Sergej Prokofjev
| Sergej Prokofjev | |
 Sergej Prokofjev i New York 1918. | |
| Levnad | |
|---|---|
| Född | 23 april 1891 Sontsovka, Jekaterinoslav, kejsardömet Ryssland |
| Död | 5 mars 1953 (61 år) Moskva, Sovjetunionen |
| Begravd | Novodevitjekyrkogården |
| Tonsättare | |
| Instrument | Piano |
Sergej Sergejevitj Prokofjev (ryska: Сергей Сергеевич Прокофьев), född 23 april (11 april enligt g.s.) 1891 i Sontsovka, nära Donetsk, död 5 mars 1953 i Moskva, var en sovjetisk tonsättare, pianist och dirigent.
Biografi
[redigera | redigera wikitext]Sergej Prokofjev var son till en agronom. Han lärde sig pianospel av modern och blev en framstående pianist. Han började komponera i sexårsåldern och fick tidigt framgång med ett antal pianokompositioner. Hans första verk, en pianosonat, skrevs 1907 vid 16 års ålder och redan 1912 premiäruppfördes hans första pianokonsert, som av nutida musikkritiker bedöms som en pärla bland konserter, men som av en dåtida kritiker benämndes som "en primitiv kakofoni, som inte förtjänar att kallas musik".
Han studerade 1904–1914 vid Musikkonservatoriet i Sankt Petersburg. Efter den ryska revolutionen lämnade Prokofjev landet i maj 1918 och levde i exil, först fyra år i USA och sedan 13 år i Frankrike. Hans exil hade dock inte politiska skäl utan konstnärliga; han ansåg att oron efter revolutionen inte gav honom den arbetsro som han behövde.[1] År 1922 flyttade han till Paris och började där samarbeta med Sergej Djagilev. Under Paristiden tillkom tre baletter, tre symfonier och pianokonsert nr 5. Han återvände till Sovjetunionen 1927 och 1929, och bosatte sig permanent i Moskva 1936.
Musikstil
[redigera | redigera wikitext]Prokofjev kritiserades ofta i sitt hemland för sin västerländska stil, vilket dock inte hindrade att han flera gånger fick Stalinpriset. Hans stil inrangerades inte i någon skola. Den var från början strängt rytmisk och hade en karakteristisk polytonal harmonik. Ett drag av ironi återfinns i många av hans tidigare verk. Samtidigt finns hos honom en klart klassicerande tendens som i Den klassiska symfonin (1916-17).[2]
Efter hemkomsten till Ryssland anknöt Prokofjev till rysk tradition. Ett exempel är folksagan Peter och vargen (1936) för orkester och berättare. Den rymmer humor och ömsinthet och är dessutom musikpedagogisk.[2]
Verkförteckning (urval)
[redigera | redigera wikitext]
Opera
[redigera | redigera wikitext]- 1911–13 – Maddalena, op. 13 (ofullbordad)
- 1915–17 – Spelaren, op. 24 (rev 1927/28)
- 1919 – Kärleken till de tre apelsinerna, op. 33
- 1919–23 – Den brinnande ängeln, op. 37
- 1938/39 – Semjon Kotko, op. 81
- 1940/41 – Förlovningen i klostret, op. 86
- 1941–43 – Krig och fred, op. 91
- 1947/48 – Historien om en verklig människa, op. 117
Baletter
[redigera | redigera wikitext]- 1915 – Buffon, op. 21 (rev. 1920)
- 1925/26 – Le pas d'acier, op. 41
- 1928/29 – Den förlorade sonen, op. 46
- 1930/31 – Vid Dnepr, op. 51
- 1935/36 – Romeo och Julia, op. 64
- 1940–44 – Askungen, op. 87
- 1948–53 – Sagan om stenblomman, op. 118
Orkesterverk
[redigera | redigera wikitext]- 1902 – Symfoni i G-dur
- 1908 – Symfoni i e-moll
- 1909 – Sinfonietta i A-dur, op. 5 (rev. 1914/15)
- 1910 – Drömmar, symfonisk dikt, op. 6
- 1910 – Osseneye, symfoniska skisser för kammarorkester, op. 8 (rev. 1915 och 1934)
- 1915 – Skytiska sviten, op. 20
- 1916/17 – Symfoni nr 1 i D-dur (’Klassiska’), op. 25
- 1924/25 – Symfoni nr 2 i d-moll, op. 40
- 1925–29 – Divertimento, op. 43
- 1928 – Symfoni nr 3 i c-moll, op. 44
- 1929/30 – Symfoni nr 4 i C-dur, op. 47
- 1934 – Löjtnant Kizje, symfonisk svit, op. 60
- 1936 – Peter och vargen, symfonisk barnsaga för berättare och orkester, op. 67
- 1936 – Rysk ouvertyr, op. 72 (rev. 1937)
- 1941 – 1941, symfonisk svit, op. 90
- 1944 – Symfoni nr 5 i B-dur, op. 100
- 1945 – Ode till krigets avslutning, op. 105
- 1945–47 – Symfoni nr 6 i ess-moll, op. 111
- 1947 – Symfoni nr 4 i C-dur, op. 112 (reviderad version)
- 1951–52 – Symfoni nr 7 i ciss-moll, op. 131
- 1953 – Symfoni nr 2 i d-moll, op. 136 (reviderad version)
Konserter
[redigera | redigera wikitext]- 1911/12 – Pianokonsert nr 1 i Dess-dur, op. 10
- 1912/13 – Pianokonsert nr 2 i g-moll, op. 16 (rev. 1923)
- 1917/21 – Pianokonsert nr 3 i C-dur, op. 26
- 1931 – Pianokonsert nr 4 (för vänster hand) i B-dur, op. 53
- 1931/32 – Pianokonsert nr 5 i G-dur, op. 55
- 1952 – Pianokonsert nr 6 (för två pianon och stråkorkester), op 133 (ofullbordad)
- 1916/17 – Violinkonsert nr 1 i D-dur, op. 19
- 1933–38 – Cellokonsert i e-moll, op. 58
- 1935 – Violinkonsert nr 2 i g-moll, op. 63
- 1950/51 – Symfoni-konsert för cello och orkester i e-moll, op. 125 (rev. 1952)
- 1952 – Concertino för cello och orkester i g-moll, op. 132 (en version fullbordad av Dmitrij Kabalevskij, en annan av Vladimir Blok)
Vokalmusik med orkester
[redigera | redigera wikitext]- 1909/10 – Två dikter för damkör och orkester, op. 7
- 1917/18 – De äro sju kantat för tenor, blandad kör och orkester, op. 30 (rev. 1933)
- 1935–37 – Kantat till 20-årsdagen av oktoberrevolutionen för blandad kör, symfoni-, militär-, slagverks- och folkinstrumentorkester, op. 74
- 1938/39 – Alexander Nevskij, kantat för mezzosopran, blandad kör och orkester, op. 78 (filmmusik)
- 1942/43 – Balladen om pojken, som förblivit okänd, kantat för sopran, tenor, blandad kör och orkester, op. 93
- 1950 – Fredens väktare, oratorium för mezzosopran, berättare, gosskör, blandad kör och orkester, op. 124
Kammarmusik
[redigera | redigera wikitext]- 1903 – Violinsonat i c-moll
- 1912 – Ballad i c-moll för cello och piano, op. 15
- 1919 – Ouvertyr över hebreiska teman i c-moll för klarinett, piano och stråkkvartett, op. 34
- 1924 – Kvintett i g-moll för oboe, klarinett, violin, viola och kontrabas, op. 39
- 1930 – Stråkkvartett nr 1 i h-moll, op. 50
- 1932 – Sonat för två violiner i C-dur, op. 56
- 1938/46 – Violinsonat nr 1 i f-moll, op. 80
- 1941 – Stråkkvartett nr 2 i F-dur, op. 92
- 1943 – Sonat i D-dur för flöjt och piano, op. 94
- 1944 – Violinsonat nr 2 i D-dur, op. 94b
- 1947 – Violinsonat i D-dur för solo violin, op. 115
- 1949 – Cellosonat i C-dur, op. 119
Verk för piano
[redigera | redigera wikitext]8 sonater, 2 sonatiner, Réminiscences, Èlan, Désespoir, Suggestion diabolique, Toccata, cykeln Sarcasmes, Visions fugitives, danssviter, etyder, stycken för barn med mera.
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ^ Prokofiev, Sergei (2000) [1960]. Sergei Prokofiev: Autobiography, Articles, Reminiscences. The Minerva Group, Inc. sid. 50. ISBN 0898751497
- ^ [a b] Bra Böckers lexikon, 1979.
- Verkförteckning på Klassika.de
- Sohlmans musiklexikon: nordiskt och allmänt uppslagsverk för tonkonst, musikliv och dans. Stockholm: Sohlman. 1948–1952. sid. 249-251 (Del 4). Libris 8198860
Vidare läsning
[redigera | redigera wikitext]- Abraham, Gerald (1947). Åtta sovjetkomponister. Gebers musikböcker. Stockholm: Geber. Libris 907465
- Axler, Olof (2006). ”Prokofjev går i fällan.”. Opus (Malmö) 2006 :3,: sid. 50-53. 1653-2619. ISSN 1653-2619. Libris 10340068
- Engström, Bengt Olof (1991). ”Prokofjev och hans orkestermusik.”. Musikrevy (Svedala : Musikrevy, 1946-1994) 1991 (46 :5),: sid. 237-240. ISSN 0027-4844. ISSN 0027-4844 ISSN 0027-4844. Libris 8194295
- Jacobsson, Stig (1989). ”Sergej Prokofjev : den ryska musikens svarta får”. SON (Norrköping : Symfoniorkestern Norrköping, 1971-1994) 1989/90(19 :okt.),: sid. 15-17. Libris 9476611
- Longman, Richard (1991). ”Sergej Prokofjev : fantasi och realism”. Operan. Spelåret ... (Stockholm : Kungl. teatern, [19--]-) 1990/91 :13 : ill.,: sid. 6-14. Libris 2236750
- Schnittke, Alfred (1991). ”Perspektiv på Sergej Prokofjev : inledningsföredrag till den internationella Prokofjev-festivalen i Duisburg den 16 september 1990”. Musikrevy (Svedala : Musikrevy, 1946-1994) 1991 : (46 :5),: sid. 233-236 : ill.. ISSN 0027-4844. ISSN 0027-4844 ISSN 0027-4844. Libris 2245504
- Sjöqvist, Gunnar (1991). ”Prokofjevs kammarmusik.”. Musikrevy (Svedala : Musikrevy, 1946-1994) 1991 (46 :5),: sid. 241-243. ISSN 0027-4844. ISSN 0027-4844 ISSN 0027-4844. Libris 2245762
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]- Sergej Prokofjev i Libris
Wikimedia Commons har media som rör Sergej Prokofjev.
|