Israel

För andra betydelser, se Israel (olika betydelser).

Staten Israel מְדִינַת יִשְׂרָאֵל (Medīnat Yisrā'el) دَوْلَةُ إِسْرَائِيلَ (Dawlat Isrā'īl)
Flagga Statsvapen
Nationalsång: הַתִּקְוָה/Hatikvah (Hoppet)
läge
läge
Huvudstad (även största stad)		Jerusalema
Officiellt språk		hebreiska (arabiska har "särskild status")
Statsskick		republik
-	President	Isaac Herzog
-	Premiärminister	Benjamin Netanyahu
Självständighet		nybildad stat
-	Deklarerad	14 maj 1948
-	Erkänd	11 maj 1949
Area
-	Totalt	20 770 km²(20 770/22 145) (151:e/150:e)
-	Vatten (%)	2 %
Demografi
-	2017 års uppskattning	8 680 000 (96:e (2014))
-	Befolkningstäthet	403 inv./km² (35:e)
BNP (PPP)		2023 års beräkning
-	Totalt	▲ 534 miljarder USD (48:e)
-	Per capita	▲ 54 997 USD (30:e)
BNP (nominell)		2023 års beräkning
-	Totalt	▲ 539,2 miljarder USD (29:e)
-	Per capita	▲ 55 535 USD (13:e)
HDI (2021)		▲ 0,919 (22:a)
Valuta		Shekel (ILS)
Tidszon		UTC +2
Topografi
-	Högsta punkt	Meron/Hermon, 1 208/2814 m ö.h.
-	Största sjö	Döda havet, 812 km²
-	Längsta flod	Jordan, 350 km
Nationaldag		14 majb
Nationalitetsmärke		IL
Landskod		IL, ISR, 376
Toppdomän		.il,ישראל.
Landsnummer		972
aJerusalemlagen säger att "Jerusalem, fullständig och förenad, är Israels huvudstad" och att staden används som säte för regeringen, som hem för presidenten, säte för regeringsbyggnader, högsta domstolen och Knesset. Jerusalem är erkänd som Israels huvudstad av Taiwan, Tjeckien, USA och Vanuatu, medan FN och andra FN-stater inte accepterar Jerusalem-lagen och har placerat sina ambassader i andra städer, som Tel Aviv, Ramat Gan, och Herzliya (se även CIA Factbook och Map of Israel). Palestinska myndigheten ser Östra Jerusalem som huvudstaden i en framtida palestinsk stat, och stadens slutgiltiga status är oklar och inväntar framtida förhandlingar mellan Israel och Palestinska myndigheten (se "Negotiating Jerusalem", University of Maryland). b Nationaldagen firas den 5 iyar med anledning av självständigheten; datumet kan variera i förhållande till vår kalender och infalla i april eller maj, eftersom den judiska kalendern är en kombinerad mån- och solkalender.

Israel (hebreiska: יִשְׂרָאֵל, Yisra'el; arabiska: إِسْرَائِيل, Isrā'īl), formellt Staten Israel, är en stat i Mellanöstern i Asien. Den har landgräns med Libanon i norr, Syrien i nordöst, Jordanien och Västbanken i öst och Egypten och Gazaremsan i sydväst. Landet har kuster mot Medelhavet och Röda havet. Israels omstridda huvudstad och historiska centrum är Jerusalem, medan landets viktigaste ekonomiska och teknologiska centrum är Tel Aviv där flertalet länder har sina ambassader.

Israel utropades den 14 maj 1948 som en judisk stat efter en uppdelning av Palestinamandatet i enlighet med FN-församlingens rekommendation i november 1947. Israels existens accepterades inte av de arabiska ledarna och 1948 års arabisk-israeliska krig bröt ut, vilket slutade med att Israel etablerades i hela det gamla mandatet utom Västbanken och Gazaremsan. 1967 utbröt Sexdagarskriget, efter vilket Israel ockuperade delar av kringliggande områden Sedan dess har Israel lämnat Sinaihalvön och Gazaremsan men annekterat Östra Jerusalem och Golanhöjderna. Gazaremsan står under egyptisk-israelisk blockad och Västbanken står under delvis palestinskt självstyre med fortsatt israelisk ockupation i samband med den pågående Israel–Palestina-konflikten.

Israel är en judisk och demokratisk stat med parlamentarism och allmän rösträtt. Premiärministern fungerar som regeringschef och Knesset utgör Israels lagstiftande organ. Landets grundlagar kan endast ändras vid olika former av kvalificerad majoritet.I landet bor även många andra etniska grupper, inklusive en stor mängd arabiska israeler, liksom många religiösa minoritetsgrupper, inklusive muslimer, kristna, druser, samaritaner, bahá'íer och andra. Dessutom bor palestinska medborgare inom Israels gränser eller pendlar för att arbeta i Israel, främst från Västbanken.

Med ett medborgarantal på ca av nästan 10 miljoner människor, av vilka de flesta är judar, är Israel världens enda judiska nationalstat. Israel har varit medlem i OECD sedan 2010, och är enligt UNDP rankat som det mest utvecklade landet i Mellanöstern och som det tredje mest utvecklade i Asien. Landet är rankat 29:e i världen med avseende på inhemsk BNP (Real GDP) och 13:e med avseende på BNP per capita. Det är rankat 4:a i FN:s lyckoindex efter Island. Israel rankas högst i Mellanöstern med avseende på genomsnittlig förmögenhet per vuxen, ekonomisk konkurrenskraft och innovation. Magasinet “Global Finance “ placerar landet på en 6:e-plats i sin ranking av "Most Technologically Advanced Countries In The World 2023". Israel är också ett av de rikaste länderna i Asien enligt BNP per capita. Utbildningssystemet rankas som det 12:e bästa i världen, och landet har den högsta levnadsstandarden i Mellanöstern.

Namnet

Israeliter var namn på ett folk som bebodde Kanaan och som omnämns både på Merneptahstelen och i Bibeln. Namnet har tolkats som att det kommer av ett ord för Gud, "el", och verbet "isra". Verbet kan betyda "kämpa" och det skulle då vara "kämpar mot Gud" eller "Gud kämpar för Jakob". Det har också tolkats betyda "rättvis" och i King James Bible uppges det betyda "as a prince hast thou power", ungefär "du har makt som en prins".

Efter att judarna drivits ut ur Jerusalem av romarna användes i den judiska diasporan Eretz Israel, ungefär Storisrael, även översatt till Israels land, om området de lämnat, tillsammans med namn som Juda rike och Det heliga landet. Efter första världskriget kom området under brittiskt styre med namnet Brittiska Palestinamandatet och dess officiella namn på hebreiska var Eretz Israel vilket fanns på mynt, frimärken och officiella dokument tillsammans med de arabiska och engelska orden för Palestina.

Några dagar innan Brittiska Palestinamandatet upphörde, 14 maj 1948, träffades tio ledare för det judiska civilsamhället i Palestina för att besluta vilket namn den stat de skulle utropa skulle få. Först ville de kalla staten Judeen, men eftersom endast en liten del av det gamla riket ingick i delningsplanen övergavs det namnet. Andra namn som föreslogs var Sion och Sabra, men när någon föreslog Israel röstades det förslaget fram med siffrorna 7–3. Det påstods vara Judiska myndigheten i Palestinas ordförande, och sedermera Israels första premiärminister, David Ben Gurion, som föreslog namnet, men en av de närvarande var Moshe Sharett och han hade kallat den framtida judiska staten Israel i sina tal i ett par års tid. Under samma tid använde David Ben Gurion namnet "Medinat HaYehudim", ungefär "Judarnas stat". Redan 1896 föreslog sionisten Isaac Pernhoff att en framtida stat skulle heta "Medinat Yisrael", alltså Staten Israel, som svar på sionismens grundares, Theodor Herzls, förslag "Altneuland", ungefär "Gammalnyland", men det är inte troligt att någon av de tio läst den passagen i hans artikel. Eftersom namnet bestämdes så sent hann inte den nybildade statens namn anges på valutan och den kallades därför under en tid fortsatt Palestinska pund.

När David Ben Gurion läste upp självständighetsförklaringen den 14 maj 1948 stadfästes namnet med orden (översatt från engelska):

”	...härmed förklaras en judisk stat grundad i Eretz-Israel, som ska heta Staten Israel.	„
– David Ben Gurion,

Historia

Förhistoria

Kungariket Israel, runt 1020 f.Kr.

Området historia är nära kopplad till Judendomens historia. De israelitiska stammarna skall enligt Torah ha bosatt sig i Kanaan omkring 2000 före vår tideräkning. och Israelerna omnämns även på Merneptahstelen uppsatt cirka 1200 år före vår tideräkning.

Under 400 år till ca 1400 f.Kr. styrdes Jerusalem av Egypten, därefter återerövrade Abrahams ättlingar landet, som ledda av Mose utvandrat från Egypten där de levt i flera hundra år. Omkring 1000 f.Kr. erövrades nya områden under kung David, som gjorde Jerusalem till huvudstad i kungariket. Davids son Salomo etablerade staden som religiöst centrum genom byggandet av templet. Efter Salomos död splittrades riket i en nordlig del (Israel) med Samaria som huvudstad och en sydlig del (Juda) med Jerusalem som huvudstad. Det norra riket gick under vid ett assyriskt anfall år 722 f.Kr. Omkring år 586 f.Kr erövrade babylonierna Juda rike och rev det första templet. Cirka 70 år senare blev judakungens sonson Serubbabel ståthållare i Israels land och lät bygga upp det andra templet. Cirka 410 sammanfördes Judeen politiskt med Syrien som då löd under Persien medan det lokala styret låg i översteprästens händer. Alexander den store erövrade Jerusalem år 332 f.Kr, och även under andra tider fram till romarnas erövring styrdes området av ockuperande makter.

Före år 1 hade romarna ockuperat landet och tillsatte lokala lydkonungar, men folket, som då av andra brukade kallas judar efter Judeen, eller israeliter oavsett stamtillhörighet, gjorde ett flertal uppror, bland annat Judiska kriget då romarna rev det nya templet. 135 e.Kr. nedkämpades den judiska befolkningen brutalt efter den så kallade bar-Kochbarevolten och majoriteten deporterades till andra delar av imperiet. Kejsar Hadrianus bytte namn på hela området inklusive Ioudeia till "Syria Palæstina".

År 636 erövrades landet av araberna i den islamiska expansionen och judar och kristna i landet fick status som dhimmi. De arabiska erövrarna fortsatte att använda namnet filastin som motsvarighet till det tidigare namnet. Till dess hade många avkomlingar till araméer och arameiskspråkiga bott där, och även grekiska och latin hade varit lingua franca, och dagens syrianer hävdar direkt koppling till det heliga landet och språket där under första århundradet. Under medeltiden växlade styret mellan korsfarare och muslimer. 1577 införlivades det med det turkiska ottomanska väldet. Majoriteten av judarna förblev i diasporan. Efter Turkiets sammanbrott i första världskriget överlämnade Nationernas förbund Palestina till Storbritannien.

Strävan efter en självständig judisk stat i provinsen Palestina

Kartan visar mark som ägdes av judar 31 mars 1945. Marken utgjorde 6 procent av den totala landarealen.

Allt sedan 300-talet har det funnits en judisk minoritet boende i den forna judiska huvudstaden genom historien, tidvis i majoritet. Samtidigt fanns bofasta och nomadiska folk med andra språk, efter islamiseringen typiskt arabiska, vilket även de kristna och judarna kom att använda.

Små immigrationsvågor hade skett kontinuerligt under århundraden och både spanska (sefardiska) och östeuropeiska (ashkenaziska) chassider slog sig ner i landet. Redan på 1850-talet kunde en av Karl Marx utsänd reporter konstatera att judarna utgjorde majoriteten av Jerusalems befolkning. I hela Palestina var judarna dock i minoritet, 1871/1872 utgjorde de 4 procent av områdets befolkning. Man började nu diskutera judisk bosättning där bland europeiska judar. Franska judar grundade en jordbruksskola för ändamålet på 1870-talet och 1882 migrerade en grupp ryska judar dit och antalet judar ökade till 24 000. 1896 publicerade den ungerske juden Theodor Herzl boken Judestaten och året efter organiserade han den första sionistiska kongressen i Basel i Schweiz. Rörelsens mål var ett judiskt nationalhem i Palestina. Genom ekonomiska bidrag från världens judar började judar utvandra från främst Europa till Palestina. Ett tusental jemenitiska judar migrerade även till området. Under den första alijan 1881–1904 kom 30 000 judar till Palestina, under den andra alijan 1904–1914 kom ytterligare 40 000 judar.

Under denna tid började också det arabisk-palestinska motståndet mot den sionistiska rörelsen att ta form, pådrivet av en rädsla att bli utdriven från eller marginaliserad i området.

Efter det osmanska rikets fall kom immigrationen igång än mera och en befolkningsexplosion skedde under brittiskt mandat. Araber som hade kämpat med britterna mot turkarna i första världskriget hoppades få ett självständigt land i området och började strömma in. Vid folkräkningen 1922 fanns 83 907 judar i Palestina, motsvarande 12,9 procent av befolkningen. Under 1920-talet ökade årligen antalet judar med 9 800 och araber med 12 700, samtidigt som antalet beduiner var konstant. I augusti 1929 utbröt gatubråk mellan judar och araber där 133 judar och 87 araber dödades. Under 1930-talet flydde allt fler judar från Europa och den ökade invandringen, 350 000 judar mellan 1930 och 1939, ökade spänningen mellan judar och araber. 1945 hade befolkningen vuxit till 608 230 judar, 1 076 780 muslimer, 145 060 kristna och 15 490 övriga.

Israels bildande

FN delningsplan 1947.

Brittiska Palestinamandatet 1920–1948.

År 1917 utfärdade Storbritannien Balfourdeklarationen om att ge det judiska folket ett hemland i det land som de blev fördrivna från 135 e.Kr. Men britterna lovade också araberna att Palestina skulle bli en självständig arabisk stat efter första världskriget. Efter kriget blev istället Palestina ett brittiskt mandatområde under Nationernas förbund.

Inför Palestinamandatets upphörande år 1948 beslöt Förenta nationerna 1947 genom en resolution att dela området väster om floden i en judisk och en arabisk stat, medan staden Jerusalem skulle vara ett speciellt internationellt område under Förenta nationernas administration. I resolutionen ingick även en detaljerad delningsplan.

Omgivande muslimska stater motsatte sig helt bildandet av en judisk stat i området.

Den 14 maj 1948, dagen innan det Brittiska mandatet gick ut, deklarerade sig den nya staten Israel självständig och suverän. I den israeliska självständighetsförklaringen hänvisas till generalförsamlingens resolution, att Israel var beredda att följa denna och att staten skulle ligga i Eretz Israel, ett område omtalat i hebreiska bibeln. Omedelbart efter staten Israels utropande erkändes den nya staten av andra världskrigets segermakter USA, Sovjetunionen, Frankrike och Storbritannien.

Dagen efter anföll en multinationell styrka bestående av trupper från Jordanien, Egypten, Libanon, Irak och Syrien den nya staten Israel. Israelerna gick segrande ur den följande serien av krig och hävdade därmed sitt oberoende. Israel utökade sitt område med 40 procent i förhållande till FN:s delningsplan genom att ockupera arabiska städer som Lod, Ramla och Beersheba och arabiska områden i Galiléen och fördrev samtidigt palestinier från de områden Israel kontrollerade. Jordanien ockuperade Västbanken och Egypten Gazaremsan. 1949 ingicks vapenstillestånd mellan Israel och Egypten, Jordanien, Libanon och Syrien. Samtidigt vägrade omgivande stater att över huvud taget erkänna landets existens och införde en långtgående blockad.

Tiden 1949–1967

Mellan 60 och 70 procent av palestinierna i landet flyttade eller tvingades fly från sina hem. FN:s förlikningskommission uppger siffran 726 000 personer. Samtidigt genomfördes också en mer eller mindre påtvingad judisk exodus från arabiska och andra muslimska länder (cirka 1 000 000 judar), som till stor del innebar inflyttning till den nya staten.

Under de första fyra åren kom 700 000 judar till Israel. Regeringen tvingades införa ransoneringar och många judar lämnade Israel men desto fler kom. Invandringen kom både från Europa och från Mellanöstern. Nyodlingar i öknen, industrialisering och ambitiösa infrastrukturprojekt präglade Israels tidiga år. Samtidigt var Israel ett belägrat samhälle. De araber som var kvar i landet behandlades olika beroende på deras förhållande till staten. Druserna ingick en blodspakt med Israel och beduinerna i Galileen likaså. Däremot levde större delen av de muslimska byarna under militärt styre fram till 60-talet.

Israel gjordes till en entydigt judisk stat framför allt genom två lagar: Lagen om återvändande från 1950 som proklamerade att alla världens judar ges rätt att invandra till Israel samt lagen om de frånvarandes egendomar som konfiskerade all mark och annan egendom som tillhört de drygt 700 000 araber som under kriget 1948 hade flytt eller fördrivits (nakban) från det Palestina som blev israeliskt territorium.

Under 1956 ökade gränskränkningarna mellan Egypten och Israel. Egypten blockerade Akabaviken och stängde Suezkanalen för israeliska fartyg. Suezkanalen nationaliserades vilket fick Frankrike och Storbritannien att ingå en överenskommelse med Israel att erövra kanalområdet militärt. I oktober 1956 anföll Israel Egypten och ockuperade Sinaihalvön fram till kanalen. Därefter ingrep franska och brittiska styrkor under förevändningen att återställa ordningen. Suezkriget ogillades dock av USA som tvingade de tre länderna att dra tillbaka sina styrkor. Gränsområdet mellan Egypten och Israel bevakades därefter av FN-trupp, United Nations Emergency Force (UNEF).

Arabstaterna fortsatte att angripa Israel under 1960-talet, då Sovjetunionen och dess allierade levererade vapen till Egypten och Jordanien, medan Storbritannien, Frankrike och USA gjorde det samma till Israel. I en överraskningsmanöver blockerade Egypten under Nasser Tiranasundet och förflyttade trupper till Sinai. Under ledning av general Moshe Dayan gjorde Israel ett anfall och besegrade de arabiska arméerna på sex dagar. Sexdagarskriget fick till följd att ytterligare ett stort antal palestinier flydde samt att Jordanien förlorade kontrollen över Västbanken och Egypten förlorade Gazaremsan samt Sinaihalvön. Kriget benämns från Israels sida som Sexdagarskriget, och från palestinsk sida som Junikriget.

Israel–Palestinakonflikten, 1967–

Israel har sedan sexdagarskriget 1967 ockuperat Västbanken och Gazaremsan samt annekterat Golanhöjderna och Östra Jerusalem. Gazaremsan utrymdes 2007, men Israel upprätthåller en blockad som hindrar fri rörlighet och Europeiska unionen liksom Förenta nationerna och andra betraktar Gazaremsan fortfarande som delvis av Israel ockuperat område. Israel anser sig behöva kontrollera införseln av varor för att begränsa vapentillgången och de paramilitära attackerna från Gaza. Israel och Egypten försöker hindra insmuggling av vapen via tunnlar från Egypten, vilket årligen leder till tiotals döda då tunnlarna raseras eller rämnar.

Det första palestinska upproret (intifadan) mot den israeliska ockupationen utbröt 1987. Detta ledde fram till Osloavtalet 1993, då Palestinska befrielseorganisationen efter förhandlingar accepterade en tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser samt ålades att etablera en Palestinsk myndighet i Gazaremsan och på Västbanken. Israel å sin sida erkände genom Osloavtalet PLO, dock inte Palestina.

Det andra palestinska upproret, även kallat Al-Aqsa-intifadan, inleddes 2000 efter den israeliske oppositionsledaren Ariel Sharons besök på tempelberget där Al-Aqsa-moskén och Klippdomen ligger (heliga platser för judar och muslimer) den 28 september. Enligt arabiska påståenden betraktades Sharons besök som en provokation, eftersom han hade med sig ett tusental beväpnade poliser in på det heliga området. Dessa påståenden har dock tillbakavisats av ett flertal arabiska källor, som sagt att den så kallade Al-Aqsa-intifadan var planerad långt före Sharons besök på Tempelberget. Efter fredagsbönen dagen efter besöket blev det upplopp på gatorna i Gamla Jerusalem, där minst fem människor dödades av israeliska säkerhetsstyrkor. 200 människor skadades då palestinier kastade stenar på bedjande judar och turister vid Västra muren (Klagomuren). 70 polismän skadades också i denna sammandrabbning. Sedan intifadan startade dödades under perioden den 29 september 2000 till den 26 december 2008 enligt B'tselem 4 907 palestinier av israeler, medan 1 062 israeler dödades av palestinier.

Den 28 juni 2006 inledde Israel en offensiv i Gazaremsan kallad Operation Sommarregn.

Den 27 december 2008 inledde Israel Operation Gjutet bly mot Gazaremsan. Anfallet inleddes med luftangrepp och fortsattes med marktrupper. Enligt Israels regering var orsaken till militäroffensiven att israeliska städer och byar beskjutits med ca 10 000 Qassam-raketer under de senaste åtta åren. En FN-rapport (Goldstonerapporten) anklagade Israel för att ha begått krigsbrott. Anfallet ansågs vara riktat mot Gazas befolkning som helhet och ingå i en politik som gick ut på att straffa Gazas invånare. Richard Goldstone tog sedermera avstånd från rapporten då fakta kunde studeras närmare och då Hamas bland annat medgivit att de lämnat felaktiga uppgifter.

I slutet av juni 2014 mördades tre israeliska bosättarungdomar. Israel svarade med en storskalig operation på Västbanken, varvid man fängslade mer än 500 palestinier och dödade minst 10 palestinier. Hamas i Gaza ökade raketbeskjutningen in i Israel och Israel inledde en luftoffensiv den 8 juli 2014 mot Gazaremsan. En markinvasion följde. Under tiden 8 juli till början av september 2014 dödades 2 016 Gazabor, varav 541 barn och 250 kvinnor. Mer än 10 000 människor skadades. Enligt FN tvingades 425 000 palestinier lämna sina hem på grund av kriget. På den israeliska sidan dödades 3 civila och 64 soldater. Flera sjukhus i Gaza förstördes.

Konflikter och krig med grannländer, 1973–2006

År 1973 genomförde Egypten och Syrien ett överraskningsanfall, kallat Oktoberkriget mot Israel i syfte att återerövra Sinai och Golanhöjderna under landets största högtidsdag, Yom Kippur. De angripande styrkorna var till en början framgångsrika, men stoppades slutligen. Innan kriget avslutades lyckades det israeliska försvaret, under ledning av Ariel Sharon, gå över Suezkanalen på väg mot Kairo, när de tvingades göra halt efter amerikanska påtryckningar. I norr återtog israelerna efter mycket hårda strider det två mil breda Golankrönet och fortsatte därefter i riktning mot Damaskus. Kriget, vilket kom att kallas oktoberkriget eller Yom kippurkriget, var en viktig länk i den händelsekedja som orsakade oljekrisen 1973 där muslimska oljeländer utövade påtryckningar genom att strypa oljeleveranserna.

1978 kapade PLO en israelisk buss nära Tel Aviv och dödade 38 och skadade 71 av flera nationaliteter i ett försök att ta internationella turister och ambassadörer som gisslan för att tvinga frisläppande av fängslade palestinier, i samband med fredsförhandlingarna mellan Israel och Egypten. PLO var stationerade i Libanon efter nederlaget mot Jordanien 1971, och gick över gränsen för operationer i Israel. Tre dagar senare inledde Israel en offensiv. Efter flera sammandrabbningar mellan israelisk militär och palestinsk gerilla som drog sig allt mera norrut i Libanon ockuperade Israel i mars 1978 området upp till Litanifloden, med undantag av staden Tyros. Israel hjälpte även den Sydlibanesiska armén (SLA) i kampen mot PLO och Hizbollah i deras interna konflikt. Efter att FN antog resolution 425, som krävde ett israeliskt tillbakadragande från Libanon, lämnade Israel området och överlämnade positionerna till SLA.

År 1982 invaderade Israel åter Libanon, med hänvisning till att man ville få ett slut på raketanfallen som Israel utsattes för av militanta palestinska grupper och på det pågående inbördeskriget i Libanon. Israel hade förhoppningen att få slut på gerillaverksamheten genom att hjälpa ena parten i kriget och skriva fredsavtal med dem, ledda av Bachir Gemayel, som blivit vald till president. Denne blev emellertid mördad i ett riktat bombdåd av en syrisk socialnationalist, men shiiter och palestinier misstänktes. Den libanesiska milisen utförde som hämnd en massaker i Sabra och Shatila vilket skedde med försvarsminister Ariel Sharons godkännande och israeliska militärens logistiska stöd till gärningsmännen. Sharon fälldes senare för detta av den statliga israeliska Kahankommissionen. PLO hade drygt 15 000 man, 80 stridsvagnar och några hundra artilleripjäser och raketramper. Dessutom fanns en rad palestinska vänstergrupper såsom PFLP. Syrien hade 30 000 man, 500 plan och 600 stridsvagnar förutom artilleri. Israel kom med 78 000 man, 600 plan och 1 240 stridsvagnar. Huvudstriderna var mellan Israel och PLO och bägge sidor ville begränsa krigets omfattning, så Syrien använde inte full kraft. Den libanesiska armén höll sig neutral, men libanesiska milisgrupper stred på varsin sida, bland annat vänsterorganisationer och Hizbollah mot andra shiiter, Libanesiska fronten och SLA.

Palestinska befrielseorganisationen fördrevs till Tunisien. 1985 lämnade Israel delar av Libanon men upprätthöll länge en säkerhetszon i den södra delen av Libanon tillsammans med Sydlibanesiska armén, där kristna, druser och shiiter ingick. Israel hävdade att detta var nödvändigt för att skydda norra delen av landet. Först år 2000 drog sig Israel ur södra Libanon. Enligt FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan och FN:s säkerhetsråd var Israels tillbakadragande från Libanon komplett och i enlighet med resolution 425 Shebaaområdet, som Israel övertog under Sexdagarskriget, anses av FN tillhöra Syrien, Syrien har å sin sida uttryckt att de libanesiska kraven på området är berättigade.

Relationerna mellan Libanon och Israel har länge varit spända. Israel drog sig tillbaka år 2000 från Libanon med undantag för Shebaagårdarna som tillhör Syrien men Libanon gör anspråk på. Hizbollah hade från södra Libanon attackerat militära mål i Shebaaområdet och norra Israel, och Israels militär hade beskjutit bland annat Hizbollahs ställningar på libanesiskt territorium. Konflikten eskalerade i juli och augusti 2006 till något som närmast liknade fullskaligt krig, kallat Libanonkriget 2006, efter att Hizbollah dödat tre israeliska soldater och tillfångatagit två nära den libanesisk-israeliska gränsen. Israel svarade med flygbombnings- och landangrepp mot Libanon. Israelisk flotta genomförde en kustblockad av landet. Infrastruktur som Beiruts internationella flygplats, dess västra motorvägsförbindelse till Syrien och hundratals bostadshus i främst södra Beirut förstördes, då Israel misstänkte att de var fästen för Hizbollah. Hizbollah attackerade norra delen av Israel med Katjusjaraketer.

Fredsavtal

Egypten var först med att erkänna Israels legitimitet och suveränitet, och ingick fredsavtal 1979 varvid Israel återlämnade Sinaihalvön. Egypten avstod från Gazaremsan till förmån för palestinierna och lovade tillåta israelisk sjötrafik i deras farvatten. President Anwar Sadat som förhandlat med Israels premiärminister Menachem Begin blev mördad av en Islamiska Jihad som betraktade avtalet som förräderi. Många arabländer visade missnöje och såg det som ett knivhugg i ryggen, men särskilt arg var Yassir Arafat, som fördömde avtalet. Begin och Sadat delade på Nobels fredspris 1978 för sitt fredsarbete.

Nästa land som slöt fred var Jordanien, som 1994 erkände Israel och att Jordanfloden skulle vara deras västliga gräns. Därmed släppte de anspråken på Västbanken och tillät palestinierna möjlighet till eget styre där. Palestinierna i flyktingläger i kvarvarande Jordanien blev i stort kvar.

Både Jordanien och Egypten har numera omfattande handelsutbyte med Israel och har tecknat frihandelsavtal. Islamister har reagerat på det och försöker få staterna att bryta normaliseringen av relationerna med Israel och hotar även företagare som idkar handel över gränsen. Det finns en spänning mellan regeringen och den palestinska majoriteten (65 procent) i Jordanien som bosatt sig som flyktingar 1948 och 1967. Det blev öppet inbördeskrig 1970–1971 mellan kung Husseins trupper och de militanta palestinierna som ägnade sig åt terrorverksamhet, vilket ledde till tusentals dödsoffer och att PLO flyttade sina baser till Libanon.

Syrien har fram till 2012 inte visat tendens till fredsöverenskommelse och har även behållit trupper i Libanon ända till 2005.

Geografi

Jerusalem.

Israel gränsar till Libanon i norr, Syrien och Jordanien i öst, och Egypten i sydväst. Landet har en kustlinje mot Medelhavet i väst och mot Akabaviken i syd. Både Medelhavet och Röda havet har kustnära turistorter.

Under Sexdagarskriget 1967 ockuperade Israel Västbanken som dittills kontrollerats av Jordanien, Golanhöjderna som tillhörde Syrien samt Gazaremsan och Sinai som styrts av Egypten. 1982 drog Israel tillbaka sina trupper och avfolkade sina bosättningar på Sinaihalvön, efter fredsavtal med Egypten, och 2005 från Gazaremsan. Västbankens och Gazaremsans framtida öde är ännu oklart. Östra Jerusalem och Golanhöjderna har lytt under israelisk lag sedan 1967 respektive 1981, även om de inte formellt annekterats.

Israels yta exklusive de områden som erövrades år 1967 utgör 20 770 kvadratkilometer, varav en procent är vatten. Om man inkluderar Östra Jerusalem och Golanhöjderna uppgår ytan till 22 145 kvadratkilometer.

Topografin inkluderar slättland, ökenområden och bergstrakter. Ett av jordens lägsta landområden finns vid Döda havet, en saltsjö utan utlopp och vars yta är 423 m under havsnivån. De två andra betydande vattendragen är Gennesarets sjö och floden Jordan. Bristen på naturligt vatten gör att en stor del av landet har torka om inte konstbevattning görs, vilket gör vattenkällor åtråvärda och har lett till utveckling av artificiell sötvattensframställning. Under senare decennier har stora ökenområden börjat användas som jordbruksmark.

Israel har ett väldigt skiftande klimat, om man jämför kustområdena med bergsområdena, speciellt under vintermånaderna. De nordliga bergen kan bli kalla, våta och ofta snöiga och även Jerusalem upplever snö då och då. Kustområdena, exempelvis städerna Tel Aviv och Haifa, har typiskt medelhavsklimat med kyliga regniga vintrar och varma torra somrar. Klimatet lämpar sig speciellt för odling av citrusfrukter, grönsaker, oliver, avokado och vindruvor, vilka står för en stor export.

På den israeliska landsbygden bor många människor i olika sorters kollektiv, som kibbutzer, moshaver och jishuv kehilati.

Politik

Israel är en parlamentarisk demokrati och alla medborgare över 18 år är röstberättigade. Parlamentet kallas Knesset, har 120 platser och finns i Jerusalem. Regeringen leds av en premiärminister. Presidenten är en opolitisk statschef med ceremoniell funktion. Sedan första Knesset har det funnits arabiska ledamöter, 13 st. år 2011. Båda könen har samma politiska rättigheter, och Golda Meir blev 1969 en av världens första kvinnliga regeringschefer. Förutom välfärdsfrågor och ekonomi handlar den politiska debatten om den israelisk–palestinska konflikten och hur etniskt isolerad den judiska staten ska vara. En politisk fråga är hur religiöst påverkade lagar och styre ska vara. Ortodoxa judar vill ofta ha mera religiös påverkan och liberala mindre, medan "ultraortodoxa" harediska judar kan se hela statsapparaten som en gudlös avvikelse från det messianskt teokratiska styret enligt Tanach. Andra extrema grupper förespråkar ett Storisrael med gränser enligt bibliska beskrivningar, full tillämpning av halacha, en helt sekulär agenda eller kommunism. Extremisterna Kahane Chai vann mandat i val vilket föranledde högsta domstolen att 1985 förbjuda kandidater som förespråkar rasism, begränsningar i demokratin eller ifrågasätter den judiska statens existens. Vissa arabiska politiker menar att denna lag missgynnar dem också. En rörelse som försöker skapa samförstånd och överbrygga åtskillnad mellan judar, muslimer och kristna araber gör gemensamma verksamheter, exempelvis blandade skolklasser (till exempel Neve Shalom/Wahat al Salam), men ses med misstänksamhet från extremister på båda sidor. Sådana projekt får dock statligt och internationellt stöd.

Valsystemet är så proportionellt att småpartier får plats i Knesset, 14 stycken i valet 2009. Det är svårt att få ett starkt majoritetsstyre, och partierna måste kompromissa politiskt. Förutom Knesset finns 2009 även 21 småpartier i kommunala församlingar. Status för staten och förhållandet till palestinierna är inte en tydlig höger–vänsterfråga i Israel. Även arbetarpartiet räknas som "sionistiskt socialistparti". Huvudlinjen i politiken är att skydda landets befolkning och samtidigt hitta en politisk lösning för Västbanken och Gaza under autonomi.

Det politiska livet dominerades länge av det socialdemokratiska Arbetarpartiet "HaAvodah" och det konservativa Likudpartiet. Efter att Arbetarpartiet lämnat koalitionsregeringen med Likud den 20 november 2005 följde stora förändringar av det politiska landskapet i Israel. Det efterföljande nyvalet den 28 mars 2006 innebar en stor framgång för det av Likuds tidigare partiledare Ariel Sharon nybildade mittenpartiet Kadima.

På grund av Sharons ohälsa fick dock Ehud Olmert leda partiet i valrörelsen. Efter valet blev Olmert premiärminister i en koalitionsregering tillsammans med Arbetarpartiet, Shas och Pensionärspartiet.

Från valet i februari 2009 var Likud i regering med Benjamin Netanyahu som premiärminister. Det största partiet i senaste valet (mars 2015) blev Likud med 23,4% vilket gav 30 mandat.

I juni 2021 blev högernationalisten Naftali Bennett Israels nya premiärminister i en spretig koalitionsregering. Han kommer dela posten med mittenpolitikern Yair Lapid, som tar över 2023. Netanyahu kvarstår som ledare för partiet Likud och blir därmed oppositionsledare i Israel.

Jerusalem

Israel proklamerade 1950 Jerusalem som huvudstad, likt i det antika judiska riket. Jerusalem är landets de jure huvudstad, största stad och regeringssäte. Den är även den heligaste staden för världens judar och kristna och räknas även som tredje heligaste staden inom islam. Omvärlden, med få undantag, erkänner inte Jerusalem som Israels legitima huvudstad eftersom Israel annekterade Östra Jerusalem 1967, utan har sina beskickningar (ambassader) i Tel Aviv, som var huvudstad under Israels första 8 månader av självständighet. Några stater (exempelvis El Salvador) har haft ambassad i Jerusalem men av de drygt 150 beskickningarna är två tredjedelar i Tel Aviv och Jerusalem är platsen för ländernas konsulat. USA:s kongress beslutade 1990 och 1995 att utifrån faktum erkänna Jerusalem som odelad huvudstad, med rätt att placera ambassaden där det bäst tjänar USA. Erkännandet bekräftades av senaten i juni 2017 och sex månader senare beslutade även president Donald Trump att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och gav direktiv att påbörja ambassadflytten från Tel Aviv till Jerusalem. Beslutet kritiserades av många nationer. Likaledes anges Jerusalem som huvudstad i vissa uppslagsverk. Palestinska myndigheten ser Östra Jerusalem som huvudstaden i en framtida palestinsk stat. Slutgiltig status är oklar och inväntar framtida förhandlingar mellan Israel och Palestinska myndigheten, där Tempelberget i Gamla Jerusalem är den heliga plats som bägge parter speciellt vill kontrollera.

Administrativ indelning

Landet är indelat i sex områden, mehoz: Centrala distriktet, Haifadistriktet, Jerusalemdistriktet, Norra distriktet, Södra distriktet och Tel Aviv-distriktet.

Största kommunerna

Klippdomen med moderna Jerusalem i bakgrunden.

Bábs helgedom i Haifa.

"Största" syftar på invånarantal. Siffrorna beräknades 31 december 2006.

Rang	Kommun	Befolkning	Landyta km²	Folktäthet inv./km²
1	Jerusalem	&&&&&&&&&0732100.&&&&&0732 100	126	&&&&&&&&&&&05800.&&&&&05 800
2	Tel Aviv	&&&&&&&&&0384600.&&&&&0384 600	50,6	&&&&&&&&&&&07600.&&&&&07 600
3	Haifa	&&&&&&&&&0267000.&&&&&0267 000	63,7	&&&&&&&&&&&04200.&&&&&04 200
4	Rishon LeZion	&&&&&&&&&0222300.&&&&&0222 300	59	&&&&&&&&&&&03768.&&&&&03 768
5	Ashdod	&&&&&&&&&0204400.&&&&&0204 400	60	&&&&&&&&&&&03400.&&&&&03 400
6	Be'er Sheva	&&&&&&&&&0185800.&&&&&0185 800	54	&&&&&&&&&&&03400.&&&&&03 400
7	Petah Tikva	&&&&&&&&&0184200.&&&&&0184 200	39	&&&&&&&&&&&04700.&&&&&04 700
8	Netanya	&&&&&&&&&0173300.&&&&&0173 300	28,5	&&&&&&&&&&&06100.&&&&&06 100
9	Holon	&&&&&&&&&0167300.&&&&&0167 300	19,2	&&&&&&&&&&&08700.&&&&&08 700
10	Bnei Brak	&&&&&&&&&0147100.&&&&&0147 100	7	&&&&&&&&&&021000.&&&&&021 000
11	Bat Yam	&&&&&&&&&0130400.&&&&&0130 400	8	&&&&&&&&&&016300.&&&&&016 300
12	Ramat Gan	&&&&&&&&&0129800.&&&&&0129 800	12	&&&&&&&&&&010800.&&&&&010 800
13	Ashkelon	&&&&&&&&&0107900.&&&&&0107 900	55	&&&&&&&&&&&02000.&&&&&02 000
14	Rehovot	&&&&&&&&&0104600.&&&&&0104 600	22	&&&&&&&&&&&04800.&&&&&04 800
15	Herzliya	&&&&&&&&&&084200.&&&&&084 200	26	&&&&&&&&&&&03200.&&&&&03 200

Försvar

Den israeliska försvarsmaktens (Tzva Hahagana LeYisrael, Israel Defence Forces) uppgift är att försvara Staten Israels existens, suveränitet och territoriella integritet, samt att skydda Israels invånare och bekämpa alla former av motstånd, som hotar det dagliga livet. Fokus är idag på bekämpning av terrorism. Alla vapenslag har en gemensam generalstab, som leds av befälhavaren, generallöjtnanten, som rapporterar direkt till försvarsministern. Armén sköter säkerhetskontroller vid gränser och flygplatser. Säkerhetstjänsten Mossad hanterar underrättelseverksamhet och har gjort uppmärksammade antiterroristoperationer även i utlandet.

Allmän värnplikt

Israel tillämpar värnplikt för både män och kvinnor. Kvinnor har 22 månaders grundutbildning, men genomför ingen repetitionsutbildning. Män har 36 månaders grundutbildning och är skyldiga att genomföra repetitionsutbildning till 55 års ålder. Värnplikten gäller alla judar (utom ultraortodoxa haredim) och druser, men inte kristna, haredim och muslimer, som har frivillig militärtjänst. Speciellt beduiner deltar för en militär karriärs skull, och somliga har nått överstes grad. Även icke-judiska kvinnor har möjlighet till militärtjänst, men detta är inte så vanligt och har hittills kunnat vara bland annat som medicinsk personal. En arabisk kvinna har nått fänriks grad och en annan blev 2012 stridskommendant för en köns- och religionsblandad enhet. Militären har mycket höga etiska krav, speciellt för att värna alla civila och diskriminering mellan personer får ej förekomma. Israel är en av få nationer som ger öppet homosexuella full frihet inom militären. Även döva gör militärtjänst, och får bonus för detta.

Vapenteknik

Under militärt hot från omgivande länder har bland annat USA bistått med militär rådgivning och teknik. Bland annat luftvärnsrobotar som behövdes i samband med Iraks anfall med Scud-missiler 1991. Det görs militär utveckling tillsammans med USA, bland annat på laserförsvar. Även Tyskland har skänkt värdefull utrustning, såsom u-båtar. Fram till 1969 försörjde Frankrike Israel med stridsvagnar, flygplan och fartyg. Indien har ett utvecklat militärt samarbete med Israel och har därför ytterligare blivit måltavla för islamistisk terrorism. Israel är näst största leverantör av militär utrustning till Kina. Turkiet, Azerbajdzjan, Bosnien, Indonesien och Malaysia är några muslimska länder som har köpt vapen av Israel.

Vapenslag

Stående arméförband

• 6 pansarbrigader
• 4 infanteribrigader
• 1 fallskärmsjägarbrigad
• 3 artilleriregementen

Mobiliseringsförband

• 18 pansarbrigader
• 7 infanteribrigader
• 1 fallskärmsjägarbrigad
• 2 artilleriregementen

Flygvapnet

General Dynamics F-16 Fighting Falcon, det vanligaste stridsflygplanet inom Israels flygvapen.		Israelisk McDonnell Douglas F-15 Eagle.

• 80 McDonnell Douglas F-15 Eagle
• 230 General Dynamics F-16 Fighting Falcon

Marinen

• 5 ubåtar
• 3 korvetter
• 15 robotbåtar
• 40 patrullbåtar

Kärnvapenfrågan

Israel har aldrig officiellt deklarerat att landet har kärnvapen. Enligt tidningsuppgifter har Israel byggt mellan 80 och 200 kärnvapen sedan 1960-talet. Enligt SIPRI:s årsbok 2009 beräknas Israel ha omkring 80 kärnvapen. 1986 offentliggjorde kärnkraftsarbetaren Mordechai Vanunu som då arbetade vid en av de israeliska kärnanläggningarna, att Israel hade kärnvapen. I en tysk TV-intervju försvarade Israels premiärminister Ehud Olmert i december 2006 att landet innehar kärnvapen: "Iran, openly, explicitly and publicly threatens to wipe Israel off the map. Can you say that this is the same level, when they are aspiring to have nuclear weapons, as America, France, Israel, Russia?".

I september 2009 röstade FN:s kärnkraftsförsamling igenom en resolution som kräver att Israel låter Internationella atomenergiorganet inspektera dess innehav av kärnvapen. Israel förklarade att man inte ämnar samarbeta med IAEA.

Säkerhets- och underrättelsetjänster

Shin Beth är Israels säkerhetspolis, Mossad är den civila underrättelsetjänsten, och Aman är den militära underrättelsetjänsten.

Karta över Israels sex distrikt.

Ekonomi

Ramat Gan, hem för en av världens största diamantbörser.

Israel grundade under lång tid sin ekonomi på jordbruksprodukter, inte minst citrusfrukter; idag har dock jordbruksprodukterna allt mindre betydelse, 2,8 procent av BNP 2008. Under det första decenniet efter självständigheten rådde ekonomisk kris då man skulle försörja mängder av egendomslösa flyktingar, men landet räddades till stor del från obestånd genom att Västtyskland betalade skadestånd för Nazitysklands övergrepp på judarna. Idag är Israel ett högteknologiskt industriland, med stor vapen- och flygindustri. På senare tid har även elektronikindustrin vuxit i landet, uppemot 6 procent jämfört med tidigare år. Elektronikkretsar har blivit en miljardindustri. Både Motorola och Intel har stora utvecklingscentra i landet (Intel i Haifa har utvecklat de senaste Pentium-processorerna, bland annat Dothan och Golan). Israeliska mjuk- och hårdvaruföretag har även etablerat sig internationellt, till stor del utifrån innovationer.

På grund av den politiska situationen har Israel inte kunnat handla med arabvärlden i någon större utsträckning. Israels viktigaste handelspartners är USA och Europa, men Kina och Indien växer sakta i betydelse. Efter fredsavtal med Egypten och Jordanien har handeln med dessa länder kommit igång, men detta har lett till kritik av islamister. Efter en recession 2001–2002 (med en arbetslöshet runt 10 procent och en svag BNP-ökning) har ekonomin sedan 2004 vänt och tillväxten låg 2006 för tredje året i rad på 5 procent (en ökning med 3,3 procent per capita) och arbetslösheten hade då sjunkit till cirka 7,5 procent. Samtidigt har arbetskraftsdeltagandet stigit och allt fler människor söker nu ett arbete. Av betydelse för den höga tillväxten, sjunkande arbetslösheten och det ökande arbetskraftsdeltagandet är de omfattande strukturförändringar som genomförts med kraftiga nedskärningar i bidragssystem och omfattande privatiseringar. Ändå står en stor grupp "ultraortodoxa" utanför den "sekulära" arbetsmarknaden och en del av den arabiskspråkiga befolkningen. Samtidigt har säkerhetsläget förbättrats avsevärt i landet sedan 2003 och intifadan når inte längre in i egentliga Israel.

År 2023 hade Israel den 29:e högsta BNP:n i världen och den 13:e högsta BNP:n per capita. Landet är världsledande vad gäller vattenförnyelse och geotermisk energi. Dessutom är Israel det enda land i världen där öknen minskar istället för ökar, till följd av världens främsta återplantering av skog. Inom utvecklingen av mjukvaror, kommunikation och så kallad life sciences har Silicon Wadi med rätta jämförts med Silicon Valley. Intel och Microsoft öppnade sina första utvecklingscentra utanför USA i Israel, och andra multinationella IT- och hightech-företag som IBM, Cisco Systems, och Motorola, har också öppnat utvecklingscentra i landet. Israel har det största antalet företag listade på Nasdaq bortsett från USA. Israel är en etablerad diamanthandelsnation och hör till världens största exportörer av slipade diamanter.

2010 togs landet upp som fullvärdig medlem i OECD. Beslutet togs enhälligt.

Sverige exporterar årligen till Israel till ett värde av 2,54 miljarder SEK, vilket motsvarar 0,25 procent av Sveriges samlade export. Sverige import från Israel är 0,1 procent av den samlade importen. Enligt statistik från Exportrådet ökade dock svensk export till Israel med hela 39 procent mellan 2007 och 2008. Under perioden 1995 – 2005 registrerade Israel 17 178 patent, medan Sverige registrerade 15 441.

Israels utveckling under de två senaste decennierna

Israel är en marknadsekonomi med statligt inflytande. Landets största handelspartners är Europeiska Unionen och USA. 2012 stod USA för 27,8 procent (13 696 miljoner euro) av Israels export som gör dem till den största exportpartnern. Europeiska unionen stod 2012 för 27,2 procent av Israels export, alltså 13 392 miljoner euro. Största exportvarorna är högteknologiska utrustningar, läkemedel och slipade diamanter, maskineri och transport utrustningar. Vetenskap- och teknologisektorn är en av världens främsta. Höga andelar av landet befolkning är engagerade i vetenskapliga och teknologiska frågor och mycket av statsbudgeten spenderas på forskning och utveckling. Israel rankas på fjärde plats på vetenskaplig aktivitet mätt i vetenskapliga publikationer per miljoner invånare. Man har också högsta andel vetenskapsmän, tekniker och ingenjörer per capita i hela världen. Man har ca 140 vetenskapsmän, tekniker och ingenjörer per 10 000 anställda. Landet rankas högt på listor med innovation och konkurrenskraft.

Landet är relativt fattigt på olja och andra bränslen vilket har lett till att man utvecklar förnyelsebar energi. Man har utvecklat och satsar mycket på alternativa energikällor som solenergi och vindenergi. Landet är ledande inom solenergi och har världens största antal användare av solvattenvärmare per capita. Man har utvecklat effektiva metoder för att samla koncentrerat solljus som energi till industrier och hushåll. 2012 stod EU på första plats som importpartner, med en andel på 34,4 procent, motsvarande 56 912 miljoner euro. På andra plats kom USA som stod för 12,9 procent (7 315 miljoner euro) av Israels totala import. Vanliga importvaror är bränsle, maskineri, transportutrustning och maskineri. Kinas har också blivit en viktig handelspartner som 2012 stod för 7,3 procent av importen.

USA visar ett starkt stöd till Israel och dessa två länder har en viktig relation både politiskt och militärt. Bistånd från judiska organisationer från utlandet har också varit betydande. Från 1976 till 2004 har Israel varit den största mottagaren av USA:s stöd i form av pengar och försvar. Idag består stödet av militärassistans istället för ekonomiskt stöd, som upphörde 2007. 2013 bistod USA med en budget på 2 943 234 $. Israels förmåner har inte varit tillgängligt för andra länder. En stor del av Israels budget går till försvaret som man prioriterar väldigt högt och både män och kvinnor har värnplikt, vilket gör försvaret kostsamt. Vissa år har nästan 40 procent av statsbudgeten gått till försvaret.

Demografi

Folkgrupper

Folket i Israel brukar vanligen delas in i judar, muslimska araber, kristna araber, druser (shiamuslimska araber) och övriga, där bland andra Baha'i-troende ingår. De nomadiska beduinerna räknas oftast in i gruppen muslimska araber, men har helt annan bakgrund och kultur än de andra muslimska araberna. Enligt judendomen är den jude som har judisk mor, och en som konverterar kan räknas som jude även av annan etnicitet, så det förekommer viss blandning. Den icke-judiska befolkningen är också etniskt blandad, där en stor del har bakgrund i omgivande stater och grupperna hålls främst samman av familj, religion och språk. Huvudspråk i Israel är den moderna hebreiskan, ivrit, som Eliezer Ben-Yehuda konstruerade utifrån bibelhebreiskan som inte längre var ett talspråk. Det är vanligt att både judar och icke-judar kan tala både hebreiska och arabiska i någon mån, de är officiella språk och besläktade. Båda språken studeras obligatoriskt i grundskolan till årskurs 9, men vissa ser ett av språket som "fiendens språk" och lär sig därför mycket lite av det. Många israeler talar även engelska, som krävs för universitetsstudier, och ytterligare något språk från ett tidigare hemland. Det finns både äktenskap och relationer tvärs över folkgruppsgränserna men även mycket misstro. I undersökningar 2004–06 angav 30 procent av araberna att staten Israel som demokratisk judisk stat inte har rätt att existera och 68 procent av judarna att de inte skulle vilja bo i samma hus som en arab på grund av fruktan för sin säkerhet. Ändå föredrar 77 procent av araberna att bo i Israel framför i en palestinsk stat. Misstron har sin konkreta grund i terrorattacker, vedergällningar som drabbat oskyldiga, men också propaganda och manipulation. Det har konstaterats avsiktliga felöversättningar av exempelvis Talmud, som kan vilseleda dem som inte behärskar det andra språket, och sprids snabbt med moderna media.

Judar

Landets judiska befolkning, som utgör majoritet, består av två huvudgrupper: De så kallade ashkenasiska judarna, som invandrade från Europa och de sefardiska judarna som har ett asiatiskt och afrikanskt ursprung. De europeiska judarna dominerade i den sionistiska rörelsen, som var central i upprättelsen av Israel, och har senare förblivit en politisk och kulturell elit i landet. Bland judar finns en sed att hålla reda på sitt släktträd bättre än hos andra folk, och veta vilken grupp man tillhör, speciellt om man tillhör Kohensläkt eller ej.

Enligt Lagen om återvändande (Law of Return) kan alla judar som vill, bli medborgare i Israel. Kriteriet för att räknas som jude kan baseras på såväl religion som etnicitet. Detta innebär att människor som lever helt icke-judiskt och inte bekänner sig till den judiska religionen kan bli medborgare i Israel direkt vid ankomst om de kan visa att de härstammar från judar två släktled bakåt i tiden, enligt jus sanguinis. Messianska judar och konvertiter till andra religioner får inte medborgarskap med enkelhet som andra judar, men kan få uppehållstillstånd och sedan – som vem som helst – ansöka om det efter 3 års bosättning.

De "ultraortodoxa" harediska judarna bildar ofta egna samhällen och tar inte del i staten Israels samhälle, vilket betraktades som gudlöst. Därför finns en ökande fattigdom bland denna grupp, som uppskattas till 250 000 familjer. 61 procent av de harediska kvinnorna uppskattas ha arbetat 2009.

Araber

Omkring 16 procent har arabiska som förstaspråk. Befolkningen är inte etniska araber (från Arabien) mer än undantagsvis, utan till stor del ättlingar till arameisktalande och andra folk omkring Levanten, men tog till sig arabiskan genom att islamiska expansionen medförde erövring av regionen omkring år 640, och arabiska började bli ett administrativt språk såväl som religiöst. Som i övriga områden i imperiet gavs det privilegier till dem som delade härskarnas religion och språk, vilket ledde till islamisering.

Den arabisktalande befolkningen består dels av människor som bor i sina ursprungliga byar, eller är nomader, dels av sådana som 1948 flydde eller fördrevs från sina hem och hamnade i den del av Palestina som kom att ingå i staten Israel. Dessa har definierats som ”närvarande frånvarande” ("present absentee") och har inte tillåtits återvända till sina hem. Deras fastigheter och jord har konfiskerats av staten.

Den arabiska befolkningen 2012 enligt etnisk gruppering är cirka 20,6 procent av Israels befolkning eller cirka 1 638 500 personer. Cirka 9 procent är druser, 9 procent kristna, 12 procent beduiner och 70 procent övriga muslimska araber av olika härstamning, och grupperna är sinsemellan disparata. Beduinerna är till stor del nomader i Negevöknen. 46 procent av den arabiska befolkningen bor i den nordliga regionen, ofta i arabiska byar. 98 procent av omdiskuterade östra Jerusalems arabiska befolkning har israeliskt medborgarskap eller uppehållstillstånd. 33 procent av hela Jerusalems befolkning betecknas som arabisk.

Enligt israelisk lag och deklarationer ska diskriminering på grund av ras, religion eller kön inte få förekomma, avseende rättigheter. Däremot är araberna, utom druserna, befriade från militärtjänst. Vanliga judar uttrycker ofta strävan att leva i fred i ett modernt demokratiskt samhälle men den yttre konflikten återspeglas ibland även internt, och arabiska medborgare uttrycker ibland att de känner sig begränsade och i praktiken med mindre rättigheter än judarna, och känner sig misstänkliggjorda på grund av terroristers gärningar. Debattören Susan Nathan uppgav 2005 att den arabiska minoriteten i Israel på en mängd områden är allvarligt diskriminerad. Den har sämre skolor och sämre möjligheter till anställningar. I de palestinska städerna och byarna trängs människorna ihop på små ytor. De har inte rätt att expandera. Många byar och städer betraktas av myndigheterna som illegala och saknar därför el, vatten och avlopp. 93 procent av Israels mark är statlig och avsedd för judars bosättning. Sju procent är privat och teoretiskt tillgänglig för palestinier.

Arbetslösheten för arabiska män är på samma nivå som för judar, 5-6 procent, men 17 procent av de arabiska kvinnorna är helt utan sysselsättning av olika skäl, bara 26 procent hade heltidsanställning. Bland kristna och drusiska araber är arbetslösheten mycket lägre än resten. Genomsnittslönen är lägre, till stor beroende på lägre utbildningsnivå och brist på arbete i närområdet till hemorten. Således kan det vara arbetsgivaren som har fördel vid lönesättningen. På Västbanken är arbetslösheten 17 procent år 2012, och därför har israel beslutat öka antalet arbetstillstånd inom Israel till 40 000 och ytterligare 25 000 i de omstridda zonerna. Detta är emellertid långt ifrån de 200 000 som var fallet före andra intifadan. Arbetslösheten i Gazaområdet var 2012 omkring 30 procent, vilket är i nivå med Nordmakedonien och Spanien.

Ett bekymmer som israeliska myndigheter adresserat är den höga arbetslösheten bland de 70 procent unga arabiska kvinnor som inte har barn. Det förklaras med många gymnasieavhopp (41 procent år 2010), få som går någon yrkesutbildning, dåliga kunskaper i hebreiska i tal och skrift om de studerat på arabisk skola, och svaga datorkunskaper jämför med judiska kvinnor. Dessutom anges att de arabiska och etiopisk-judiska kvinnorna också hindras av sin omgivning: stora familjer, kulturella hinder för yrkesarbete, diskriminering, låg utbildning, egen subkultur med annat språk och från samhällets sida erbjuds begränsat med anpassade arbeten och förväntningarna påverkas av stereotyper. Beträffande hälsan är graden av fetma dubbelt så stor (41 procent), bland arabiskorna än bland judinnorna 22 procent. Bland männen är rökning ett större problem, 52 procent mot judarnas 28 procent, och medellivslängden 76,8 år jämfört med 80,4 under 2012. Däremot är skillnaderna i sysselsättningsgrad och hälsa försumbara för araber med akademisk examen.

Speciellt efter andra intifadan har reglerna skärpts för palestinier. Det har gjorts svårare för medborgare i Israel att gifta sig med medborgare i omgivande länder, med hänvisning till risken för antiisraeliska aktioner. De palestinier som bor utanför men som har arbete inne i Israel kan vanligen få genomgå daglig säkerhetskontroll vid gränsen, speciellt vid Gaza. För att minska behov av pendlande har israeliska myndigheter gett möjlighet till övernattning.

Israels regering gör samtidigt olika åtgärder för jämlikhet och utjämning inom landet, att minska skillnader i standard mellan judar och araber, exempelvis i skolväsendet.

Staten Israels befolkning var i maj 2007 cirka 7,2 miljoner: 76,5 procent judar, 4 procent associerad med den judiska befolkningen (vanligtvis immigranter från före detta Sovjetunionen med judiskt påbrå) och 19,5 procent muslimer och kristna. Till stor del överensstämmer etnicitetsindelningen med religiös bekännelse. Vanligen är kristna och muslimer etniskt icke-judar.

Befolkningstillväxten har under åren fluktuerat kraftigt mest beroende på förändrad invandring (både arabisk och judisk). Sedan 1980-talet har Israels befolkning i genomsnitt växt med 2,2 procent om året. Tillväxttakten år 2005 uppgick till 1,6 procent vilket är betydligt lägre än under 1990-talet, då stor invandring av judar från före detta Sovjetunionen ägde rum samt en betydande invandring av palestinier (cirka 130 000). Medan invandringen från före detta Sovjetunionen stagnerat och idag utgör mindre än hälften av alla immigranter har den palestinska invandringen i princip upphört då Israel infört mycket hårda invandringslagar gällande dessa.

Israeliska medborgare har förbjudits inresa av sexton länder: Algeriet, Bangladesh, Brunei, Irak, Iran, Jemen, Kuwait, Libanon, Libyen, Malaysia, Oman, Pakistan, Saudiarabien, Sudan och Syrien. Hälften av dessa länder förbjuder även inresa av andra länders medborgare som har israeliska stämplar i sina pass.

Befolkningsutveckling

Judar

Den judiska befolkningen visar påfallande stabila födelsetal fluktuerande mellan 2,5 och 3,0 per kvinna mellan 1980 och 2006, men inom den judiska befolkningen har stora förändringar ägt rum. Traditionellt har orientaliska judar haft betydligt högre födelsetal än europeiska, men då dessa grupper integrerats med varandra har religiositet istället blivit viktigaste förklaringen för skillnader i fertilitet inom den judiska gruppen.

Intra-etniskt är (2006) 33 procent av judarna israeliska (far född i Israel), 33 procent första eller andra generationens afro-asiatiska judar (orientaler) 18 procent är första eller andra generationens europeiska judar (inklusive nord- och sydamerikanska judar) och 16 procent första eller andra generationens sovjetiska judar (både orientaler och européer). Blandäktenskap mellan orientaliska och europeiska judar har fluktuerat mellan 20 och 30 procent sedan 1970.

Etniskt är den judiska befolkningen primärt uppdelad mellan ashkenazer och sefarder. Vad beträffar attityd gentemot religion kan man dela in de israeliska judarna i fyra kategorier: hiloni ("sekulära"), masorti ("traditionella"), dati ("religiösa") och haredi ("ultraortodoxa"). De sekulära utgör 49% av judarna, de traditionella 29%, de religiösa 13% och de ultraortodoxa 9%. Fertiliteten (barn per kvinna) uppskattas till mellan 6,5 och 7,5 för ultraortodoxa, 4,5 för ortodoxa och 2,0–2,3 för sekulära. Medelvärdet för judiska kvinnor är 2,75 barn per kvinna. Bland den judiska befolkningen växer ultraortodoxa och ortodoxa med 3–4 procent årligen medan den sekulära befolkningen växer med 0,9 procent exklusive invandring. Intressant för Israel är att tredje generationens israeler har högre fertilitet än första och andra generationens israeler.

Araber

Den arabisktalande befolkningen har historiskt haft mycket höga födelsetal och snabb tillväxt. Det finns dock märkbara skillnader mellan de tre viktigaste religiösa grupperna: muslimer, kristna och druser.

Muslimer

Muslimerna tillhör i huvudsak sunnigrenen, men även många shiamuslimer finns bland den icke-drusiska arabisktalande befolkningen. Högst födelsetal har innehafts av muslimerna som genomgått tre demografiska förändringar sedan 1948. Fram till 1970-talet hade muslimska kvinnor ett födelsetal på 8–10 barn per kvinna och en tillväxttakt på över 4 procent år. Under det tidiga 1980-talet inleddes nästa fas med födelsetal fluktuerande runt 4,8–4,6 barn per kvinna med en befolkningsökning på runt 3,5 procent. Slutligen har efter 2000 nästa fas inletts med sjunkande födelsetal som ännu inte stabiliserats och som 2006 låg på 3,9 med en årlig befolkningstillväxt tillväxt på 2,7 procent. Data för de första månaderna av 2007 indikerar ett fortsatt sjunkande födelsetal.

Kristna

Den kristna befolkningen är till en del ättlingar till arameisktalande och grekisktalande folk som funnits i Levanten sedan bysantinsk tid, och talar arabiska som förstaspråk. De har alltid haft lägre födelsetal än muslimerna, men har liknande dessa genomgått tre demografiska faser. Fram till 1970-talet födelsetal runt 4,5–5,0, under 1980-talet runt 2,5–3,0 för att efter 2000 stabiliserats runt 2,1 barn per kvinna men med lokal variation.

Druser

Druserna är en grupp av de arabisktalande muslimer som utvecklat en egen variant av ismailitisk shia. De har haft liknande födelsetal som muslimerna runt åtta barn per kvinna men deras nedgång under 1980-talet har varit mycket kraftigare. År 2004 hade druserna för första gången hade ett lägre födelsetal än den judiska befolkningen (2,66). Trenden är dessutom fortsatt nedåtgående och för 2006 var siffran 2,55. Både den kristna och drusiska befolkningen har dock en högre tillväxttakt än den judiska (cirka 2 procent) eftersom båda dessa grupper tidigare haft mycket höga födelsetal och därför stora årskullar nu är i fertil ålder. För de kristna kommer tillväxttakten att vara lägre än den judiska runt 2007 och för druserna runt 2018.

Eftersom muslimerna har högre födelsetal än övriga stiger deras andel ständigt bland befolkningen. 2006 var 82 procent av alla araber muslimer medan 9 procent var kristna och 9 procent druser.

Assimilering och integration

Israels tidiga år kännetecknades av konsolidering av det vunna territoriet och strikt planering. Nya städer anlades för att befolka landet. Nya byar, kibbutzer, vägar, vattenreservoarer och inte minst skogar anlades. Detta samtidigt som hundratusentals judiska flyktingar från arabländerna och överlevande från Förintelsen i Europa anlände till landet.

Assimileringen av dessa påbörjade utvecklingen av en israelisk identitet förknippad med symbolladdad judisk historia, hebreiskt vardagsspråk och sammansvetsning av judiska interetniciteter, allt i enlighet med det sionistiska projektet om den ”nye juden”. Projektet var inte bara ideologiskt utan sågs som en nödvändighet för att skapa en stabil stat med en fungerande produktionsapparat. Att modernisera och homogenisera den judiska befolkningen kan alltså även betraktas som ett försök att snabbt skapa en modern arbetsmarknad. Eftersom vissa grupper anlände med mindre kulturellt och ekonomiskt kapital och därför fick sämre positioner på arbetsmarknaden underkommunicerades etniciteter för de inte skulle förknippas med en specifik klass. Ett led i detta blev den statistiska kategoriseringen av befolkningen där grupper skapades statistiskt och diskursivt efter statens vilja att kunna forma medborgarnas sociala uppfattning och verklighet. Idag identifierar sig en tredjedel av landets befolkning med den etnokulturella kategorin Mizrachim som den israeliska staten skapade vid landets tillkomst för att kunna ”bearbeta” icke-europeiska judar (mizracher kallas ofta felaktigt för sefarder, vilket betecknar judiska grupper äldre än staten Israel.).

Binationella äktenskap

En juridisk bestämmelse känd som Medborgarskaps- och invandringslagen instiftad av Knesset 31 juli 2003 tillåter inte att en palestinier från Västbanken eller Gazaremsan får erhålla israeliskt medborgarskap eller inbyggarrätt genom giftermål. Lagen tillåter dock barn födda i sådana äktenskap att vistas i landet till 12 års ålder, då de blir tvungna att lämna landet. Lagen gäller såväl arabiska som judiska medborgare i Israel men har mest praktisk betydelse för arabiska Israel-medborgare då dessa i större utsträckning än israeliska judar ingår äktenskap med palestinier från Västbanken och Gaza. Lagen instiftades på ett års prövotid men har förlängts med smärre ändringar alltsedan dess, däribland att lagen begränsas till att gälla män under 35 år och kvinnor under 25. När lagen formulerades hänvisade regeringen till "information framförs av säkerhetsstyrkorna, vilka menade att terrororganisationer försöker enrollera palestinier som redan har eller kommer att få israeliska papper och att säkerhetsstyrkorna hade svårigheter i att se skillnad på palestinier som kan tänkas hjälpa terroristerna och de som inte skulle göra det." 2006 bifölls lagen återigen i HD med sex röster mot 5. Israels chefsdomare Aharon Barak anslöt sig till minoriteten och menade att "Detta brott mot individens rättigheter riktas mot arabiska medborgare i Israel. Som en följd därav är lagen ett brottstycke mot rätten till jämlikhet för Israels arabiska befolkning." Zehava Gal-On, en av grundarna av B'tselem tillika Knesset-ledamot var, efter lagstiftandet, av den åsikten att domstolen "skulle kunnat fatta ett modigare beslut och inte sänka oss till nivån hos en apartheidstat." Lagen kritiseras även av Amnesty International och Human Rights Watch som menar att den får till följd att palestinska familjer splittras.

Storstadsområden

Israels statistiska centralbyrå definierar tre storstadsområden, Tel Aviv (3 040 400 invånare), Haifa (996 000 invånare) och Be'er Sheva (531 600 invånare). Jerusalem har en befolkning på 719 000 invånare.

Utbildning

Utbildningsväsendet i Israel är till cirka 80 procent statligt finansierat, skall motverka skillnader för olika grupper i samhället samtidigt som det medger valfrihet.

Grundutbildning

Bland araber 10 procent. Skolplikt gäller för barn 5–18 år, från förskola till gymnasium och fri utbildning till 18 år. Grundskolans klass 1-6 påbörjas ungefär i 6-årsåldern. Högstadiet är klass 7-9 och gymnasiet klass 10-12. Det israeliska skolsystemet är uppdelat efter etnicitet, religiös tillhörighet och inom den judiska gruppen efter religiös observans. I den för alla obligatoriska undervisningen finns bland annat hebreiska, arabiska, judisk-arabiska relationer och historia. Religionsundervisningen har som mål att lära ut etik och moral, religiös orientering och tolerans mot andra grupper. Respektive grupp har frihet att fördjupa sig i sin egen religion och historia. Israel ratificerade FN:s konvention mot diskriminering inom undervisningen år 1961. Andraspråket arabiska eller hebreiska är inte krav för universitetsbehörighet som engelska, så många gymnasister väljer att läsa ytterligare ett europeiskt språk, exempelvis franska, tyska eller spanska. Från hösten 2012 blir det möjligt efter 20 års uppehåll att studera hebreiska även på Hamas-styrda Gazaremsan, inom ämnet "Känn din fiende".

Inom det statliga skolsystemet finns för judar ett sekulärt skolsystem, ett statligt religiöst och ett oberoende ultraortodoxt (haredi). Enligt Peled-Elhanan utsätts eleverna för en kontinuerlig indoktrinering i skolornas läroböcker med "dеmоnisеring" av раlеstiniеrnа. Trots en genomgång av hundratals textböcker kunde hon inte hitta en enda bild som visade palestinier som "normala människor", utan "enkla bönder, flyktingar och terrorister". Hennes studie från 2003 har tillbakavisats och kritiserats som selektiv och baserad på falska tolkningar av uppgifter och ren lögn, och refuserats av de akademiska tidskrifterna. Enligt en stor undersökning publicerad i februari 2013 ger läroböckerna en snedvriden bild av palestinierna och områdets historia. Bland annat visar kartor inte de gränser som är internationellt erkända.

För den arabiska befolkningen är skolsystemet uppdelat för druser, kristna och muslimer. Efter kritik om att den arabiska befolkningens standard är eftersatt har utbildningsministeriet beslutat om särskilda anslag, exempelvis 1999 och 2007 med femårsplan för att nivån ska vara likvärdig överallt.

Utöver dessa finns en mängd privata skolor som har statlig erkännande såsom det av ryska immigranter grundade Mofet-skolorna (med särskild inriktning på naturvetenskap) och mindre såsom de "binationella" skolorna för barn med en judisk och en arabisk förälder. Dessutom finns "fredsskolor" med både judiska och arabiska elever i samma klass, den första i Neve Shalom/Wahat al Salam startad 1984. Även fredsskolorna får statlig skolpeng.

Enligt FN uppskattades alfabetiseringsnivån 2004 hos män till 98,5 procent och kvinnor 95,9 procent för hela befolkningen. Enligt israeliska källor är bristerna störst hos etiopiska judar. FN:s studie anger 96,7 procent respektive 88 procent för Västbanken och Gaza.

För dem som behöver finns ulpanim intensivprogram för alfabetisering och "hebreiska för invandrare". Detta kan även kombineras med arbete på kibbutz.

Högre utbildning

Det finns nio universitet varav Technion är äldst (gr. 1912) och Hebrew University of Jerusalem (gr. 1918) är högst rankat, SJTU anger 53 plats i världen, 3 plats i Asien. Det finns även över 50 högskolor som får examinera upp till master- eller kandidatnivå.

Andelen 17-åringar som går universitetsförberedande program för 2009: judar 47 procent, arabiska kristna/muslimer 35 procent, druser 31 procent och beduiner 20 procent. 45 procent av befolkningen 18-64 år har akademisk examen. Postgymnasialt utbildade 2010 uppdelat: judiska män 52 procent, judiska kvinnor 58 procent, arabiska män 25 procent och arabiska kvinnor 27 procent. Den största ökningen sedan 1990 finns bland kvinnorna: judiska 33 procent (+ 25) och arabiska 8 procent (+19). Nivån i väst är 42 procent för kvinnor och i genomsnitt i Mellersta Östern-Nordafrika omkring 27 procent. Även nivån i Gaza och Västbanken är tredje högsta i regionen, tätt efter Libanon.

Israel har bland världens högsta andelar av avlagda doktorsexamina per capita i världen, cirka 1,3 procent, likt Tyskland och USA. Det är också det läkartätaste landet i världen. Israel satsar på akademisk forskning vilket har resulterat i publikationer, internationellt lanserade innovationer och nobelpris. Över 20 procent av alla nobelpristagare har judisk bakgrund; en del av dessa verkar i Israel.

Kultur

Netta Barzilai vann Eurovision Song Contest 2018.

Israel har ett rikt kulturliv med bland annat filharmonisk orkester.

Området har sedan urminnes tid varit en viktig kulturell smältdegel. Här möttes och möts impulser från väst och öst, från Medelhavsvärlden och från Orienten. Den gamla judiska och ofta jiddischspråkiga kulturen från Östeuropa har bara delvis kunnat överleva i Israel, som präglas av en mer amerikanskt sinnad nybyggaranda. Men fortfarande är tongivande israeler inte sällan födda i Polen och Ryssland.

Dagens Israel har frambringat en litteratur av författare som skildrar den nya statens särskilda villkor och den judiska erfarenheten. Här finns sionister, socialister, modernister och existentialister. Internationellt uppmärksammade är bland andra Amos Oz, A. B. Yehoshua och Yoram Kaniuk.

Från och med den judiska emancipationen i Västeuropa på 1800-talet har judar en viktig roll i den västerländska musiken som musikartister, dirigenter och kompositörer. Detta har delvis levt vidare i Israel, som har framstående orkestrar och ensembler samt en mängd världsstjärnor, särskilt solister. Den folkliga musikkulturen från Östeuropa, till exempel klezmer, har bevarats eller till och med återskapats.

Den judiska folkmusiken har utvecklats särskilt inom den religiösa kontexten och har ofta innehållit texter från Tanach och kunnat återspegla sionistisk längtan. Element ur den judiska musiktraditionen har kommit till uttryck genom att många judiska kompositörers verk fått framgång. Den israeliska nationalsången Hatikvah har en likhet med ett tema i Bedrich Smetanas "Moldau" och 1500-talets "La mantovana". Den delar många gemensamma drag med övrig judisk folkmusik, där olika mollskalor är vanliga, speciellt den harmoniska mollskalan.

Judiska melodier har använts i den moderna kyrkomusiken, speciellt inom karismatisk kristendom, och ett antal kristna artister har gett ut inspelningar av judiska eller judiskinspirerade sånger.

Israels vinst i Eurovisionsschlagerfestivalerna 1978, 1979, 1998 och 2018 medverkade till att ge nytt fokus på judisk musik.

Internationella rankningar

Notera att det högsta värdet alltid är det bästa värdet i samtliga undersökningar i tabellen nedan, med undantag för Freedom Houses pressfrihetsindex; samt att inga av undersökningarna inkluderar de ockuperade områdena.

Organisation	Undersökning	Rankning
Världshälsoorganisationen	Medellivslängd 2016	82,5 år (plats 8 av 183 i världen)
The Economist	Yttrande- och pressfrihetsindex 2017	9 av 10 poäng (delad 11:e-plats av 167 i världen)
The Economist	Demokratiindex 2016	7,85 av 10 poäng (plats 29 av 167 i världen)
Freedom House	Frihetsindex 2017	80 av 100 poäng
Förenta Nationerna	Glädjeindex 2018	7,190 poäng (11 av 156 i världen)
Världsbanken	BNP per capita 2017	40 270 dollar (plats 21 av 184 i världen)
Världsbanken	BNP 2017	350 851 miljoner dollar (plats 31 av 188 i världen)
Transparency International	Anti-korruptionsindex 2018	Plats 34 av 180 i världen
FN:s utvecklingsprogram	Human Development Index 2018	Plats 22 av 189 i världen
Heritage Foundation/The Wall Street Journal	Ekonomifrihetsindex 2019	Plats 27 av 180 i världen
Freedom House	Pressfrihetsindex 2017	33 av 100 poäng (100 är “minst fri”)
Reportrar utan gränser	Pressfrihetsindex 2019	Plats 88 av 180 i världen

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Israel.

Bilder & media

Kartor i Wikimedia Atlas relaterade till Israel

Kartor

• Utrikespolitiska institutets faktablad om Israel
• Israeliska Statistiska Centralbyråns hemsida
• Israeliska Statens officiella hemsida
• Israeliska Centralbankens officiella hemsida
• CIA World Factbook
• Netzarim – De finns i Ra'anana, Israel