Wikipedia

Europeiska cupvinnarcupen i fotboll

europeisk fotbollsturnering för klubblag 1960–1999
Uppslagsordet ”Cupvinnarcupen i fotboll” leder hit. För andra betydelser, se Cupvinnarcupen.

Europeiska cupvinnarcupen i fotboll, oftast bara kallad Cupvinnarcupen, var en fotbollsturnering för klubblag i Europa. Turneringen, som arrangerades av Uefa varje säsong utom den första, spelades första gången säsongen 1960/61 och sista gången säsongen 1998/99. I cupen deltog vinnarna av de nationella cuperna, det vill säga Svenska cupen, FA-cupen, Copa del Rey och så vidare. Då Cupvinnarcupen upphörde kom dessa klubbar i stället att spela i Uefacupen, som numera heter Uefa Europa League.

Europeiska cupvinnarcupen i fotboll
UEFA Cup Winners Cup logo.svg
Sport(er)Fotboll
TidpunktAugusti–maj
År1960–1999
Geografisk omfattningEuropa (Uefas medlemsländer)
ArrangörUefa
Sista mästareItalien Lazio (1998/99)
Flest titlarSpanien Barcelona (4)
Spelare i Milan firar segern i Cupvinnarcupen säsongen 1967/68.

Engelska klubbar var de mest framgångsrika genom åren med åtta finalvinster och fem finalförluster. Spanska klubbar var näst bäst med sju finalvinster och sju finalförluster. Barcelona var den mest framgångsrika klubben med fyra finalvinster och två finalförluster.

Vid åtta tillfällen gick den regerande mästaren av Cupvinnarcupen till final säsongen efter titeln, men varje gång blev det förlust. Ingen klubb lyckades alltså försvara sin titel.[1]

Historia

redigera

Efter framgångarna för Europacupen och Mässcupen, vilka båda startade 1955, växte tanken på ytterligare en klubblagsturnering i Europa fram, där denna gång vinnarna av de nationella cuperna skulle delta. Cupens första säsong, säsongen 1960/61, arrangerades inte av Uefa utan av kommittén som arrangerade Mitropacupen.[2]

Från början var det ingen större entusiasm bland de klubbar som var kvalificerade att delta. Många länder hade ingen nationell cup och där en sådan fanns var den ofta lågt ansedd prestigemässigt. Bara tio klubbar ställde upp under den första säsongen, som vanns av Fiorentina.

Cupen fick dock positiv respons från supportrar och media, och till nästföljande säsong tog Uefa över arrangörskapet. Den här gången tackade alla klubbar som var kvalificerade ja till att delta. Säsongen 1965/66 infördes bortamålsregeln och det var första gången någonsin som den regeln tillämpades någonstans.[3] Till 1968 hade alla Uefas dåvarande medlemsländer infört en nationell cup så att de kunde skicka en representant till Cupvinnarcupen.

I takt med att Uefa Champions League, som Europacupen bytt namn till, växte i prestige och omfång, speciellt efter att inte bara ettorna utan även tvåorna i de största ländernas ligor fick delta från och med säsongen 1997/98, minskade Cupvinnarcupens prestige och intresset för cupen sjönk. Inför att Uefa Champions League skulle expandera ytterligare säsongen 1999/00, då även några treor och fyror skulle få delta, bestämde Uefa att man skulle lägga ned Cupvinnarcupen och i stället låta mästarna av de nationella cuperna få delta i Uefacupen.[3] Cupens sista mästare säsongen 1998/99 blev Lazio.

Cupvinnarcupen spelades alltid som en ren utslagsturnering; något gruppspel förekom inte. Finalen avgjordes i en enda match på en i förväg bestämd neutral arena, utom första säsongen då den avgjordes i ett dubbelmöte hemma/borta.

Mästaren av Cupvinnarcupen fick från och med 1972 och ända fram till cupens nedläggning 1999 inför nästkommande säsong möta mästaren av Europacupen/Uefa Champions League i Uefa Super Cup. Den första upplagan av denna turnering var dock inte sanktionerad av Uefa och de två första upplagorna spelades i januari året efter det att klubbarna blev mästare. Turneringen spelades inte alls 1974, 1981 och 1985. Om man inte räknar med den första upplagan spelades turneringen 24 gånger med deltagande från Cupvinnarcupen, varav mästaren av Cupvinnarcupen vann hälften av gångerna. Sedan 2000 möter mästarna av Uefa Champions League i stället mästarna av Uefacupen/Uefa Europa League.[4]

Finalresultat

redigera

1960/61

redigera

Säsongen 1960/61 avgjordes finalen i bäst av två matcher där klubbarna möttes hemma och borta. I tabellen nedan markeras den sammanlagda vinnaren med fet stil.[5]

Säsong Hemmalag Resultat Bortalag Arena Anmärkning
1960/61 Rangers   0–2   Fiorentina Ibrox Park, Glasgow Första finalen med en skotsk klubb. Första finalen med en italiensk klubb.
Fiorentina   2–1   Rangers Stadio Comunale, Florens

1961/62–1998/99

redigera

Från och med säsongen 1961/62 avgjordes finalen i en enda match på en i förväg bestämd neutral arena.[5]

Säsong Vinnare Resultat Förlorare Arena Anmärkning
1961/62 Atlético Madrid   1–1 (e.f.)   Fiorentina Hampden Park, Glasgow Första finalen med en spansk klubb. Första finalen att gå till omspel.
3–0 Neckarstadion, Stuttgart
1962/63 Tottenham Hotspur   5–1   Atlético Madrid Feijenoordstadion, Rotterdam Första finalen med en engelsk klubb.
1963/64 Sporting Lissabon   3–3 (e.f.)   MTK Budapest Heyselstadion, Bryssel Första finalen med en portugisisk klubb. Första finalen med en ungersk klubb.
1–0 Bosuilstadion, Antwerpen
1964/65 West Ham United   2–0   1860 München Wembley Stadium, London Första finalen med en västtysk klubb.
1965/66 Borussia Dortmund   2–1 (e.f.)   Liverpool Hampden Park, Glasgow Första finalen att avgöras efter förlängning.
1966/67 Bayern München   1–0 (e.f.)   Rangers Städtisches Stadion, Nürnberg
1967/68 Milan   2–0   Hamburg Feijenoordstadion, Rotterdam Svensken Kurt Hamrin gjorde båda målen.
1968/69 Slovan Bratislava   3–2   Barcelona St. Jakob-stadion, Basel Första finalen med en tjeckoslovakisk klubb.
1969/70 Manchester City   2–1   Górnik Zabrze Praterstadion, Wien Första finalen med en polsk klubb.
1970/71 Chelsea   1–1 (e.f.)   Real Madrid Karaiskakis-stadion, Pireus Sista finalen att gå till omspel.
2–1
1971/72 Rangers   3–2   Dynamo Moskva Camp Nou, Barcelona Första finalen med en sovjetisk klubb.
1972/73 Milan   1–0   Leeds United Kaftanzogliostadion, Thessaloniki Milan blev första klubb att vinna två gånger.
1973/74 Magdeburg   2–0   Milan Feijenoordstadion, Rotterdam Första finalen med en östtysk klubb.
1974/75 Dynamo Kiev   3–0   Ferencváros St. Jakob-stadion, Basel
1975/76 Anderlecht   4–2   West Ham United Heyselstadion, Bryssel Första finalen med en belgisk klubb.
1976/77 Hamburg   2–0   Anderlecht Olympiastadion, Amsterdam
1977/78 Anderlecht   4–0   Austria Wien Parc des Princes, Paris Första finalen med en österrikisk klubb. Anderlechts tredje raka final.
1978/79 Barcelona   4–3 (e.f.)   Fortuna Düsseldorf St. Jakob-stadion, Basel
1979/80 Valencia   0–0 (e.f.)   Arsenal Heyselstadion, Bryssel Första finalen att sluta mållös. Första finalen att gå till straffsparksläggning. Valencia vann med 5–4 i straffsparksläggningen.
1980/81 Dinamo Tbilisi   2–1   Carl Zeiss Jena Rheinstadion, Düsseldorf
1981/82 Barcelona   2–1   Standard Liège Camp Nou, Barcelona Matchen spelades på Barcelonas hemmaarena.
1982/83 Aberdeen   2–1 (e.f.)   Real Madrid Ullevi, Göteborg
1983/84 Juventus   2–1   Porto St. Jakob-stadion, Basel Fjärde finalen i rad att sluta 2–1.
1984/85 Everton   3–1   Rapid Wien Feijenoordstadion, Rotterdam
1985/86 Dynamo Kiev   3–0   Atlético Madrid Stade de Gerland, Lyon
1986/87 Ajax   1–0   Lokomotive Leipzig Olympiastadion, Aten Första finalen med en nederländsk klubb.
1987/88 Mechelen   1–0   Ajax Stade de la Meinau, Strasbourg
1988/89 Barcelona   2–0   Sampdoria Wankdorfstadion, Bern Barcelona blev första klubb att vinna tre gånger.
1989/90 Sampdoria   2–0 (e.f.)   Anderlecht Ullevi, Göteborg
1990/91 Manchester United   2–1   Barcelona Feijenoordstadion, Rotterdam
1991/92 Werder Bremen   2–0   Monaco Estádio da Luz, Lissabon Första finalen med en tysk klubb. Första finalen med en fransk klubb.
1992/93 Parma   3–1   Royal Antwerp Wembley Stadium, London
1993/94 Arsenal   1–0   Parma Parken, Köpenhamn
1994/95 Real Zaragoza   2–1 (e.f.)   Arsenal Parc des Princes, Paris
1995/96 Paris Saint-Germain   1–0   Rapid Wien Kung Baudouin-stadion, Bryssel
1996/97 Barcelona   1–0   Paris Saint-Germain Feijenoordstadion, Rotterdam Barcelona blev första klubb att vinna fyra gånger.
1997/98 Chelsea   1–0   Stuttgart Råsunda fotbollsstadion, Solna
1998/99 Lazio   2–1   Mallorca Villa Park, Birmingham

Finaler per klubb

redigera

Nedanstående tabell presenterar det sammanlagda antalet finalvinster och -förluster per klubb av Cupvinnarcupen.[5]

Nr Klubb Vinster Förluster Vinstår Förlustår
1   Barcelona 4 2 1979, 1982, 1989, 1997 1969, 1991
2   Anderlecht 2 2 1976, 1978 1977, 1990
3   Milan 2 1 1968, 1973 1974
4   Dynamo Kiev 2 0 1975, 1986 -
  Chelsea 2 0 1971, 1998 -
6   Atlético Madrid 1 2 1962 1963, 1986
  Rangers 1 2 1972 1961, 1967
  Arsenal 1 2 1994 1980, 1995
9   Fiorentina 1 1 1961 1962
  West Ham United 1 1 1965 1976
  Hamburg 1 1 1977 1968
  Ajax 1 1 1987 1988
  Sampdoria 1 1 1990 1989
  Parma 1 1 1993 1994
  Paris Saint-Germain 1 1 1996 1997
16   Tottenham Hotspur 1 0 1963 -
  Sporting Lissabon 1 0 1964 -
  Borussia Dortmund 1 0 1966 -
  Bayern München 1 0 1967 -
  Slovan Bratislava 1 0 1969 -
  Manchester City 1 0 1970 -
  Magdeburg 1 0 1974 -
  Valencia 1 0 1980 -
  Dinamo Tbilisi 1 0 1981 -
  Aberdeen 1 0 1983 -
  Juventus 1 0 1984 -
  Everton 1 0 1985 -
  Mechelen 1 0 1988 -
  Manchester United 1 0 1991 -
  Werder Bremen 1 0 1992 -
  Real Zaragoza 1 0 1995 -
  Lazio 1 0 1999 -
33   Real Madrid 0 2 - 1971, 1983
  Rapid Wien 0 2 - 1985, 1996
35   MTK Budapest 0 1 - 1964
  1860 München 0 1 - 1965
  Liverpool 0 1 - 1966
  Górnik Zabrze 0 1 - 1970
  Dynamo Moskva 0 1 - 1972
  Leeds United 0 1 - 1973
  Ferencváros 0 1 - 1975
  Austria Wien 0 1 - 1978
  Fortuna Düsseldorf 0 1 - 1979
  Carl Zeiss Jena 0 1 - 1981
  Standard Liège 0 1 - 1982
  Porto 0 1 - 1984
  Lokomotive Leipzig 0 1 - 1987
  Monaco 0 1 - 1992
  Royal Antwerp 0 1 - 1993
  Stuttgart 0 1 - 1998
  Mallorca 0 1 - 1999

Finaler per land

redigera

Nedanstående tabell presenterar det sammanlagda antalet finalvinster och -förluster per land av Cupvinnarcupen.[5]

Nr Land Vinster Förluster Vinstår Förlustår
1   England 8 5 1963, 1965, 1970, 1971, 1985, 1991, 1994, 1998 1966, 1973, 1976, 1980, 1995
2   Spanien 7 7 1962, 1979, 1980, 1982, 1989, 1995, 1997 1963, 1969, 1971, 1983, 1986, 1991, 1999
3   Italien 7 4 1961, 1968, 1973, 1984, 1990, 1993, 1999 1962, 1974, 1989, 1994
4   Tyskland[a] 5 6 1966, 1967, 1974, 1977, 1992 1965, 1968, 1979, 1981, 1987, 1998
5   Belgien 3 4 1976, 1978, 1988 1977, 1982, 1990, 1993
6   Skottland 2 2 1972, 1983 1961, 1967
7   Ukraina[b] 2 0 1975, 1986 -
8   Frankrike 1 2 1996 1992, 1997
9   Portugal 1 1 1964 1984
  Nederländerna 1 1 1987 1988
11   Slovakien[c] 1 0 1969 -
  Georgien[d] 1 0 1981 -
13   Österrike 0 3 - 1978, 1985, 1996
14   Ungern 0 2 - 1964, 1975
15   Polen 0 1 - 1970
  Ryssland[e] 0 1 - 1972
  1. ^ Inklusive Västtyskland (3–3) och Östtyskland (1–2)
  2. ^ Inklusive Sovjetunionen (2–0)
  3. ^ Inklusive Tjeckoslovakien (1–0)
  4. ^ Inklusive Sovjetunionen (1–0)
  5. ^ Inklusive Sovjetunionen (0–1)

Maratontabell

redigera

Nedanstående tabell presenterar de tio främsta klubbarna i Cupvinnarcupens historia. Vinst ger två poäng.[6]

Nr Klubb S V O F GM IM MS P
1   Barcelona 85 50 18 17 178 87 +91 118
2   Atlético Madrid 62 38 13 11 118 57 +61 89
3   Rangers 54 27 11 16 100 62 +38 65
4   Anderlecht 44 29 3 12 86 34 +52 61
5   Chelsea 39 23 10 6 81 28 +53 56
6   Rapid Wien 52 19 17 16 87 73 +14 55
7   Paris Saint-Germain 38 24 6 8 66 27 +39 54
8   Benfica 42 21 12 9 67 34 +33 54
9   Bayern München 39 19 14 6 67 36 +31 52
10   Aberdeen 39 22 5 12 79 37 +42 49

Flest matcher

redigera

Nedanstående tabell presenterar de tio främsta spelarna när det gäller antalet matcher i Cupvinnarcupens historia.[7]

 
Klaus Allofs spelade näst flest matcher i cupens historia.
Nr Spelare Matcher År Klubb(ar)
1   Ed de Goey 44 1991–1999   Feyenoord (28),   Chelsea (16)
2   Klaus Allofs 39 1978–1992   Fortuna Düsseldorf (17),   Köln (4),   Marseille (8),   Werder Bremen (10)
3   Arie Haan 38 1975–1982   Anderlecht (29),   Standard Liège (9)
4   Roberto Mancini 37 1985–1999   Sampdoria (30),   Lazio (7)
5   Rob Rensenbrink 35 1970–1978   Club Brugge (6),   Anderlecht (29)
  Gianluca Vialli 35 1985–1999   Sampdoria (22),   Chelsea (13)
  Rob Witschge 35 1986–1995   Ajax (14),   Feyenoord (21)
8   José Ramón Alexanko 34 1981–1991   Barcelona (34)
9   Sandy Jardine 33 1967–1981   Rangers (33)
  Hans Krankl 33 1972–1985   Rapid Wien (21),   Barcelona (12)
  Don Murray 33 1964–1974   Cardiff City (33)

Flest mål

redigera

Nedanstående tabell presenterar de tio främsta målskyttarna i Cupvinnarcupens historia.[8]

 
Rob Rensenbrink gjorde flest mål i cupens historia.
Nr Spelare Mål Matcher Målsnitt År Klubb(ar)
1   Rob Rensenbrink 25 35 &&&&&&&&&&&&&&00.7100000,71 1970–1978   Club Brugge (2),   Anderlecht (23)
2   Gerd Müller 20 25 &&&&&&&&&&&&&&00.8000000,8 1966–1972   Bayern München (20)
  Gianluca Vialli 20 35 &&&&&&&&&&&&&&00.5700000,57 1985–1999   Sampdoria (13),   Chelsea (7)
4   François Van der Elst 18 30 &&&&&&&&&&&&&&00.6000000,6 1973–1978   Anderlecht (18)
5   Roger Claessen 17 23 &&&&&&&&&&&&&&00.7400000,74 1965–1971   Standard Liège (16),   Beerschot (1)
  Hans Krankl 17 33 &&&&&&&&&&&&&&00.5200000,52 1972–1985   Rapid Wien (8),   Barcelona (9)
7   Kurt Hamrin 16 23 &&&&&&&&&&&&&&00.7000000,7 1960–1968   Fiorentina (12),   Milan (4)
  Mendonça 16 23 &&&&&&&&&&&&&&00.7000000,7 1961–1969   Atlético Madrid (14),   Barcelona (2)
9   Włodzimierz Lubański 15 17 &&&&&&&&&&&&&&00.8800000,88 1969–1971   Górnik Zabrze (15)
  Hristo Stoitjkov 15 28 &&&&&&&&&&&&&&00.5400000,54 1988–1997   CSKA Sofia (7),   Barcelona (6),   Parma (2)

Se även

redigera

Referenser

redigera

Noter

redigera
  1. ^ ”The CWC Jinx” (på engelska). Rec.Sport.Soccer Statistics Foundation. http://www.rsssf.com/miscellaneous/cwc.html#jinx. Läst 29 juli 2019. 
  2. ^ ”Cup Winners' Cup” (på engelska). FootballHistory.org. Arkiverad från originalet den 13 april 2019. https://web.archive.org/web/20190413083003/https://www.footballhistory.org/tournament/cup-winners-cup.html. Läst 29 juli 2019. 
  3. ^ [a b] ”Cup Winners' Cup: Winners, history & why European tournament ended” (på engelska). Goal. 10 mars 2019. Arkiverad från originalet den 29 juli 2019. https://web.archive.org/web/20190729100243/https://www.goal.com/en-ph/news/cup-winners-cup-winners-history-why-european-tournament/9hz9qwmwamv61urqydxc4dwm2. Läst 29 juli 2019. 
  4. ^ ”European Super Cup” (på engelska). Rec.Sport.Soccer Statistics Foundation. http://www.rsssf.com/tabless/sup.html. Läst 29 juli 2019. 
  5. ^ [a b c d] ”European Cup Winners' Cup” (på engelska). Rec.Sport.Soccer Statistics Foundation. http://www.rsssf.com/tablese/ec2.html. Läst 29 juli 2019. 
  6. ^ ”Cup Winners Cup » All-time league table” (på engelska). Worldfootball.net. https://www.worldfootball.net/alltime_table/ec-der-pokalsieger. Läst 29 juli 2019. 
  7. ^ ”Cup Winners Cup » All-time appearances” (på engelska). Worldfootball.net. https://www.worldfootball.net/alltime_top_player/ec-der-pokalsieger/1. Läst 29 juli 2019. 
  8. ^ ”Cup Winners Cup » All-time Topscorers” (på engelska). Worldfootball.net. https://www.worldfootball.net/alltime_goalgetter/ec-der-pokalsieger/tore/1. Läst 29 juli 2019. 

Webbkällor

redigera

Externa länkar

redigera
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Europeiska_cupvinnarcupen_i_fotboll&oldid=55893175”