Hoppa till innehållet

Pyrolusit

Från Wikipedia
Pyrolusit
KategoriOxidmineral
Dana klassificering4.4.1.4
Strunz klassificering4.DB.05
Kemisk formelMnO2
FärgSvart, järnsvart, mörk stålgrå, ibland blåaktig
FörekomstsättGranulär till massiv: botryoidal. Kristaller sällsynta.
KristallstrukturTetragonala kristallsystemet
Tvillingbildning{031}, {032} kan vara polysyntetisk
SpaltningPerfekt på {110}
BrottOregelbundet, ojämnt
HållbarhetSpröd
Hårdhet (Mohs)6 - 6,5, 2 när den är massiv
GlansMetallisk, matt till jordnära.
LjusbrytningOpak
StreckfärgSvart till blåsvart
Densitet4,4 - 5,06
Referenser[1][2][3][4][5][6][7]

Pyrolusit är ett ganska vanligt och viktigt malmmineral[1][8] som huvudsaklligen består av den kemiska föreningen mangandioxid MnO2.[2][3]Pyrolusit kan fällas ut i myrar, sjöar eller hav. Ofta bildas mineralet som ett sekundärmineral i manganrika miljöer.[1]

Det är ett mineral med svart, amorft utseende, ofta med en granulär, fibrös eller kolonnformad struktur, ibland bildande reniforma skorpor. Den har en metallisk lyster, en svart eller blåsvart streckfärg och smutsar lätt ner fingrarna vid beröring. Den specifika vikten är cirka 4,8. Dess namn kommer från grekiskan för eld och att tvätta, med hänvisning till dess användning som ett sätt att ta bort färgnyanser från glas.[7]

Förekomst

[redigera | redigera wikitext]
Mikroskopisk bild av pyrolusit

Pyrolusit och romanekit tillhör de vanligaste manganmineralerna. Pyrolusit förekommer tillsammans med manganit, hollandit, hausmannit, braunit, kryptomelan, chalkofanit, goethit och hematit under oxiderande förhållanden i hydrotermiska avlagringar. Det förekommer också i myrar och beror ofta på förändringar av manganit.[7]

Användning

[redigera | redigera wikitext]

Metallen utvinns genom reduktion av oxiden med natrium, magnesium, aluminium eller genom elektrolys. Pyrolusit används i stor utsträckning för tillverkning av spegeleisen och ferromangan och av olika legeringar som manganbrons. Som ett oxidationsmedel används den vid framställning av klor; i själva verket beskrevs själva klorgasen först av Carl Wilhelm Scheele 1774 utifrån reaktionsprodukterna av pyrolusit och saltsyra. Naturlig pyrolusit har använts i batterier, men högkvalitativa batterier kräver syntetiska produkter. Pyrolusit används också för att bereda desinfektionsmedel (permanganater) och för att avfärga glas. När det blandas med smält glas oxiderar den det järnhaltiga järnet till ferrojärn och släpper ut de gröna och bruna nyanserna (gör det klassiskt användbart för glasmakare som avfärgare). Som ett färgmaterial används det vid kalikotryckning och färgning för att ge violetta, bärnstensfärgade och svarta färger till glas, keramik och tegelstenar och vid tillverkning av gröna och violetta färger.

Dendritisk manganoxid

[redigera | redigera wikitext]

Svarta manganoxider med en dendritisk kristallform som ofta finns på sprick- eller bergytor antas ofta vara pyrolusit även om noggranna analyser av många exempel på dessa dendriter har visat att ingen av dem i själva verket är pyrolusit. Istället är de andra former av manganoxid.[9][10]

Historik

[redigera | redigera wikitext]

Några av de mest kända tidiga grottmålningarna i Europa utfördes med hjälp av mangandioxid. Block av pyrolusit finns ofta på neandertalplatser. Det kan ha bevarats som ett pigment för grottmålningar, men det har också föreslagits att det pulveriserats och blandats med tindersvamp för att tända eld.[11] Mangandioxid, i form av umbra, var ett av de tidigaste naturliga ämnena som användes av människans förfäder. Den användes som pigment åtminstone från mellanpaleolitikum. Det kan också ha använts av neandertalarna vid eldslagning.[12]

De gamla grekerna hade en term μάγνης eller Μάγνης λίθος ("Magnes lithos") som betyder sten i området som kallas Μαγνησία (Magnesia), som syftar på Magnesia i Thessalien eller till områden i Mindre Asien. Två mineral kallas μάγνης, nämligen lodeston och pyrolusit (mangandioxid). Senare användes termen μαγνησία för mangandioxid. På 1500-talet kallades den "mangan". Det kallades också alabandicus (från Alabanda-regionen i Mindre Asien) och braunstein. Så småningom kom namnet på grundämnet mangan från "mangan", medan "magnesia" kom att betyda oxiden av ett annat grundämne, magnesium.[13]

  • På denna kalksten bildar dendriter av pyrolusit.
    På denna kalksten bildar dendriter av pyrolusit.
  • Pyrolusit från Sydafrika
    Pyrolusit från Sydafrika
  • Pyrolusit utan tydliga kristaller.
    Pyrolusit utan tydliga kristaller.
  • Pyrolusit från Tyskland.
    Pyrolusit från Tyskland.

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Pyrolusite, 9 oktober 2023..
  • Chisholm, Hugh, ed. (1911). "Pyrolusite". Encyclopædia Britannica. Vol. 22 (11th ed.). Cambridge University Press. p. 693.

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b c] Price, Monica; Walsh, Kevin (2005). Bergarter och mineral. Bonniers Naturguider. Översatt av Erik Jonsson. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. sid. 118, (7). ISBN 91-0-010458-2  Originalets titel: Rocks and Minerals (Doring Kindersley Ltd).
  2. ^ [a b] Pyrolusit i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 23 mars 2014.
  3. ^ [a b] ”Liten Geologisk Encyklopedi” ( PDF). Institutionen för mark och miljö. Sveriges lantbruksuniversitet. sid. 13. Arkiverad från originalet den 2 april 2018. https://web.archive.org/web/20180402150341/http://www.geonord.org/ugs/LitenGeologiskEncyklopedFeb2015.pdf. Läst 21 april 2018. 
  4. ^ Mineralienatlas
  5. ^ Barthelmy, David (2014). ”Pyrolusite Mineral Data”. Webmineral.com. http://www.webmineral.com/data/Pyrolusite.shtml. 
  6. ^ Polianite, Mindat.org, hämtad 4 augusti 2022
  7. ^ [a b c] Anthony, John W.; Bideaux, Richard A.; Bladh, Kenneth W.; Nichols, Monte C. (2005). ”Pyrolusite”. Handbook of Mineralogy. Mineral Data Publishing. http://www.handbookofmineralogy.org/pdfs/pyrolusite.pdf. 
  8. ^ Reidies, Arno H., ”Manganese Compounds”, Ullmann's Encyclopedia of Industrial Chemistry, "20", Wiley-VCH, s. 495–542, ISBN 978-3-527-30385-4 .
  9. ^ Potter, Russell M. and Rossman, George R. (1979) Mineralogy of manganese dendrites and coatings. American Mineralogist, 64 (11-12). pp. 1219–1226
  10. ^ Mn dendrites on Mindat
  11. ^ Michael Le Page (Jul 28, 2018). ”The original fire starters”. New Scientist 239 (3188): sid. 14. doi:10.1016/S0262-4079(18)31336-8. Bibcode: 2018NewSc.239...14L. https://www.newscientist.com/article/mg23931884-200-neanderthal-hand-axes-were-also-used-as-lighters-for-starting-fires/. 
  12. ^ Heyes, Peter J.; Anastasakis, Konstantinos; De Jong, Wiebren; Van Hoesel, Annelies; Roebroeks, Wil; Soressi, Marie (2016). ”Selection and Use of Manganese Dioxide by Neanderthals”. Scientific Reports 6: sid. 22159. doi:10.1038/srep22159. PMID 26922901. 
  13. ^ Calvert, J. B. (2003-01-24). ”Chromium and Manganese”. Chromium and Manganese. Arkiverad från originalet den 31 December 2016. https://web.archive.org/web/20161231161307/http://mysite.du.edu/~jcalvert/phys/chromang.htm. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Pyrolusit&oldid=55442697”