Euglena
Euglena is a genus of single-celled flagellate protists. It is the best known and most widely studied member of the class Euglenoidea, a diverse group containing some 54 genera and at least 800 species. Species of Euglena are found in fresh and salt waters. They are often abundant in quiet, inland waters, where they may bloom in numbers sufficient to color the surface of ponds and ditches green (E. viridis) or red (E. sanguinea).
The species Euglena gracilis has been used extensively in the laboratory as a model organism.
Most species of Euglena have photosynthesizing chloroplasts within the body of the cell, which enable them to feed by autotrophy, like plants. However, they can also take nourishment heterotrophically, like animals. Since Euglena have features of both animals and plants, early taxonomists, working within the Linnaean two-kingdom system of biological classification, found them difficult to classify. It was the question of where to put such "unclassifiable" creatures that prompted Ernst Haeckel to add a third kingdom to the Animale and Vegetabile of Linnaeus: the Kingdom Protista.
Podcasts:
Euglena
ALBUMS
- Euglena / General Lee released: 2014
- Близость released: 2013
- 3‐Way Split released: 2011
- An Anxious Surface released: 2010
-
by Vintersorg
-
by Katie Armiger
-
by Dylan Jakobsen
-
by Whatever
-
by Big Bill Broonzy
-
by Acid Joys
-
by Von Tae'
-
by Endyga
-
by Eddy Zoey
Jokeln
by: VintersorgSom en gammal isbelupen drake ligger Jökeln tung
Och vitgrönraggig nedför branten mellan tvenne toppar
Stjärten lindad runtom högsta
Spetsen, buken spänd och stinn
I fjällets kittel, ryggen krönt av mittmoränens ås,
Svart och knöglig
Ner mot daln han sträcker långsmal nos med rynkigt
Skinn till läppar, vita tänder grina där imellan,
Genom Jökelportens svarta hål rinner ur hans
Gap en lerig ström
Taggig kam på hjässan, mörka grumligt gröngrå ögen -
Stelt han stirrar över dalen ner,
Trycker nosen vädrar mot
Marken mellan tassarna vars mörka klor
Skymta fram ur våt smutsgrå ragg
Småväxt ättling av sin jättestamfar, istidsdraken,
Fader Jökul själv - han som sträckte stjärten upp
Mot polen ramarna mot blockberg och ural,
Han som över fjäll och slätter vräkte sig,
Krälande och vältrande
Han som fyllde hav och sjöar,
Rev med klorna rispor I de hårda hällar
Gnagde klipporna och pressade
Bergen samman med sin tyngd
Ham som skövlade och lade öde sagoskogar,
Gröna paradis, blåste med iskall andedräkt bort