein (jag står sjelf, d.v.s. utan att någon håller i mig
eller stöder mig — än på ett sätt, än på ett annat) jemte Recipr.
partiale seisoskeleiten. Af detta Frequentativum formeras nu
ytterligare ett nytt Diminutivum, som sålunda blir ett Verb.
Diminutivo-Frequentativo-Diminutivum, seisoskentelen (jag står, och
liksom vacklar, eller balancerar) med dess Impersonale,
seisoskennellaan (man står etc.) och Reciprocum totale
seisoskentelein (jag står för mig sjelf, d.v.s. på egen hand, och
liksom contre-balancerar) jemte Recipr. partiale seisoskenteleiten. Af
sjelfva stam-ordet bildas nu vidare ett Verb. Factivum, Permissivum,
eller som Renvall kallat det Effectivum (svarande emot Hebræernes
Hiphhél eller Hiphhil) seisotan (jag låter, neml. genom andra, stå),
med dess Impersonale (Hebræernes Hophhál eller Hyphhál)
seisotetaan (man låter stå), jemte Reciprocum totale seisottain (jag
låter mig sjelf stå) och Reciprocum partiale seisottaiten; hvaraf nu
åter bildas ett nytt Verb. Factivo-Freqventativum, (Hebr. Pihhél eller
Pahhél?) seisottelen (jag låter ofta, eller då och då, stå; nemligen en
liten stund för hvarje gång), med dess Impersonale, (Hebr. Pyhhál
eller Pohhál?) seisotellaan (man låter ofta stå etc.), och Reciprocum
totale, seisottelein (jag låter mig sjelf ofta stå) med Recipr. partiale
seisotteleiten. Häraf bildas nu ytterligare en ny form, den vi vilja
kalla Verb. Factitivum, seisottautan (jag låter, neml. genom andra,
ställa så till att det står), med dess Impersonale seisottautetaan
(man låter etc.), och Reciprocum totale seisottauttain (jag låter ställa
så till att jag står) jemte Recipr. partiale seisottautaiten; hvaraf åter
bildas ett Verb. Factitivo- Frequentativum eller Diminutivum (Hebr.
Pihpehél?) seisottauttelen (jag låter, genom andra, ofta ställa så till
att det står), med dess Impersonale (Hebr. Pohpahál?)
seisottautellaan (man låter etc.), och Reciprocum totale,
seisottauttelein (jag låter, genom andra, ofta ställa så till, så jag
kommer att stå) jemte Recipr. partiale, seisottautteleiten. Vidare
bildas, af sjelfva stamordet, ett Verb. Inchoativum, (Hebr. Pohél?)
seisahtan (jag börjar att stå, d.v.s. jag stannar) med dess
Impersonale (Hebr. Pohál?) seisahtetaan (man stannar) och
Reciprocum totale (Hebr. Hithpohél?) seisahtain (jag stannar för mig
sjelf), jemte Recipr. partiale seisahtaiten; hvaraf sedan formeras ett
Verb. Inchoativo-Diminutivum (Hebr. Pihlél?) seisahtelen (jag stannar
litet), med dess Impersonale (Hebr. Pyhlál?) seisahtellaan (man
stannar litet) och Reciprocum totale (Hebr. Hithpahlél?) seisahtelein
(jag stannar litet för mig sjelf), samt Recipr. partiale seisahteleiten.
Dessutom bildar sig af stamordet ett särskildt Verb. Neutrum-
Inchoativum (Hebr. Niphhál?) seisahtun, kontrah. seisaun (det börjar
stå eller stanna, liksom af sig sjelf), hvilket egentligen nyttjas om
döda ting — äfven om lefvande, då de handla medvetslöst, eller utan
afsigt: jemte sitt Diminutivum neutrale seisaunnun (det börjar
småningom af sig sjelf att stanna). Af det förra formeras åter ett
Verb Neutro-Inchoativo- Factivum seisautan (jag gör att det börjar
stanna, liksom af sig sjelf), med dess Impersonale seisautetaan
(man gör etc.), Reciprocum totale seisauttain (jag gör att jag sjelf
börjar stanna), Recipr. partiale seisauttaiten, och Neutrum seisautun
(det gör så det börjar af sig sjelf stanna). Häraf uppkommer nu ett
nytt Verb. Neutro-Inchoativo Factivo-Freqventativum (Hebr. Pilpél?)
seisauttelen (jag gör att det småningom börjar af sig sjelf stanna),
med dess Impersonale (Hebr. Pylpál?) seisautellaan (man gör etc.)
och Reciprocum totale (Hebr. Hithpalpál?) seisauttelein (jag gör så
att jag sjelf småningom börjar stanna), med Recipr. partiale
seisautteleiten. Af det förra Verb Neutr. Inch. Factivum "seisautan,"
bildas nu en ny form, nemligen ett Verb. Neutr. Inch. Factitivum
(Hebr. Pehohél?) seisauttautan (jag låter så göra, d.v.s. jag ställer så
till att det börjar stanna), med dess Impersonale seisauttautetaan
(man ställer så till etc.) och Reciprocum totale seisautauttain (jag
ställer så till så jag sjelf börjar stanna), med dess Recipr. partiale
seisauttautaiten. Af sistnämnde ord bildas än ytterterligare ett nytt
Freqventativum eller Diminutivum, eller rättast Freqventativum-
Diminutivum, som sålunda blir ett Verb Neutro-Inchoativo-Factitivo-
Freqventativum seisauttauttelen (jag ställer så till att det småningom
börjar stanna) med dess Impersonale seisauttautellaan (man ställer
så till etc.) och Reciprocum totale seisauttauttelein (jag ställer så till
att jag sjelf småningom börjar stanna), med Reciprocum partiale
seisauttautteleiten. Då man nu, af sistnämnde ord, tar i Infinitivus
Passivum, Participium negationis seisauttauttettelematak (den som
icke kan förmås att småningom börja stanna) och häraf vidare dess
deras deriverade Substantivum seisauttauttettelemattomuus
(oförmågan att kunna verka, så det småningom börjar stanna)
hvilket i Ablativus Interioris, för medelst en stasvelse-fördubbling
(Epenthesis) i syllaba penultima, har
seisauttauttettelemattomuutehesta, hvartill då man lägger
pronominal-suffixen för Nominat. Pluralis me (vi) och dertill syllaba
enclitica pa, eller fördubblad pahan, (som, vid slutet af ett ord,
betyder jo men, ja just), så uppstår sålunda ett 17 stafvigt ord, sei-
sa-ut-ta-ut-tet-te-le-mat-to-muu-te-hes-tam-me-pahan (ja just af
vår oförmåga att icke kunna ställa så till så det småningom börjar
stanna) hvartill man ytterligare, om man så vill, kan tillskarfva
suffixen kaan, fördubblad kahan, (ock). Häraf må man nu icke
förledas att tro, det ej även finskan, såväl som andra språk, kan
uttrycka samma mening med flere särskilta ord (hvilket sätt,
numera, blifvit det allmänna bruket); men hon kan, hvad intet annat
språk kan, uttrycka en hel mening, och det ganska vackert, genom
manövreringen med ett enda ord. Då man nu, med ett instucket h,
åtskiljer vokalerna a u, i alla ofvannämnde ord, der de finnas
förenade, så uppkommer der igenom, till de 59 nyssnämnde,
följande 26 nya Verbformationer, nemligen: seisottahutan,
setsottahutetaan, seisottahuttain, seisottahuttaiten, seisottahuttelen,
seisottahutellaan, seisottahuttelein, seisottahutteleiten, seisahun,
seisahutan, seisahutetaan, seisuhuttain, seisahuttaiten, seisahutan,
seisahuttelen, seisahutellaan, seisahuttelein, seisahutteleiten,
seisahuttautan, seisahuttautetaan, seisahuttauttain,
seisahuttautaiten, seisahuttauttelen, seisahuttautellaan,
seisahuttauttelein, seisahuttautteleiten; hvika hvar och en till
betydelsen är lika med sin motsvarande bland de föregående, endast
med den skillnad, att de sednare genom detta tillagda h utmärka en
större emfasis, en starkare expression, hvarigenom de (i likhet med
Hebr. Pehalhál och Pohalhál?) liksom ge tillkänna att man användt en
starkare kraft, för att frambringa den åsyftade effekten, och att
således äfven verkan deras (neml. sjelfva stannandet) inträffat
hastigare än annars. På sådant sätt uppstår nu af ordet seison, 85
särskilta Konjugations-former eller Verb-formationer, oberäknadt 12
stycken Karelska Reciproca flexions-former, hvilka sluta sig på mme,
och tyckas till begreppet vara en sammansättning af sjelfva Verbum
och Accusativus totalis ihtemme, eller Accusativus partialis ihtiämme,
Pluralis numeri-, Pronominis Reciproci ite, ihe (jag sjelf) t.ex. minä
seisotimme, i stället för minä seisotin ihtiämme, v. ihtemme, eller,
som det ursprungligen troligtvis hetat: myö seisotiin ihtiämme. (Om
dessa slags idiotismer, jemf. Otava 2 D. sid. 256-260). Dessa 12
Verb-former, som kunna anses såsom Archaismer i språket, och
hvilka genom ett emellan vokalerna a och u instucket h, uppgå till
19, äro följande, nemligen: seisoomme, seisoelemme, seisotamme,
seisottelemme, seisottautamme, seisottauttelemme, seisahtamme,
seisahtelemme, seisautamme, seisauttelemme, seisauttautamme och
seisauttauttelemme, af hvilka genom ett tillägg af h ytterligare bildas
följande 7 Verber: seisohomme, seisottahutamme,
seisottahuttelemme, seisahutamme, seisahuttelemme,
seisahuttautamme, och seisahuttauttelemme. Sålunda bildas af ett
stamord 104 olika Verb-formationer, hvilka alla hafva hvar sin egen
fina bemärkelse; men af hvilka många, helst i poesi, nyttjas, ömsom,
promiscue för hvarandra, för att göra begreppet mera lekande och
obestämdt, (diskret, och diskursift). I alla dessa ord, såväl som i de
många deraf bildade Nomina och Adverbia, äfvensom i deras flere
tusende olika flexioner, kan, till följd af språkets analogi, icke
förekomma någon af de veka vokalerna ä, ö, och y. Kanske börjar
man nu, att, åtminstone i ett fall, inse naturen och rikhaltigheten —
äfvensom den gamla, högt drifna, kulturen, af Finska språket, och
anser icke mera otroligt, om vi försäkra att t.ex. af det ena ordet yksi
(en) finnes, (oberäknadt alla de deraf sammansatta ord), 663
särskilt deraf deriverade enkla ord, nemligen 94 Adverber, 141
Adjektifver, 323 Substantifver, och 105 Verber, hvilka, sistnämnde,
hvar på sitt olika sätt uttrycka, och förklara, särskilta nuancer af

Instant Download Advances in Manufacturing Processes Select Proceedings of RAM 2020 Harshit K. Dave PDF All Chapters

Uploaded by

Copyright:

Available Formats

Instant Download Advances in Manufacturing Processes Select Proceedings of RAM 2020 Harshit K. Dave PDF All Chapters

Uploaded by

Document Information

Copyright

Available Formats

Share this document

Share or Embed Document

Sharing Options

Did you find this document useful?

Is this content inappropriate?

Copyright:

Available Formats

Instant Download Advances in Manufacturing Processes Select Proceedings of RAM 2020 Harshit K. Dave PDF All Chapters

Uploaded by

Copyright:

Available Formats

Download the full version of the textbook now at textbookfull.

Advances in Manufacturing Processes Select

Explore and download more textbook at https://textbookfull.com

Advances in Materials Engineering and Manufacturing

Advances in Materials and Manufacturing Engineering:

Advances in Mechanical Engineering: Select Proceedings of

Public Key Cryptography PKC 2013 16th International

Weedon s Skin Pathology Fifth Edition James W. Patterson

Introduction to Visual Computing: Core Concepts in

Visually Memorable Neuroanatomy for Beginners 1st Edition

Sanfilippo’s Textbook of Pediatric and Adolescent

More information about this series at http://www.springer.com/series/11236

ISSN 2195-4356 ISSN 2195-4364 (electronic)

Prof. S. R. Gandhi, Director, SVNIT, Surat

Dr. Shailendra Kumar, SVNIT, Surat

Dr. Amrut S. Mulay, SVNIT, Surat

Dr. R. V. Rao, SVNIT, Surat

Dr. D. I. Lalwani, SVNIT, Surat

Dr. K. P. Rajurkar, University of Nebraska, USA

Dr. H. K. Raval, SVNIT, Surat

Since 2010, Department of Mechanical Engineering at Sardar Vallabhbhai National

Surat, India Dr. Shailendra Kumar

Proﬁciency of Electrical Discharge Machining in Fabrication

Stress Relaxation Study of Ultraﬁne-Grained AA 6061 Alloy

Inﬂuence of Layer Thickness, Inﬁll Rate and Orientation on Thermal

Impact and Flexural Testing of Jute and Flax Fiber Reinforced

Dr. Harshit K. Dave is currently Associate Professor at the Department of

Dr. Dumitru Nedelcu is a Professor at the “Gheorghe Asachi” Technical Univer-

Promod Kumar Patowari , Siddhartha Kar , Tapas Debnath ,

Electrical discharge machining (EDM) is used for precise machining of conduc-

P. K. Patowari (B) · S. Kar · T. Debnath

© The Author(s), under exclusive license to Springer 1

successfully applied in different forms which can be termed as variants of EDM.

2 Macro- to Micromachining Using EDM: A Paradigm

The material removal phenomenon in EDM is dependent on the energy discharged in

3 Microstructures Fabricated Using Different Variants

3.1 Die-Sinking EDM

Fig. 1 Schematic diagram

Fig. 2 Schematic diagram representing a overcut and taper b circularity error

Hole entry diameter − Tool diameter

Table 1 Comparison of data from drilling of different materials using µEDM

3.2 Wire-Cut Electrical Discharge Machining

Similar to die-sinking EDM, wire-cut EDM is another variant of EDM, which is

Fig. 4 Schematic of wire

Fig. 5 Fabricated array of square micro-fin on a copper rod (10 mm × 10 mm)

Fig. 6 Schematic of wire

Fig. 7 Fabricated ‘Y’ type

Fig. 8 Steps for fabricating

"Hominibus (scil. Scythis) inter se nulli fines. Neque enim agrum

Det var naturligt, att ju mera den geografiska kunskapen

I öfverensstämmelse härmed säger nu äfven Plinius: "pone

Innan vi sluta denna, redan öfver höfvan kanske utsträckta

Nästan inget af dessa nordiska länder har i fornåldern vunnit den

Bernsten (Electrum, Succinum, Ambra Cetrina, känd af de gamle

Af allt detta följer således att Basilia och Balthia betecknade

Nu hafva vi förut bevisat att Pytheas, med Thule, menade vårt

Äfven de Tyska och Danska kusterna fingo ofta röna frukten af

TACITUS DE MORIBUS GERMANIAE, c. 46.

Peucinorum, Venedorumque,(1) et Fennorum nationes Germanis

(2) Sordes omnium ac torpor: procerum &c. har man på åtskilliga