Krematorium

Ett krematorium är en anläggning för destruktion (kremering) av avlidna. Ordet ersatte på 1930-talet det tidigare använda likbränningsanstalt.

De flesta kremeringsugnar, incineratorer, drivs med brännolja, och temperaturen i ugnen rör sig mellan 700 och 1250 °C när kroppen förbränns. Av en normalstor människa blir det drygt 3 till 5 kilo kalcinerat skelett kvar. Efter att eventuella metallproteser silats bort så läggs detta i en kvarn som kallas askberedare. Fraktionerna, som efter malningen kallas för aska eller stoft, är en jordartsmetall med en diametern på 0,06 – 2,5 mm och påminner om grovsand. De samlas upp i en urna för gravsättning i en familjegrav, en urngrav, en nisch i ett kolumbarium eller minneslund. Vid full drift kan i en krematorieugn kremeras fyra till sex döda per dag.

Krematorier i Sverige

Sveriges första, ej provisoriska anstalt, byggdes på Stockholms norra begravningsplats 1909 av Svenska Likbränningsföreningen med hjälp av frikostiga donationer. Arkitekt var Gustaf Lindgren och stilen var modifierad ungrenässans.^[1] Byggd i tre våningar med en hydraulisk hissanordning som sänkte ner kistan från kapellvåningen till bränningsrummet som låg undertill, insprängt i berggrunden. På 1920-talet kompletterades det med ett kolumbarium.

Fram till 1929 byggde föreningen fem anstalter. Under 1930-talet upprättas ett samarbete med Svenska Kyrkan. Totalt byggdes det 18 anstalter under 1930-talet.^[2] Kyrkans delaktighet och införandet av nybildade termer som krematorium gjorde att idén om likbränning etablerades även hos arbetarklassen i mitten av 1900-talet. Fram till dess var frågan om eldbegängelse en kampfråga för den borgerliga kultureliten.^[3]

Ett känt krematoriekapell är det tredubbla kapellet inom Skogskrematoriet som uppfördes i slutet av 1930-talet på Skogskyrkogården i Stockholm.Ett annat känd krematorium är Helsingborgs krematorium som utfördes 1927-29 av Ragnar Östberg, med utgångspunkt från det av Ferdinand Boberg till Baltiska utställningen i Malmö uppförda utställningskrematoriet med "dödens sal" och "livets sal".^[4]

Krematorier i Sverige är oftast inrymda i eller intill byggnaden som används som gravkapell.

Under 1990-talet ålades Sveriges krematorier att installera särskilda avskiljare för kvicksilver i och med att man blivit uppmärksam på att amalgamet i de avlidnas tänder kan ge halter av metalliskt kvicksilver som överstiger de allt lägre gränsvärdena.

Nazityskland

Under andra världskriget använde nazisterna särskilda krematorier för att bränna liken efter människor som mördats eller avlidit p.g.a. de svåra förhållandena i fånglägren. Man lade liken i stora ugnar. Krematorierna var belägna i anslutning till koncentrationsläger.

Se även

Referenser

Ekström, Sören (2007). Från pionjär för eldbegängelse till modern branschorganisation. Stockholm: Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund (SKKF). Libris 10902649. ISBN 978-91-87298-10-3
Enström, Bengt (1964). Kyrkan och eldbegängelserörelsen i Sverige 1882-1962. Bibliotheca theologiae practicae, 0519-9859 ; 17. Lund. Libris 777661

Noter

^ Nordisk familjebok, Andra upplagan
^ Möller, Lotte (2011). Hej då! Begravningsboken. Arena. sid. 169-171. ISBN 9789178433612
^ Svensk uppslagsbok, Malmö 1961
^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 15. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1223

Externa länkar

Krematorierna i Europa (www.Krematorium.eu)

[1] Nordisk familjebok, Andra upplagan

[2] Möller, Lotte (2011). Hej då! Begravningsboken. Arena. sid. 169-171. ISBN 9789178433612

[3] Svensk uppslagsbok, Malmö 1961

[4] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 15. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1223

[1]

[2]

[3]

[4]