Mullbärshamn

Mullbärshamnen eller Mulberry harbour var en tillfällig hamn konstruerad under andra världskriget. Hamnens uppgift var att lossa gods på invasionsstränderna under de allierades invasion av Normandie.

Två prefabricerade militära hamnar forslades i sektioner från Storbritannien över Engelska kanalen och monterades ihop utanför Normandies kust som en del i Dagen D-invasionen av Frankrike 1944.

Bakgrund

Räden i Dieppe 1942 hade visat att de allierade inte med säkerhet skulle klara av att bryta igenom Atlantvallen och inta en hamn längs norra Frankrikes kust. Mullbärshamnarna byggdes för att ge de allierade hamnar med kapacitet att lossa soldater, fordon och förnödenheter i tillräcklig mängd för att underhålla Operation Overlord och slaget vid Normandie. Hamnarna hade alla egenskaper som man kan förvänta sig av en hamn: vågbrytare, brygga, vägar etc.

Utveckling

Vem som kläckte idén om en konstgjord hamn är omstritt. Några av de som föreslagit någonting i den riktningen är Hugh Lorys Hughes, walesisk väg- och vattenbyggnadsingenjör, som skickade in förslagsritningar till krigsministeriet, professor J. D. Bernal och vice-amiral John Hughes-Hallett.

Vid ett möte omedelbart efter Räden i Dieppe föreslog Hughes-Hallett, att om en hamn inte kunde erövras, så skulle man få ta med sig en över Engelska kanalen.

Förslaget möttes först med stor skepsis, men i ett efterföljande möte med Winston Churchill, så avslöjade denne att han hade övervägt ett liknande scenario som gick ut på att sänka utrangerade krigsskepp utanför några danska öar för att skapa ett brohuvud för en invasion under första världskriget. Planerna för Mullbärshamnen började ta form när Hughes-Hallett blev marin stabschef för planerarna av Operation Overlord.

Prototyper på tre konkurrerande konstruktionslösningar byggdes. Test av utplacering och bogsering av flytelementen gjordes i Garlieston i Wigtownshire. Konstruktör var Hugh Iorys Hughes som använde 1000 värnpliktiga för att bygga och testa moduler av sina Flodhästkajer (Hippo piers ) och Krokodilbroar (Crocodile bridge) på Conwy Morfas sandbankar. En prototyp, kallad Hamiltonrulltårtan (The Hamilton Swiss Roll), byggdes och bestod av en flytande vägbana och ett system av flexibla broenheter med pontoner konstruerade av major Allan Beckett vid ingenjörstrupperna. Testerna visade att ”Rulltårtan” hade flera problem. Den klarade inte att bära fordon tyngre än 7 ton vid sjögång. Det som slutligen avgjorde vilken konstruktion som skulle väljas var när en storm spolade bort ”Rulltårtan” och underminerade ”Flodhästen”. Beckets flytande vägbana, kodnamn Whale (Valen), klarade sig oskadd. Becketts konstruktion antogs och tillverkades, under ledning av J. D. Bernal och brigadör Bruce White, på order av Winston Churchill.

För att bygga den föreslagna hamnen behövde man använda många och stora kassuner för att skapa bryggor, vågbrytare och vägar. Kassunerna byggdes på många olika ställen, främst på skeppsvarv och större stränder längs Storbritanniens kuster, så som Conwy Morfa. Kassunerna bogserades sedan över Engelska kanalen till Normandies kust med den blygsamma hastigheten 4,3 knop (8 km/h)^[1].

Bygge

Tre dagar efter Dagen D (9 juni 1944) påbörjades bygget av två hamnar med kodnamnet Mulberry A utanför Omaha Beach och Mulberry B utanför Arromanches. Den 19 juni drog en kraftig storm in och förstörde Mulberry A vid Omaha Beach. Mulberry B, som kom att kallas Port Winston vid Arromanches, användes intensivt under 8 månader – trots att den var konstruerad för att hålla 90 dagar. Under de första 10 månaderna efter Dagen D landades 2,5 miljoner man, 500 000 fordon och 4 miljoner ton förnödenheter.

En Mullbärshamn bestod av 33 bryggor och 15 km flytande landsväg. Det gick åt 600 000 ton betong och ses än idag som en ingenjörsbedrift^[2]^[3]. Rester av Mullbärshamnen vid Arromanches stränder är idag synliga vid lågvatten och lockar turister.

Byggnadsdelarna och deras kodnamn

Corn cob

Corn cobs (Majskolvar) var kodnamnet för utrangerade fartyg, som sänktes utanför de fem invasionsstränderna. De sänkta fartygen fungerade sedan som vågbrytare. Vågbrytarna som de sänkta skeppen skapade kallades för Gooseberries.

Gooseberry

Gooseberry (Krusbär) kallades de vågbrytare som skapats av sänkta fartyg (Corn cob). För att bygga en Mullbärshamn så skapade man två vågbrytare av sänkta fartyg för att skydda Mullbärshamnarna under uppbyggnadsfasen.

Bombardon

Bombardon (Tuba) var stora flytande stålkassuner som skulle agera som vågbrytare för inloppet mellan två Gooseberries. Under en storm i slutet av juni 1944 slet sig stålkassunerna från förankringen. Resultatet blev förödande då de förvandlades till flytande murbräckor som slog sönder Mulberry A.

Phoenix

Phoenix var stora kassuner av armerad betong som tillverkades längs Storbritanniens kuster. Kassunerna bogserades till södra Englands kuster, där de sänktes för att undgå upptäckt. Sedan de bärgats, bogserades de över Engelska kanalen och bildade tillsammans med Gooseberry Mullbärshamnens vågbrytare^[4].

Beetle

Beetle (Skalbagge) kallades de förankrade pontoner som gav flytkraft åt den flytande landsvägen Whale som gick mellan hamnens bryggor och land.

Spud

Spud (Potatis) var namnet på hamnens bryggor där fartygen lastade och lossade. Varje brygga bestod av en ponton med fyra ben som stod förankrade på havsbotten. Pontonerna kunde röra sig med tidvattnet, som vid Arromanches är ca 6,5 m, och fortfarande vara förankrade.

Whale

Whale (Valfisk) kallades Mullbärshamnens flytande vägar som förband bryggorna (Spud) med fastlandet. Vägarna bestod av 24,38 m (80 fot) långa sektioner som monterades på pontoner, kodnamn Beetle. För att minska belastningen på konstruktionen så gjordes vägsektionerna inte vridstyva, utan kunde röra sig med havet. Efter kriget användes vägsektionerna för att reparera sönderbombade broar i Frankrike, Belgien och Nederländerna.

Referenser

Noter

^ Thames Tugs. Mulberry Harbour: British, French and Dutch tugs. Hämtad den 20 april, 2009.
^ staff. Mulberry Encyclopaedia Britannica's Guide to Normandy 1944
^ Chris Trueman The Mulberry Harbour www.historylearningsite.co.uk. Hämtad den 25 april 2008
^ Ellsberg, Edward (1960). The Far Shore. New York: Dodd, Mead

Källor

Martin Marix Evans (2008). D-Day and the Battle of Normandy. ISBN 978-0-85372-682-1

Stanford, Alfred B., Force Mulberry: The Planning and Installation of the Artificial Harbor of U.S. Normandy Beaches in World War II, New York: William Morrow & Co., 1951 - details the design, assembly and construction of the American artificial harbour (Mulberry A) at Omaha Beach. Much of this book deals with the 108th Seabees, the unit which was responsible for construction of the Mulberry. Stanford was deputy commander of harbour during the invasion.

Hartcup, Guy, Code Name Mulberry: The planning, building and operation of the Normandy harbours, David & Charles (Publishers) Ltd, 1977 - This book covers the background to Mulberry Harbours as part of Operation Overlord, the prototypes, the testing and development, the building (including contributions of suppliers) plus the installation and running. A book that covers the whole project very well.

Institution of Civil Engineers, The Civil Engineer at War, vol 2. Docks and Harbours, 1959 - This is a collection of papers read at a symposium. They include a number of detailed plans and calculations contributing towards the final designs. Included are estimations of extracting power from waves by floating and stationary breakwaters.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 19 juni 2009.

Externa länkar

[1] Thames Tugs. Mulberry Harbour: British, French and Dutch tugs. Hämtad den 20 april, 2009.

[2] staff. Mulberry Encyclopaedia Britannica's Guide to Normandy 1944

[3] Chris Trueman The Mulberry Harbour www.historylearningsite.co.uk. Hämtad den 25 april 2008

[4] Ellsberg, Edward (1960). The Far Shore. New York: Dodd, Mead

[1]

[2]

[3]

[4]