Harun al-Rashid
Harun al-Rashid (på arabiska هارون الرشید), i äldre svensk litteratur Harun er-Rasjid,[1] född 763, död 809, var abbasidisk kalif i Bagdad 786-809. Harun växte upp i den persiska staden Balkh som lydde under den barmakidiska dynastin. Han blev föremål för flera myter och berättelser, varav åtskilliga förekommer i det litterära verket Tusen och en natt.[2]
| Harun al-Rashid | |
 | |
| Född | Rayy, Iran |
|---|---|
| Död | Tus, Iran |
| Begravd | Harun ِal-Rashid Mausoleum |
| Sysselsättning | Politiker, poet |
| Befattning | |
| Abbasidisk kalif (786–809) | |
| Maka | Zubaidah bint Ja`far Abbasa bint Sulayman Umm Muhammad bint Salih |
| Barn | Sukaynah bint Harun al-Rashid Abu ʿIsa Muhammad ibn Harun al-Rashid Al-Qasim ibn Harun al-Rashid Ahmed Al-Sabti (f. 785) Al-Mamun (f. 786) Al-Amin (f. 787) Al-Mu'tasim (f. 796) |
| Föräldrar | Al-Mahdi Khayzuran |
| Släktingar | Abbasa (syskon) Al-Hadi (syskon) Ulayya bint al-Mahdi (syskon) |
| Redigera Wikidata | |
Uppväxt
redigeraHarun var son till den tredje abbasidiske kalifen, Muhammad ibn Mansur al-Mahdi, och en jemenitisk slav, Khayzuran. Hans mor fick stort inflytande i statsangelägenheterna och påverkade Harun mycket.
Efter det att Harun redan som prins hade deltagit i framgångsrika fälttåg mot Bysans ödelade han det bysantinska Anatolien åren 780 och 782 och nådde till och med Konstantinopels asiatiska utkanter. Han hade dock inte för avsikt att inta den väl befästa bysantinska huvudstaden utan endast demonstrera kalifatets krigsförmåga.[3][4] År 786 avbröt den bysantinska kejsarinnan Irene tributet hon blivit ålagd att betala till kalifatet efter förlusten fyra år tidigare och öppet krig bröt åter ut. Bysantinarna erövrade den befästa staden Hadath i Kilikien och nådde inledningsvis framgångar.[5] Samma år besteg Harun kalifatets tron och tog initiativet i kriget som skulle avslutas till fördel för abbasiderna år 798.
Kalif
redigera
Harun lade grunden för det välkända biblioteket i Bagdad, Visdomens hus,[6] som kännetecknade det litterära och akademiska centrum som staden blev. Biblioteket skulle genomgå sina glansdagar under Haruns son, kalif Al-Mamun. Under hans tid vid makten nådde det Abbasidiska kalifatet politiskt, ekonomiskt och kulturellt sin höjdpunkt. År 796 flyttade Harun hela kalifatets administration från Bagdad till ar-Raqqa vid floden Eufrats strand. Efter hans död blev Bagdad åter kalifatets huvudstad.
Han upprättade goda förbindelser med Tangdynastin i Kina vilket banade väg för ökad handel och kunskapsutbyte.[7][8] Han var även samtidig med Karl den store, med vilken han utbytte beskickning och gåvor. Bland de gåvor som Harun gav till Karl den store brukar nämnas ett vattenur och den asiatiska elefanten Abul-Abbas.[9]
Den politiska stabiliteten säkrades av de bamarkidiska vesirerna och handelsförbindelser med Kina (Haruns sändebud i Xi'an), Indien och Europa upprätthölls. Liksom sin umayyadiske föregångare kalif Umar II förordnade Harun år 807 att alla kristna och judar skulle bära ett särskilt igenkänningstecken på kläderna. Detta lär ha gått ut på att judar skulle bära ett gult och kristna ett blått bälte.
Uppror och splittring
redigeraAbbasidiska kalifatet var vid början av Haruns regeringstid relativt centralstyrt men sociala spänningar rådde på grund av stora skattepålagor. Det var under Haruns regeringsperiod som det väldiga riket började att splittras. Främst de nordafrikanska vasallerna uppnådde totalt oberoende. Uppror pågick på grund av överbeskattning i Egypten. År 800 tvingades man byta ut den muhallabidiska härskardynastin i Ifriqiya som totalt hade tappat kontrollen; den nya aghlabidiska dynastin blev endast nominellt underordnad kalifen. Idrisiderna i dagens Marocko bröt helt med det sunnimuslimska kalifatet och upprättade en oberoende shiamuslimsk dynasti i västra Maghreb.
Krig med Bysans
redigeraÅr 802 störtades kejsarinnan Irene och Nikeforos I blev bysantinsk kejsare. Han slutade omedelbart betala tribut till Harun vilket ledde till ett nytt krig mellan Abbasidiska kalifatet och Bysantinska riket. Efter att inledningsvis ha besegrat araberna i flera slag invaderades Anatolien år 806 av en här på över 130 000 man under ledning av Harun. Nikeferos tvingades år 807 sluta fred och fortsätta betala tribut till kalifatet.[10]
Död
redigeraHarun al-Rashid dog år 809 i staden Tus i Khorasan under ett fälttåg mot upprorsmakare i Transoxanien.[1] Redan år 802 hade han delat upp sitt rike mellan sina söner Al-Amin och Al-Mamun. Detta beslut kom att leda till en tronföljdskris som tog sig formen av ett inbördeskrig. Trots att Al-Mamun segrade över sin äldre bror år 813 fortsatte inbördeskriget fram till år 827 och försvagade kalifatet kraftigt.
Bland dagens muslimer är Harun al-Rashid inte oomstridd på grund av sin moral och brutalitet, medan han i västvärlden mest har blivit uppmärksammad genom sagosamlingen Tusen och en natt där både Harun och hans hustru Sitt Zubayda är ofta förekommande och centrala personer.
Källor
redigera- ^ [a b] https://runeberg.org/nfaf/0400.html
- ^ Andre Clot (2001). Harun Al-Rashid and the World of the Thousand and One Nights. Saqi Books. sid. 214, 280. ISBN 9780863561535
- ^ Treadgold 1988, s. 68–69.
- ^ Kennedy 1990, s. 220–222.
- ^ Brooks 1923, s. 125; Treadgold 1988, s. 78–79.
- ^ Audun Holme, Geometry: Our Cultural Heritage, s.150
- ^ Dennis Bloodworth, Ching Ping Bloodworth (2004). The Chinese Machiavelli: 3000 years of Chinese statecraft. Transaction Publishers. sid. 214, 346. ISBN 0-7658-0568-5. http://books.google.com/?id=QivwtVwq8ykC&pg=PA214&dq=arab+mercenaries+china&q=arab%20mercenaries%20china. Läst 28 juni 2010
- ^ Herbert Allen Giles (1926). Confucianism and its rivals. Forgotten Books. sid. 139. ISBN 1-60680-248-8. http://books.google.com/books?id=drPQaUGOJQIC&pg=PA138&dq=abu+giafar+chinese&hl=en&ei=LPTmToPPEsHj0QHPm4nWCQ&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=6&ved=0CE4Q6AEwBQ#v=onepage&q=harun%20raschid%20less%20obtrusive&f=false. Läst 14 december 2011. ”In7=789 the Khalifa Harun al Raschid dispatched a mission to China, and there had been one or two less important missions in the seventh and eighth centuries; but from 879, the date of the Canton massacre, for more than three centuries to follow, we hear nothing of the Mahometans and their religion. They were not mentioned in the edict of 845, which proved such a blow to Buddhism and Nestorian Christianityl perhaps because they were less obtrusive in ithe propagation of their religion, a policy aided by the absence of anything like a commercial spirit in religious mattters.”
- ^ Gene W. Heck When worlds collide: exploring the ideological and political foundations of the clash of civilizations Rowman & Littlefield, 2007 ISBN 0-7425-5856-8, s.172 Google Books Search
- ^ https://runeberg.org/nfbs/0550.html
Bibliografi
redigera- Treadgold, Warren T. (1988). The Byzantine Revival, 780–842. Stanford, California: Stanford University Press. ISBN 0-8047-1462-2. http://books.google.com/books?id=3TysAAAAIAAJ
- Kennedy, Hugh N. (1990). The History of Al-Tabari, Volume XXIX: Al-Mansur and Al-Mahdi. Albany, New York: State University of New York Press. ISBN 0-7914-0142-1. http://books.google.com/books?id=xWtKTONN7BoC