Hoppa till innehållet

Fon (fonetik): Skillnad mellan sidversioner

Från Wikipedia
Bläddra interaktivt i historiken
← Äldre redigeringNyare redigering →
Innehåll som raderades Innehåll som lades till
VisuellWikitext
m Punkt fattades.
Omarbetning av artikeln med komplett källbeläggning.
Rad 1: Rad 1:
En '''fon''' (också kallad ett ''[[Segment (lingvistik)|segment]]''<ref>''Nationalencyklopedin'', artikeln ”fon”. Hämtdatum 29 juni 2017. [http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/fon].</ref>) är inom [[lingvistik]]en (speciellt [[fonetik]]en) det minsta urskiljbara ljudsegmentet i mänskligt tal som frambringas av [[talapparaten]] och som ingår i det [[Talspråk|talade språket]].<ref name = "DC">David Crystal, ''A Dictionary of Linguistics and Phonetics''. Andra upplagan. Oxford 1985. Sidan 227.</ref> Foner beskrivs på fysikaliska grunder (vilka [[akustik|akustiska]] egenskaper de har) och inget avseende fästs vid hur fonerna påverkar ordens betydelser.
En '''fon''', också kallad ett '''[[Segment (lingvistik)|segment]]'''<ref>''Nationalencyklopedin'', artikeln ”fon”. Hämtdatum 29 juni 2017. [http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/fon].</ref> eller ett '''[[Språkljud|(språk)ljud]]''', engelska ''(speech) sound'',<ref name="HB3&6">''Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet''. Cambridge 1999. {{ISBN|0 521 65236 7}}. Sidorna 3 och 6.</ref> är inom [[lingvistik]]en, speciellt [[fonetik]]en, det minsta urskiljbara ljudsegmentet i mänskligt tal som frambringas av [[talapparaten]] och som ingår i ett [[Talspråk|talat språk]].<ref name="BM12–13"/><ref name = "DC227">David Crystal, ''A Dictionary of Linguistics and Phonetics''. Andra upplagan. Oxford 1985. Sidan 227.</ref> Foner beskrivs på fysikaliska grunder (vilka [[akustik|akustiska]] egenskaper de har) och inget avseende fästs vid hur fonerna påverkar ordens betydelse.<ref name="TB">{{Webbref |url=https://speechprocessingbook.aalto.fi/Introduction/Linguistic_structure_of_speech.html |titel=Introduction to Speech Processing: 2.3. Linguistic structure of speech |hämtdatum= |författare=Tom Bäckström, Okko Räsänen, Abraham Zewoudie, Pablo Pérez Zarazaga, Liisa Koivusalo, Sneha Das, Esteban Gómez Mellado, Mariem Bouafif Mansali, Daniel Ramos och Mohammad Hassan Vali |datum= |år= |månad= |format= |verk= |utgivare=Aalto‑universitetet |språk=en}}</ref><ref name="BM15–16">Bertil Malmberg, ''Lärobok i fonetik''. Fjärde upplagan, tredje tryckningen, Malmö 1984. {{ISBN|91-40-01617-X}}. Sidorna 15–16.</ref>


Begreppet fon, som studeras inom fonetiken, skall skiljas från [[fonem]], som studeras inom [[fonologin]]: foner som har något varierande akustiska egenskaper representerar i ett visst språk samma [[fonem]], om variationen mellan fonerna inte kan ändra betydelsen hos ord.<ref name = "DC228">David Crystal, ''A Dictionary of Linguistics and Phonetics''. Andra upplagan. Oxford 1985. Sidan 228.</ref>
⚫
Ordet ''fon'' (engelska ''phone'', tyska ''phon'') kommer av [[Klassisk grekiska|grekiska]] φωνή (phōnḗ, ”ljud”), men har i den moderna betydelsen använts sedan 1940‐talet.<ref name = "KJK"/>


En fon (ett segment) är en enskild fysikalisk händelse.<ref name="BM12–13">Bertil Malmberg, ''Svensk fonetik''. Fjärde upplagan, tredje tryckningen, Malmö 1984. {{ISBN|91-40-01617-X}}. Sidorna 12–13.</ref><ref name="KHW"/> Foner (segment) [[Transkription (språkvetenskap)|transkriberas]] fonetiskt med symboler från [[Internationella fonetiska alfabetet]] (IPA), som är utformat för att fonetiskt kunna återge alla språkljud i alla språk,<ref name="HB3&&159">''Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet''. Cambridge 1999. {{ISBN|0 521 65236 7}}. Sidorna 3 och 159.</ref> varvid symbolerna sätts inom hakparentes [ ]<ref name="HB28">''Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet''. Cambridge 1999. {{ISBN|0 521 65236 7}}. Sidan 28.</ref>.
==Exempel på ords uppdelning i foner==


Ordet ''fon'' är tvetydigt. I fonetiska texter finns en tendens att utsträcka betydelsen av ”fon” till att beteckna en ''typ'' av ljud, snarare än en enskild fysikalisk händelse.<ref name="JLpassim"/> En IPA‑symbol inom hakparentes kan därför också vara en beteckning för en typ av ljud, ytterst vilket leder till att beteckningssättet för [[allofon]]er (varianter av fonem) blir detsamma som sättet att transkribera ett segment i faktiskt tal.<ref name="JL556">John Laver, ''Principles of phonetics''. Cambridge och New York 1994. Sidan 556.</ref>
Talat språk är en kontinuerlig följd av ljud. Ett konkret ljud i talkedjan är en fon.<ref>Bertil Malmberg, ''Svensk fonetik''. Fjärde upplagan, tredje tryckningen, Malmö 1984. {{ISBN|91-40-01617-X}}. Sidan 13.</ref> En fon är alltså en konkret fysikalisk händelse.


==Teori om foner==
I denna artikel används först två ord som exempel: en standardsvensktalande person med rullande tungspets&#x2011;r säger de två orden


===Segment (foner) som fysikalisk verklighet===
⟨ramlar⟩


Etablerad vetenskap om språkljud utgår från [[postulat]]en att talat språk kan beskrivas som en följd av distinkta, åtskilda (engelska ''discrete'') foner (ljudsegment),<ref name="HB3&6"/> och att dessa foner i världens alla språk hämtas från en ändlig mängd möjliga ljud.<ref name="LG">Luca Gasparri, ”Phonetic Segments and the Organization of Speech” i ''Philosophy of Science'' årgång 86 nummer 2 2019, sidorna 304–324.</ref>
och


De teoretiska antagandena att talat språk kan delas upp i segment på fysikaliska grunder, och att där finns en universell uppsättning möjliga foner, har ifrågasatts för att antagandena inte skulle vara grundade i verkligheten.<ref name="JL566–568"/><ref name="LG"/><ref name = "KJK">Klaus J. Kohler, ”From Phonetics to Phonology and Back Again” i ''Phonetica'' 2012; 69, DOI: 10.1159/000351218.</ref></ref>
⟨sjöar⟩


<ref>{{Webbref |url=https://www.researchgate.net/publication/228574176_The_graphical_basis_of_phones_and_phonemes |titel=The graphical basis of phones and phonemes |hämtdatum=11 november 2024 |författare=Robert Port |år=2007 |månad=januari |språk=en |doi=10.1075/lllt.17.29por}}</ref> Mycket av informationen i talat språk finns i relationer som sträcker sig över flera ljud.<ref name="JL566–568"/> Verkligt talat språk är ett kontinuum i vilket ett ljud gradvis kan övergå i ett annat.<ref name="HB4–5">''Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet''. Cambridge 1999. {{ISBN|0 521 65236 7}}. Sidorna 4 och 5.</ref> På fysikaliska grunder skulle sådana övergångar kunna räknas som segment.<ref name="HB33–37"/> Uppdelning av tal i segment är därför ibland beroende av kunskap om det talade språkets fonem.<ref name="HB33–37">''Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet''. Cambridge 1999. {{ISBN|0 521 65236 7}}. Sidorna 33–37.</ref> Modellen med fonetiska segment och ett ändligt antal av typer av foner, vilka kan transkriberas med [[Internationella fonetiska alfabetet]], har dock visat sig användbar och teoretiskt försvarlig.<ref name="HB33–37"/><ref name="LG"/><ref name="JL566–568">John Laver, ''Principles of phonetics''. Cambridge och New York 1994. Sidorna 566–568.</ref>
([[vinkelparentes]]er betyder att ord skrivits med [[grafematisk transkription]], vanlig stavning). Dessa två ord skall nu analyseras fonetiskt.


===Foner är icke analyserade ljud===
Ordet ⟨ramlar⟩ består av en följd av sex foner. Ordet ⟨sjöar⟩ har fem alfabetiska skrivtecken ([[grafem]]), men bara fyra foner, eftersom [[digraf]]en ⟨sj⟩ uttalas som en fon när en standardsvensktalande säger ordet ⟨sjöar⟩.


En fon (ett segment) är ett icke analyserat språkljud.<ref>{{Webbref |url=https://glossary.sil.org/term/phone |titel=Glossary of linguistic terms: Phone |hämtdatum=10 november 2024 |utgivare=SIL |språk=en}}</ref> En fon urskiljs i talflödet utan att forskaren uttalar sig om dess fonologiska status, huruvida den är ett betydelseskiljande [[fonem]].<ref name="RLT264">R. L. Trask, ''[https://fonetica23.wordpress.com/wp-content/uploads/2017/09/a-dictionary-of-phonetics-and-phonology-trask-19961.pdf A Dictionary of Phonetics and Phonology''. London och New York 1996. Sidan 264</ref>
Foner beskrivs i skrift med [[Internationella fonetiska alfabetet]] (IPA, ''International Phonetic Alphabet'').<ref name = "DC"/> Sådan beskrivning kallas [[fonetik|fonetisk transkription]].<ref name = "DC"/> Orden ⟨ramlar⟩ och ⟨sjöar⟩ transkriberas fonetiskt så här:
<blockquote>
[ˈramlar]


Många svensktalande uttalar orden ⟨fin⟩, ⟨vin⟩, ⟨sil⟩, ⟨ila⟩, ⟨ivrig⟩ med ett tydligt ''j''‑ljud efter ''i''‑ljudet.<ref name="BM59">Bertil Malmberg, ''Svensk fonetik''. Fjärde upplagan, tredje tryckningen, Malmö 1984. {{ISBN|91-40-01617-X}}. Sidan 59.</ref> En fonetiker skulle i i [[fonetisk transkription]] transkribera sådant tal som [fiːjn], [viːjn]] och så vidare.<ref name="BM59"/> I [fiːjn] noteras fyra segment som representeras av var sitt tecken, [f], [i], [j] och [n] (triangulärt kolon ː visar att ett segment är långt). En fonologisk analys skulle dock visa att [iːj] är en variant (allofon) av det svenska fonemet /iː/;{{anmärkning|Traditionellt räknas långt och kort ''i''‑ljud som olika fonem ([[Svenska Akademiens språklära]] sidan 13), medan nyare analys av [[Tomas Riad]]<ref name="TR34">{{Webbref |url=https://www.su.se/polopoly_fs/1.29954.1320939955%21/Svenskt_Fonologikompendium.pdf |titel=Svenskt fonologikompendium |hämtdatum=11 november 2024 |författare=Tomas Riad |år=1997 |månad=september |sid=34 |språk=sv}}</ref> räknar kort och långt ''i''-ljud som allofoner av fonemet /i/.}} fonologisk transkription vore /fiːn/, /viːn/ och så vidare.<ref name="BM59"/> I ordet ⟨fin⟩ identifieras tre fonem – /fiːn/ – även om talaren uttalar ordet som [fiːjn]. Användningen av ⟨⟩, [] och // i transkription förklaras [[#Transkription och Internationella fonetiska alfabetet|nedan]].
[ˈ&#x0267;øːar]{{anmärkning|Vi bortser för enkelhets skull från den svenska [[tonaccent]]en i den fonetiska transkriptionen.}}
</blockquote>


===Suprasegementala aspekter på talat språk===
De flesta IPA‐symbolerna för fonerna i exemplen ovan är lättförståeliga, med vissa ljud betecknas med specialtecken, som [&#x0267;] för sj&#x2011;ljud. Långt ljud utmärks med triangulärt kolon. IPA‐symboler som betecknar foner skrivs alltid inom [[hakparentes]]er.


Talat språk kan inte uttömmande beskrivas som en följs av segment. Förutom en följd av segment (foner) utmärks talat språk av [[Prosodem|suprasegmentell information]] ([[prosodem]]) som [[Kvantitet (fonetik)|kvantitet]] (längd) och [[tonaccent]].<ref name="HB3–4">''Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet''. Cambridge 1999. {{ISBN|0 521 65236 7}}. Sidorna 3–4.</ref><ref name="TR13">{{Webbref |url=https://www.su.se/polopoly_fs/1.29954.1320939955%21/Svenskt_Fonologikompendium.pdf |titel=Svenskt fonologikompendium |hämtdatum=11 november 2024 |författare=Tomas Riad |år=1997 |månad=september |sid=13 |språk=sv}}</ref> Suprasegmentella egenskaper sträcker sig över en följd av flera segment.<ref name="HB13">''Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet''. Cambridge 1999. {{ISBN|0 521 65236 7}}. Sidan 13.</ref>
==Skillnad mellan ''fon'' och ''fonem''==


==Transkription och Internationella fonetiska alfabetet ==
Ordet ”språkljud” är tvetydigt. Det kan syfta på foner, som studeras inom [[fonetik]]en, eller på [[fonem]], som studeras inom [[fonologi]]n. Skillnaden mellan disciplinen fonetik och disciplinen fonologi är grundläggande i lingvistiken.


När segment transkriberas fonetiskt används vanligen [[Internationella fonetiska alfabetet]] (IPA). I fonetisk transkription sätts IPA‑symbolerna inom hakparenteser,<ref name="HB27">''Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet''. Cambridge 1999. {{ISBN|0 521 65236 7}}. Sidan 27.</ref> som i [fiːjn]. [[Fonematisk transkription]] i fonologisk analys markeras med snedstreck,<ref name="HB160">''Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet''. Cambridge 1999. {{ISBN|0 521 65236 7}}. Sidan 160.</ref>{{anmärkning|Konventionen med // och [] skapades av [[Bernard Bloch]]<ref name="DJ19">Daniel Jones, ”The history and meaning of the term ’phoneme’”, sidorna 1–20 i ''Le Maître Phonétique, Troisième Série'', volym 35 (72), juli–december 1957, supplement. Sidan 19.</ref>}} /fiːn/, och transkription med ett språks vanliga skrivtecken markeras ibland med vinkelparenteser,<ref>{{Webbref |url=https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1316461/FULLTEXT01.pdf |titel=Fonologiska processer i franskan |hämtdatum=11 november 2024 |författare=Hans Kronning |år=2011 |utgivare=Institutionen för moderna språk vid Uppsala universitet |sid= 15|språk=sv}}</ref><ref>{{Webbref |url=https://www.uni-bremen.de/fileadmin/user_upload/fachbereiche/fb10/fb10/pdf/e-sc/notation-conventions.pdf |titel=Linguistic Notation Conventions |hämtdatum=11 november 2024 |utgivare=Bremens universitet |språk=de}}</ref> ⟨fin⟩{{anmärkning|Vinkelparentes har skrivits med <> Unicode LESS THAN U+003C och GREATER THAN U+003E), men skrivs idag hellre med MATHEMATICAL LEFT ANGLE BRACKET U+27E8, och MATHEMATICAL RIGHT ANGLE BRACKETU+27E9.}}. Suprasegmentell information (prosodem) transkriberas i IPA genom specialtecken, som sätts bredvid eller över symbolerna för segment.<ref name="HB22–24">''Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet''. Cambridge 1999. {{ISBN|0 521 65236 7}}. Sidorna 22–24.</ref>
Om en svensktalande person som talar med rullande tungrots&#x2011;r ([[uvular tremulant]]) säger ordet ⟨ramlar⟩, transkriberas det ljudet med IPA‐symbolen [ʀ]: [ʀamlaʀ]. Tungspets&#x2011;r [r] och tungrots&#x2011;r [ʀ] beskrivs med olika symboler för de uttalade fonerna, även om valet av det ena eller andra ljudet inte spelar någon roll för ett ords betydelse i ett visst språk.<ref name="KEG">Karl Erland Gadelii, ”PM i Fonetiska Elementa”. Göteborgs universitet 2006. [http://www.ling.gu.se/~jonas/teaching/elementa/FonEl_kit_ht06.pdf]{{död länk|datum=2017-11 |bot=InternetArchiveBot }}</ref> Man kan höra skillnad på ett [r] och ett [ʀ], men de är likvärdiga vad gäller svenska ords betydelse.


==Fonetisk ekvivalens, fontyp och allofoner==
===Allofon===


Ordet ''fon'' har en dubbel betydelse. För det första kan ''fon'' beteckna en unik händelse.<ref name="BB">Bernhard Bloch, ”Studies in colloquial Japanese IV: phonemics”, sidorna 86–125 i ''Language'' årgång 26, 1950. Sidan 90.</ref> ''Fon'' kan beteckna vart och ett av de segment som en människa uttalar i faktiskt tal. Varje segment som uttalas skulle kunna transkriberas fonetiskt inom hakparenteser, enligt IPA:s konventioner.
[r] och [ʀ] är olika foner, men i fonologisk analys av svenska räknas [r] och [ʀ] som varianter av ett och samma fonem. Fonologer säger därför att [r] och [ʀ] är ''[[allofon]]er'' (varianter) av fonemet /r/. Symbolen för ett fonem bildas genom att man tar IPA‐symbolen för det fonetiska ljud som anses mest typiskt, och sätter symbolen inom snedstreck.<ref name = "DC"/> Det svenska fonemet /r/ har alltså allofonerna [r] och [ʀ] (och ytterligare några varianter av r&#x2011;ljud).


För det andra kan ''fon'' eller ''språkljud'' (''speech sound'') beteckna en ''typ'' av ljud. Forskare postulerar att många fysikaliska drag hos de unika segment som uttalas inte är lingvistiskt relevanta, till exempel att en person uttalar sina segment med en låg manlig röst.<ref name="HB3–4"/> Ordet ''fon'' kan därför övergå till att betyda en klass eller en typ av segment; det kan betyda alla segment som är fonetiskt ekvivalenta för mänskliga åhörare, ehuru icke fysikaliskt identiska.<ref name="BB"/><ref name="JLpassim">John Laver, ''Principles of phonetics''. Cambridge och New York 1994. Sidan 29, 42, 47, 436 och 556.</ref> De engelska termerna ''phone type'' och tyska ''phontyp'' betecknar denna övergång i betydelse från enskild händelse (event, Instanz) till en typ.<ref name="KHW">{{Webbref |url=http://www.fb10.uni-bremen.de/khwagner/phonetik/pdf/phonologie.pdf |titel=Einführung in die Phonetik und Phonologie |hämtdatum=11 november 2024 |författare=Karl Heinz Wagner |utgivare=Bremens universitet |sid= |språk=de}}</ref><ref name="TB"/>
Om en symbol från det ''fonetiska'' alfabetet sätts inom snedstreck, blir den alltså något annat och väsensskilt, nämligen en symbol för ett ''fonem'' i ''[[Fonologi|fonematisk transkription]]''. Trots att namnet på Internationella fonetiska alfabetet innehåller ordet ”fonetisk”, används det i lika hög grad till ett annat ändamål än fonetisk transkription, nämligen fonematisk transkription.


Eftersom fonetisk analys, som markeras med hakparenteser, identifierar typer av ljud, tolkas transkriptionssättet med hakparenteser även som ett sätt att beteckna [[allofon]]er, fastän ''fon'' (en konkret händelse) och ''allofon'' (ett abstrakt begrepp) är skilda begrepp<ref name="JL42&556">John Laver, ''Principles of phonetics''. Cambridge och New York 1994. Sidan 42 och 556.</ref>.
===Allofoner med komplementär distribution===


⚫
==Terminologisk historia==
Valet mellan olika r&#x2011;ljud i svenska är valfritt, men ibland används olika foner i olika bestämda positioner i ord. Ett sådan fall är det standardsvenska fonemet /ø/ (ö&#x2011;ljudet). Framför fonemet /r/ används i standardsvenska ett öppnare ö&#x2011;ljud än i andra positioner. Det öppna &#x2011;ljudet har IPA‐symbolen [œ]. Det öppna ö&#x2011;ljudet och det slutna ö&#x2011;ljudet är allofoner i standardsvenska, och man säger att allofonerna av det standardsvenska fonemet /ø/ har ''[[komplementär distribution]]''.<ref>Bertil Malmberg, ''Svensk fonetik''. Fjärde upplagan. Lund 1968.</ref>


På 1900‑talet etablerades språkbruket att fonetikens undersökningsobjekt är (bland annat ''foner'',<ref>{{Webbref |url=https://web.stanford.edu/~jurafsky/slp3/H.pdf |titel=Speech and Language Processing. Chapter H Phonetics |hämtdatum=13 november 2024 |författare=Daniel Jurafsky och James H. Martin |datum=20 augusti 2024 |utgivare=Stganford univeristy |språk=en}}</ref> medan fonologins undersökningsobjekt är ''fonem''<ref name = "DC228–231">David Crystal, ''A Dictionary of Linguistics and Phonetics''. Andra upplagan. Oxford 1985. Sidorna 228–231.</ref>. Idén om skillnaden mellan fon (språkljud) och fonem utvecklades från 1870‑talet fram till 1920‑talet.<ref name="DJ">Daniel Jones, ”The history and meaning of the term ’phoneme’”, sidorna 1–20 i ''Le Maître Phonétique, Troisième Série'', volym 35 (72), juli–december 1957, supplement.</ref> Termen ”fon” myntades dock ganska sent, möjligen 1942.<ref name = "KJK261">Klaus J. Kohler, ”From Phonetics to Phonology and Back Again” i ''Phonetica'' 2012; 69, sidorna 254–273, DOI: 10.1159/000351218. Sidan 261.</ref> Termen ''fon'' (phone) har en svagare ställning än ''fonem''; till exempel används den inte av International Phonetic Association i ''Handbook of the International Phonetic Association'', utan ''segment'' och ''speech sound'' används i stället av IPA.<ref name = "KJK261"/> I många texter, särskilt äldre texter, diskuteras därför fonbegreppet (både i betydelsen ”enskild händelse” och ”typ”) utan att termen ”fon” används.
I fonetisk transkription skrivs det slutna ö i ⟨dö⟩ och det öppna ö i ⟨dör⟩ med olika IPA‐symboler:


==Etymologi==
<blockquote>
dö [døː]


⚫
Ordet ''fon'' (engelska ''phone'', tyska ''phon'') kommer av [[Klassisk grekiska|grekiska]] φωνή (phōnḗ, ”ljud”), men har i den moderna betydelsen använts sedan 1940‐talet.<ref name = "KJK261"/>
dör [dœːr]
</blockquote>

Men i fonematisk transkriiption görs ingen skillnad:

<blockquote>
dö /døː/

dör /døːr/
</blockquote>

⚫
==Terminologisk instabilitet==

Termen ''fon'' används inte i alla beskrivningar av språk. Vissa beskrivningar av fonetik och fonologi använder termer som ”segment” och ”speech sound” (språkljud) som beteckning på de minsta urskiljbara delarna av löpande tal.<ref name = "KJK">Klaus J. Kohler, ”From Phonetics to Phonology and Back Again” i ''Phonetica'' 2012; 69, sidorna 254–273, DOI: 10.1159/000351218.</ref> Termen ''fon'' har använts sedan modern fonetik och fonologi började utvecklas, och används alltjämt,<ref name = "KJK"/> men vid studier av språkvetenskap måste man vara beredd på att författaren till den vetenskapliga text man studerar kanske kallar de fonetiska ljuden i tal något annat än ”fon”, till exempel ''segment'' (som också är flertydigt). Vad man än kallar de minsta fonetiska elementen, är terminologin i nästa steg – den fonologiska analysen – mer stabil. I alla analyser, som grundas på klassisk fonologi, hänförs alltså de med fonetiska metoder avskilda ljuden (foner, segment, språkljud, eller vad de än må kallas) till olika ''allofoner'', som i sin tur sägs vara realisationer av ''fonem''. Medan det finns konsensus kring termerna ''allofon'' och ''fonem'', finns det vetenskapliga texter som inte brukar termen ''fon''.<ref>Till exempel används i ''Svenskans fonologi'' av Claes Garlén termen ”ljudsegment” i stället för ”fon”. {{Bokref |titel= Svenskans fonologi : i kontrastiv och typologisk belysning |efternamn= Garlén |förnamn= Claes |år= 1988|utgivare= Studentlitteratur|utgivningsort= Lund|isbn= 914428151X|sid=9–10, 13|libris=8353448}}.</ref>


== Se även ==
== Se även ==
* [[Internationella fonetiska alfabetet]]
* [[Internationella fonetiska alfabetet]]
* [[Allofon]]
* [[Allofon]]
* [[Fonem]]


== Anmärkningar ==
== Anmärkningar ==

Versionen från 13 november 2024 kl. 04.54

En fon, också kallad ett segment[1] eller ett (språk)ljud, engelska (speech) sound,[2] är inom lingvistiken, speciellt fonetiken, det minsta urskiljbara ljudsegmentet i mänskligt tal som frambringas av talapparaten och som ingår i ett talat språk.[3][4] Foner beskrivs på fysikaliska grunder (vilka akustiska egenskaper de har) och inget avseende fästs vid hur fonerna påverkar ordens betydelse.[5][6]

Begreppet fon, som studeras inom fonetiken, skall skiljas från fonem, som studeras inom fonologin: foner som har något varierande akustiska egenskaper representerar i ett visst språk samma fonem, om variationen mellan fonerna inte kan ändra betydelsen hos ord.[7]

En fon (ett segment) är en enskild fysikalisk händelse.[3][8] Foner (segment) transkriberas fonetiskt med symboler från Internationella fonetiska alfabetet (IPA), som är utformat för att fonetiskt kunna återge alla språkljud i alla språk,[9] varvid symbolerna sätts inom hakparentes [ ][10].

Ordet fon är tvetydigt. I fonetiska texter finns en tendens att utsträcka betydelsen av ”fon” till att beteckna en typ av ljud, snarare än en enskild fysikalisk händelse.[11] En IPA‑symbol inom hakparentes kan därför också vara en beteckning för en typ av ljud, ytterst vilket leder till att beteckningssättet för allofoner (varianter av fonem) blir detsamma som sättet att transkribera ett segment i faktiskt tal.[12]

Teori om foner

Segment (foner) som fysikalisk verklighet

Etablerad vetenskap om språkljud utgår från postulaten att talat språk kan beskrivas som en följd av distinkta, åtskilda (engelska discrete) foner (ljudsegment),[2] och att dessa foner i världens alla språk hämtas från en ändlig mängd möjliga ljud.[13]

De teoretiska antagandena att talat språk kan delas upp i segment på fysikaliska grunder, och att där finns en universell uppsättning möjliga foner, har ifrågasatts för att antagandena inte skulle vara grundade i verkligheten.[14][13][15]</ref>

[16] Mycket av informationen i talat språk finns i relationer som sträcker sig över flera ljud.[14] Verkligt talat språk är ett kontinuum i vilket ett ljud gradvis kan övergå i ett annat.[17] På fysikaliska grunder skulle sådana övergångar kunna räknas som segment.[18] Uppdelning av tal i segment är därför ibland beroende av kunskap om det talade språkets fonem.[18] Modellen med fonetiska segment och ett ändligt antal av typer av foner, vilka kan transkriberas med Internationella fonetiska alfabetet, har dock visat sig användbar och teoretiskt försvarlig.[18][13][14]

Foner är icke analyserade ljud

En fon (ett segment) är ett icke analyserat språkljud.[19] En fon urskiljs i talflödet utan att forskaren uttalar sig om dess fonologiska status, huruvida den är ett betydelseskiljande fonem.[20]

Många svensktalande uttalar orden ⟨fin⟩, ⟨vin⟩, ⟨sil⟩, ⟨ila⟩, ⟨ivrig⟩ med ett tydligt j‑ljud efter i‑ljudet.[21] En fonetiker skulle i i fonetisk transkription transkribera sådant tal som [fiːjn], [viːjn]] och så vidare.[21] I [fiːjn] noteras fyra segment som representeras av var sitt tecken, [f], [i], [j] och [n] (triangulärt kolon ː visar att ett segment är långt). En fonologisk analys skulle dock visa att [iːj] är en variant (allofon) av det svenska fonemet /iː/;[a] fonologisk transkription vore /fiːn/, /viːn/ och så vidare.[21] I ordet ⟨fin⟩ identifieras tre fonem – /fiːn/ – även om talaren uttalar ordet som [fiːjn]. Användningen av ⟨⟩, [] och // i transkription förklaras nedan.

Suprasegementala aspekter på talat språk

Talat språk kan inte uttömmande beskrivas som en följs av segment. Förutom en följd av segment (foner) utmärks talat språk av suprasegmentell information (prosodem) som kvantitet (längd) och tonaccent.[23][24] Suprasegmentella egenskaper sträcker sig över en följd av flera segment.[25]

Transkription och Internationella fonetiska alfabetet

När segment transkriberas fonetiskt används vanligen Internationella fonetiska alfabetet (IPA). I fonetisk transkription sätts IPA‑symbolerna inom hakparenteser,[26] som i [fiːjn]. Fonematisk transkription i fonologisk analys markeras med snedstreck,[27][b] /fiːn/, och transkription med ett språks vanliga skrivtecken markeras ibland med vinkelparenteser,[29][30] ⟨fin⟩[c]. Suprasegmentell information (prosodem) transkriberas i IPA genom specialtecken, som sätts bredvid eller över symbolerna för segment.[31]

Fonetisk ekvivalens, fontyp och allofoner

Ordet fon har en dubbel betydelse. För det första kan fon beteckna en unik händelse.[32] Fon kan beteckna vart och ett av de segment som en människa uttalar i faktiskt tal. Varje segment som uttalas skulle kunna transkriberas fonetiskt inom hakparenteser, enligt IPA:s konventioner.

För det andra kan fon eller språkljud (speech sound) beteckna en typ av ljud. Forskare postulerar att många fysikaliska drag hos de unika segment som uttalas inte är lingvistiskt relevanta, till exempel att en person uttalar sina segment med en låg manlig röst.[23] Ordet fon kan därför övergå till att betyda en klass eller en typ av segment; det kan betyda alla segment som är fonetiskt ekvivalenta för mänskliga åhörare, ehuru icke fysikaliskt identiska.[32][11] De engelska termerna phone type och tyska phontyp betecknar denna övergång i betydelse från enskild händelse (event, Instanz) till en typ.[8][5]

Eftersom fonetisk analys, som markeras med hakparenteser, identifierar typer av ljud, tolkas transkriptionssättet med hakparenteser även som ett sätt att beteckna allofoner, fastän fon (en konkret händelse) och allofon (ett abstrakt begrepp) är skilda begrepp[33].

Terminologisk historia

På 1900‑talet etablerades språkbruket att fonetikens undersökningsobjekt är (bland annat foner,[34] medan fonologins undersökningsobjekt är fonem[35]. Idén om skillnaden mellan fon (språkljud) och fonem utvecklades från 1870‑talet fram till 1920‑talet.[36] Termen ”fon” myntades dock ganska sent, möjligen 1942.[37] Termen fon (phone) har en svagare ställning än fonem; till exempel används den inte av International Phonetic Association i Handbook of the International Phonetic Association, utan segment och speech sound används i stället av IPA.[37] I många texter, särskilt äldre texter, diskuteras därför fonbegreppet (både i betydelsen ”enskild händelse” och ”typ”) utan att termen ”fon” används.

Etymologi

Ordet fon (engelska phone, tyska phon) kommer av grekiska φωνή (phōnḗ, ”ljud”), men har i den moderna betydelsen använts sedan 1940‐talet.[37]

Se även

Anmärkningar

  1. ^ Traditionellt räknas långt och kort i‑ljud som olika fonem (Svenska Akademiens språklära sidan 13), medan nyare analys av Tomas Riad[22] räknar kort och långt i-ljud som allofoner av fonemet /i/.
  2. ^ Konventionen med // och [] skapades av Bernard Bloch[28]
  3. ^ Vinkelparentes har skrivits med <> Unicode LESS THAN U+003C och GREATER THAN U+003E), men skrivs idag hellre med MATHEMATICAL LEFT ANGLE BRACKET U+27E8, och MATHEMATICAL RIGHT ANGLE BRACKETU+27E9.

Referenser

Noter

  1. ^ Nationalencyklopedin, artikeln ”fon”. Hämtdatum 29 juni 2017. [1].
  2. ^ [a b] Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet. Cambridge 1999. ISBN 0 521 65236 7. Sidorna 3 och 6.
  3. ^ [a b] Bertil Malmberg, Svensk fonetik. Fjärde upplagan, tredje tryckningen, Malmö 1984. ISBN 91-40-01617-X. Sidorna 12–13.
  4. ^ David Crystal, A Dictionary of Linguistics and Phonetics. Andra upplagan. Oxford 1985. Sidan 227.
  5. ^ [a b] Tom Bäckström, Okko Räsänen, Abraham Zewoudie, Pablo Pérez Zarazaga, Liisa Koivusalo, Sneha Das, Esteban Gómez Mellado, Mariem Bouafif Mansali, Daniel Ramos och Mohammad Hassan Vali. ”Introduction to Speech Processing: 2.3. Linguistic structure of speech” (på engelska). Aalto‑universitetet. https://speechprocessingbook.aalto.fi/Introduction/Linguistic_structure_of_speech.html. 
  6. ^ Bertil Malmberg, Lärobok i fonetik. Fjärde upplagan, tredje tryckningen, Malmö 1984. ISBN 91-40-01617-X. Sidorna 15–16.
  7. ^ David Crystal, A Dictionary of Linguistics and Phonetics. Andra upplagan. Oxford 1985. Sidan 228.
  8. ^ [a b] Karl Heinz Wagner. ”Einführung in die Phonetik und Phonologie” (på tyska). Bremens universitet. http://www.fb10.uni-bremen.de/khwagner/phonetik/pdf/phonologie.pdf. Läst 11 november 2024. 
  9. ^ Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet. Cambridge 1999. ISBN 0 521 65236 7. Sidorna 3 och 159.
  10. ^ Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet. Cambridge 1999. ISBN 0 521 65236 7. Sidan 28.
  11. ^ [a b] John Laver, Principles of phonetics. Cambridge och New York 1994. Sidan 29, 42, 47, 436 och 556.
  12. ^ John Laver, Principles of phonetics. Cambridge och New York 1994. Sidan 556.
  13. ^ [a b c] Luca Gasparri, ”Phonetic Segments and the Organization of Speech” i Philosophy of Science årgång 86 nummer 2 2019, sidorna 304–324.
  14. ^ [a b c] John Laver, Principles of phonetics. Cambridge och New York 1994. Sidorna 566–568.
  15. ^ Klaus J. Kohler, ”From Phonetics to Phonology and Back Again” i Phonetica 2012; 69, DOI: 10.1159/000351218.
  16. ^ Robert Port (januari 2007). ”The graphical basis of phones and phonemes” (på engelska). doi:10.1075/lllt.17.29por. https://www.researchgate.net/publication/228574176_The_graphical_basis_of_phones_and_phonemes. Läst 11 november 2024. 
  17. ^ Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet. Cambridge 1999. ISBN 0 521 65236 7. Sidorna 4 och 5.
  18. ^ [a b c] Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet. Cambridge 1999. ISBN 0 521 65236 7. Sidorna 33–37.
  19. ^ ”Glossary of linguistic terms: Phone” (på engelska). SIL. https://glossary.sil.org/term/phone. Läst 10 november 2024. 
  20. ^ R. L. Trask, [https://fonetica23.wordpress.com/wp-content/uploads/2017/09/a-dictionary-of-phonetics-and-phonology-trask-19961.pdf A Dictionary of Phonetics and Phonology. London och New York 1996. Sidan 264
  21. ^ [a b c] Bertil Malmberg, Svensk fonetik. Fjärde upplagan, tredje tryckningen, Malmö 1984. ISBN 91-40-01617-X. Sidan 59.
  22. ^ Tomas Riad (september 1997). ”Svenskt fonologikompendium”. sid. 34. https://www.su.se/polopoly_fs/1.29954.1320939955%21/Svenskt_Fonologikompendium.pdf. Läst 11 november 2024. 
  23. ^ [a b] Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet. Cambridge 1999. ISBN 0 521 65236 7. Sidorna 3–4.
  24. ^ Tomas Riad (september 1997). ”Svenskt fonologikompendium”. sid. 13. https://www.su.se/polopoly_fs/1.29954.1320939955%21/Svenskt_Fonologikompendium.pdf. Läst 11 november 2024. 
  25. ^ Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet. Cambridge 1999. ISBN 0 521 65236 7. Sidan 13.
  26. ^ Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet. Cambridge 1999. ISBN 0 521 65236 7. Sidan 27.
  27. ^ Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet. Cambridge 1999. ISBN 0 521 65236 7. Sidan 160.
  28. ^ Daniel Jones, ”The history and meaning of the term ’phoneme’”, sidorna 1–20 i Le Maître Phonétique, Troisième Série, volym 35 (72), juli–december 1957, supplement. Sidan 19.
  29. ^ Hans Kronning (2011). ”Fonologiska processer i franskan”. Institutionen för moderna språk vid Uppsala universitet. sid. 15. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1316461/FULLTEXT01.pdf. Läst 11 november 2024. 
  30. ^ ”Linguistic Notation Conventions” (på tyska). Bremens universitet. https://www.uni-bremen.de/fileadmin/user_upload/fachbereiche/fb10/fb10/pdf/e-sc/notation-conventions.pdf. Läst 11 november 2024. 
  31. ^ Handbook of the International Phonetic Association. A Guide to the Use of the International Phonetic Alphabet. Cambridge 1999. ISBN 0 521 65236 7. Sidorna 22–24.
  32. ^ [a b] Bernhard Bloch, ”Studies in colloquial Japanese IV: phonemics”, sidorna 86–125 i Language årgång 26, 1950. Sidan 90.
  33. ^ John Laver, Principles of phonetics. Cambridge och New York 1994. Sidan 42 och 556.
  34. ^ Daniel Jurafsky och James H. Martin (20 augusti 2024). ”Speech and Language Processing. Chapter H Phonetics” (på engelska). Stganford univeristy. https://web.stanford.edu/~jurafsky/slp3/H.pdf. Läst 13 november 2024. 
  35. ^ David Crystal, A Dictionary of Linguistics and Phonetics. Andra upplagan. Oxford 1985. Sidorna 228–231.
  36. ^ Daniel Jones, ”The history and meaning of the term ’phoneme’”, sidorna 1–20 i Le Maître Phonétique, Troisième Série, volym 35 (72), juli–december 1957, supplement.
  37. ^ [a b c] Klaus J. Kohler, ”From Phonetics to Phonology and Back Again” i Phonetica 2012; 69, sidorna 254–273, DOI: 10.1159/000351218. Sidan 261.
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fon_(fonetik)&oldid=56236317”