Användare:Calle Widmann/Sandlåda

Sachsen-Gotha
	Sachsen-Gotha
	Herzogtum Sachsen-Gotha (Tyska)
Huvudstad	Gotha
Språk	Tyska ;
Bildades	1640
– bildades genom	Uppdelning av Sachsen-Weimar
Upphörde	1672
– upphörde genom	Uppgående i Sachsen-Gotha-Altenburg
Idag del av	Thüringen

Kungariket Bayern
	Kungariket Bayern
	Königreich Bayern (tyska)
Flagga	Vapen
	Nationalsång: Bayernhymne
Huvudstad	München; 48°8′N 11°34′Ö / 48.133°N 11.567°Ö
Största stad	München
Språk	tyska
Statsskick	monarki
Bildades	1806
– bildades genom	Freden i Pressburg
– bildades ur	Kurfurstendömet Bayern
Upphörde	1918
– upphörde genom	Anifdeklarationen
– uppgick i	Fristaten Bayern
Areal	75 867 km² (1900);
Folkmängd; – befolkningstäthet	6 176 057 (1900); 81 inv/km²
Topografi; – högsta punkt; ; – största sjö	; Zugspitze; 2962 m ö.h.; Bodensjön; km²

The Kingdom of Bavaria (tyska: Königreich Bayern) was a German state that existed from 1806 to 1918. The Bavarian Elector Maximilian IV Joseph of the House of Wittelsbach became the first King of Bavaria in 1806 as Maximilian I Joseph. The monarchy would remain held by the Wittelsbachs until the kingdom's dissolution in 1918. Most of Bavaria's modern-day borders were established after 1814 with the Treaty of Paris, in which Bavaria ceded Tyrol and Vorarlberg to the Austrian Empire while receiving Aschaffenburg and parts of Hesse-Darmstadt. As a state within the German Empire, the kingdom was second in size only to the Kingdom of Prussia. Since the unification of Germany in 1871, Bavaria has remained part of Germany.

Kungariket Bayern (tyska: Königreich Bayern) var en tysk stat som existerade mellan 1806 och 1918. Den bayerske kurfursten Maximilian IV Josef av huset Wittelsbach blev 1806 den första kungen av Bayern som Maximilian I Josef. Landet, som hade varit i Wittelsbachs händer sedan 1180, då Otto I, hertig av Bayern blev ättens förste härskare på den bayerska tronen, förblev så ända fram till kungarikets upplösning 1918. De flesta av Bayerns nuvarande gränser fastställdes efter 1814 genom freden i Paris, där Bayern avträdde grevskapet Tyrolen till österrikiska imperiet, samtidigt som man fick storhertigdömet Frankfurt, storhertigdömet Würzburg och delar av storhertigdömet Hessen.^{[källa behövs]} Bayern var det näst största landet i tyska förbundet, endast Preussen var större. 1871 blev Bayern en av staterna i Tyska riket.

Foundation

On 30 December 1777, the Bavarian line of the Wittelsbachs became extinct, and the succession on the Electorate of Bavaria passed to Charles Theodore, the elector palatine. After a separation of four and a half centuries, the Palatinate, to which the duchies of Jülich and Berg had been added, was thus reunited with Bavaria. In 1792 French revolutionary armies overran the Palatinate; in 1795 the French, under Moreau, invaded Bavaria itself, advanced to Munich — where they were received with joy by the long-suppressed Liberals — and laid siege to Ingolstadt. Charles Theodore, who had done nothing to prevent wars or to resist the invasion, fled to Saxony, leaving a regency, the members of which signed a convention with Moreau, by which he granted an armistice in return for a heavy contribution (7 September 1796). Between the French and the Austrians, Bavaria was now in a bad situation. Before the death of Charles Theodore (16 February 1799) the Austrians had again occupied the country, in preparation for renewing the war with France.

Kungariket blir till

Den 30 december 1777 dog Maximilian III Joseph av Bayern och i och med det dog även den bayerska linjen av huset Wittelsbach ut. Kurfurstendömet Bayern gick då över till Karl Theodor av Bayern, som sedan tidigare redan var kurfurste av Pfalz. Efter en separation, som hade varat alltsedan fördraget i Pavia 1329, blev Pfalz, till vilket under tiden hertigdömena Jülich och Berg hade lagts till, åter förenat med Bayern. Men det gick inte helt smärtfritt till, konflikt uppstod och ledde under sommaren 1778 till att det bayerska tronföljdeskriget bröt ut. Kriget blev kortvarigt, freden i Teschen undertecknades knappt ett år senare och Karl Theodor kunde fortsätta som kurfurste. 1792 invaderade franska revolutionära arméer Pfalz^{[källa behövs]} och 1795 invaderade fransmännen, under Moreau, själva Bayern och tågade mot München - där de mottogs med glädje av den länge undertryckta liberalerna - och belägrade Ingolstadt.^{[källa behövs]} Karl Theodor, som inte hade lyft ett finger för att förhindra krig eller för att ens möta invasionen, flydde till Sachsen och lämnade bakom sig en tillfällig regering vars medlemmar i början av september 1796 undertecknade konventionen i Pfaffenhofen.^{[källa behövs]} I den bytte den franske generalen vapenvila mot en stor summa pengar. Nu befann sig Bayern klämt mellan Frankrike och Österrike och med andra ord i en mycket kritisk situation. Före Karl Teodors bortgång i februari 1799 hade österrikarna åter igen ockuperat landet,^{[källa behövs]} som en förberedelse för att återuppta sitt krig mot Frankrike.^{[källa behövs]}

Maximilian IV Joseph (of Zweibrücken), the new elector, succeeded to a difficult inheritance. Though his own sympathies, and those of his all-powerful minister, Maximilian von Montgelas, were, if anything, French rather than Austrian, the state of the Bavarian finances, and the fact that the Bavarian troops were scattered and disorganized, placed him helpless in the hands of Austria; on 2 December 1800 the Bavarian arms were involved in the Austrian defeat at Hohenlinden, and Moreau once more occupied Munich. By the Treaty of Lunéville (9 February 1801) Bavaria lost the Palatinate and the duchies of Zweibrücken and Jülich. In view of the scarcely disguised ambitions and intrigues of the Austrian court, Montgelas now believed that the interests of Bavaria lay in a frank alliance with the French Republic; he succeeded in overcoming the reluctance of Maximilian Joseph; and, on 24 August, a separate treaty of peace and alliance with France was signed at Paris.

Den nye kurfursten, Maximilian IV Josef, fick överta en mycket svår situation. Även om hans egna sympatier, och de delades av den inflytelserike ministern Maximilian von Montgelas, var, om något, franska snarare än österrikiska, gjorde tillståndet i de bayerska statsfinanserna, och det faktum att de bayerska trupperna var utspridda och oorganiserade, att han satt i händerna på Österrike.^{[källa behövs]} Den 3 december år 1800 var den bayerska armén inblandad i det österrikiska nederlaget vid Hohenlinden, och Moreau ockuperade återigen München.^{[källa behövs]} I fördraget i Lunéville den 9 februari 1801 förlorade Bayern Pfalz samt hertigdömena Zweibrücken och Jülich. Med tanke på det österrikiska hovets intriger och illa förklädda planer trodde nu Montgelas nu att Bayerns intressen låg i en öppen allians med Frankrike.^{[källa behövs]} Han lyckades övervinna Maximilian Josefs motvilja och den 24 augusti 1801 undertecknades i Paris ett fördrag om fred och om en allians med Frankrike.^{[källa behövs]}

The 1805 Peace of Pressburg recognized Maximilian I's claim to be King of Bavaria. The elector declared himself to be king on 1 January 1806, officially changing the Electorate of Bavaria to being the Kingdom of Bavaria. The King still served as an Elector until Bavaria left the Holy Roman Empire (1 August 1806). The duchy of Berg was ceded to Napoleon only in 1806. The new kingdom faced challenges from the outset of its creation, relying on the support of Napoleonic France and having to change its constitution in accordance with France's wishes. The kingdom faced war with Austria in 1808 and from 1810 to 1814, lost territory to Württemberg, Italy, and then Austria.

I freden i Pressburg i december 1805 erkändes Maximilian IV:s anspråk på den bayerska kungakronan. Kurfursten förklarade den 1 januari 1806 sig vara kung och Bayern gick från att vara ett kurfurstendöme till att vara ett kungadöme.^{[källa behövs]} Kungen tjänade dock fortfarande som kurfurste, ända tills Bayern den 1 augusti samma år lämnade det Heliga romerska riket. 1806 avträddes hertigdömet Berg till Napoleon.^{[källa behövs]} Det nya riket stod inför stora utmaningar och fick förlita sig på Napoleons stöd och ändrade sin grundlag i linje med Frankrikes önskemål.^{[källa behövs]} Kungadömet krigade mot Österrike 1808 och från 1810 till 1814 och förlorade territorier till Württemberg, Italien, och sedan även till Österrike.^{[källa behövs]}

However with the defeat of Napoleon's France in 1814, Bavaria was compensated for some of its losses, and received new territories such as the Grand Duchy of Würzburg, the Archbishopric of Mainz (Aschaffenburg), parts of the Grand Duchy of Hesse, and in 1816, the Rhenish Palatinate from France.

I och med Napoleons nederlag 1814, kompenserades dock Bayern för en del av sina förluster och fick nya territorier, såsom storhertigdömet Würzburg, storhertigdömet Frankfurt, delar av storhertigdömet Hessen och, 1816, av Pfalz från Frankrike.^{[källa behövs]}

Between 1799 and 1817 the leading minister Count Montgelas followed a strict policy of modernisation and laid the foundations of administrative structures that survived even the monarchy and are (in their core) valid until today. On 1 February 1817, Montgelas had been dismissed; and Bavaria had entered on a new era of constitutional reform.

Mellan 1799 och 1817 följde den ledande ministern, greve Montgelas, en strikt moderniseringspolitik och lade grunden för administrativa strukturer som till och med överlevde monarkin och i sin kärna fortfarande idag gör sig gällande.^{[källa behövs]} Den 2 februari 1817 avskedades dock Montgelas och Bayern gick in i en era av konstitutionella reformer.^{[källa behövs]}

Constitution

On 26 May 1818, the constitution of the Kingdom of Bavaria was proclaimed. The parliament would have two houses, an upper house comprising the aristocracy and noblemen, including the high-class hereditary landowners, government officials and nominees of the crown. The second house, a lower house, would include representatives of small landowners, the towns and the peasants. The rights of Protestants were safeguarded in the constitution with articles supporting the equality of all religions, despite opposition by supporters of the Roman Catholic Church. The initial constitution almost proved disastrous for the monarchy, with controversies such as the army having to swear allegiance to the new constitution. The monarchy appealed to the Kingdom of Prussia and the Austrian Empire for advice, the two refused to take action on Bavaria's behalf, but the debacles lessened and the state stabilized with the accession of Ludwig I to the throne following the death of Maximilian in 1825.

Konstitution

Den 26 maj 1818 proklamerades Bayerns första konstitution. Parlamentet skulle ha två kammare. Överhusets platser skulle innehas av aristokrater och adelsmän, inklusive den jordägande överklassen, statstjänstemän och kronans utsedda.^{[källa behövs]} Underhuset skulle omfatta företrädare för de små markägarna, städerna och bönderna.^{[källa behövs]} Trots motstånd från vissa katoliker garanterades alla olika religioners lika rättigheter.^{[källa behövs]} Den ursprungliga konstitutionen visade sig vara till stor nackdel för kronans maktposition med meningsskiljaktigheter vad gällde till exempel om armén skulle svära grundlagen trohet eller inte.^{[källa behövs]} Man rådfrågade då grannländerna Preussen och Österrike, men de vägrade att hjälpa till.^{[källa behövs]} Redan 1825, då Maximilian gick bort och Ludvig tog över tronen, tog staten komandot om makten.^{[källa behövs]}

Ludwig I, Maximilian II and the Revolutions

In 1825, Ludwig I ascended to the throne of Bavaria. Under Ludwig, the arts flourished in Bavaria, and Ludwig personally ordered and financially assisted the creation of many neoclassical buildings and architecture across Bavaria. Ludwig also increased Bavaria's pace towards industrialization under his reign. In foreign affairs under Ludwig's rule, Bavaria supported the Greeks during the Greek War of Independence with his second son, Otto being elected King of Greece in 1832. As for politics, initial reforms advocated by Ludwig were both liberal and reform-oriented. However, after the Revolutions of 1830, Ludwig turned to conservative reaction. In 1837, the Roman Catholic-supported clerical movement, the Ultramontanes, came to power in the Bavarian parliament and began a campaign of reform to the constitution, which removed civil rights that had earlier been granted to Protestants, as well as enforcing censorship and forbidding the free discussion of internal politics. This regime was short-lived due to the demand by the Ultramontanes of the naturalization of Ludwig I's Irish mistress, which was resented by Ludwig, and the Ultramontanes were pushed out.

Ludwig I, Maximilian II och revolutionerna

I oktober 1825, när kung Maximilian avled, besteg Ludvig I Bayerns tron. Under Ludvigs tid, 1825-1848, blomstrade kulturlivet i Bayern, och Ludvig föreslog personligen och stödde ekonomiskt skapandet av många neoklassiska byggnader runt om i hela landet.^{[källa behövs]} Ludvig påskyndade också under sin regeringstid Bayerns steg mot en industrialisering.^{[källa behövs]} På det utrikespolitiska området stödde han grekerna i deras frihetskrig mot turkarna^{[källa behövs]} och hans andra son, Otto, valdes 1832 till kung av Grekland. Initialt förespårkade han liberala och reformistiska förändringar, men på revolutionerna 1830 reagerade han med konservativa åtgärder.^{[källa behövs]} 1837 kom ultramontanerna, en romersk-katolsk-stödd klerikal rörelse, kom till makten i den bayerska parlamentet och påbörjade en kampanj för att reformera konstitutionen, vilket upphävde de medborgerliga rättigheter som tidigare hade beviljats för protestanter, samt stärkte censuren och förbjöd den fria inrikespolitiska diskussionen.^{[källa behövs]} Denna regim blev dock kortvarig på grund av ultramontanernas krav på att kung Ludvigs irländska älskarinna Lola Montez skulle naturaliseras.^{[källa behövs]} Det ville han inte och därför blev ultramontanerna undanträngda och hamnade ute i kylan.^{[källa behövs]}

Following the Revolutions of 1848 and Ludwig's low popularity, Ludwig I abdicated the throne to avoid a potential coup, and allowed his son, Maximilian II, to become the King of Bavaria. Maximilian II responded to the demands of the people for a united German state by attending the Frankfurt Assembly, which intended to create such a state. Maximilian II stood alongside Bavaria's ally, the Austrian Empire, in opposition to Austria's enemy, the Kingdom of Prussia, which was to receive the imperial crown of a united Germany. This opposition was resented by many Bavarian citizens, who wanted a united Germany, but in the end Prussia declined accepting the crown and the constitution of a German state they perceived to be too liberal and not in Prussia's interests.

På grund av sin låga popularitet bland folket, som kom upp till ytan i mars 1848, abdikerade, för att undvika en potentiell kupp, kung Ludvig den 20 mars och lät istället sin son Maximilian, att bli kung i landet.^{[källa behövs]} Maximilian tog intryck av vissa samhällsgruppers önskan efter en enad tysk stat och närvarade därför vid parlamentet i Frankfurt, vilket pågick 1848–1849 och som syftade till att skapa just en sådan.^{[källa behövs]} Maximilian II stod vid sidan av Bayerns allierade, Österrike, i opposition till Österrikes fiende, kungadömet Preussen, som var tänkt att få Tysklands kejsarkrona.^{[källa behövs]} Detta motstånd mot Preussen skapade motsättningar mellan dem som ville ha ett enat rike och dem som istället stödde Wien. I slutet av april 1849 avböjde Preussens kung Fredrik Vilhelm definitivt att acceptera kronan.^{[källa behövs]} Han tyckte att konstitutionen som föreslogs för den nya tyska staten var alltför liberal och inte i Preussens intressen.^{[källa behövs]} Därmed hade parlamentet i Franfurt definitivt misslyckats.^{[källa behövs]}

In the aftermath of the failure of the Frankfurt Assembly, Prussia and Austria continued to debate over which monarchy had the inherent right to rule Germany.

I efterdyningarna till misslyckandet i Frankfurt fortsatte Preussen och Österrike att argumentera om vilken monarki som hade rätt att ta ledningen i Tyska förbundet.^{[källa behövs]} Bayern och Österrike motsatte sig Preussens försök att organisera om förbundet såsom preussarna gjorde i unionsparlamentet i Erfurt i mars och april 1850. Österrikes kansler Felix zu Schwarzenberg försökte isolera Preussen, till exempel genom att i oktober 1850 i Bregenz samla kungarna av Bayern och Württemberg i samtal med Österrikes kejsare, ett uppenbart antipreussiskt drag.^{[källa behövs]}

A dispute between Austria and the Electoral Prince of Hesse-Kassel (or Hesse-Cassel) was used by Austria and its allies (including Bavaria) to promote the isolation of Prussia in German political affairs. This diplomatic insult almost led to war when Austria, Bavaria and other allies moved troops through Bavaria towards Hesse-Kassel in 1850. However the Prussian army backed down to Austria and caved in to the acceptance of dual leadership. This event was known as the Punctation of Olmütz but also known as the "Humiliation of Olmütz" by Prussia. This event solidified the Bavarian kingdom's alliance with Austria against Prussia. Attempts by Prussia to reorganize the loose and un-led German Confederation were opposed by Bavaria and Austria, with Bavaria taking part in its own discussions with Austria and other allies in 1863, in Frankfurt, without Prussia and its allies attending.

I början av november 1850 skickade Bayern, tillsammans med andra stater i Tyska förbundet, trupper mot folket i Hessen-Kassel.^{[källa behövs]} Bakgrunden var att Hessen-Kassels regent Fredrik Vilhelm I i september samma år hade tvingats fly till Wilhelmsbad, utanför Hanau i södra delen av sitt land, efter ett uppror i huvudstaden Kassel mot hans och hans minister Hassenpflugs impopulära politik.^{[källa behövs]} Preussen ställde sig istället på det hessiska folkets sida och den 8 november stötte bayersk-österrikiska trupper samman med en preussisk styrka vid Bronnzell precis söder om Fulda.^{[källa behövs]} Preussen vek sig, drog sig tillbaka och accepterade, genom undertecknandet av punktationen i Olmütz, en veritabel förnedring av Preussen, den 29 november fortsatt österrikiskt ledarskap i förbundet. Dessa händelser stärkte Bayerns och Österrikes koalition mot Preussen.^{[källa behövs]}

Austro-Prussian War

In 1864, Maximilian II died early, and his eighteen year-old son, Ludwig II, arguably the most famous of the Bavarian kings, became King of Bavaria as escalating tensions between Austria and Prussia grew steadily. Prussia's Minister-President Otto von Bismarck, recognizing the immediate likelihood of war, attempted to sway Bavaria towards neutrality in the conflict. Ludwig II refused Bismarck's offers and continued Bavaria's alliance with Austria. In 1866, violence erupted between Austria and Prussia and the Austro-Prussian War began. Bavaria and most of the south German states, with the exception of Austria and Saxony, contributed far less to the war effort against Prussia. Austria quickly faltered after its defeat at the Battle of Königgrätz and was totally defeated shortly afterward. Austria was humiliated by defeat and was forced to concede control, and its sphere of influence, over the south German states. Bavaria was spared harsh terms in the peace settlement, however from this point on it and the other south German states steadily progressed into Prussia's sphere of influence.

Tysk enhetskriget

Maximilian II dog i mars 1864, endast 52 år gammal. Hans artonårige son, Ludwig II, som utan tvekan är den mest kända av de bayerska kungarna, blev då kung och under samma period växte stadigt spänningarna mellan Österrike och Preussen.^{[källa behövs]} Preussens ministerpresident, Otto von Bismarck, som insåg att det fanns stor risk för krig, försökte styra Bayern mot neutralitet i Preussens konflikten. Ludwig II vägrade att anta Bismarcks erbjudanden och fortsatte sin allians med Österrike.^{[källa behövs]} Sommaren 1866 utbröt fientligheterna mellan Österrike och Preussen. Bayern och de flesta av de sydtyska staterna bidrog dock mycket lite i den österikiskledda krigsinsatsen mot Preussen.^{[källa behövs]} Österrike vacklade snabbt efter sitt nederlag i vid Königgrätz och var kort därefter helt och hållet besegrat. Österrike förnedrades och tvingades i freden i Prag att ge upp sitt inflytande över den sydtyska staterna. Bayern kom undan ganska väl i fredsuppgörelsen, men från denna tidpunkt fick Preussen alltmer inflytande över Bayern och de andra sydtyska staterna.

Ludwig II and the German Empire

With Austria's defeat in the Austro-Prussian War, the northern German states quickly unified into the North German Confederation, with Prussia's King leading the state. Bavaria's previous inhibitions towards Prussia changed, along with those of many of the south German states, after French emperor Napoleon III began speaking of France's need for "compensation" from its loss in 1814 and included Bavarian-held Palatinate as part of its territorial claims. Ludwig II joined an alliance with Prussia, in 1870, against France, which was seen by Germans as the greatest enemy to a united Germany. At the same time, Bavaria increased its political, legal, and trade ties with the North German Confederation. In 1870, war erupted between France and Prussia in the Franco-Prussian War. The Bavarian Army was sent under the command of the Prussian crown prince against the French army.

Ludvig II och det tyska riket

Med Österrikes nederlag i det österrikisk-preussiska kriget, enades de nordtyska staterna snabbt i det Nordtyska förbundet under ledning av Preussens kung, Vilhelm I. Bayerns tidigare tvekan om samarbete med Preussen försvann gradvis.^{[källa behövs]} Så var det även för många andra av de sydtyska staterna efter att Frankrikes kejsare Napoleon III hade börjat talat om Frankrikes behov av kompensation för sina förluster vid tiden för Napoleon I:s fall 1814–1815.^{[källa behövs]} Ett av dessa områden var det bayerska Pfalz. Ludwig II ingick 1870 en allians med Preussen och mot Frankrike, som av många tyskar sågs som den största fienden mot ett enat Tyskland.^{[källa behövs]} Samtidigt ökade Bayerns handel och politiska och juridiska band med Nordtyska förbundet. I juli 1870 utbröt krig mellan Frankrike och Preussen. Den bayerska armén skickades, under ledning av den preussiske kronprinsen, mot den franska armén.^{[källa behövs]}

With France's defeat and humiliation against the combined German forces, it was Ludwig II who proposed that Prussian King Wilhelm I be proclaimed German Emperor or "Kaiser" of the German Empire ("Deutsches Reich"), which occurred in 1871 in German occupied Versailles, France. The territories of the German Empire were declared, which included the states of the North German Confederation and all of the south German states, with the major exception of Austria. The Empire also annexed the formerly French territory of Alsace-Lorraine, due in large part to Ludwig's desire to move the French frontier away from the Palatinate.

Efter Frankrikes nederlag mot de tyska styrkorna var det Ludwig II som föreslog att den preussiske kungen Vilhelm I skulle utropas till kejsare av det Tyska riket.^{[källa behövs]} Detta skedde onsdagen den 18 januari 1871 i spegelsalen på slottet i Versailles i det av Tyskland ockuperade Frankrike. Det nya kejsardömet annekterade det tidigare franska området Elsass-Lothringen. Till stor del berodde detta på kung Ludvigs önskan att flytta den franska gränsen bort från Pfalz.^{[källa behövs]}

Bavaria's entry into the German Empire changed, from jubilation over France's defeat, to dismay shortly afterward, over the direction of Germany under the new German Chancellor and Prussian Prime Minister, Otto von Bismarck. The Bavarian delegation under Count Otto von Bray-Steinburg had secured a privileged status of the Kingdom of Bavaria within the German Empire (Reservatrechte). Within the Empire the Kingdom of Bavaria was even able to retain its own diplomatic body and its own army, which would fall under Prussian command only in times of war.

Bayern blev en av staterna i det nya riket, men glädjeyran över Frankrikes nederlag förbyttes kort därefter till bestörtning över den riktining i vilken Preussens ministerpresident, Bismarck, som blev det nya rikets första rikskansler, ville styra landet.^{[källa behövs]} Den bayerska delegationen under Otto von Bray-Steinburg hade säkrat Bayern en privilegierad ställning inom riket.^{[källa behövs]} Inom riket fick Bayern till och med möjligheten att behålla sin egen diplomatiska administration och sin egen armé, som endast i krigstid skulle hamna under preussiskt befäl.^{[källa behövs]}

In the years following German unification, Bismarck initiated a persecution of the Catholic Church in the so-called Kulturkampf. Although this persecution was limited to Prussia and never extended to Bavaria or the other predominantly Catholic southern German states, it caused considerable estrangement between Bavaria and Prussia. Due in part to co-operation between the Bavarian Patriotic Party and German Centre Party in the Reichstag, Bismarck was eventually compelled to moderate his anti-Catholic policies.

Under åren närmast efter Tysklands enande inledde Bismarck den förföljelse av katolska kyrkan som har blivit känd under namnet Kulturkampf. Även om den här förföljelsen var begränsad till Preussen och aldrig utvidgades till Bayern eller någon av de andra till övervägande del katolska sydtyska staterna, orsakade det allvarlig fiendskap mellan Bayern och Preussen. Delvis tack vare samarbetet mellan det Bayerska patriotiska partiet och Centrumpartiet i riksdagen, var Bismarck till slut tvungen att tona ner sin anti-katolska politik.^{[källa behövs]}

After Bavaria's unification into Germany, Ludwig II became increasingly detached from Bavaria's political affairs and spent vast amounts of money on personal projects, such as the construction of a number of fairytale-like castles and palaces, the most famous being the Wagnerian-style Castle Neuschwanstein. Although Ludwig used his personal wealth to finance these projects instead of state funds, the construction projects landed him deeply in debt. These debts caused much concern among Bavaria's political elite, who sought to persuade Ludwig to cease his building; he refused, and relations between the government's ministers and the crown deteriorated.

Efter Bayerns inträde i det Tyska riket, kom Ludvig II i allt högre grad distanserad från Bayerns politiska angelägenheter och spenderade istället enorma summor pengar på personliga projekt, till exempel byggandet av ett antal sagoliknande slott och palats.^{[källa behövs]} Det mest berömda av dessa är det i Wagner-stil byggda Neuschwanstein. Även om Ludvig använde sin personliga förmögenhet för att finansiera dessa projekt istället för statliga medel, försatte byggprojekten honom i djup skuld.^{[källa behövs]} De här skulderna orsakade stor oro bland Bayerns politiska elit, som försökte övertyga Ludvig om att upphöra med sitt byggande.^{[källa behövs]} Han vägrade och relationerna mellan regeringen och kronan försämrades.^{[källa behövs]}

At last, in 1886, the crisis came to a head: the Bavarian ministers deposed the king, organizing a medical commission to declare him insane, and therefore incapable of executing his governmental powers. A day after Ludwig's deposition, the king died mysteriously after asking the commission's chief psychiatrist to go on a walk with him along Lake Starnberg (then called Lake Würm). Ludwig and the psychiatrist were found dead, floating in the lake. An autopsy listed cause of death as suicide by drowning, but some sources claim that no water was found in Ludwig's lungs. While these facts could be explained by dry drowning, they have also led to some conspiracy theories of political assassination.

I juni 1886 kom krisen till slut till ett avgörande. De bayerska ministrarna avsatte kungen genom att låta en medicinsk kommission förklara honom sinnessjuk och därmed oförmögen att utföra sina plikter.^{[källa behövs]} Dagen efter det att Ludvig avsattes, dog han mystiskt efter att ha bett Bernhard von Gudden, kommissionens främste psykiater, att gå på en promenad med honom längs Würmsee.^{[källa behövs]} Ludvigs och psykiaterns lik hittades flytande i sjön två dagar. En obduktion angav dödsorsaken till självmord genom drunkning, men vissa källor hävdar att inget vatten fanns i Ludvigs lungor.^{[källa behövs]} Detta skulle kunna förklaras, men gav även upphov till konspirationsteorier.^{[källa behövs]}

Regency

The crown passed to Ludwig's brother Otto I, but since Otto had a clear history of mental illness, the duties of the throne actually rested in the hands of the brothers' uncle, Prince Luitpold, serving as regent.

Prinsregentskap

Kronan gick till Ludvigs bror Otto I, men eftersom Otto hade en historia med psykisk ohälsa, så blev brödernas farbror, Luitpold, den verklige regenten.

During the regency of Prince-Regent Luitpold, from 1886 to 1913, relations between Bavarians and Prussians remained cold, with Bavarians remembering the anti-Catholic agenda of Bismarck's Kulturkampf, as well as Prussia's strategic dominance over the empire. Bavaria protested Prussian dominance over Germany and snubbed the Prussian-born German Emperor, Wilhelm II, in 1900, by forbidding the flying of any other flag other than the Bavarian flag on public buildings for the Emperor's Birthday, but this was swiftly modified afterwards, allowing the German imperial flag to be hung side by side with the Bavarian flag. In 1912, Luitpold died, and his son, Prince-Regent Ludwig, took over as regent of Bavaria. A year later, the regency ended when Ludwig declared himself King of Bavaria and from that point on was known as Ludwig III.

Under Luitpolds förmyndarregering, från 1886 till 1912, fortsatte relationerna mellan Bayern och Preussen att vara kyliga.^{[källa behövs]} Bayrarna glömde inte bort Bismarcks anti-katolska inställning eller Preussens strategiska dominans över riket.^{[källa behövs]} Bayern protesterade mot den preussiska dominansen över Tyskland och markerade år 1900 mot den preussiske tyske kejsaren Vilhelm II, genom att förbjuda någon annan än den bayerska flaggan på offentliga byggnader på kejsarens födelsedag.^{[källa behövs]} Denna markering upphävdes dock snart därpå och den tyska riksflaggan tilläts att hängas upp sida vid sida med den bayerska.^{[källa behövs]} I december 1912 dog Luitpold och hans son, Ludvig, tog, även han som prinsregent, över regeringen. Ungefär ett år senare, i november 1913, upplöstes förmyndarregeringen då Ludvig utropade sig själv som Bayern och från den tidpunkten var han känd under namnet Ludvig III.

World War I and the end of the Kingdom

In 1914, a clash of alliances occurred over Austria-Hungary's invasion of Serbia following the assassination of Austrian Archduke Franz Ferdinand by a Bosnian Serb militant. Germany went to the side of its former rival-turned-ally, Austria-Hungary, while France, Russia, and the United Kingdom declared war on Austria-Hungary and Germany. Initially, in Bavaria and all across Germany, recruits flocked enthusiastically to the German Army. At the outbreak of World War I King Ludwig III sent an official dispatch to Berlin to express Bavaria's solidarity. Later Ludwig even claimed annexations for Bavaria (Alsace and the city of Antwerp in Belgium, to receive an access to the sea). His hidden agenda was to maintain the balance of power between Prussia and Bavaria within the German Empire after a victory. Over time, with a stalemated and bloody war on the western front, Bavarians, like many Germans, grew weary of a continuing war.

Första världskriget och den bayerska monarkins fall

Sommaren 1914 bröt första världskriget ut och Tyskland ställde sig på Österrike-Ungerns sida, medan Frankrike, Ryssland och Storbritannien förklarade krig mot Österrike-Ungern och Tyskland. Inledningsvis var entusiasmen stor i Bayern, precis som på många andra håll i Tyskland. Vid krigsutbrottet skickade den bayerske kungen en officiell depesch till Berlin för att uttrycka Bayerns solidaritet.^{[källa behövs]} Senare yrkade Ludvig till och med på territoriella krav för Bayerns del (Elsass och staden Antwerpen i Belgien, för att få tillgång till havet).^{[källa behövs]} Hans dolda agenda var att upprätthålla maktbalansen mellan Preussen och Bayern inom det Tyska riket efter en seger.^{[källa behövs]} Med tiden spreds sig dock en allmän krigströtthet eftersom det stod klart hur blodiga striderna var på västfronten och på grund av svälten.^{[källa behövs]}

In 1917, when Germany's situation had gradually worsened due to World War I, the Bavarian Prime Minister Georg von Hertling became German Chancellor and Prime Minister of Prussia and Otto Ritter von Dandl was made new Prime Minister of Bavaria. Accused of showing blind loyalty to Prussia, Ludwig III became increasingly unpopular during the war. In 1918, the kingdom attempted to negotiate a separate peace with the allies but failed. By 1918, civil unrest was spreading across Bavaria and Germany; Bavarian defiance to Prussian hegemony and Bavarian separatism being key motivators. In November 1918, William II abdicated the throne of Germany, and Ludwig III, along with the other German monarchs, issuing the Anif declaration, followed in abdication shortly afterwards. With this, the Wittelsbach dynasty came to an end, and the former Kingdom of Bavaria became the Free State of Bavaria, which it is still named today.

1917, då Tysklands situation försämrades allt mer, blev den bayerske premiärministern Georg von Hertling Tysklands rikskansler och Preussens ministerpresident och Otto von Dandl gjordes till ny premiärminister i Bayern. Anklagad för att visa alltför stor lojalitet till Preussen, blev Ludvig III under kriget alltmer impopulär.^{[källa behövs]} 1918 försökte Bayern förhandla om separatfred med de allierade, men misslyckades.^{[källa behövs]} Det året började det allmänna läget i hela riket bli mycket ansträngt och oroligheter spridde sig över Tyskland. Bayerns trotsiga inställning till den preussiska hegemonin och den bayerska separatismen blev nu en nyckelfaktorer.^{[källa behövs]} I november 1918 abdikerade kejsar Vilhelm från tronen i Tyskland, och Ludvig III utfärdande, tillsammans med de andra tyska monarkerna, Anifdeklarationen och abdikerade sedan själv kort därefter. Med detta upphörde, efter över 700 år, Wittelsbach-dynastin och den bayerska monarkin föll.

Geography, administrative regions and population

When Napoleon abolished the Holy Roman Empire, and Bavaria became a kingdom in 1806, its area reduplicated. Tyrol (1805–1814) and Salzburg (1810–1815) were temporarily reunited with Bavaria but finally ceded to Austria. In return the Rhenish Palatinate and Franconia were annexed to Bavaria in 1815.

Geografi, administrativ indelning och befolkning

När Napoleon stuvade om den politiska ordningen i Europa och Bayern 1806 blev ett kungadöme så blev dess territorum också mycket större. Tyrolen (1805-1814) och Salzburg (1810-1815) blev tillfälligt delar av Bayern men överläts till Österrike i och med Napoleons nederlag 1814–1815. I gengäld blev Rhenpfalz och Franken 1815 delar av Bayern.

The Kingdom of Bavaria was divided from 1837 into 8 administrative regions called Regierungsbezirke (singular Regierungsbezirk). The regions ("Kreis") were named after its main rivers before, but King Ludwig I reorganized the administrative regions of Bavaria in 1837 and re-introduced the old names Upper Bavaria, Lower Bavaria, Franconia, Swabia, Upper Palatinate and Palatinate. He changed his royal titles to Ludwig, King of Bavaria, Duke of Franconia, Duke in Swabia and Count Palatinate of the Rhine. His successors kept these titles. Ludwig's plan to reunite also the eastern part of the Palatinate with Bavaria could not be realized. The Electoral Palatinate, a former dominion of the Wittelsbach, had been split up in 1815, the eastern bank of the Rhine with Mannheim and Heidelberg was given to Baden, only the western bank was granted to Bavaria. Here Ludwig founded the city of Ludwigshafen as a Bavarian rival to Mannheim.

Kretsarna, som landet delades in i, var uppkallade efter den viktigaste floden i var och en av dem, men 1837 genomförde Ludvig I en stor omorganisation och delade istället in landet i åtta olika Regierungsbezirke. Han återinförde i och med nyordningen även gamla namn. De åtta områdena var Oberfranken, Mittelfranken, Unterfranken, Schwaben, Pfalz, Oberpfalz Oberbayern och Niederbayern. Han ändrade också sin kungliga titel till Ludvig, kung av Bayern, hertig av Franken, hertig av Schwaben och pflazgreve av Rhen. Även hans efterträdare hade dessa titlar. Ludvigs plan att återförena också den östra delen av Pfalz med Bayern kunde inte förverkligas. Kurpfalz, ett område som tidigare hade varit i Wittelsbachs händer, hade styckats upp 1815 och då tillföll den östra Rhenstranden med Mannheim och Heidelberg Baden och endast den västra banken tillföll till Bayern. Här grundade Ludvig staden Ludwigshafen, en bayersk rival till Mannheim.

After the lost Austro-Prussian War (1866) the Kingdom of Bavaria had to cede several Lower Franconian districts to Prussia. The duchy of Coburg was never part of the Kingdom of Bavaria since it was united with Bavaria only in 1920. Also Ostheim was added to Bavaria (1945) after the end of the monarchy.

Efter att 1866 ha varit på den förlorande sidan i det österrikisk-preussiska kriget, tvingades Bayern att avträda flera unterfrankiska distrikt till Preussen.

Statistics

Statistik

Area = 75,865 km² (1900)
Invånare = 3,707,966 (1818) / 4,370,977 (1840) / 6,176,057 (1900) / 6,524,372 (1910)
Regioner (1806–1837):

Altmühlkreis (1806-1810 / dissolved)
Eisackkreis (1806-1810 / ceded to Italy)
Etschkreis (1806-1810 / ceded to Italy)
Illerkreis (1806-1817 / dissolved)
Innkreis (1806-1814 / ceded to Austria)
Isarkreis (1806–1837 / transformed into Upper Bavaria)
Lechkreis (1806-1810 / dissolved)
Mainkreis (1806–1837 / transformed into Upper Franconia)
Naabkreis (1806-1810 / dissolved)
Oberdonaukreis (1806–1837 / transformed into Lower Bavaria)
Pegnitzkreis (1806-1810 / dissolved)
Regenkreis (1806–1837 / transformed into Upper Palatinate)
Rezatkreis (1806–1837 / transformed into Middle Franconia)
Rheinkreis (1815-1837 / transformed into Palatinate)
Salzachkreis (1810–1815 / ceded to Austria)
Unterdonaukreis (1806–1837 / transformed into Swabia)
Untermainkreis (1817-1837 / transformed into Lower Franconia )

Area = 75 865 km² (1900)^{[källa behövs]}
Befolkning = 3 707 966 (1818)/4 370 977 (1840)/6 176 057 (1900)/6 524 372 (1910)^{[källa behövs]}
Regierungsbezirke (1806–1837):^{[källa behövs]}

Altmühlkreis (1806–1810/upplöst)
Eisackkreis (1806–1810/avträtt till Italien)
Etschkreis (1806–1810/avträtt till Italien)
Illerkreis (1806–1817/upplöst)
Innkreis (1806–1814/avträtt till Österrike)
Isarkreis (1806–1837/ombildat till Oberbayern)
Lechkreis (1806–1810/upplöst)
Mainkreis (1806–1837/ombildat till Oberfranken)
Naabkreis (1806–1810/upplöst)
Oberdonaukreis (1806–1837/ombildat till Niederbayern)
Pegnitzkreis (1806–1810/upplöst)
Regenkreis (1806–1837/ombildat till Oberpfalz)
Rezatkreis (1806–1837/ombildat till Mittelfranken)
Rheinkreis (1815–1837/ombildat till Pfalz)
Salzachkreis (1810–1815/avträtt till Österrike)
Unterdonaukreis (1806–1837/ombildat till Schwaben)
Untermainkreis (1817–1837/ombildat till Niederfranken)

Regions (1837–1918):

Upper Franconia (tyska: Oberfranken) (Capital:Bayreuth)
Middle Franconia (Mittelfranken) (Capital:Ansbach)
Lower Franconia (Unterfranken) (Capital:Würzburg)
Swabia (Schwaben) (Capital:Augsburg)
Palatinate (Pfalz) (Capital:Speyer)
Upper Palatinate (Oberpfalz) (Capital:Regensburg)
Upper Bavaria (Oberbayern) (Capital:Munich)
Lower Bavaria (Niederbayern) (Capital:Landshut)

Regierungsbezirke (1837–1918):^{[källa behövs]}

Oberfranken (huvudort: Bayreuth)
Mittelfranken (huvudort: Ansbach)
Unterfranken (huvudort: Würzburg)
Schwaben (huvudort: Augsburg)
Pfalz (huvudort: Speyer)
Oberpfalz (huvudort: Regensburg)
Oberbayern (huvudort: München)
Niederbayern (huvudort: Landshut)

Se även

Sachsen-Gotha var ett av de ernestinska hertigdömena och låg inom det område som numera utgör Thüringen i östra Tyskland. Sachsen-Gotha uppstod ur Sachsen-Weimar 1640 och blev en del av Sachsen-Gotha-Altenburg, då det uppstod 1672.

Sachsen-Gotha uppstod i och med den ernestinska delningen i februari 1640, då Sachsen-Weimar styckades. Sachsen-Gotha tillföll då Ernst I, som var näst yngste son till Johan III av Sachsen-Weimar. Hertig Ernst valde Gotha till residensstad i sitt furstendöme och där lät han mellan 1643 och 1654 uppföra slottet Friedenstein. Området omfattade då amten Gotha, Tenneberg, Reinhardsbrunn, Georgenthal, Ichtershausen, Wachsenburg, Schwarzwald, Tonndorf, Salzungen och Königsberg.

I december 1644 dog Albrekt av Sachsen-Eisenach och i och med det dog linjen Sachsen-Eisenach också ut eftersom Albrekt inte lämnade efter sig några arvingar. I mars 1645 delades Albrekts områden upp och då tillföll därför även amten Volkenroda, Krayenberg, Heldburg, Eisfeld, Veilsdorf och Allendorf Sachsen-Gotha.

I augusti 1660 erhöll man, tack vare fördraget i Kahla, också amten Frauenbreitungen, Wasungen och Sand från grevskapet Henneberg, som då upplöstes.

Då Fredrik Vilhelm III av Sachsen-Altenburg dog i april 1672, endast 14 år gammal, delades hans hertigdöme, Sachsen-Altenburg, upp mellan Sachsen-Gotha och Sachsen-Weimar. Cirka tre fjärdedelar uppgick i Sachsen-Gotha som i och med detta ombildades till Sachsen-Gotha-Altenburg. 1672 övergick även Krayenberg till Sachsen-Eisenach.

Kategori:Thüringens historia Kategori:Historiska tyska stater Kategori:Europas mikrostater Kategori:Gotha KategoriStater och territorier bildade 1640 Kategori:Stater och territorier upplösta 1672