Salskrake

	Salskrake; Status i världen: Livskraftig (lc); Status i Sverige: Livskraftig; Status i Finland: Livskraftig
	Vuxen hane.
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Andfåglar; Anseriformes
Familj	Änder; Anatidae
Underfamilj	Merginae
Släkte	Mergellus; Selby, 1840
Art	Salskrake; M. albellus
Vetenskapligt namn
	§ Mergellus albellus
Auktor	Linné, 1758
Synonymer
	Mergus albellus;

Salskrake (Mergellus albellus) är en fågelart i familjen änder som placeras som ensam art i släktet Mergellus. Den häckar i sjöar och floder i norra taigabältet i Skandinavien och norra Ryssland. Vintertid flyttar den söderut, lokalt från Storbritannien till norra Indien och Koreahalvön. Beståndet anses vara livskraftigt.

Kännetecken

Utseende

Salskraken är en ganska kompakt skrake, mer formad som en knipa. Kroppslängden uppmäts till 38–44 cm och den har ett vingspann på 56–69 cm. Den vuxna hanen är omisskännlig i sin distinkta kritvita dräkt med svarta partier som den svarta fläcken runt ögat. Den vuxna honan och ungfågeln är gråfärgad med rödbrun nacke och hjässa och vit kind. Näbben är kort och grå.

Läten

Salskraken är förhållandevis tystlåten. Hanens spelläte hörs sällan, ett dämpat grodlikt knarrande som accelererar och avslutades med ett hickande ljud. Honan skorrar hest, "krrr".^[4]

Utbredning

Salskraken är en flyttfågel som häckar i norra taigabältet i Skandinavien och norra Ryssland. Den flyttar söderut om vintern och förekommer då lokalt i Baltikum, Mellaneuropa, så långt västerut som södra Storbritannien, och österut i Turkiet, Iran, Irak, Pakistan, norra Indien, Kina, Japan och Nord- och Sydkorea.^[5]

Förekomst i Sverige

I Sverige häckar den vid älvsel och skogsnära områden rika på sjöar och tjärnar. Fågeln förekommer i Lappland, men även sällsynt utmed kusten i Norrbotten, i Lycksele och Åsele lappmarker samt i nordvästra Västerbotten. Den hittas vintertid även i södra Sverige utmed vissa kuststräckor^[6] och i större insjöar (så länge dessa är isfria).

Systematik

Salskraken har tidigare placerats i skraksläktet Mergus. fylogenetiska studier baserade på morfologi^[7]^[8]^[9] och även genetiska data^[10] visar att den är mer avlägset släkt. Den förs därför allmänt till ett eget släkte, Mergellus. Sällsynt har den noterat para sig med knipa (B. clangula).^[11] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Fossil

En icke-namngiven sjöfågel som enbart är känd från ett fossilt humerus från mellersta miocen i Mátraszõlõs, Ungern, kategoriserades som tillhörande släktet Mergus. Dock ingick även salskraken i detta släkte när denna kategorisering gjordes och dess morfologiska karaktärer placerar den idag i släktet Mergellus. Ibland förs uppfattningen fram att detta fossil är för gammalt för att representera något av de moderna andfågelssläktena,^[12] men mycket tyder på att de var väl utvecklade och distinkta redan vid denna tid.^[13]

Ekologi

Salskraken häckar i fiskrika sjöar och långsamrinnande floder. I vinterkvarter förekommer den i skyddade kustbiotoper eller i sjöar längre inåt land. I sjöar uppträder den oftast i kanterna i anslutning till överhängande mindre träd eller annan skyddande vegetation. Den placerar sitt bo i håligheter i trädstammar, exempelvis övergivna hackspettsbon. Den häckar i maj och lägger i genomsnitt sju till nio krämfärgade ägg, men kullar med fem till elva ägg förekommer, som honan ruvar i 26–28 dagar.^[5] Det är också honan som ensam tar hand om ungarna tills de är flygga. De är en skygg art som lätt störs och då tar till vingarna.

Salskraken och människan

Status och hot

Salskraken är en av arterna som ingår i FN:s avtal Agreement on the Conservation of African-Eurasian Migratory Waterbirds (AEWA). IUCN bedömer inte arten som hotad utan kategoriserar den som livskraftig (LC).^[1] Sedan 2015 har arten avförts från svenska Artdatabankens rödlista och listas numera som livskraftig.^[2] Det svenska beståndet uppskattas till mellan 1 600 och 2 800 vuxna individer.^[6]

Namn

Salskrake har även kallats "lilla skraken".^[14] Sven Nilsson kallade den 1858 för "salknipa".^[15] Hanen kallades förr i Bohuslän för "kamgiding"^[16], ett namn som i vissa svenska dialekter annars användes för praktejder.^[17] ^[18] Den mycket sällsynta hybriden mellan knipa och salskrake kallas för "knipskrake".^[19]

Referenser

Noter

^ [a b] BirdLife International 2016 Mergellus albellus . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 7 januari 2021.
^ [a b] Artdatabankens rödlista 2015 PDF Arkiverad 23 april 2016 hämtat från the Wayback Machine.
^ Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av salskrake – Mergellus albellus” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. http://tun.fi/MX.26438. Läst 22 mars 2022.
^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 42. ISBN 978-91-7424-039-9
^ [a b] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
^ [a b] Artfakta om salskrake, ArtDatabanken.
^ Livezey, B. C. 1986. A phylogenetic analysis of recent Anseriform genera using morphological characters. Auk 103: 737–754.
^ Livezey, B. C. 1991. A phylogenetic analysis and classification of recent dabbling ducks (Tribe Anatini) based on comparative morphology. Auk 108: 471–507.
^ Livezey, B. C. 1995. Phylogeny and evolutionary ecology of modern seaducks (Anatidae: Mergini). Condor 97: 233–255.
^ DonneGoussé, C., Laudet, V. och Hänni, C. 2002. A molecular phylogeny of Anseriformes based on mitochondrial DNA analysis. Mol. Phyl. Evol. 23: 339–356.
^ Gillham, E. and Gillham, B. (2003). Photo forum: identification of hybrid ducks. Birding World 16(2): 58–68.
^ E.g. Mlíkovský (2002): p.123
^ Gál et al. (1998-99)
^ Djurordlistan
^ Salskrake i Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (första upplagan, 1922)
^ Magnus von Wright & Wilhelm von Wright (1837) Sveriges Foglar, plansch 178.
^ Sven Nilsson Prakt-Ejder Skandinavisk Fauna: Foglarna, Volym 2
^ Ordbok över Finlands svenska folkmål 2016-01-03
^ Fauna och flora (1915) Tionde årgången, sid 61

Källor

Gál, Erika; Hír, János; Kessler, Eugén & Kókay, József (1998-99): Középsõ-miocén õsmaradványok, a Mátraszõlõs, Rákóczi-kápolna alatti útbevágásból. I. A Mátraszõlõs 1. lelõhely [Middle Miocene fossils from the sections at the Rákóczi chapel at Mátraszőlős. Locality Mátraszõlõs I.]. Folia Historico Naturalia Musei Matraensis 23: 33-78. [Hungarian with English abstract] PDF fulltext
Mlikovsky, Jiri (2002). Cenozoic birds of the world Part 1 : Europe / Jiri Mlikovsky. Praha: Ninox Press. OCLC 908866521 PDF fulltext

Externa länkar

Dansk ornitologisk forening
Wikimedia Commons har media som rör salskrake.
Bilder & media
Wikispecies har information om salskrake.
Artförteckning
Wiktionary har ett uppslag om salskrake.
Ordbok
Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
Läten på xeno-canto.org

[IUCN-1] [a b] BirdLife International 2016 Mergellus albellus . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 7 januari 2021.

[ArtDatabanken-2] [a b] Artdatabankens rödlista 2015 PDF Arkiverad 23 april 2016 hämtat från the Wayback Machine.

[ADBfi-3] Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av salskrake – Mergellus albellus” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. http://tun.fi/MX.26438. Läst 22 mars 2022.

[Fågelguiden-4] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 42. ISBN 978-91-7424-039-9

[Larsson-5] [a b] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

[artfakta-6] [a b] Artfakta om salskrake, ArtDatabanken.

[7] Livezey, B. C. 1986. A phylogenetic analysis of recent Anseriform genera using morphological characters. Auk 103: 737–754.

[8] Livezey, B. C. 1991. A phylogenetic analysis and classification of recent dabbling ducks (Tribe Anatini) based on comparative morphology. Auk 108: 471–507.

[9] Livezey, B. C. 1995. Phylogeny and evolutionary ecology of modern seaducks (Anatidae: Mergini). Condor 97: 233–255.

[10] DonneGoussé, C., Laudet, V. och Hänni, C. 2002. A molecular phylogeny of Anseriformes based on mitochondrial DNA analysis. Mol. Phyl. Evol. 23: 339–356.

[11] Gillham, E. and Gillham, B. (2003). Photo forum: identification of hybrid ducks. Birding World 16(2): 58–68.

[12] E.g. Mlíkovský (2002): p.123

[13] Gál et al. (1998-99)

[14] Djurordlistan

[15] Salskrake i Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (första upplagan, 1922)

[16] Magnus von Wright & Wilhelm von Wright (1837) Sveriges Foglar, plansch 178.

[17] Sven Nilsson Prakt-Ejder Skandinavisk Fauna: Foglarna, Volym 2

[18] Ordbok över Finlands svenska folkmål 2016-01-03

[19] Fauna och flora (1915) Tionde årgången, sid 61

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]

[16]

[17]

[18]

[19]