Karl V av Frankrike

Karl V av Frankrike
	Karl V av Frankrike
Född	21 januari 1338; Vincennes, Frankrike
Död	16 september 1380 (42 år); Paris
Begravd	Klosterkyrkan Saint-Denis
Medborgare i	Frankrike
Sysselsättning	Monark, politiker
Befattning
	List of dauphins of France; Hertig av Normandie; Duke of Touraine; Regent i Frankrike (1356–1360); Kung av Frankrike (1364–1380)
Maka	Jeanne av Bourbon; (g. 1350–1378)
Partner	Biette de Casinel
Barn	Marie af Valois; Oudard d'Attainville (f. 1360); Jean de France (f. 1366); Karl VI av Frankrike (f. 1368); Ludvig av Orléans (f. 1372); Isabelle af Valois (f. 1373); Catherine av Valois, grevinne av Montpensier (f. 1378)
Föräldrar	Johan II av Frankrike; Bonne av Luxemburg
Släktingar	Ludvig I av Anjou (syskon); Johan av Berry (syskon); Filip II av Burgund (syskon); Johanna av Frankrike (syskon); Karl IV
Heraldiskt vapen
	Redigera Wikidata

Karl V, "den Vise" (på franska Charles V le Sage), född 21 januari 1338, död 16 september 1380, var kung av Frankrike 1364–1380.^[5]

Biografi

Tidiga år: Krig och uppror

Karl var son till Johan II,^[6] och när Johan under hundraårskriget tillfångatogs av engelsmännen efter slaget vid Poitiers 1356, blev Karl de facto regent.^[6]

Under sina tidiga år som regent i den fångne kungens ställe tvingades Karl bekämpa uppror och resningar i många delar av det krigshärjade riket. Efter slaget vid Poitiers inträffade en demokratisk reaktion. En ståndsförsamling av 800 personer, till hälften bestående av representanter för städerna, samlades i Paris under ledning av Etienne Marcel och biskopen av Laon, Robert le Cocq. Man anklagade nu adeln för att ha förrått landet och krävde delaktighet i regeringen genom municipala utskott.^[7] Karl var maktlös och vid hans sida dödades två rådsherrar som gjort sig misshagliga för ständerna. Samtidigt släpptes även kungen av Navarra, Karl "den elake" (son till Jeanne d'Évreux och dotterson till Ludvig X) ur fängelset, där kung Johan kort förut hade spärrat in honom av rädsla för hans komplotter. Han dök upp i Paris, och stödd på Marcel trädde han som generalkapten i spetsen för landets regering.^[7]

I detta läge räddades dock huset Valois kungadöme och Karl V av ett våldsamt bondeuppror (Jacquerie) som från trakten av Beauvais bredde ut sig vida omkring i mellersta Frankrikes landskap. Kriget mot England hade inte bara förintat den välmåga det franska bondeståndet uppnått, utan även exponerat bönderna för godsägarnas förtryck. Efter slaget vid Poitiers inträdde då även på böndernas sida en reaktion. Ursinniga skaror drog genom landet, brände adelsmännens slott och ödelade allt som var deras herrars egendom.^[7] Men den yttersta nöden drev adeln till beslutsamt motvärn; adelsmännen samlades och anföll böndernas odisciplinerade skaror, som inte förmådde bjuda allvarligt motstånd. Resningen kvävdes, men reaktionen drabbade även borgarna. Marcel dödades under ett uppror av de rojalistiskt sinnade i Paris och Karl V, som hade tvingats fly huvudstaden, drog åter in i Paris som segrare den 31 juli 1358. Därmed hade försöket att ställa kungamakten under ständernas kontroll strandat.^[7]

Kung av Frankrike

Fred slöts 1360 med England genom freden i Bretigny, som gav England full besittningsrätt till de stora sydfranska förläningarna Guienne, Gascogne och Poitou, Calais och Guînes. Kung Edvard frånträdde å sin sida såväl sina anspråk på den franska tronen som på huset Plantagenets forna besittningar, Normandie, Anjou, Touraine samt länsöverhögheten över Flandern.^[8]^[9]

År 1364 dog Johan II i engelsk fångenskap och Karl tog officiellt tronen. Karl återupptog snart fientligheterna med engelsmännen och de franska arméerna gick fram med stora segrar under Karls begåvade general Bertrand du Guesclin.

Efter dessa de framgångar i utlandet vågade kung Karl nu träda landets fiender till mötes. Invånarna i de avträdda landskapen i södra delen av landet drevs till upprepade resningar mot den engelska överhögheten. I det Karl tog sig an deras sak föranledde han ett förnyat utbrott av kriget, som tog ett mycket ogynnsamt förlopp för engelsmännen. De södra landskapen kom ett efter annat åter tillbaka under franskt herravälde.^[9] Även till sjöss drog engelsmännen det kortaste strået, i det en förenad fransk-kastiliansk flotta 1372 tillfogade den engelska ett nederlag vid La Rochelle. Till sist stannade endast Bordeaux och Bayonne samt i norr Calais i Englands ägo. Något formellt fredsslut följde inte, men krigsoperationerna upphörde så småningom.^[9]

Efter att Karl V, som fick tillnamnet "den vise", bestigit tronen skedde en pånyttfödelse av Frankrike. Genom sparsamhet och införande av en ordnad finansförvaltning tog Karl de första stegen för att hela de sår som kriget hade åsamkat landet.^[9] Karl var kulturellt intresserad och samlade kring sig ett lysande sällskap av vetenskapsmän, författare, konstnärer och andra intellektuella från alla hörn av Europa. Han byggde en ny armé och en ny flotta. Bland annat drog han även försorg om Louvrens förskönande; men samtidigt byggde han Bastiljen, som i viss mån fick karaktären av en befästning mot den nyss så motspänstiga huvudstaden.^[9] Vid hans död 1380 hade Frankrike återigen rest sig efter de inledande katastroferna i hundraårskriget.