Tid: Jan Lindqvist – Med tiden som motiv och verktyg
Mellan 1962 och 2014 har Jan Lindqvist skildrat historia, och han har gjort det med dokumentärfilmens alla medel. Hos Lindqvist återfinns tiden som både motiv och verktyg. Han vänder tiden mot tiden, håller fast blicken, ger oss tid att betrakta, sammanflätar historia och nutid och insisterar på att framtiden ännu inte är skriven.
”Vad vill detta betraktande säga mig?” Frågan ställs i Jan Lindqvists senaste, ännu ej färdigställda, film Känslan av intet, men den löper som en röd tråd genom hans verk. Från de tidiga verken, via samarbetena med Stefan Jarl, de politiskt engagerade dokumentärfilmerna han filmade i Sydamerika, fram till hans sista essäistiska historieskrivningar. Vilken roll har dessa bilder på modsungar, utfattiga urinvånare och den industriella kapitalismens framväxt, och hur bör dessa bilder fångas och struktureras för att deras motiv ska framträda i det kritiska ljus de kräver?
Dom kallar oss mods (1968)
I Lindqvists filmer utgör tiden ett centralt verktyg för hans undersökande av bildens kritiska potential. Detta märks redan i hans första film, Medevi brunn (1962), som är en dokumentärfilm Lindqvist gjorde under sin tid som praktikant på Sveriges Radio och som skildrar Sveriges första kurort. I de stilla bilderna, ofta tömda på rörelse annat än solens skiftande ljus och dammets virvlande, skildras den samtida orten medan dess historia från 1628 till nutid återges av berättarrösterna på ljudspåret. Lindqvists två första filmer gjordes utan synkront ljud. Detta inspelningssätt ändrades först i och med Snutarna (1966), producerad för Sveriges Radio och gjord under perioden då Lindqvist och hans dåvarande samarbetspartner Stefan Jarl studerade på Filmskolan. Snutarna blev en förstudie till Lindqvists och Jarls Dom kallar oss mods (1968). Det var också med synkronkameran som Lindqvist kunde förverkliga sina idéer om att bryta sig loss från filmens invanda språk och – med inspiration från den italienska neorealismen, den franska nya vågen och samtida strömningar inom dokumentärfilmen – fånga det råa livets verklighet. Det var med cinéma vérité-filmens rusiga direkthet som Lindqvist och Jarl fångade Kentas, Stoffes och de andra modsens trotsiga men sköra tillvaro.
Agripino (1977)
Nuet och realtiden återfinns även i de filmer som Lindqvist gjorde i Latinamerika (de flesta gjorda i nära samarbete med Maria Cederquist). Agripino (1977) skildrar en peruansk lantbrukares resa tillbaka hem efter att ha åkt till Lima för att kräva rätten till sitt land. Följsamt skildrar Lindqvist den långa och besvärliga resan, och låter dess tidslighet ge form åt Agripinos politiska kamp. Lindqvists 70-talsproduktion hör till en stark tradition av svensk dokumentärfilm. Många av filmskaparna som hörde dit kunde producera sina filmer och få dem visade på tv tack vare Sveriges Radio. För att få dem visade på biograf krävdes dock kamp; en kamp mot den etablerade filmbranschen, med Filminstitutet och de stora filmbolagen i spetsen. 1968 grundades FilmCentrum och 1973 grundades Folkets Bio. För att uppmärksamma det senare färdigställde Lindqvist och Jarl sin Förvandla Sverige (1974), en dyster skildring av ett land vars förgiftade sjöar och fattigdom tydliggör behovet av politisk förändring, även i ett välfärdsland som Sverige.
Förvandla Sverige kan ses som en förstudie till Lindqvists Tiden är en dröm, ett hitintills tvådelat verk (färdigställda 1999 respektive 2014) som beskriver Sveriges historia från 1800-talets mitt fram till tidigt 1900-tal. Filmerna består enkom av stillbilder som Lindqvist hade börjat samla in redan på 1970-talets slut, och genom vilka han skissar en bild av ett samhälle i radikal omvandling, där sociala och politiska förändringar framtvingar nya förståelser av tid, som i sin tur gör nya sociala och politiska reformer nödvändiga – som exempelvis reformen för 8 timmars arbetsdag.
”Vad vill detta betraktande säga mig?” Lindqvist har betraktat världen genom sitt filmskapande i över sex årtionden. Han har skildrat platser och skeenden. Han har grävt i arkiven för att söka svar på varför samtiden ser ut som den gör. Det han har återgett är realiteter. Men genom deras sammanställning får tiden och verkligheten en drömlik karaktär. Den faktiska historien kan vi inte ändra. Men vilka framtider kan vi formulera utifrån vår förståelse av historien? Vilka framtider kan vi drömma om?
Kuraterat av Stefan Ramstedt.
Till filmerna i serien
Höstens program:
Huvudprogram: Tid
Robert Bresson – Nuets magi
John Cassavetes – På liv och dötid
Jan Lindqvist – Med tiden som motiv och verktyg
Lucrecia Martel – Den vidsynta sinnligheten
Christopher Nolan – Tiden i huvudrollen
Mangafilm – Animeundrets poser och konstpauser
58 filmer om tid
Sidoprogram:
Howard Hawks – Underjordiska sällskapslekar
Victor Sjöström – Stockholm – Hollywood tur och retur
Lina Wertmüller – Hellre roligt än passande
Vargtimmarna – Folkskräck på svenska
Permanent program:
Forskning om film – Filmvetenskapens fält
Nypremiär – Äldre film får nytt liv
Rekonstruktion – Återblickar från Cinematekets historia
För evigheten – Rariteter från filmarkivet
Filmhörnan – Filmklubb för unga
Unga Cinemateket – Söndagsbio för alla barn
Publicerad 22 juni 2024