Eco-Cities and Green Transport 1st Edition Huapu Lu All Chapters Instant Download

Download the full version of the textbook now at textbookfull.
com
Eco-Cities and Green Transport 1st Edition

Huapu Lu
https://textbookfull.com/product/eco-cities-and-
green-transport-1st-edition-huapu-lu/
Explore and download more textbook at https://textbookfull.com

Recommended digital products (PDF, EPUB, MOBI) that
you can download immediately if you are interested.
The Development of Eco Cities in China 1st Edition Juke

Liu
https://textbookfull.com/product/the-development-of-eco-cities-in-
china-1st-edition-juke-liu/
textbookfull.com
Enabling Eco Cities Defining Planning and Creating a

Thriving Future 1st Edition Dominique Hes
https://textbookfull.com/product/enabling-eco-cities-defining-
planning-and-creating-a-thriving-future-1st-edition-dominique-hes/
textbookfull.com
Green and Smart Technologies for Smart Cities 1st Edition

Pradeep Tomar (Editor)
https://textbookfull.com/product/green-and-smart-technologies-for-
smart-cities-1st-edition-pradeep-tomar-editor/
textbookfull.com
Death Torture and the Broken Body in European Art 1300

1650 1st Edition John R. Decker (Editor)
https://textbookfull.com/product/death-torture-and-the-broken-body-in-
european-art-1300-1650-1st-edition-john-r-decker-editor/
textbookfull.com
New Perspectives on HTML5, CSS3, and JavaScript 6th
Edition Patric Carey
https://textbookfull.com/product/new-perspectives-on-html5-css3-and-
javascript-6th-edition-patric-carey/
textbookfull.com
Digital development in Korea lessons for a sustainable

world Second Edition Myeong O
https://textbookfull.com/product/digital-development-in-korea-lessons-
for-a-sustainable-world-second-edition-myeong-o/
textbookfull.com
Advanced Technologies, Systems, and Applications V: Papers

Selected by the Technical Sciences Division of the
Bosnian-Herzegovinian American Academy of Arts and
Sciences 2020 Samir Avdakovi■
https://textbookfull.com/product/advanced-technologies-systems-and-
applications-v-papers-selected-by-the-technical-sciences-division-of-
the-bosnian-herzegovinian-american-academy-of-arts-and-
sciences-2020-samir-avdakovic/
textbookfull.com
Endo symbiotic Methanogenic Archaea Johannes H. P.

Hackstein
https://textbookfull.com/product/endo-symbiotic-methanogenic-archaea-
johannes-h-p-hackstein/
textbookfull.com
Soft Computing Applications: Proceedings of the 7th

International Workshop Soft Computing Applications (SOFA
2016), Volume 2 1st Edition Valentina Emilia Balas
https://textbookfull.com/product/soft-computing-applications-
proceedings-of-the-7th-international-workshop-soft-computing-
applications-sofa-2016-volume-2-1st-edition-valentina-emilia-balas/
textbookfull.com
The Student Guide To Freire s Pedagogy Of The Oppressed
1st Edition Antonia Darder
https://textbookfull.com/product/the-student-guide-to-freire-s-
pedagogy-of-the-oppressed-1st-edition-antonia-darder/
textbookfull.com
Eco-Cities and Green Transport
Eco-Cities and Green
Transport
Huapu Lu
Tsinghua University, Beijing, P.R. China
Elsevier
Radarweg 29, PO Box 211, 1000 AE Amsterdam, Netherlands
The Boulevard, Langford Lane, Kidlington, Oxford OX5 1GB, United Kingdom
50 Hampshire Street, 5th Floor, Cambridge, MA 02139, United States
Copyright © 2020 Elsevier Inc. All rights reserved.
No part of this publication may be reproduced or transmitted in any form or by any means, electronic
or mechanical, including photocopying, recording, or any information storage and retrieval system,
without permission in writing from the publisher. Details on how to seek permission, further
information about the Publisher’s permissions policies and our arrangements with organizations such
as the Copyright Clearance Center and the Copyright Licensing Agency, can be found at our website:
www.elsevier.com/permissions.
This book and the individual contributions contained in it are protected under copyright by the
Publisher (other than as may be noted herein).
Notices
Knowledge and best practice in this field are constantly changing. As new research and experience
broaden our understanding, changes in research methods, professional practices, or medical
treatment may become necessary.
Practitioners and researchers must always rely on their own experience and knowledge in evaluating
and using any information, methods, compounds, or experiments described herein. In using such
information or methods they should be mindful of their own safety and the safety of others, including
parties for whom they have a professional responsibility.
To the fullest extent of the law, neither the Publisher nor the authors, contributors, or editors, assume
any liability for any injury and/or damage to persons or property as a matter of products liability,
negligence or otherwise, or from any use or operation of any methods, products, instructions, or ideas
contained in the material herein.
British Library Cataloguing-in-Publication Data

A catalogue record for this book is available from the British Library
Library of Congress Cataloging-in-Publication Data

A catalog record for this book is available from the Library of Congress
ISBN: 978-0-12-821516-6
For Information on all Elsevier publications

visit our website at https://www.elsevier.com/books-and-journals
Publisher: Joe Hayton

Acquisitions Editor: Brian Romer
Editorial Project Manager: Naomi Robertson
Production Project Manager: Punithavathy Govindaradjane
Cover Designer: Matthew Limbert
Typeset by MPS Limited, Chennai, India

Contents
Preface xiii
1 Copenhagen, Denmark 1
1.1 Overview of the city 1
1.2 Urban mobility development and motorization policy 2
1.3 Urban structure and land use 4
1.4 Characteristics of the mode split 4
1.5 Urban roads and public transit 5
1.6 Bicycle traffic system construction 7
1.6.1 Construction of green corridors for bicycles 8
1.6.2 “Lifted” bicycle lanes 9
1.6.3 Dedicated signal lights and special waiting areas for
bicycles 9
1.6.4 Construction of bicycle parking spaces 10
1.6.5 Integration of bicycles and buses 11
1.6.6 Public bicycle rental system 11
1.7 Pedestrian traffic system in the old town 11
1.8 Exploration and innovation of the modern architectural design 13
1.8.1 8-TALLET 13
1.8.2 Pursuing the individualized design of architecture 15
1.8.3 Emphasis on landscape construction after
deindustrialization 19
1.8.4 Protection of the traditional architecture and humanistic
landscape in the old town 20
1.9 Summary of the green transport and eco-city construction
experience in Copenhagen 22
References 23
Further reading 23
2. Stockholm, Sweden 25
2.3 Urban traffic system and traffic demand characteristics 28
2.4 Public transportation 30
2.5 Walking and cycling traffic 32
2.6 Case study of a new town construction 34
v
vi Contents
2.6.1 Stockholm’s first generation of new towns—Vallingby

community as a representative example 34
2.6.2 Model of a sustainable community—Hammarby
community 38
2.7 Summary of the characteristics and transportation
experience in Stockholm 43
References 50
Further reading 51
3. Singapore, Singapore 53
3.3 Urban traffic system and traffic demand characteristics 56
3.3.1 Rail transit system 56
3.3.2 Bus system 58
3.3.3 Vehicle ownership and road network 58
3.3.4 Travel characteristics of residents 59
3.4 The concept and measures of the green sustainable
transportation plan 60
3.4.1 Compulsory Bus Priority Plan 61
3.4.2 Electronic road pricing system (electronic road pricing) 62
3.4.3 National Cycling Plan 63
3.5 Garden city construction 63
3.5.1 National park construction 64
3.5.2 Promoting vegetation in high-rise buildings and walls to
create a three-dimensional green space 66
3.5.3 Building a cozy walking system 68
3.5.4 Creating an approached-water space to provide citizens
with a comfortable leisure environment 70
3.6 Summary of the eco-city and green transport development
experience in Singapore 72
References 76
4. Curitiba, Brazil 77
4.2 Characteristics of the city 77
4.2.1 Green city 77
4.2.2 Bus city 78
4.3 Summary of successful experiences in Curitiba 82
4.3.1 Government guides scientifically and solves problems
systematically 82
4.3.2 Policies for classified garbage recycling 82
4.3.3 Successful practice of the bus rapid transit system 84
Further reading 91
Contents vii
5. Tokyo, Japan 93
5.1 An overview of Tokyo 93
5.3 Motorization and traffic demand characteristics 97
5.4 Rail transit development 99
5.5 Shinjuku transportation hub and surrounding land integration
development case study 99
5.5.1 Development history of Shinjuku transportation hub 99
5.5.2 Overview of Shinjuku transportation hub 103
5.5.3 Set up of three-dimensional channels and clear signs
in the transportation hub 104
5.5.4 Integrated development of rail transit stations and
commercial facilities 107
5.5.5 High-intensity development of Shinjuku as the deputy
center of Tokyo—coexistence of advantages and
disadvantages 109
5.6 Public transportation guides urban development: a case study
of a new city construction around Tokyo 111
5.6.1 The transit-oriented development mode and new city
construction in the Tokyo Metropolitan Area 111
5.6.2 Tama New Town 112
5.6.3 Tachikawa city and Hachioji city 115
5.6.4 Shinsan township 119
5.7 Summary of the main Tokyo city characteristics and urban
transportation development experience 121
5.7.1 Full practice of traffic-guided urban development 121
5.7.2 Integrated development of rail transit stations and their
surrounding areas 122
5.7.3 Vigorously promote the bus service with rail transit as the
main travel mode 122
5.7.4 System development of underground space resources,
underground commercial, parking, and sidewalk systems
are extremely important globally 124
References 124
6. Paris, France 125

6.1 Introduction to Paris 125
6.3 Motorization and travel demands 128
6.4 Public transport 130
6.5 Walking and bicycles 132
6.5.1 Bicycle rental system 133
6.5.2 Built bicycle lane 134
6.6 Case study 135
6.6.1 La Defense transfer hub 135
6.6.2 Ecological community 137
viii Contents
6.6.3 The left bank of Paris 142

6.7 Successful experiences 143
Further reading 146
7. Seoul, Korea 147

7.3 Motorization and traffic demand characteristics 150
7.5 Construction of bicycle and pedestrian transportation
systems 151
7.5.1 Change of motor vehicle roads back to walking and
bicycle spaces 151
7.5.2 Bicycle rental system to serve the “last kilometer” 153
7.5.3 Building a safe, comfortable, and warm pedestrian
transportation system 154
7.6 Building a green transportation system: reform of the
Seoul bus system 158
7.6.1 Reforming of the bus network layout 161
7.6.2 Infrastructure construction 162
7.6.3 Smart card charging system 163
7.6.4 Public transportation management and information
system construction 164
7.7 Case of an ecological city construction: Cheonggyecheon
restoration project 164
7.8 Experience from Seoul’s green transportation and eco-city
development 171
7.8.1 Respecting nature, paying attention to the city’s taste,
and the return to beautiful Cheonggyecheon 171
7.8.2 Facing the rapid motorization trend, changing the concept,
and decisively implementing public transport priorities 171
7.8.3 Creating a safe and comfortable bicycle and pedestrian
transportation system 172
References 172
8. New York, United States 173

8.1 Introduction 173
8.3 Motorization and travel demands 174
8.5 Walking and bicycle use 176
8.6 Traffic management 178
8.7 Experiences 179
Further reading 180
Contents ix
9. London, United Kingdom 181

9.1 City profile 181
9.1.1 Geographical conditions 181
9.1.2 Administrative divisions 183
9.1.3 Population characteristics 183
9.2 Urban traffic development policy 184
9.2.1 London traffic management system 184
9.2.2 London’s public transport policy 185
9.2.3 London’s traffic management policy 186
9.4 Characteristics of urban traffic demands 188
9.4.1 Share characteristics of transportation modes 188
9.4.2 Motorized characteristics 189
9.5 London’s public transport system 191
9.5.1 Underground 191
9.5.2 The ground rail transit system 193
9.5.3 Buses 198
9.5.4 Waterway system 198
9.6 Walking and cycling traffic 201
9.6.1 Bicycle transportation system 201
9.7 Digital UK 205
9.7.1 Urban intelligent transportation system 207
9.7.2 The cloud city 207
9.7.3 Pilot applications of intelligent buildings in Gloucester 207
9.8 Summary of the London and urban transport experience 208
References 211
Further reading 212
10. Amsterdam, The Netherlands 213

10.3 Public transport 215
10.4 Construction of the bicycle transportation system 219
10.5 Case of eco-city construction: Almere 223
10.6 Amsterdam’s urban design and transport development
experience 228
References 229
11. Munich, Germany 231

11.3 Mobility and traffic demand characteristics 233
11.4 Development of public transit 233
11.4.1 Munich metro 234
11.4.2 Munich S-Bahn 235
x Contents
11.4.3 Munich tram 236

11.4.4 Buses and taxis 236
11.5 Summary of the characteristics and traffic experience 244
References 248
Further reading 248
12. Madrid, Spain 249

12.2 Urban structure, mobility development, and traffic demand
characteristics 251
12.4 Underground railway 253
12.5 Suburban buses and train networks 257
12.6 Pedestrian and bicycle traffic 258
12.7 Madrid railway 259
12.8 Summary of the characteristics and traffic experience in
Madrid 260
12.8.1 Efficient public transport system 260
12.8.2 Rapid development of railway transportation 262
12.8.3 Unique ancient architecture renovation 262
12.8.4 Traffic-oriented urban development 262
References 263
Further reading 263
13. San Francisco, United States 265

13.3 Characteristics of mobility and traffic demands 269
13.5 Pedestrian and bicycle traffic 279
13.6 Case study: Transbay Transit Center 281
13.7 Summary of the traffic characteristics and experience 283
References 290
Further reading 290
14. St. Petersburg, Russia 291

14.3.1 Subway 295
14.3.2 Buses 295
14.3.3 Water transport 296
14.4 Bicycle traffic 298
14.5 Summary of the traffic characteristics and experience 298
References 309
Visit https://textbookfull.com
now to explore a rich
collection of eBooks, textbook
and enjoy exciting offers!
Contents xi
15. Rio de Janeiro, Brazil 311

15.2 Promenade 312
15.3 Public transit 314
15.4 Bicycle rental system 314
15.5 Solving traffic problems for the “slums” 314
15.6 People-friendly walkways 318
15.7 Romantic stairs 320
15.8 Summary 320
16. Carmel, United States 323

16.1 Harmony with nature 323
16.2 Landscaping and building beautification 325
16.3 Simple facilities and signs 329
16.4 Summary 330
17. Letchworth, United Kingdom 335

17.1 Howard’s garden city theory 335
17.1.1 Introduction to Howard and the background to his
theory 335
17.1.2 Concept and design key points of garden city theory 336
17.2 Overview of the garden city of Letchworth 337
17.2.1 Historical evolution 338
17.2.2 Present situation of the city 339
17.2.3 Architectural and landscape design characteristics 340
17.3 Inspiration from Letchworth 344
References 346
Further reading 346
18. Malmo, Sweden 347

18.2 Case study of the Western Harbor 348
18.2.1 The goal of the Western Harbor plan 348
18.2.2 The traffic system 350
18.2.3 The blocks of the Western Harbor 352
18.3 Successful experience 358
18.3.1 Good urban planning 360
18.3.2 Mixed land use and green transport 361
18.3.3 Mixed living of different types of people 361
18.3.4 Design of buildings and streets 362
18.3.5 Ecological community 362
Reference 362
Further reading 362
xii Contents
19. San Carlos, Brazil 363

19.2 Color and green design of block buildings 363
19.3 Building an ecological city 364
19.4 Summary 367
20. Los Angeles, United States 373

20.3 Motorization and traffic demands 374
20.5 Experiences 379
Further reading 380
Index 381
Preface
With the rapid development of urbanization and motorization, China has

entered a new era of forging ahead with eco-cities, new urbanization, and
green transportation system construction, during which opportunities and chal-
lenges coexist. For a modern society with highly developed science and tech-
nology and material progress, the questions about what kinds of cities to
build, what kinds of transportation systems to build, and what kinds of living
environments to create are directly related to use of the earth’s energy and
resources, maintaining a good ecological environment, and achieving sustain-
able development. This is a golden age when cities and transportation infra-
structures are constructed on a large scale, with the opportunity to build
efficient and convenient, livable, safe, and healthy cities, that also have excel-
lent ecological qualities and provide welcoming people-friendly environments.
How can this goal of green transportation and eco-city development be
achieved? These questions above have been researched for a long time, but
they urgently need to be answered and solved in the field of urban transporta-
tion planning and construction in China.
Advice from others may help in answering these questions. The author
and his team have studied cases of foreign cities in depth and systematically
for over a decade with academic exchanges and special research. By learning
from analytical summaries and comparative studies of other countries, they
hope to provide experience and references for eco-cities and green transpor-
tation systems constructed in China.
Since the first city was created, people have been in constant pursuit of a
more convenient, more comfortable, safer, more livable, and better urban
environment. Ebenezer Howard, a British social activist, published an excel-
lent book with far-reaching influence, To-morrow: A Peaceful Path to Real
Reform, in 1898, the title of which was changed to Grande City of
Tomorrow in the second edition published in 1902. Howard had experienced
significant changes to the urban landscape and urban life during the course
of capitalist industrialization in the Industrial Revolution. What’s more, he
saw the many problems of urban expansion, such as excessive population
concentration, environmental pollution, a wide poverty gap, and urban slums,
his answer to which was the garden city. He envisaged future cities that not
only experienced prosperity and convenience, but also blue skies with white
clouds, fresh air, quiet woods, and green glass, as found in rural areas. The
xiii
xiv Preface
city is a place where people can work efficiently, but what is more important
is that it should be a livable environment with an elegant landscape and eco-
logical harmony that offers its inhabitants a healthy and relaxing life.
In 1933 the Athens Charter proposed that cities should be studied as a
whole, including their surrounding areas. It was pointed out that the key for
urban planning was to balance the four functions of the city: housing, work,
recreation, and transportation. In addition, the importance of a better urban
living environment was emphasized and the concept of urban planning con-
sidering functional zoning was proposed.
In 1978 the Charter of Machu Picchu comprehensively summarized the les-
sons learned from urban development since the publication of the Athens
Charter. On the basis of confirming most of the principles of the Athens
Charter, it highlighted that it should be endeavored to create a comprehensive
multifunctional living environment rather than the excessive pursuit of func-
tional zoning that resulted in the sacrifice of the organic organization of a city.
The idea of transit-oriented transportation and paying attention to the develop-
ment of transportation while considering environmental and energy issues was
then proposed.
In 1999 the 20th World Congress of Architects adopted the Beijing
Charter, drafted by Professor Liangyong Wu, a member of the China
Academy of Sciences and China Academy of Engineering, and also a winner
of the Highest Science and Technology Award. Based on the generalized
architecture and sciences of human settlements theory, the Beijing Charter
advocated all-round development integrating architecture, landscape, and
urban planning. The Beijing Charter is a program of action guiding urban
and rural construction in the 21st century, thus establishing our architects
and planners’ leading positions in the field of architecture and urban plan-
ning in the world today.
Due to the large scale of the urban system and the complex influencing fac-
tors, it is difficult to carry out large-scale experimental research in a city.
However, the continuous exploration and practice of outstanding cities around
the world has provided us with practical experience in urban transportation
planning and construction. To summarize, by referring to these cases, clarifying
their development background and experience characteristics, utilizing their full
ideological essence, development goals, ways of implementation, and policy
orientation, we are better able to realize our ambition of planning a new type of
urbanization with eco-cities and green transportation systems. Therefore this
book highlights the analysis of foreign cities in a development context, includ-
ing their natural environments, traffic demand characteristics, planning and con-
struction processes, and policy backgrounds. These can enlighten us, enabling
us to think deeply and thoroughly understand the importance of the disciplines
and goals of planning, the impact of traffic planning to city development, and
the correlation among city, transportation, energy and environment, ecology,
and living quality. On the one hand, this can help us to draw fully on
Preface xv
international experience and on the other, it helps us avoid blindly copying or

incomplete imitation. What should be clarified is that not all of these case
studies are perfect and not all are eco-cities following the concept of green
transportation. There are advantages as well as disadvantages in these, and the
experience to be gained includes lessons of what to avoid in some cases.
However, as these cities have accumulated experiences and developed with
special features, they can inspire us to build upon their good work.
In short, the case studies provided in this book are not merely sources for
imitation, their relevance more significantly lies in stimulating our innovative
thinking, broadening our horizons, and helping us to build more efficient, con-
venient, ecological, healthy, livable, and beautiful cities in China. It is hoped
that this book can be a reference for my friends and colleagues in the field of
city planning, and I invite readers to submit their comments and criticisms.
As this book is about to go to press, I would like to express my sincere
gratitude to Ms. Wenjie Zhao of Barton Wilmore, the United Kingdom, who
arranged intensive visits to six European countries to facilitate our investiga-
tions, and Ramboll Company, the United Kingdom, and Letchworth Heritage
Foundation, which provided some of the case studies presented herein.
Thanks are also expressed to Professor Yoshitsugu Hayashi of Nagoya
University, Professor Bush of Munich Technical University, Professor Robot
Cevero of University of California, Berkeley, Professor Ben Akiva of
Massachusetts Institute of Technology, and Loh Chow Kway, Dean of
Singapore Urban Transportation International Department, and many collea-
gues, who are too many to mention, for your help in the investigation and
research into these case studies over the years.
In addition, some of the city density data and transportation mode rates
were provided by Professor Yoshitsugu Hayashi of Nagoya University,
Professor Haniwa Kim of South Korea, Dr. Ilina Irina of the University of
Amsterdam, Dr. Rau of the Technical University of Munich, Dr. Doulet in
France, Dr. Nelson of the University of Paulo Sao, Brazil, and Dr. Jiangping
Zhou of the State University of Iowa, the United States, and I express my
deep appreciation to all of you. Thanks also to Professor Liren Duan for the
invaluable photos of the changes to Seoul City Hall Square and the traffic
space configuration of the Han River Diving Bridge.
Finally I would also like to thank Dr. Jing Yang (cases about Rio de Janeiro,
Carmel, San Carlos), Dr. Yu Ding (Paris, Malmö, New York, Los Angeles), Dr.
Zhiyuan Sun (London, Letchworth), Dr. He Ma (Copenhagen, Madrid), Mr.
Wenbo Kuang (Stockholm, Amsterdam, Seoul, Tokyo), Dr. Jin Wang (San
Francisco), Dr. Yang Lu (Singapore), Dr. Jing Wang (Curitiba), and Pei Su (St.
Petersburg, Munich), for your help with the first draft of this book.
Huapu Lu
Tsinghua University, Beijing, P.R. China
August 1, 2019
Chapter 1
Copenhagen, Denmark
Chapter Outline
1.1 Overview of the city 1 1.7 Pedestrian traffic system in the
1.2 Urban mobility development and old town 11
motorization policy 2 1.8 Exploration and innovation of
1.3 Urban structure and land use 4 the modern architectural design 13
1.4 Characteristics of the mode split 4 1.8.1 8-TALLET 13
1.5 Urban roads and public transit 5 1.8.2 Pursuing the individualized
1.6 Bicycle traffic system construction 7 design of architecture 15
1.6.1 Construction of green corridors 1.8.3 Emphasis on landscape
for bicycles 8 construction after
1.6.2 “Lifted” bicycle lanes 9 deindustrialization 19
1.6.3 Dedicated signal lights and 1.8.4 Protection of the traditional
special waiting areas for architecture and humanistic
bicycles 9 landscape in the old town 20
1.6.4 Construction of bicycle 1.9 Summary of the green transport
parking spaces 10 and eco-city construction
1.6.5 Integration of bicycles and experience in Copenhagen 22
buses 11 References 23
1.6.6 Public bicycle rental system 11 Further reading 23
1.1 Overview of the city

Copenhagen is the capital, largest city, and largest sea port of the Kingdom
of Denmark, and is also the largest city in Nordic countries. It is the home of
the famous fairy-tale writer Andersen, a historical and cultural city, and the
political, economic, and cultural center of Denmark. Hovedstaden is located
in eastern Denmark, including Copenhagen city, Copenhagen county,
Frederiksberg city, Frederiksberg county, Roskilde county, and Barnhdm
region, etc. “Copenhagen city center” refers to the central city of
Copenhagen (i.e., the old town), that is, the “Indre By” part of Fig. 1.1.
“Copenhagen city” refers to the area of Copenhagen city center and its sur-
rounding suburbs, all of which are shown in Fig. 1.1. “Copenhagen county”
and “Copenhagen city” both belong to the region of Copenhagen, but do not
Eco-Cities and Green Transport. DOI: https://doi.org/10.1016/B978-0-12-821516-6.00001-1

© 2020 Elsevier Inc. All rights reserved. 1
2 Eco-Cities and Green Transport
FIGURE 1.1 Map of Copenhagen city area. From http://zh.wikipedia.org/wiki/Copenhagen.
overlap in administrative division. Copenhagen county is an aggregation of

other small towns. Copenhagen city is the most active and representative city
in the region of Copenhagen. Without special explanation, “Copenhagen”
refers to “Copenhagen city” in the common sense in this book [1].
The areas, populations, and densities of Copenhagen’s regions are shown
in Table 1.1. GDP statistics for different years in the region of Copenhagen
are shown in Table 1.2.
1.2 Urban mobility development and motorization policy

Statistical data in 2010 show that the number of motor vehicles in
Copenhagen was 2.1 million, with a private car ownership rate of 22.3%.
According to the latest data from the Copenhagen Police Bureau in 2012,
there were about 312,600 motor vehicles entering and leaving Copenhagen
daily, accounting for only 14.9% of the total vehicle ownership in the city,
which shows that the usage frequency is very low [2].
From 2000 to 2010, the number of motor vehicles in Copenhagen
increased by 17% and the traffic volume in the region of Copenhagen
increased by 8%, while the road traffic volume in the five basins area in the
Copenhagen, Denmark Chapter | 1 3
TABLE 1.1 List of the populations, areas, and densities of Copenhagen [2].
Region of Copenhagen Copenhagen city

Copenhagen city center
Area (km2) 2553.1 455.61 77.2
Population 1,736,889 1,230,728 562,379
Density (people/ 680 2700 7280
km2)
Source: StatBank, Denmark. Data from http://www.statistikbanken.dk/BEF1A07.
city center decreased by nearly 10%. This is inseparable from Copenhagen’s
TABLE 1.2 Changes to GDP in the region of Copenhagen [2].
Year 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011

Per capita GDP 6.32 6.47 6.69 6.86 6.58 7.14 7.11
(ten thousand dollars)
advocacy of “Green Transportation—by Bicycles” and its restrictive policy

on motor vehicles [3].
In terms of motor vehicle policy, Copenhagen mainly adopts a restrictive
approach. Despite the small motor vehicle traffic volume, the government
continues to impel people to abandon private cars and switch to green modes
of transportation such as public transport, bicycles, and walking. The restric-
tions on motor vehicles in Copenhagen are mainly reflected in two aspects:
car purchase and parking.
As early as World War II, the Copenhagen government imposed a ban on
car imports and maintained it for quite a long time after the war. Since the
late 1970s, the Copenhagen government has lifted the tax on private car pur-
chase, with car taxes roughly three times the car price [1].
For parking, the city government has adopted a rather innovative and
politically wise parking policy, which focuses on reducing parking spaces in
the central urban areas. In order to avoid the strong opposition of car owners
by reducing too many parking spaces at one time, the city government had
been taking a gradual strategy in the past decades, insisting on reducing
parking spaces by 2% 3% every year. This approach accumulated signifi-
cantly reduced parking spaces and avoided aggravating social contradictions.
In addition, the parking price is defined by zones, so that the price is linked
to the supply and demand relationship of the parking area and the level of
public transport service. Furthermore, the city government takes into account
both the increase of parking price and the reduction of parking spaces, so as
to maintain the parking vacancy rate in urban central areas at around 10%,
avoiding complaints from car owners, and thus reducing the resistance to
policy implementation [4].
1.3 Urban structure and land use

Copenhagen’s urban land use and transport corridor structure is known as
“Finger Planning.” The “Finger Planning” principle was first put forward in
1947. The hand-shaped urban skeleton structure is formed with Copenhagen
city as the center of the palm, and five finger-shaped axes extending to the
north, west, and south. The wedge-shaped zones between the fingers serve as
forest, farmland, and open leisure space. For more than half a century,
Copenhagen has steadily improved city planning and construction following
the “Finger Planning” principle. The formal “Five Planning” was formulated
in 2007, clearly pointing out that the direction of urban development was to
build rail transit from the center to the periphery along the finger directions,
to improve public transport facilities, and to build residential areas along the
transport corridor. The wedge-shaped zones between fingers do not incur
construction and development of urban facilities, but maintain the ecological
characteristics of forests and green spaces. The supplementary spaces needed
for urban development and construction of city groups are taken from other
areas [5]. The planning and construction of the city center (palm part)
focuses on improving urban public transport and nonmotorized traffic service
systems, such as walking and bicycles, in order to satisfy short-distance
travel within the city center and the need for green and environmental pro-
tection. The urban periphery areas (finger parts) provide space for urban
expansion and construction of the new town, while rail transit is the main
transportation mode to the city center. The planning and construction of
periphery areas focus on improving infrastructure construction and improv-
ing the level of public transportation services.
1.4 Characteristics of the mode split

Due to the effective implementation of “Finger Planning,” most travel in
Copenhagen relies on green transportation: long-distance travel mainly
depends on rail transit and bus, while short-distance travel within the city
mainly relies on walking and bicycles. According to the latest data from
Statistics Denmark, the citizen travel mode split in Copenhagen in 2011 is as
shown in Table 1.3.
Based on the data above, it can be seen that green transportation is the
main mode of travel in Copenhagen, with private car travel accounting for
TABLE 1.3 Split of travel modes in Copenhagen (2011) [2].
Transportation Walking Bicycle Train 1 light Private Taxi

mode rail 1 bus cars
Mode split (%) 11 35 22 30 2
Total green 68
transport (%)
30%. A higher modal rate of bicycle use and walking has promoted the
healthy lifestyles of Copenhagen residents, and greatly promoted the forma-
tion of a green, ecological, and sustainable urban environment.
1.5 Urban roads and public transit

Rail transit is the dominant mode of transportation in Copenhagen. Due to
the “Finger Planning” land use principle adopted by Copenhagen, the traffic
corridors supported by the rail transit radiate from the city center to the
peripheral areas in five directions. In the process of the city’s extension to
these peripheral areas, the development and construction of most infrastruc-
ture is concentrated near the railway stations, such as residential buildings
and main roadways. Thus the formation of the “Finger Planning” is formu-
lated. In line with this, the rail transit network also shows a hand (palm and
fingers) shape that matches the urban layout, as shown in Fig. 1.2. It shows
that the implementation of “Finger Planning” in urban planning and con-
struction also promoted the integrated development of the transportation sys-
tem and land use. At present, Copenhagen has nearly 200 km of railway,
including 85 suburban railway stations and 35 urban railway stations. Rail
transit undertakes about 500,000 commuter trips daily, accounting for about
one-third of the total daily motorized trips. It undertakes the traffic demand
of the corridor between the city center and the “finger” areas within a radius
of 40 km [6].
Effective mixed development of land has been implemented along the
railway and around stations during the construction of the rail transit system,
so that people can quickly enter the business, shopping, and residential areas
without transferring to other modes of transportation after exiting the station.
Some station buildings themselves are comprehensive hubs, providing people
with concentrated areas for travel, work, shopping, and living. This is why
people tend to choose rail transit for personal trips. Copenhagen Central
Railway Station, located in the city center, is a very old building, as shown
in Fig. 1.3. The track lines pass under the building without affecting the
Visit https://textbookfull.com
now to explore a rich
collection of eBooks, textbook
and enjoy exciting offers!
FIGURE 1.2 Copenhagen suburban train map (2011). From http://zh.wikipedia.org/wiki/File:S-

train_diagram_%28dec2011%29.svg.
landscape. Inside the station, there are waiting halls leading to the platforms
as well as a number of shops selling food and small commodities, offering
convenient supplies for travelers including food and basic shopping needs.
Buses, an important part of the public transport, also take a large share of
trips in Copenhagen. Customers use a “swipe card” to get on and off the bus.
Bus stations provide rest benches, bus route signs, city bus network maps,
and real-time arrival time of the next bus. Most buses are large, enabling
more people to ride, including those carrying bicycles with them. This is
convenient for people choosing green transportation.
FIGURE 1.3 Copenhagen Central Railway Station.
In terms of operation, the three major networks of the suburban railway

system, urban rail transit, and urban bus are effectively combined. Unified
tickets are provided although the three networks despite them belonging to
different companies. The settings of bus stations and rail transit stations are
also designed as a whole to facilitate the transfer of travelers.
1.6 Bicycle traffic system construction

Copenhagen has always been known as the “city of bicycles,” which first
benefits from the Danish people’s overall advocacy for green, environmen-
tal, and fitness concepts. Denmark has a population of more than
53 million, and more than 3 million bicycles. Copenhagen, as the capital
of Denmark, is a model area for bicycle advocacy. About one-third of
commuters in Copenhagen travel by bicycle, including government offi-
cials, business tycoons, and celebrities. Second, the Copenhagen govern-
ment has vigorously promoted bicycle traffic for a long time, increasing
the bicycle lane infrastructure, and building a huge bicycle lane system
with a total length of 350 km. In line with the urban structure of “Finger
Planning,” the regional bicycle lane system in Copenhagen has been
formed in this similar shape. The Copenhagen government has constantly
set new goals for promoting bicycle transportation. The goal for 2015 was
that the modal share of bicycle would achieve 50% for working commuters
and students [7].
To aggressively promote bicycle traffic, the Copenhagen government and
relevant agencies have taken the following effective measures.
1.6.1 Construction of green corridors for bicycles

There are 40 km of bicycle green corridors in Copenhagen [8], which are
completely separated from motor lanes, as shown in Fig. 1.4. When there is
a bus stop in front of the road, the bicycle green passage is designed to turn
naturally to the right, then around the back of the bus stop, finally arriving
back to the left direction parallel to the motor vehicle lane after the bus stop,
as shown in Fig. 1.5. This alignment design enables bicycles on the green
FIGURE 1.4 Target and right-turn signs on the bicycle green passage.
FIGURE 1.5 Alignment design of the green passage around bus stops.
passage not only to avoid affecting buses stopping and passengers getting
on/off, but also to maintain the continuity, rapidity, and safety of bicycle
traffic.
1.6.2 “Lifted” bicycle lanes

The construction level of Copenhagen’s bicycle lanes is high and the mainte-
nance system has been perfected and is well developed. As shown in
Fig. 1.6, the pavement of bicycle lanes is lifted to 7 12 cm higher than that
of vehicle travel lanes. The separation zone between the bicycle lane and
vehicle lane is built with a curbstone, and there is an independent drainage
system, which helps with the maintenance of bicycle lanes. The speed of
bicycles on special roads can be comparable to that of cars. Pedestrians or
other vehicles are not allowed to pass or stop on bicycle lanes, whose traffic
priority is the same as that of vehicle lanes.
1.6.3 Dedicated signal lights and special waiting areas for bicycles
In Copenhagen, bicycles have the highest travel priority. Special waiting
areas are set for bicycles at intersections. As shown in Fig. 1.7, pedals are
also set up in some places to facilitate cyclists resting. In terms of signal
configuration, longer green time is designed for bicycles: not only special
signal lights are set for bicycles, but also bicycle “green wave” signal link-
age control is adopted for roads with higher bicycle traffic. The roadway net-
work makes bicycle traffic faster and more convenient.
FIGURE 1.6 Cyclists on bicycle lanes.

FIGURE 1.7 Cyclists waiting for signals at intersections.
FIGURE 1.8 Bicycle parking lot near a residential area.
1.6.4 Construction of bicycle parking spaces

In response to the growing demand for bicycle parking, the Copenhagen gov-
ernment has adopted a gradual increase method in the construction of park-
ing facilities. For residential and office areas where the contradiction
between supply and demand is prominent, owners are allowed and encour-
aged to reform their vehicle parking spaces into bicycle parking spaces, as
shown in Fig. 1.8. For general streets, bicycle parking facilities are designed
to be added to the corners of sidewalks. For commercial streets, where land
is scarce and expensive, street-facing shopkeepers are allowed to use the
remaining space of the sidewalk to build bicycle racks.
Random documents with unrelated
content Scribd suggests to you:
Närmare dörren till det rum, hvarifrån han kom, sutto konstnärer
af begge könen framför hvar sin målareställning sysselsatte med att
kopiera.
Den första: det berömda landskapet i Watelet. Armands öga
dröjde med välbehag vid den lilla gångstigen, som slingrar sig längst
bakom förgrundens trädstammar och ofvanom den vilda
skogsströmmens gröna vågor, som bryta sig mot pålarne, hvarpå
den lilla bron står, under det han afundades vandraren på stigen
hans lycka att så der fri från stadslifvets buller och qvalm kunna
njuta af naturen i dess fullaste fägring och rikaste vexling af vatten,
jord och luft, hvilka synas täffa med hvarandra i lif och skönhet.
Den andra: den prisade interiören af klosterkyrkan San-Benedetto
af Granet, med munken och hans bedjande disciplar i den mörka
förgrunden samt längst bort i det af solen upplysta hvalfvet den
bedjande qvinnan, hvars ansigte synes förklaradt på samma gång af
solens strålar och andaktens heliga låga, detta mästerstycke i
perspektiv målning, som Armand ännu icke funnit öfverträffadt af
något i samma slag.
Den tredje: Aftonen af Gleure, klar, mjuk och genomskinlig som
om man såge den genom drömmens eller diktens rosenslöja.
Den fjerde: Morgonbönen af Dubufe. En moder lär sitt barn att
bedja, under det att fadern står bakom, bevitnande sina tvänne
älsklingars andakt.
Barnet hopknäpper sina små skära fingrar och blickar mot
himmelen såsom modern bedt det göra.
Men hur blir hon icke belönad för den undervisning hon gifvit sitt
barn!
Det tycktes Armand som om hela himmelen hade stigit med i
barnets ansigte med en stjerna för hvardera af dess ögon och den
eviga morgonens glöd för dess mun.
Modern synes betagen af de saliges förtjusning.
Fadern, som icke ser barnets ansigte, njuter af den hänryckning
som strålar i makans.
Detta stycke är ett af dem, som fotografiskt troget fästa sig i vårt
minne, icke blott för det att de äro alster af en fullbildad
konstnärshand, utan äfven derför att de anslå strängar i vår själ,
som aldrig bort tystna.
Der hafva vi ju också en madonna med sitt barn, tänkte Armand,
ehuru utan dessa ljusringar öfver hjessan eller denna idealiska
skönhet, som utmärka Rafaels och Murillos.
Men så har också Dubufe endast vågat teckna en hvardags-scen i
en fattig arbetares boning. I stället för att, såsom nämnde mästare,
låta sin madonna med hennes barn uppstiga till himmelen, redan
förklarade af den glans, som är det eviga lifvets, låter han himmelen,
åkallad i bönen, stiga ned i det jordiska tjället för att välsigna och
uppmuntra oskulden och dygden.
Denna grupp, änskönt blott med jorden till fotapall, rörer oss arme
syndare lika djupt som den gloria och det ideal, hvilka stråla bland
molnen, omgifna af serafer och keruber!
Armand, efter att en stund hafva dröjt framför nämnde konstverk,
gick längre fram i galleriet och hade hunnit ungefär slutet deraf, då
han stannade vid åsynen af en femte artist, som likaledes var
upptagen med att kopiera. Denna artist, ett fruntimmer, var klädd i
enkel svart sidenklädning och utan annan prydnad på hufvudet än
det rika kastaniebruna håret, uppflätadt i en tät, men låg korg i
nacken. Hon var införlifvad med sitt arbete, vexlande sina blickar
emellan en tafla på väggen och den duk hon hade uppspänd framför
sig.
Konstnärinnans ansigte, ehuru något blekt, var dock både ungt
och skönt samt glänsande dessutom af den ingifvelse, som ett
innerligare närmande till konsten alltid väcker.
Armand betraktade detta ansigte med samma andakt, som den
rättrogne katoliken beskådar Marie-bilden i högkoret af en kyrka.
Så hade han stått några minuter, då konstnärinnan ändtligen kom
att nytta sina blickar åt det ställe, der han stod.
En stråle af omisskännelig glädje lyste i hennes ögon, när hon
varseblef och igenkände den unge mannen.
Armand, efter en vördnadsfull bugning, tog några steg framåt och
befann sig invid den målarställning, framför hvilken hon satt.
“Välkommen, monsieur Armand!“ helsade hon, i det hon vred
målarställningen något åt motsatt sida, förmodligen för att dölja sitt
arbete för nyfikna blickar.
“Ni har behagat kalla mig“, yttrade Armand.
“Collette, min kammarjungfru, berättade mig att hon råkat er; och
som jag länge önskat se er ...“
“Ni har då verkligen önskat se mig?“ afbröt Armand, utan att
kunna qväfva den glädje, som denna hennes försäkran gjorde
honom.
“Ja ... Ni vet att vi icke träffats sedan i slutet af förlidet år, den der
dagen då ni besökte mig.“
“Ja, madame ... Dagen derefter infann jag mig utanför er onkels
hus, såsom ni befalt ... Men ni hade förmodligen glömt bort att ni
bedt mig komma.“
“Nej, jag hade icke glömt det ... men ...“
Hertiginnan tystnade liksom hade ett obehagligt minne bundit
hennes tunga.
“Ni hade icke glömt det“, upprepade Armand; “dock, hvad betyder
det väl om ni glömmer eller minnes en så obetydlig person som jag!“
“Det ligger någon bitterhet i edra ord, monsieur ... Men ni har skäl
dertill ... jag har varit otacksam och orättvis emot er ... Jag förtjenar
då all förebråelse, lika mycket från er sida som min egen.“
“O min Gud!“ yttrade Armand ifrigt; “det har aldrig kunnat vara
min mening att förebrå er något och än mindre vara bitter mot er,
madame ... Skulle jag ånyo hafva gjort något, som sårar er, ber jag
er förlåta det, ty jag är en olycklig, som ibland icke vet hvad han
säger eller gör.“
Armands ifver härledde sig från minnet af den der stunden, då
han så obetänksamt hade tryckt Adelaïdes hand till sitt bröst och
sina läppar. Han ansåg kanske det rätta ögonblicket vara inne för att
urskulda denna handling.
“Men“, tillade han, inseende att urskuldandet knappast var bättre
än sjelfva felet och derför görande våld på sig för att undgå den
troll-ring, som ånyo började sluta sig omkring hans förnuft, “men
efter som ni haft den godheten att vilja se mig, vågar jag be er om
en nåd?“
“Tala“ sade Adelaïde icke utan en viss skygghet för denna
häftighet.
“Men ifall jag vågade framställa några frågor, kunde jag hoppas att
ni uppriktigt besvarar dem?“
“Jag skall uppriktigt besvara era frågor“, svarade hon.
Armand blickade åt begge sidorna af galleriet.
De öfrige deruti kopierande konstnärerne hade, såsom nyss
nämndes, sin plats närmare dörren och voro följaktligen på för långt
afstånd för att kunna höra hans samtal med hertiginnan, och
dessutom syntes de för mycket upptagna af sina arbeten för att
hafva någon uppmärksamhet öfrig för det, som föregick utom deras
krets.
“Ni minnes säkert att jag lemnade i era händer en biljett, när jag
sist hade äran tala med er“, började Armand.
“Ja, monsieur“, svarade hertiginnan.
“Sedan ni emottagit och läst den, var ni öfvertygad om att
hertigen skrifvit den.“
“Ja, då var jag öfvertygad derom.“
“Men följande dagen, som var er brölloppsdag, hade ni en annan
tanke om biljetten?“
“Ja“, svarade hertiginnan med svag röst, liksom hade det kostat
henne möda att medgifva detta.
“Ni trodde den vara ett förfalskadt dokument?“
Hertiginnan nedslog förlägen sina ögon.
“Men hvem ansåg ni hafva ... O min Gud! jag tröttar er med mina
frågor, jag plågar er kanske?“
“Nej, nej! ... fortfar, monsieur!“
“Hvem ansåg ni hafva förfalskat denna biljett?“
Hertiginnan, synbart upprörd, dröjde med svaret.
“O! jag har två historier om den saken“, återtog Armand, “och jag
famlar i mörkret emellan dem begge ... Var det ... måtte ni blott icke
förlora tålamodet! ... Var det en man eller en qvinna som ni
misstänkte för förfalskningen? ... Var det, för att tala tydligare,
markisinnan d’Estelles kammarjungfru, som ni ansåg för skyldig till
detta brott?“
“Markisinnan d’Estelles kammarjungfru?“ upprepade hertiginnan
något förvånad.
“O, min Gud! det var då mig ni misstänkte!“ ropade Armand både
med harm och smärta; “det var då den första af de begge
historierna man framburit till er ... det är markisinnans
kammarjungfru som sagt er, att jag förfalskat hertigens stil och
skrifvit biljetten ... Ah, nu är allt klart för mig ... Nu ser jag ända till
djupet af denna svarta intrig.“
“Men hur vet ni då“, yttrade hertiginnan; “hur känner ni att ...“
“Jag kände denna nedriga plan, innan den sattes i verket“, inföll
Armand.
“Ni kände den, säger ni?“
“Ja, eftersom jag före er hörde den ur kammarjungfruns egen
mun ... Dock, hur kunde jag väl tro på framgången af denna
djefvulska plan!“
“Men i hvad förhållande stod ni då till markisinnan och hennes
kammarjungfru?“ frågade hertiginnan.
“Jag skyndar att förklara allt“, svarade Armand, och afgaf derefter
en med exemplarisk samvetsgrannhet gjord förklaring öfver sitt
förhållande till dessa begge qvinnor, ända ifrån hans första
sammanträffande med dem i Jardin des Plantes, tilldess han, med
tillhjelp af den olycklige portvaktarens rygg, lyckades undkomma det
försåt, som för honom var utlagdt på rue de l’Université utanför
markisinnans hotell.
Armand dolde ingenting, ty mycket kan man säga inför en fru,
som man för allt i verlden icke skulle säga inför en flicka.
“Hvarje ord af hvad jag nu berättat är sanning“, sade Armand,
sedan han slutat sin förklaring; “och hvad ni än må tänka om mig,
skall ni åtminstone icke anse mig för en förbrytare ... O, min Gud, att
ni kunde tro mig om ett brott!“
Hertiginnan hade med blandade känslor af deltagande och fasa
lyssnat till Armands berättelse.
“Jag visste ej hvad jag skulle tänka“, svarade hon, “eller, rättare
sagdt, jag saknade all förmåga att tänka denna olyckliga dag,
hvilken ännu föresväfvar mig som en ryslig dröm ... Men jag minnes
att min olycksaliga villfarelse styrktes af den underliga förklaring ni
gifvit mig öfver er åtkomst af biljetten.“
“Ack! jag kunde ju icke, som en man af heder, förråda en qvinnas
svaghet“, yttrade Armand.
“Jag förstår det nu“, sade hertiginnan; “men emellertid gjorde
denna omständighet, i förening med ... med ert eget besynnerliga
uppförande vid ...“
Hertiginnan fullföljde ej meningen.
“O, min Gud! jag vet hvad ni vill säga!“ inföll Armand bleknande,
ty ett nytt ljus hade uppgått för hans ögon och han ryste för dess
sken.
Läsaren erinrar sig kanske, att den historia, Denise, markisinnans
kammarjungfru, hade sig uppdraget att meddela bankirens
brorsdotter, gick väsendtligast derpå ut, att Armand, i sin blinda och
våldsamma passion för mademoiselle Adelaïde, skulle sjelf hafva
skrifvit ifrågavarande biljett, i afsigt att derigenom hindra hertigens
och Adelaïdes giftermål.
Denna historia hade hitintills förefallit Armand för enfaldig att
kunna tros. Nu hade den likväl blifvit trodd; men hvad hade
förnämligast bidragit till denna omständighet? hvad annat än
Armands eget beteende vid afskedet från Adelaïde? hvad annat än
denna fördömda handkyssning, som han ögonblickligen ångrat?
Hvarför skulle icke Adelaïde tro på denna blinda, våldsamma
passion, som man förespeglade henne, när hon så nyss förut rönt
det ovedersägligaste bevis derpå?
Dessa voro de frågor, Armand i denna stund gjorde sig sjelf och
dem han till sin stora förtviflan måste jakande besvara.
“Ve mig!“ sade han sorgset. “Att en gång ha felat mot den
vördnad, man är skyldig er, är redan ett brott, och hvarför skulle ni
icke tro mig om det ena brottet så väl som om det andra! ... Jag har
således befrämjat den svartaste af intriger, jag har bidragit till dens
olycka, som jag skulle velat dö för tusen gånger!“
“Ni bör icke anklaga er för min olycka“, svarade hertiginnan, “ty
hvarför skulle jag misstro er, den ende, som visat mig deltagande
och tillgifvenhet? Fanns väl dertill något förnuftigt skäl? ... Men
sådan är vår lott, denna lott, som likväl så mycket beprisas och
afundas ... Omgifna endast af kalla egoister, af fränder utan skydd,
af vänner utan vänskap, antaga vi småningom deras karakter och
skaplynne ... Med dem börja vi snart att blindt misstro det goda och
lika blindt tro på det onda samt göra våra beräkningar derefter ...
Misstro och beräkning, se der allt hvad vi lära oss, se der de grunder,
hvarpå vi bygga vårt lif, skimrande på ytan, men tomt och öde på
djupet.“
“Och falla en gång fjällen från våra ögon, så är det vanligen för
sent“, återtog hon efter en stunds uppehåll. “När jag efter
ceremoniens slut i Madeleine-kyrkan mötte er blick och såg det
varningens tecken ni gaf mig, då tänkte jag: denna blick kan ej
bedraga, denna hand ej förfalska ... Jag fann att jag, som dömt er
ohörd, sjelf blifvit dömd, men utan hopp att någonsin få min dom
återkallad ... Mitt samtal med hertigen efter återkomsten från kyrkan
stärkte mig ytterligare i denna hemska öfvertygelse ... Med en af
ängslan blandad undergifvenhet biföll han min begäran att
uteslutande få lefva för mig sjelf och att ostördt egna mig åt den
konst, som jag från min barndom älskat och i hvilken jag borde finna
någon ersättning för ett glädjetomt lif ... Jag har funnit den, och jag
tackar himlen som gaf mig sinne för det skönas uppenbarelser på
jorden ... Denna tacksamhet är så stor att jag glömt klaga öfver
bristen på den talang och det snille, som föreviga konstnärns verk
och bära hans namn genom de aflägsnaste tider.“
Hertiginnan tystnade.
Armand stod framför henne med hopknäppta händer, icke
vågande afbryta denna tystnad.
Det är öfverflödigt att mäta höjden af det deltagande eller djupet
af den smärta, hvarmed han lyssnat till denna lidande, och likväl så
undergifna, qvinnas ord.
Mångdubblad kände han i sitt bröst hennes sorg, utan att finna en
enda gnista af den tröst, som tycktes lugna henne.
Han fortfor att anklaga sig sjelf såsom den der medverkat till
hennes olycka och han svor i sitt hjerta en helig ed att egna hela sitt
lif åt hennes tjenst och att bjuda sitt bröst åt den första fara, som
kunde hota hennes lugn, drömmande med vällust om det ögonblick,
då han med sitt blod finge försona det fel, hvartill han ansåg sig vara
skyldig.
“Emellertid var jag mycket orolig för det jag ej på dessa månader
hörde något af er“, började ånyo hertiginnan; “jag ville se er, ville
tala med er, ville visa att jag icke längre var otacksam och orättvis
mot er ... Jag tänkte äfven be er att i den djupaste hemlighet
begrafva denna olyckliga historia, ty jag ville icke med en ny skandal
öka de många, som under loppet af en så kort tid i folkets ögon
nedsatt det stånd, hvartill jag nu olyckligtvis hörer ... Den arma
menskligheten vinner icke alltid på att den stränga rättvisan
tillfredsställes ... Ett brott kan straffas, men hvem förminskar det
intryck af afsky, som det gör på de goda? och hvem förtager verkan
af dess dåliga föresyn för de onda? I denna sak är det blott jag som
lider, och jag lemnar både den och mig sjelf i Guds händer.“
“Jag har nu fått råka er“, fortfor hon, “och detta möte har beredt
mig mycken glädje ... Ni skall icke mera anse mig för orättvis och
otacksam ... otacksam! ... Ah! ni skall aldrig tillåta mig att vara
tacksam, ni skall aldrig unna mig denna glädje ... Med ert goda
hjerta och klara förstånd vill ni dock ej fatta att afbördandet af en
skuld är en af menniskans ljufvaste fröjder.“
“Jo“, svarade Armand med vek röst; “men det är också en fröjd
att oegennyttigt tjena oskulden och dygden.“
“Det återstår mig då endast att nämna ert namn i mina böner“,
svarade hertiginnan, i det hon, betäckande sina ögon med venstra
handen, räckte sin högra åt den unge mannen.
Armand böjde sitt ansigte öfver denna fina hand, utan att våga
nalkas den hvarken med sin mun eller sina händer.
Hastigt drog hertiginnan sin hand tillbaka och tryckte den hårdt
mot ett bröst, som våldsamt rörde sig under det tunna elastiska
sidentyget.
En brännande tår hade droppat ned på denna hand från Armands
öga.
Nionde kapitlet.
Riddaren Roderik, skön Angelica och vidundret.
En längre paus hade följt på scenen emellan hertiginnan och

arbetaren.
Den förra bibehöll ännu sin plats på stolen bredvid
målarställningen, mot hvilken hon stödde sin arm, under det att
hennes hufvud hvilade mot handen.
Den sednare hade vördnadsfullt dragit sig åt sidan, riktande sina
blickar mot ett sjöstycke med månsken af Tanneur.
I början såg han ej mycket af hvad han hade framför sig.
Slutligen föreföll det honom som om den mörka förgrunden af
hafvet mycket öfverensstämde med hans eget lif, för hvilket han
önskade sig några strålar af det ljus, som från bakgrunden mellan
nattliga skyar spred sig öfver hafvet, bildande deruppå ett sken, så
förtrollande och förföriskt att han skulle velat skumma det upp med
handen, äfven med fara att förgås i djupet derunder.
Han betraktade den stolta tremastaren, som hvilade vid sitt ankar.
Hvila utan hamn är en bedräglig hvila, tänkte Armand, ty samma
hafs-nymfer, som nu med sina silfverslöjor så leende kringdansa den
höga bogen, skola kanske nästföljande stund bita deruti med
klipphårda tänder och dela sitt byte på korallernas bädd.
Dock, hvilan blir ju i alla fall densamma, tillade han, antingen man
förut vaggat på den lugnaste yta eller brottats med den vildaste
storm.
Det är en tröst att minnas denna sanning. Menniskan skulle
mindre afundas den lycklige och i sin olycka mindre beklaga sig sjelf,
i fall hon oftare erinrade sig den.
“Ni älskar målarkonsten?“ frågade helt nära Armand en röst, för
hvars troll-ljud skepp, haf och måne ögonblickligen försvunno som
skuggan för middagssolen.
Han vände sig åt sidan hvarifrån ljudet kom och fann hertiginnan
stående på ett par alnars afstånd från honom.
Hennes bröst häfde sig ej mera, och hennes blick syntes lugn.
På hennes panna, nyss inkräktad af den veka qvinliga känslan,
tronade nu den qvinliga värdigheten i dess fulla majestät, utan att
man kunde upptäcka spåren af de strider, som denna regements-
förändring kanske kostat.
Armand, som mera lyssnat till ljudet än till frågan, kom sig icke
före att svara.
“Kanske ni sjelf öfvar den sköna konsten?“ fortfor hertiginnan utan
att vänta på svaret.
“Den sköna konsten!“ upprepade Armand, som icke hade så lätt
för att komma ur det yrvakna tillståndet. “Nej, nej!“ tillade han likväl
genast; “jag har visserligen lärt mig rita något och drifva bilder i
silfver och guld ... Men jag vet ej om jag derför vågar säga att jag
öfvar en skön konst.“
“Hvarför skulle ni icke våga det? ... försvarar icke Benvenuto
Cellini sin lager likaså väl som en Rafael, en Correggio? ... Har ni förr
besökt Luxembourgs galleri?“
“För några år sedan var jag uppe här, men tyvärr helt flyktigt ... I
Louvern har jag dock varit ofta.“
“Luxembourg innesluter, som ni kanske redan vet, till det mesta
endast inhemska lefvande konstnärers arbeten, men de förtjena nog
uppmärksamhet de också ... Hvad säger ni till exempel om den tafla
jag söker kopiera?“
Armand närmade sig den tafla hertiginnan utvisade. Den var af
Delaroche, föreställande konung Edvards söner i Towerns fängelse.
“Detta stycke väcker icke genast uppmärksamheten“, anmärkte
hertiginnan; “men ju mera man betraktar det, desto klarare framstå
figurer och karakterer! ... Se dessa arma barn, desse olycklige
furstar, af hvilka den äldre hvilar sitt ljuslockiga hufvud mot den
yngres skuldra, under det han skådar ned på bibeln, som ligger
uppslagen för dem begge ... Hur rörande ända till tårar är ej
oskuldens lidande tecknadt i dessa bleka fina anletsdrag, men på
samma gång huru strålar ej denna blick, som hvilar på den heliga
boken, af oskuldens tillförsigt, mod och hopp! ... Den yngre brodern
blickar ängsligt åt dörren, hvarvid den lilla hunden, prinsarnes ende
vän, står på vakt ... Hundens ställning tyckes röja att han redan
vädrar de ankommande mördarne ... Arma djur! du kan varna dina
vänner, men icke rädda dem ... Ännu några minuter, och du står
tjutande vid deras blodiga lik.“
“Hvem mördade dem?“ frågade Armand.
“Deras egen farbror, konung Richard III af England“, svarade
hertiginnan.
“O! de konungarne! de konungarne!“ mumlade Armand mellan
tänderna.
“Ni anser endast konungar kunna begå rysliga brott“, anmärkte
hertiginnan; “jag vill då visa er taflan som hänger der på väggen ...
Kom!“
Armand följde hertiginnan till en stor tafla af Court med figurer i
vanlig kroppsstorlek.
“Scenen är i det gamla Rom“, förklarade hertiginnan; “ni ser högt
på tribunen der det blodiga liket af en man ... det är Julius Cæsars.“
“Julius Cæsar, det gamla Galliens eröfrare och förtryckare!“ yttrade
Armand.
“Ja, och äfven af sitt eget fäderneslands frihet ... Mannen, som
står framför liket på samma tribun, är Marcus Antonius, tyrannens
vän ... Antonius visar för folket den mördades genomstungna toga
och uppmanar till hämnd mot hans mördare ... Betrakta dessa
mästerligt utförda kraftgestalter af folket ... Några kyssa den
mördades händer, medan andra upptaga stenar från gatan för att
ögonblickligen utkräfva den hämnd, hvartill de uppmanas.“
“Hvad!“ yttrade Armand, “de vilja hämnas dens död, som förtryckt
deras fädernesland!“
“Det bevisar blott att afskyn för brottet är mäktigare än känslan af
friheten ... Betrakta dessa tvänne figurer, som stå bredvid hvarandra
i förgrunden nedanför tribunen: det är Brutus och Cassius, Roms
störste patrioter, snart sagdt de ende qvarlefvorna af den gamla
mäktiga republiken ... Brutus hvilar sin ena hand mot svärdfästet,
under det han med den andra tillbakahåller Cassius, som redan
dragit svärdet ... Brutus är typen af republiken; men hvad tycker ni
om hans ansigte?“
“Det är ett ansigte, som mästerligt uttrycker både kraft och
förstånd; men ...“
“Men?“
“Likväl är det något i detta ansigte som icke behagar mig“,
svarade Armand.
“Och hvad är det?“
“Jag kan icke säga hvad det egentligen är; men det ligger deruti
något dystert, något hemskt.“
“Det kunde möjligtvis vara sorgen öfver blindheten hos detta folk,
som, i stället för att jubla öfver sin förtryckares död, vill hämnas
den“, yttrade hertiginnan med en forskande blick på Armand.
“Nej, jag kan icke tro det, ty detta vore en sorg med högburen
panna och öppna ögon, som konstnären nog skulle förstått återgifva,
i fall han velat framställa den ... Brutus deremot har en nedböjd
panna och skygg blick ... öfver hans anlete hvilar ett moln, genom
hvilket jag lika fåfängt söker glädjen öfver den återvunna friheten
som sorgen öfver folkets blindhet.“
“Känner ni i hvad förhållande Brutus stod till Cæsar?“
“Nej“, svarade Armand, förlägen öfver sin okunnighet i romerska
historien.
“Då röjer ert omdöme lika mycket er egen skarpsinnighet som det
hedrar konstnärns snille ... Brutus stod i spetsen för Cæsars
mördare, och likväl var Cæsar hans välgörare, ja, man påstår äfven
hans far ... Det var till honom som Cæsar, under det han kämpade
mot mördarne, ropade: “Äfven du, min son Brutus!“ hvarefter han,
oförmögen att längre försvara sig, bjöd sitt bröst åt mördarnes
dolkar ... Ja, det är mordets demon som ännu rufvar öfver Bruti själ,
det är det tryckande medvetandet af ett brott som böjer hans
panna, den stormande sjelfförebråelsen för en gräslig otacksamhet
som släcker elden i hans blick ... Emellertid finner ni att äfven
republikaner kunna begå rysliga brott.“
“Jag såg icke Richard den tredje på Delaroche’s tafla“, svarade
Armand.
“Hvad menar ni med det?“ frågade hertiginnan, förvånad öfver
detta svar.
“Jo, jag ville se om också han ångrar sitt brott, om också han
böjer sin panna och nedslår sina ögon.“
Hertiginnan betraktade den unge mannen med en blick som röjde
att hon förstod hans mening.
“Men der ser jag ansigtet på en mörderska och hvaråt konstnären
sökt gifva oskuldens lugn och martyrens strålglans“, sade Armand
med blicken på en annan tafla i närheten.
“Ah, ni menar den yngre Scheffer’s bekanta tafla, ni menar
Charlotte Corday“, yttrade hertiginnan, närmande sig ifrågavarande
stycke; “men, monsieur, ni kallar Charlotte Corday en mörderska!“
“Ja, madame!“
“Hvad kallar ni då Marat?“
“Ett vilddjur i grymhet, utan tvifvel“, svarade Armand; “men Marat
förtryckte hvarken främmande folk eller bedrog sitt eget, såsom
Cæsar gjorde ... Efter hans död fann man i hans gömmor en
assignation på hundra sous, som utgjorde hela hans förmögenhet
och hvilket torde bevisa att han åtminstone ej riktade sig med
statens medel, såsom nutidens statsmän göra.“
“Charlotte Corday trodde dock att hon offrade sig för
menskligheten, när hon befriade verlden från detta vilddjur“, sade
hertiginnan.
“Brutus trodde att han räddade friheten, när han mördade Cæsar
... Men om jag också kan fatta att den ena menniskan, hänförd af
någon idé, sann eller falsk, mördar den andra, kan jag dock icke
fatta, huru hon, efter mordet och vid åsynen af det blod hon gjutit,
kan triumfera i detta storartade lugn, hvarmed Scheffer sökt
försköna mörderskans anletsdrag ... Jag säger med flit: sökt, ty han
har, enligt min enfaldiga tanke, icke lyckats. Charlotte Cordays
ansigte der uttrycker vida mera medvetslöshetens kalla prägel, än
martyrens varma, himmelska lugn ... Af alla figurerna på denna tafla,
är hufvudfiguren minst lyckad, och hvarför? Jo, såsom jag förstår det
åtminstone, har konstnären, för att smeka det parti, till hvilket hon
hörde, utmanat till strid det ädlaste hos menniskan, som är hennes
samvete ... Hon har dukat under i striden, och detta med rätta ...
Kristus och helgonen hafva lärt oss, huru man kan offra sig för
menskligheten, utan att söla sina händer i blod, utan att följas till
grafven af mördades skuggor.“
Hertiginnans blick hvilade länge med ett uttryck af innerlig
tillfredsställelse vid Armands ansigte, ännu skönare genom den
ingifvelse, hvaraf det genomglödgades.
“Då tycker ni visst icke om Judith af Horace Vernet?“ frågade hon.
“Jag minnes ej om jag förut sett detta stycke.“
“Om det roar er, skola vi taga det i ögonsigte.“
Armand följde sin sköna ledsagarinna, som sväfvade framför
honom lätt och gladt, liksom hade hon glömt att det fanns någon
annan verld än Luxembourgs galleri.
“Detta stycke“, sade hertiginnan, stannande i förbigående framför
en annan tafla, “är också af Delaroche ... Det är den döende
drottning Elisabeth af England ... Herskarinnan öfver ett af de
mäktigaste riken har endast golfvet till bädd och hon svälter sig till
döds i förtviflan öfver grefve Essex’s död, den hon sjelf låtit afrätta
... Ämnet är nog värdigt mästarens pensel, men icke just så
mästerligt utfördt ... Se hur stela alla de der knäböjande figurerna
äro och hvilken gul färgton hvilar öfver det hela ... Det är sannt, att
det är en dödsstund som framställes, men denna gäller ju endast
den arma drottningen; men hvarför gifva hofmännen och damerna
nästan samma döende ansigten? ... Hoffolk brukar väl icke sörja så
förtvifladt heller ... Delaroche har likväl målat många vackra taflor
och anses med skäl för en bland cheferne för den nya franska skolan
... Men denna tafla rättfärdigar en anmärkning, som man ofta gjort
emot honom, nämligen att han är för klassisk för romantikerne och
för romantisk för klassikerne.“
“Här bredvid ha vi ett stycke af Scheffer den äldre, som jag
mycket tycker om“, fortfor konstnärinnan; “det är den tappre grefve
Eberhard af Würtemberg, som, midt under hans soldaters jubel öfver
den seger han vunnit, inneslutit sig i sitt tält och gråter vid liket af
sin i striden fallne son ... Se detta stränga, grofva och väderbitna
krigaransigte, hvaröfver tårarne glittra som daggperlor på den hårda
stenen ... Ju längre man betraktar det, desto mera tycker man det
sträfva, ojemna och hårda upplösa sig och försvinna ... det är som
om små blad och blommor växte upp ur spåret af hvarje daggdroppe
... det är som om en mjuk och skiftande mossa småningom utbredde
sig öfver den gråa stenen, och liksom mossan är ett verk af jordens
fuktighet och solens värme, så är också det mjuka och förskönande
uttrycket i detta ansigte ett verk af sorgens tårar och det ljus af
hopp som strålar från andra sidan grafven ... Hur orätt då att säga
att endast glädjen förskönar!“
Med ifvern hos en värdinna, som längtar att bjuda sin gäst på det
bästa hon har, förde konstnärinnan Armand fram till den mycket och
med skäl beprisade Judith af Horace Vernet.
“Vi skola icke tvista om ämnet för denna målning“, började hon
ånyo, “ty jag medgifver gerna det föga hjeltemodiga uti att döda
den, som man nyss med sina smekningar insöft ... Men hvad säger
ni om utförandet, om uttrycket i Judiths ansigte?“
“Det förefaller mig som upplystes tältet af en tigrinnas ögon“,
svarade Armand.
“En tigrinna, säger ni? O! en tigrinnas ögon uttrycka blott grymhet
och blodtörst, och hvad äro väl grymheten och blodtörsten emot
hatet? och hvem kan uttrycka hatet såsom menniskan och
isynnerhet — hvarför icke erkänna det! — såsom qvinnan? Man
kunde nästan förvåna sig öfver att Judith, innan hennes hand ännu
dragit svärdet, icke redan dödat Assyriern med sina blickar ... Hon
vill hämnas icke blott sitt fäderneslands nederlag, utan äfven sin
egen förnedring, och deraf låter sig också förklaras den sublima
glans, som konstnären så mästerligt förstått att förena med hatets
vilda brand ... Denna tafla är otvifvelaktigt det bästa som flutit ur
Horace Vernets pensel.“
“Ni vet förmodligen att Horace Vernet bland franska målare har
det största namnet“, fortfor konstnärinnan, “och man kan nog förstå
den beundran och hänförelse alla egna honom, om man också icke
sjelf helt och hållet kan dela dem. Han har den sällsynta förtjensten
att vara af sin tid och att för sin konst kunna begagna sig af
moderna elementer. Derför är ingen så lätt att fatta som han. Ni har
sett hans många batalj-stycken i Versailles. I dessa har man nästan
hela historien af våra Afrikanska krig, om ej just ett epos, så
åtminstone bulletiner. Hans minne är rikt, öfvadt och snabbt som en
improvisatörs. Han minnes allt hvad han sett, och han har sett allt.
Han skulle ur minnet kunna uppläsa alla verserna ur Koran på
Arabernas sablar och uppräkna alla broderierna på Kabylernes
jackor. Allt målar han hastigt och utan att taga något tillbaka samt
med en obestridlig originalitet. Man skulle kunna säga att han mera
skrifver än målar. Med samma hastighet och förkärlek beskrifver han
naturen, såväl i dess förstörelse som i dess prakt, ty han förstår ej
eller har ej tid att idealisera. Också har han ingenting gemensamt
med antiken. Hvarken Phidias eller Raphael hafva funnits för
honom.“
“För hvarje gång jag återser denna tafla“, återtog hertiginnan,
“kommer jag ihåg en annan målning som jag såg i fjol sommar, när
jag med min onkel var i Florens ... det var den olycklige Allori’s tafla
öfver samma ämne ... Allori, ehuru mycket ung när han dog, var
dock en bland de förnämste af Italiens målare; Horace Vernet
kommer ej upp emot honom, om man också måste medge att den
förres Judith, framstäld före mordet, gör ett mindre hemskt intryck
på oss än den sednares, som, efter att hafva verkstält det, står
triumferande och håller vid håret Holofernes’ afhuggna hufvud ...
Den arme Allori!“ tillade hertiginnan med ett djupt vemod i rösten.
“Han var då mycket beklagansvärd, den unge målaren?“ frågade
Armand.
“Allori har i sin tafla öfver Judith och Holofernes tecknat sin egen
historia“, svarade hertiginnan.
“Sin egen historia?“
“Ja ... ansigtet på hans Judith är taget af den qvinna han älskade.“
“O min Gud! ... gifva en Judith sin älskarinnas ansigte!“ utbrast
Armand förvånad.
“Ni skall ej förvånas, när ni får höra efter hvilket hufvud
Holofernes’ är måladt.“
“Det är?“
“Efter Allori’s.“
“Allori’s!“
“Ja, efter konstnärens eget.“
“Och han sjelf hade målat det så.“
“Ja, hvem annars? ... de i döden förbleknade anletsdragen voro
den olycklige konstnärens egna.“
“Och Judith höll triumferande detta hufvud i sin hand?“
“Ja, och så har ännu ingen målat hämndens njutning och segerns
fröjd“, svarade konstnärinnan.
“Han mördad och hon triumferande!“ yttrade Armand; “det var då
en olycklig kärlek“, tillade han, qväfvande en suck.
“Allori älskade en Italiensk prinsessa“, upplyste hertiginnan.
“Men hon älskade naturligtvis icke honom“, trodde sig Armand
kunna upplysa.
“Hvarför skulle hon icke kunna älska honom?“ frågade hertiginnan.
“En prinsessa älska en målare“, stammade Armand, qväfvande en
andra suck, ty han tyckte att hans eget öde något liknade Allori’s.
“Ni menar att en förvärfvad lager icke uppväger en ärfd krona?“
“Åtminstone icke på den vågskål, som tillhör detta lif.“
“Visserligen, men hvad har det att göra med kärleken? ... Rangen
och ståndsskillnaden kunna visserligen hindra älskandes förening,
men icke döda den kärlek de hysa för hvarandra ... Men prinsessan
älskade icke Allori.“
“Och kunde detta bli ett skäl för målaren att framställa henne
såsom Judith med hans eget hufvud i handen?“
“Prinsessan mötte hans kärlek med förakt och hån ... Denna
grymhet fylde den arme konstnärens bröst med förtviflan och
förvirrade hans förstånd ... Det var i denna sinnesstämning han
målade ifrågavarande tafla, som också var hans sista arbete, ty en
månad efter dess fullbordan dog han på ett dårhus ... Nu förstår ni
hvad jag menade, när jag sade att taflan i Florens är Allori’s egen
historia.“
“En sorglig historia“, yttrade Armand, “och som bevisar att snille
och svaghet icke utesluta hvarandra.“
“Ni anser Allori för svag?“
“För en af de svagaste, madame!“ svarade Armand.
“Hvad skulle ni ha gjort i Allori’s ställe?“ frågade hertiginnan
småleende.
“Om jag icke kunnat dölja min kärlek inom mig sjelf, skulle jag,
från det ögonblick jag blifvit öfvertygad om att den icke delades af
henne åt hvilken jag egnat den, ha dragit mig tillbaka och aldrig
gifvit henne tillfälle att med förakt och hån bemöta den. På detta
sätt skulle det kanske lyckats öfvertyga mig om att sådana känslor
som föraktet och hånet icke voro möjliga hos den jag älskade ... Det
skulle hafva blifvit min tröst att kunna bibehålla hennes bild lika god
och ren som den var i det ögonblick jag öppnade mitt hjerta.“
“Men om ni icke kunnat öfvertyga er derom?“
“Så hade jag likväl icke gifvit hennes ansigte åt Judith, ty detta är,
enligt min tanke, en grym hämnd, och hämnden är oförenlig med
den sanna kärleken ... Icke heller hade jag fästat ett afhugget
hufvud med mina anletsdrag vid Judiths fingrar, ty detta är att låta
inför samtid och efterverld föraktet, hånet och grymheten triumfera
öfver den skönaste känsla, som himmelen gifvit jorden.“
“Ja, ni har rätt, tusen gånger rätt“, gillade hertiginnan, och den
blick, hon dervid skänkte den unge mannen, var mera än ett blott
gillande: den var ett återsken af hennes aktning för honom, kanske
äfven af en ännu varmare känsla. Hertiginnan blef ånyo tankfull och
begrundande. Hennes panna hvilade ånyo mot hennes hand, under
det att en lätt rodnad jagade öfver hennes kinder.
Armand, öfversäll både af hennes ord och blick, men för grannlaga
för att besvära henne med egna ord och blickar, tog några steg
framåt och stannade framför en annan tafla, utan att likväl egna den
någon synnerlig uppmärksamhet.
När ögat njuter af inre syner, hvad kan man väl se i den yttre
verlden?
Hertiginnan, icke länge förblifvande i sin tankfulla ställning,
närmade sig samma tafla.
“Ni betraktar en tafla af Ingres, också en af cheferne för den
franska skolan“, sade hon; “liksom koloristerne grupperat sig
omkring Delaroche, hafva tecknarne samlat sig omkring Ingres ...
Men det stycke vi nu se är det minst lyckade af denne målare och
kanske äfven af hela samlingen här i Luxembourg ... Man ser genast
att koloriten icke är Ingres starka sida: det är alldeles för grannt på
en så dyster grund.“
“Jag förstår icke ämnet“, yttrade Armand.
“Ämnet är taget ur ett poem af Ariosto“, förklarade hertiginnan;
“skön Angelica är fjättrad vid en klippa och ett hafsvidunder närmar
sig för att sluka henne, då i detsamma riddaren Roderik jagar fram
på en bevingad häst, stöter sin lans i vidundrets gap och befriar den
sköna ... Hvad är ert omdöme om denna tafla?“
“Jag tycker att det icke fordras mycket hjeltemod för att med
tillhjelp af en bevingad häst besegra hvilket vidunder som helst“,
svarade Armand; “riddaren borde haft, nog af sin lans och sitt svärd
... Såsom det nu är tillstäldt, är det ingen fara åtminstone för honom
sjelf, och utan en sådan fara kan väl icke gerna hans bragd få namn
af hjeltebragd.“
“Ni torde icke hafva så orätt ... Men hvad är det som först faller er
i ögonen, när ni ser på detta stycke?“
“Skulle ni kanske mena riddarens gyllene rustning?“ frågade
Armand efter en stunds närmare granskning.
“Ni har blick, monsieur Armand ... det är just rustningen jag
menar ... Angelica är onekligen mycket väl tecknad, der hon står vid
sin klippa; vidundret, som gapar emot lansspetsen, är så
fasaväckande som inbillningen kan göra det; det mörka hafvet och
de dystra klipporna i bakgrunden äro ganska naturliga; — men allt
detta förlorar sig i glansen af den präktiga rustningen, och det är
nästan som om hela scenen endast tillkommit för att visa den ...
Sjelfva den hotande lansen tyckes vara fäld mindre för att träffa en
fiende än för att uppfånga en solens stråle.“
“Ah, men hvad ser jag!“ fortfor hon, flyttande sina ögon från taflan
till Armands ansigte; “det var verkligen öfverraskande ... Monsieur
Armand, hvad tycker ni om riddarens ansigte?“
“Åjo“, svarade denne, närmande sina ögon till ifrågavarande ställe
af taflan; “det är vackert, men stelt; ungt, men kallt.“
“Så är också min tanke ... men vet ni hvad som öfverraskade
mig?“
“Nej, madame.“
“Jag tyckte att riddarens ansigte mycket liknade ert ... förstås
likväl att jag undantager det stela och kalla.“
Armand blef blodröd ända upp öfver öronen.
Hertiginnan syntes beundra den vackra färgen.
Beundrade hon den som konstnär eller som qvinna.
“Äfven ni har anlag för att bli en Roderik“, yttrade hertiginnan
leende, “ni har ju redan trotsat en siren och öfvervunnit Gud vet icke
huru många cykloper ... Men ni har handlat mera oegennyttigt än
Roderik, ty ni hade ingen Angelica, ni.“
“Ack, om det gälde er, jag skulle icke vänta på den bevingade
hästen!“ ropade Armand raskt och med strålande ögon, ty på
morgonrodnaden följer ju alltid solen.
“Jag tror det nog“, svarade hertiginnan hjertligt; “i ett fall
åtminstone liknar mitt öde Angelicas ... liksom hon är jag fjettrad vid
en klippa ... men“, tillade hon skämtande, “lyckligare än Angelica,
har jag ej något vidunder att befara.“
Armand såg i detsamma hertiginnan helsa på någon, som måste
finnas bakom honom, emedan hennes blickar riktades mot den sidan
af galleriet, åt hvilken han vände ryggen.
Han såg sig om och blef varse en elegant, djupt bugande kavaljer,
som stod på ett längre afstånd från dem.
“Förlåt, madame!“ yttrade Armand, i det han oroligt vände sig till
hertiginnan, “ni synes vara bekant med denne man.“
“Ja“, svarade hertiginnan, utan att dela den unge mannens oro.
“Baron S:t-Bris.“
“Ja, baron S:t-Bris.“
“Och han umgås hos er?“
“Icke just hos mig, utan hos hertigen, hvars dagliga gäst han är ...
Jag möter honom ofta på promenaderna, och nästan dagligen är
han uppe i Luxembourgs galleri.“
“O min Gud! han går ofta hit!“ sade Armand med verklig ångest.
“Men hvarför är ni så orolig?“
“Jag tror jag nyss nämnde att jag sett denne baron i markisinnan
d’Estelles sällskap.“
“Jag minns det ... men jag ser icke hvarför ...“
“Hertiginnans vagn stannade nyss utanför slottet“, afbröt baron
S:t-Bris, hvilken nu närmade sig de begge samtalande.
“Ah, då är det tid för mig att fara hem“, sade hertiginnan.
“Men, madame, jag anser mig böra förbereda er på att det är
mycket oroligt ute på gatorna“, yttrade baronen.
“Hur då?“
“Flere folkhopar äro i rörelse“, tillkännagaf baronen, “och min
kabriolett måste taga många omvägar för att komma hit.“
“Ni tror således att någon fara är å färde?“ frågade hertiginnan
något ängslig.
“Visst icke för oss“, svarade baronen; “men jag nämner det blott
på det hertiginnan ej måtte bli skrämd, i fall något oväsende skulle
uppstå under hemvägen.“
“Jag tackar er, monsieur!“
“Men om det skulle hända något“, inföll Armand, som icke kunde
bekämpa sin oro, “vore det kanske icke så ur vägen att jag ... Om
det icke ansåges för opassande, skulle jag gerna vilja följa
hertiginnans vagn för att ...“
“Jag ber tusen gånger om ursäkt, monsieur“, afbröt baronen;
“men ni uppskrämmer hertiginnan alltför mycket ... Jag tror att mitt
beskydd skall vara tillräckligt, i fall hertiginnan icke försmår det ...
För öfrigt har hertiginnan sin betjening, och der ser jag redan en af
betjenterne.“
En betjent i rikt livré inträdde i galleriet och nalkades det ställe,
der de stodo.
Hertiginnan, utan att afgöra den fråga som förehades emellan
hennes begge kavaljerer, skyndade till sin målareställning, dit
betjenten följde henne.
Baron S:t-Bris uppehöll sig icke heller länge hos Armand, utan
följde hertiginnan.
Armand, som deremot icke lemnat sin plats framför Ingres’ tafla,
såg hertiginnan gifva några befallningar åt sin betjent, hvarefter
denne tog ställningen med hvad dertill hörde och bar bort
alltsamman ur galleriet, förmodligen in i det rum, som enkom är
upplåtet för de kopierandes tillhörigheter.
Vidare såg han den artige baronen hjelpa hertiginnan på med
hennes sobelbrämade sammetspels och derefter bjuda henne sin
arm, den hon likväl icke emottog, till Armands stora tröst.
Slutligen såg han dem sätta sig i rörelse, för att lemna galleriet.
Hertiginnan, i det hon följd af sin kavaljer gick förbi vår hjelte,
besvarade hans något bedröfliga afskedshelsning med en hjertlig
och uppmuntrande blick.
Baronen helsade också mycket artigt, om ej just lika hjertligt och
uppmuntrande.
Armand såg dem försvinna, och som icke heller han hade något
skäl att dröja längre i Luxembourgs galleri, beslöt äfven han att
aflägsna sig.
Men innan han gick, kastade han ånyo en blick på Ingres’ tafla,
sägande för sig sjelf:
“Hvem vet ändå om icke vidundret finnes och om det icke är
närmare än man tror!“
Tionde kapitlet.
Hertigen och markisinnan.
Följande förmiddag, som var den 21 Februari, satt markisinnan

d’Estelle i sin boudoir, otåligt lyssnande till hvad hennes betjent, som
stod midt på golfvet, hade att berätta.
“Ni sade att hertigen ämnade åka ut“, frågade hon.
“Ja, madame ... just som jag kom, steg monseigneur upp i
vagnen.“
“Men han skulle likväl komma snart?“
“Ja, sedan han återkommit från sitt första besök.“
“Ni vet icke hvem han for att besöka?“
“Nej, madame.“
“Hvad hörs det annars för nytt?“
“En stor nyhet, madame, och hvarom hela Paris nu talar.“
“Hvilken?“
“Det blir ingen reform-bankett af.“
“Ingen reform-bankett? ... Hvad säger ni!“ ropade markisinnan
obehagligt öfverraskad.
“Flere af oppositionens ledamöter hade tidigt på morgonen
sammanträde hemma hos monsieur Odilon Barrot.“
“Nå?“
“Och der har man beslutit inställa banketten.“
“De uslingarne!“ mumlade markisinnan för sig sjelf. “Vet man
orsaken?“ frågade hon högre.
“Man fruktar att regeringen ...“
“Hvad?“
“Att regeringen med våld skall sätta sig emot alla folk samlingar
både på Madeleine-platsen och andra platser.“
“Fruktar! ... har man då icke vetat det förut? ... har man då icke
redan beredt sig derpå? ... Jaså, det är då af fruktan för polisen som
man instält banketten?“
“Ja, man vill icke åstadkomma någon massacker bland folket, sägs
det.“
“Såå ... man bäfvar redan för blotta glimten af bajonetten?“
“Det är allt något att bäfva för, madame ... nya regementen
inmarschera oupphörligen i staden.“
“Hvad nytt höres från folk-qvarteren och förstäderna?“
“Hela natten ha folkhopar varit i rörelse, så påstås det
åtminstone.“
“Än vidare?“
“Man har ropat: lefve reformen!“
“Och byggt barrikader, förmodar jag.“
“Det har jag icke hört, madame.“
“Det goda folket har då glömt konsten“, mumlade hon förtrytsamt
för sig sjelf; “men ropa, det kan man, bara ropa, ropa, liksom vore
Paris och Jerichos murar detsamma ... Hvilket elände, hvilken
feghet!“
“Har madame något vidare att befalla?“
“Nej.“
“Jag får då gå?“
“Ja ... men vänta ... äro många fattig-polletter utdelade i dag?“
“Endast tjugu, madame.“
“Ah!“ yttrade markisinnan med förnöjelse; “hur många utdelades i
går?“
“Femtio.“
“Och i förrgår?“
“Hundratjugu.“
“Hur många tror ni komma att utdelas i morgon?“
“Det har jag svårt för att säga.“
“I morgon blir det blott tio.“
“Det är mycket möjligt, madame.“
“Och i öfvermorgon kanske ingen ... Har ni hört hur det är hos
våra grannar?“
“Nej, men jag förmodar att det är på samma sätt hos dem, ty i
dag har jag icke mött en enda fattig på gatorna inom S:t-Germain ...
Men det var sannt, man är i alla husen sysselsatt med att laga
portarne, att sätta nya bommar och lås ...“
“Tror ni väl att någon fara kunde hota portar, som dagligen öppnas
för de fattige och behöfvande?“
“Det är så många fattige och behöfvande som icke gått genom
denna port“, svarade betjenten med en ryckning på axlarne.
“Det är ju icke möjligt att göra godt åt alla ... Hur är det nu med
vår port?“
“Den är nyss reparerad.“
“Bra ... ni kan nu gå ... Jag tar på förmiddagen icke emot någon
annan än hertigen.“
“Som madame befaller“, svarade betjenten, hvarefter han
aflägsnade sig.
“När de fattige icke uttaga sina polletter, då är ej allt hopp ute“,
sade markisinnan för sig sjelf; “när de försmå soppan, då ha de
väderkorn på steken ... Smaklig måltid! ... Den gamle stenbocken i
Tuilerierna har länge legat väntande på fatet.“
Markisinnan reste sig hastigt från divanen och lyssnade.
Hon trodde sig höra steg i yttre rummet.
Dörren till boudoiren öppnades och hertig de Beaudreuil inträdde.
Hans kinder voro blekare än vanligt, hans panna mörk och
ögonlocken lågo stela och tunga som bly öfver sina glober.
Utan att helsa på markisinnan, intog han en af fåtöljerna nära
divanen, sjunkande ned deruti.
“Ni är icke vid godt lynne i dag, bäste hertig“, började
markisinnan, “och derpå undrar jag ej ... Jag läser i ert ansigte
bekräftelsen på hvad min betjent nyss berättat mig.“
“Hvad“, ropade hertigen ångestfullt, “hvad är det er betjent sagt?
... hvad är det man berättat er?“
“Om reform-banketten naturligtvis“, svarade markisinnan, “denna
bankett, som icke blir af.“
“Reform-banketten ... ingenting annat“, yttrade hertigen något
lugnare.
“Nej, men det kan vara nog det, tycker jag ... Den storståtliga
demonstrationen slutar då blott med ord, såsom alla de föregående
... Jag kunde nästan ha sagt det förut.“
Hertigen teg och gjorde icke heller någon min af att tala.
“Härom dagen trodde ni att Henri cinq om fjorton dagar skulle
göra sitt högtidliga intåg i Paris“, återtog markisinnan; “men nu ...
det skulle verkligen roa mig att höra er mening nu i denna sak ...
Men hvad kommer åt er i dag, bäste hertig? ... Hvad betyder detta
dystra ansigte och denna stumma tunga? ... Antingen har ni glömt
er vanliga artighet hemma i ert hotel eller också lemnat qvar ett lik i
Boulogne-skogen.“
“Ett lik!“ mumlade hertigen doft.
“Ni har aldrig varit rätt älskvärd“, påstod markisinnan; “men i dag
är ni det kanske mindre än någonsin.“
“Är ni säker att ingen lyssnar på oss i rummen nästintill?“ frågade
hertigen.
“Jag har icke vant mitt folk vid att lyssna“, svarade markisinnan.
Hertigen steg upp och gick till de begge dörrarne, dem han
öppnade, hvarefter, och sedan han förvissat sig om att ingen stod
bakom dem, han återvände till sin förra plats i fåtöljen.
“Jag kommer från Géronnière“, yttrade han derefter.
“Ah, Géronnière“, sade markisinnan, “jag hade för tillfället glömt
bort honom, ehuru det var för hans skull som jag bedt er komma ...
Men det är förlåtligt om man i tider som dessa glömmer sina bästa
vänner ... Ni nämnde emellertid hans namn och detta ger mig
genast anledning att fråga huru er hertiginnas onkel befinner sig?“
“Han är död!“ svarade hertigen med darrande och knappast
hörbar stämma.
“Död!“ upprepade markisinnan nästan lika svagt, men alls icke
darrande.
Hertigen stirrade några hvarf kring boudoiren, liksom fruktade han
närvaron af någon tredje person, hvarefter han sjönk tillbaka i sitt
förra tillstånd, snarlikt en dvala.
Markisinnan lekte med en lock, som hon petat ned öfver
tinningen.
När hon icke hade menniskor att leka med, lekte hon med sina
lockar.
“Och ni är säker på att han är död?“ frågade hon efter en stund.
Hertigen slog upp ögonen och betraktade markisinnan utan att
svara.
“Oaktadt läkarens alla bemödande?“ fortfor hon med isande köld.
Hertigen skakade tigande på hufvudet, hvarefter han tillslöt
ögonen.
Ville han derigenom undfly åsynen af en förföljande skugga eller
anblicken af denna qvinna?
“Genom er klokhet att låta Géronnière snart sagdt sjelf notificera
verlden om sitt dödliga frånfälle har ni besparat verlden
öfverraskningens smärta“, fullföljde markisinnan.
Hertigen fortfor att vara en jämmerlighetens tysta, men vältaliga
bild.
“Ni är en pultron, hertig de Beaudreuil!“ sade markisinnan; “ni är
en lefvande bild af hela det parti, till hvilket ni hörer ... Modig och
stolt som en örn i beslutet, kryper ni ihop till en mygga i handlingens
ögonblick ... Ni borde stråla af lycka och seger, men ser ut som vore
ni dömd ifrån lifvet. Jag begriper ej huru jag någonsin kunnat älska
er.“
“Denna kärlek har varit min olycka“, svarade hertigen, torkande
sin panna.
“Otacksamme!“ yttrade markisinnan, petande ned en annan lock
till lekkamrat åt den förre.
“Hvad har jag er att tacka för?“ frågade de Beaudreuil med bittert
leende.
“För de millioner, som ni ärfver efter er gemåls onkel“, svarade
hon vårdslöst.
“Ni har varit och är ännu mitt lifs onde ängel“, sade hertigen.
“Hör på, hertig!“ yttrade markisinnan; “jag kallade er pultron, och
hvarje ord af er, hvarje blick bekräftar denna benämning ... Men ni
förtjenar den äfven i dubbelt hänseende ... Jag förstår nog att man
känner oro efter en sådan gerning som den ni utfört, ty att den är
kinkig det vill jag ej bestrida ... En Géronnière, hur eländig han än
var, har likväl haft lungor att andas med som andra menniskor ...
Men att ni, som haft mod att smida nyckeln till det lås, som hittills
stängt er från de många millionerna, efteråt, och sedan ni öppnat
låset, sjunker tillsammans som en nervsjuk gubbe, det är icke
värdigt den, hvars förfäder med svärdet i hand plundrat Italiens och
Spaniens skattkammare, bränt deras städer och slagtat deras
innebyggare ... Men icke nog dermed ... För att gifva luft åt ert
beklämda bröst, för att hugsvala ert samvete, vill ni icke allenast
göra mig till er medbrottsling, utan äfven vältra hela skulden på mig
... det är att drifva fegheten utom tillåtna gränser, det är att vara
pultron dubbelt.“
“Derför, min bäste hertig“, fortfor markisinnan, “kan det ej vara ur
vägen att något uppfriska minnet af det förflutna, emedan jag ej vill
att ni förblir i den falska tron att det är jag som förorsakat den
olycka ni klagar öfver, då det tvärtom är jag som befrämjat er lycka
... Var derför god och egna mina ord någon uppmärksamhet.“
Hertigens skygga blick bebådade ingen uppmärksam åhörare.
“När jag för tvänne år sedan lemnade Paris, detta Paris, som jag
så mycket älskade“, började markisinnan, “när jag reste till Italien,
till Rom, hvarför gjorde jag det? ... Jo, de Beaudreuil, för er skull ...
Ni älskade mig och jag älskade äfven er, så trodde jag åtminstone ...
Era fränder, som hatade mig, lade sig emot vårt giftermål, och er
ekonomiska ställning tillät er ej att trotsa dem ... Ni kom efter mig till
Rom, der vi ingingo ett hemligt äktenskap ... Jag, en markisinna
d’Estelle af en ätt jemngod med eder, beqvämade mig likväl dertill ...
Det var redan en uppoffring, hertig, som ni förstod att uppskatta,
åtminstone på den tiden ... Era många besök hos mig blottstälde
mitt goda rykte inför verlden, som måste hållas i okunnighet om de
band, som förenade oss, och detta var också en uppoffring större
och bittrare än den förra ... Jag sökte emellertid trösta mig med det
hopp, att någon förändring inom eder slägt skulle häfva detta
obehagliga förhållande och sedan inför verlden gifva mig det namn,
som jag hade rättighet att bära ... Efter någon tids sammanvaro
lemnade ni mig, och det var minst sagdt otacksamt af er.“
“Otacksamt!“ upprepade hertigen; “hvad var det som tvang mig
att lemna er? hvad annat än ert lättsinne, er otrohet?“
“Min Gud! hur har ni hjerta att så strängt bedöma en qvinnas
kapriser!“ yttrade markisinnan vårdslöst.
Kapris är ett ord, bakom hvilket de förtjusande Pariserdamerna
dölja alla sina snedsprång, de större såväl som de mindre.
När detta ord leker på en fransyskas läppar, då är tiden inne att
tänka på återtåg, så framt man ej vill spetsa hela sitt lugn på det lilla
försåtliga ordet.
“Ni reste till Paris“, fortfor markisinnan, “och på nära ett helt års
tid hugnade ni mig ej med någon underrättelse ... Jag fruktade att
en olycka händt er, ty jag är icke så känslolös som ni föreställer er ...
Slutligen tog jag mitt parti och reste efter er ... Min fruktan var
grundad, ty jag återfann er i ett högst förtvifladt tillstånd ... Ni hade
ruinerat er sjelf och er slägt, ni hade redan ätit upp tvänne onklar
och Gud vete icke hur många tanter ... Det understöd Henri cinq
skickade er räckte knappast till foder åt era hästar och livré åt era
lakejer ... Ni kunde icke hjelpa er sjelf, än mindre gagna er höge
beskyddares sak, ni hade att välja emellan Clichy[1] och en
pistolkula ... Hvem var det då som räddade er? Hvem var det som
rådde er till att söka ett fördelaktigt parti? Hvem var det som
påpekade för er den blåögda borgardottern och hennes många
millioner? Hvem, om icke jag? I stället för att söka ersättning för de
uppoffringar jag gjort, i stället för att hämnas de lidanden ni
tillskyndat mig, gjorde jag er till en af de rikaste män i Frankrike och
satte er i stånd att verka för vår rätte och laglige konung, och om
han, såsom jag hoppas, en dag intågar i Paris för att återtaga sina
fäders krona, hvem är det då som gjort er till konselj-president
kanhända, om icke jag?“
“Endast ni har handlat oegennyttigt“, yttrade hertigen ironiskt.
“Ja, hertig“, svarade markisinnan.
“Och de två millionerna?“
“Som ni lofvat mig, men som jag icke fått, och dem jag icke heller
skall emottaga.“
Hertigen såg både med förundran och bestörtning på markisinnan,
men bestörtningen var större än förundran.
Troligtvis uppskattade han denna oegennytta till dess rätta värde,
troligtvis visste han att om lejoninnan försmår ett får, så är det
derför att hon har en häst i sigte.
Markisinnan lemnade divanen för att, liksom hertigen nyss förut,
förvissa sig om att ingen lyssnade vid dörren till boudoiren.
Derefter återvände hon till divanen och intog det ställe deraf, som
var närmast hertigens fåtölj. Denne följde sin sköna värdinnas allas
rörelser med fortfarande oro. Parfymen, hvaraf hon omgafs, föreföll
honom tung och qväfvande lik den sommarluft, hvilken förebådar
åskan och stormen.
“Géronnière är död!“ började ånyo markisinnan, “och det var
nödvändigt icke blott för er, utan äfven för den sak, som måste ligga
hvarje ädel fransman närmast om hjertat ... Henri cinq är icke blott
er rätte konung, utan äfven er välgörare, och intet offer var så stort
att ni icke borde göra det för honom ... Ni är för gammal politiker för
att oroa er öfver ett lif mer eller mindre ... Verldshistorien är på
samma gång er föresyn och er tröst ... Nämn mig en enda stor
statsman som icke doppat sin hand i blod, nämn mig en krigares
svärd som skördat flere offer än Richelieus blotta finger ... Allt, som
är nödvändigt, är tillåtet, och allt är tillåtet, när frågan gäller att
uppnå ett stort och för hela samhället gagneligt mål ... Det fanns för
er ingen annan väg till bankirens millioner, än öfver hans graf ... Ni
har funnit vägen och står nu segrande vid den rika skatten.“
Hertigen hade med synbart intresse och mindre oro lyssnat till
markisinnans ord.
Den välbekanta jesuiter-dogmen, som hon upprepat för honom,
hade något klarat hans panna och lifvat hans blick.
“Hvad ni nu yttrat, markisinna“, sade han, “är till alla delar sannt,
och jag är af samma tanke som ni ... Men ännu förstår jag ej hvarför
ni försakar de tvänne millioner, som ni har löfte på.“
“Ni har icke hört mig till slut ännu, bäste hertig“, svarade
markisinnan.
“Jag afvaktar slutet med otålighet!“
“Så hör då ... Jag nämnde att ni hittat vägen och funnit skatten,
men allt det der är icke nog för er.“
“Hvad menar ni?“
“Ni måste äfven se till att ni ostördt kan gå samma väg tillbaka
och utan fara föra med er denna skatt ... en graf, om än aldrig så väl
tillmurad, är likväl en ihålig väg.“
“Jag förstår er.“
“Nå?“
“Ni menar att jag bör fylla den ihåliga vägen med en mur till, med
en ny graf?“
Markisinnan började ånyo leka med sina lockar.

Eco-Cities and Green Transport 1st Edition Huapu Lu All Chapters Instant Download

Uploaded by

Copyright:

Available Formats

Eco-Cities and Green Transport 1st Edition Huapu Lu All Chapters Instant Download

Uploaded by

Document Information

Copyright

Available Formats

Share this document

Share or Embed Document

Sharing Options

Did you find this document useful?

Is this content inappropriate?

Copyright:

Available Formats

Eco-Cities and Green Transport 1st Edition Huapu Lu All Chapters Instant Download

Uploaded by

Copyright:

Available Formats

Download the full version of the textbook now at textbookfull.

Eco-Cities and Green Transport 1st Edition

Explore and download more textbook at https://textbookfull.com

The Development of Eco Cities in China 1st Edition Juke

Enabling Eco Cities Defining Planning and Creating a

Green and Smart Technologies for Smart Cities 1st Edition

Death Torture and the Broken Body in European Art 1300

Digital development in Korea lessons for a sustainable

Advanced Technologies, Systems, and Applications V: Papers

Endo symbiotic Methanogenic Archaea Johannes H. P.

Soft Computing Applications: Proceedings of the 7th

Copyright © 2020 Elsevier Inc. All rights reserved.

British Library Cataloguing-in-Publication Data

Library of Congress Cataloging-in-Publication Data

For Information on all Elsevier publications

Publisher: Joe Hayton

Typeset by MPS Limited, Chennai, India

2.6.1 Stockholm’s first generation of new towns—Vallingby

6. Paris, France 125

6.6.3 The left bank of Paris 142

7. Seoul, Korea 147

8. New York, United States 173

9. London, United Kingdom 181

10. Amsterdam, The Netherlands 213

11. Munich, Germany 231

11.4.3 Munich tram 236

12. Madrid, Spain 249

13. San Francisco, United States 265

14. St. Petersburg, Russia 291

15. Rio de Janeiro, Brazil 311

16. Carmel, United States 323

17. Letchworth, United Kingdom 335

18. Malmo, Sweden 347

19. San Carlos, Brazil 363

20. Los Angeles, United States 373

With the rapid development of urbanization and motorization, China has

international experience and on the other, it helps us avoid blindly copying or

1.1 Overview of the city

Eco-Cities and Green Transport. DOI: https://doi.org/10.1016/B978-0-12-821516-6.00001-1

FIGURE 1.1 Map of Copenhagen city area. From http://zh.wikipedia.org/wiki/Copenhagen.

overlap in administrative division. Copenhagen county is an aggregation of

1.2 Urban mobility development and motorization policy

Region of Copenhagen Copenhagen city

Source: StatBank, Denmark. Data from http://www.statistikbanken.dk/BEF1A07.

city center decreased by nearly 10%. This is inseparable from Copenhagen’s

TABLE 1.2 Changes to GDP in the region of Copenhagen [2].

Year 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011

advocacy of “Green Transportation—by Bicycles” and its restrictive policy

1.3 Urban structure and land use

1.4 Characteristics of the mode split

TABLE 1.3 Split of travel modes in Copenhagen (2011) [2].

Transportation Walking Bicycle Train 1 light Private Taxi

1.5 Urban roads and public transit

FIGURE 1.2 Copenhagen suburban train map (2011). From http://zh.wikipedia.org/wiki/File:S-

FIGURE 1.3 Copenhagen Central Railway Station.

In terms of operation, the three major networks of the suburban railway

1.6 Bicycle traffic system construction

1.6.1 Construction of green corridors for bicycles

1.6.2 “Lifted” bicycle lanes

FIGURE 1.6 Cyclists on bicycle lanes.