4 Runstenar i hembygden Runstenen i Västerfärnebo besök vid Gammelgården i Västerfärnebo för att undersöka stenen och måla upp ristningen på nytt. Enligt Västmanlands runinskrifter (1964) ska vid förrförra sekelskiftet ha funnits ytterligare en runsten i Västerfärnebo, vilken har fått beteckningen Vs 33. I juni 1900 un- dersökte och fotograferade nämligen runologen Erik Brate ett runstensstycke som tjugo år tidigare hade påträffats i prästgårdens trädRunstenen Vs 32 som den ser ut efter uppmålning. Foto: Magnus Källström Västmanlands nordvästligaste runsten (Vs 32) finns i Västerfär- nebo. Längre än så tycks inte den vikingatida runstenstraditionen ha nått i denna riktning. Vi har här ett tydligt exempel på hur runstenarna hör ihop med den odlade bygden och hur bergslagen först tas i anspråk under medeltid. Egentligen rör det sig inte om en hel runsten, utan om ett stort fyrkantigt stycketillhörande den övre delen av den ursprungliga stenen. Fragmentet påträffades 1936 när man rev en gammal arrendatorsbyggnad vid prästgården. Trots att det fanns en tradition om att en runsten skulle ha dolts i grunden, blev stenen som låg medristningen nedåt sönderslagen i fyra delar innan runorna upptäcktes. Fragmenten räddadestill hembygdsgården och året efter kom en stenkonservator från Riksantikvarieäm- betet och sammanfogade dem. Därefter ställdes stenen upp vid flaggstången, men kom efter en tid att gård. Detta fragment som ganska snart försvann, fick ett eget nummer i utgåvan trots att man misstänkte att det kunde handla om en del av den senare påträffade stenen. Redan för trettio år sedan fastslog Jan Owe att det måste handla om en och sammasten och jämför man Brates fotografi med hur Vs 32 ser ut så råder det ingen tvekan om att han har rätt. På det försvunna fragmentet var den ena kanten snett avsla- gen och ett motsvarande snett parti finns på baksidan av det bevarade runstensstycket. Fragmenten ser ut att ha haft exakt passning. Efter att ha undersökt inskriften noga menarjag att den ska läsas på följande sätt (med det inom hakpa- rentes efter äldre undersökningar): ...at X se--on X si- X auk Xx -... Runolog, docent och forskare vid Runverket menden ursprungliga stenen bör ha varit betydligt större, kanske bortåt två meter hög om man ska få rum medden text som måste saknastill vänsteri slingan. Ristaren har antagits vara Litle eller Lille som han skulle heta på nutida svenska, vilket säkert är riktigt. Denne ristare har signerat ett par runstenar i Romfartuna (Vs 20) och Kila (Vs 27) och man känner igen honom bland annat på de smala s-runorna och det karak- teristiska korset med rundade korsarmar. Till denne intressante ristare hoppasjag få tillfälle att återkomma i något kommande nummer. ter, men dessa paverkarinte tolkningen. Runféljden ...-no dar man tidigare tankt sig ett [be]nna *denna’, vill jag dock hellre upp- De gamla lagningarna gick också upp och för några år sedan var det faktiskt nära att hela stenen gick till spillo. Genom länsstyrelsens försorg av en stenkonservator. Endastett litet i sammanhanget. Av böjningen kan mansluta att det släktskapsord antingen har varit feminint(t.ex. moour sina ’sin moder’) eller har stått i pluralis (t.ex. syni sina ”sina söner”). Det är alltså möjligt att Västerfärnebostenen även kan ha Den 11 septemberi år gjorde jag ett De fyra sammanfogade fragmenten mater i dag 0,70 = 0,73 meter, stycke med några runorhar tyvärr i mellantiden slagits av och försvunnit. LA | Ett par runorlaser jag lite annorlunda an i Västmanlands runinskrif- fatta som resterna av pronomenet har den i år blivit rengjord och lagad i} -no x au[k] x [fapur X sin * -]... ” .. efter sig sjalv och ... sin(?) ... och sin fader ...” ligga på platta marken och det vara inte längre lika uppenbart att det handlade om enrunsten. Fill Magnus Källström [si]na, vilket passar mycket battre varit tillägnad en kvinna. Shale kl, Käll: Detförsvunna fragmentet. Foto Erik Brate. HEMBYGDSNr 179 Arg. 45 Organ fér hembygdsrérelsen inom Vasteras kommun NOV. (4) ar 2023 Härfilmades delar av ”Lotta på Bråkmakargatan” Den gamla, numera nedlagdajärnvägsstationen i Dingtuna, 27juli 1993. Foto: Daniel Nordling Dingtuna stationshus stod färdigt lagom till den högtidliga invigningen av S.W.B. (Stockholm-Västerås-Bergslagens Järnvägar) den 12 december 1876, efter en byggtid på cirka fyra månader. Husets färgsättning har varierat genom åren. Om stationen över huvud taget var målad den första tiden fram till 1887 har ej gått att få fram. Färglager i de undre färglagren på brädfodringen visar att den första färgsättningen, troligen då från 1887, gick i gult och brunt — ungefär som i nutida färgsättning. Den sakkunnige Thomas Walldow har gett ut en skrift om stationen 1982. ”Dingtunastation 1875-1975”. Finns på biblioteket.