Infanterikanonvagn 72/102/103

Infanterikanonvagn 72, Infanterikanonvagn 102, Infanterikanonvagn 103
Infanterikanonvagn 103
Typ	Infanterikanonvagn
Ursprungsplats	Sverige
Produktionshistoria
Tillverkare	Landsverk
Specifikationer
Vikt	Ikv 72: 8 ton Ikv 102: 8,8 ton Ikv 103: 8,8 ton
Längd	Chassi: 4,8 m Inkl. eldrör: ? m
Bredd	2,23 m
Höjd	1,6 m
Besättning	4 man
Primär beväpning	Ikv 72: 7,5 cm stridsvagnskanon m/41 Ikv 102: 10,5 cm kanon Ikv 103: 10,5 cm kanon
Motor	Ikv 72: Ford sidventils 5,5 l V-8, bensin Ikv 102: Ford sidventils 5,5 l V-8, bensin Ikv 103:SFA 5,1 l 4-cyl, bensin Ikv 72: 145 hk vid 3600 varv/min Ikv 102: 145 hk vid 3600 varv/min Ikv 103: 150 hk vid 3800 varv/min
Effekt/vikt	Ikv 72: 18,1 hk/ton Ikv 102: 16,5 hk/ton Ikv 103: 17 hk/ton
Upphängning	Torsionsfjädrade pendelarmar med hjulbommar
Hastighet	45 km/h

Infanterikanonvagn 72, 102 och 103, kort ikv 72, 102, 103, var en serie infanterikanonvagnar som utvecklades av Landsverk för den svenska armén under tidigt 1950-tal.

Historik

Infanterikanonvagnar började tillföras till infanteribrigader i södra Sverige under 1950-talet. Inledningsvis var det modifierade och ombyggda Stridsvagn m/42 som organiserades som stormkanonplutoner. Dock så fanns det ytterligare ett behov hos infanteriet av stormkanonvagnar. Därmed fick Landsverk tillsammans med Bofors i uppgift att utveckla och producera en ny vagn, Infanterikanonvagn 72. Infanterikanonvagn 72 placerades vid sex infanteribrigader i krigsorganisationen, där den ersatte den dragna 10,5 cm infanterikanonen m/45.

Versioner

Infanterikanonvagn 72

Åren 1952–1954 levererades 36 vagnar till armén. Dess ändamål med vagnen var att med direkteld med spränggranater understödja infanteribrigadernas anfall. Ikv 72 hade ett stridsrum med öppet tak i främre delen av vagnen, medan motor och växellåda var placerade i den bakre delen. Drivningen skedde på de bakre hjulen, vilket är ovanligt för svenska pansarfordon. Bärhjulen var monterade två och två på hjulbommar, vilka var upphängda i torsionsfjädrade pendelarmar. Kanonen satt lagrad direkt i frontpansaret och sidriktfältet var därför begränsat till 5° åt vardera hållet. Redan när Ikv 72 projekterades stod det klart att kanonkalibern behövde vara minst 10,5 cm, men då ingen sådan fanns att tillgå valde man att, som en tillfällig lösning, använda samma kanon som i Stridsvagn m/42. Under slutet av 1950-talet ombeväpnades Ikv 72 med en ny pjäs.

Infanterikanonvagn 102

Åren 1956–1958 modifierades Ikv 72 till Infanterikanonvagn 102. Dels monterades pansarluckor som kunde täcka det öppna stridsrummet, samt byte av kanon till en nyutvecklad 10,5 cm pjäs från Bofors. Eldröret var egentligen att betrakta som en haubits och inte en kanon. Den användes till en början uteslutande för att skjuta spränggranater, men under 1960-talets första hälft införskaffades även pansarspränggranater med riktad sprängverkan för att bekämpa pansarfordon. Ikv 102 byggdes i början av 1980-talet om till Pansarvärnsrobotbandvagn 551.

Infanterikanonvagn 103

Svensk infanterikanonvagn 103 under övning på 1960-talet.

Ikv 103 var en något förbättrad version av Ikv 102. Den fick en fyrcylindrig boxermotor från Svenska Flygmotor i Trollhättan. Ikv 103 byggdes i början av 1980-talet om till Pansarvärnsrobotvagn 551 och Luftvärnsrobotvagn 701.

Se även

• Infanterikanonvagn 91

Referenser

Tryckta källor

• Lindström, Rickard O.; Svantesson Carl-Gustaf (2009). Svenskt Pansar - 90 år av svensk stridsfordonsutveckling. Svenskt Militär Historiskt Biblioteks Förlag. ISBN 978-91-85789-375 

Externa länkar

• Svensk pansarhistorisk förening om Ikv 72, m.fl.
• Ikv 72/102/103/73-historik
• Wikimedia Commons har media som rör Infanterikanonvagn 72/102/102.