Hoppa till innehållet

Ängssparv

Från Wikipedia
Den utskrivbara versionen stöds inte längre och kanske innehåller renderingsfel. Uppdatera din webbläsares bokmärken och använd standardutskriftsfunktionen istället.
Ängssparv
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Ängssparv, adult hane.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljFältsparvar
Emberizidae
SläkteEmberiza
ArtÄngssparv
E. cioides
Vetenskapligt namn
§ Emberiza cioides
AuktorBrandt, 1843

Ängssparv[2] (Emberiza cioides) är en asiatisk fågel i familjen fältsparvar inom ordningen tättingar.[3]

Fältkännetecken

Utseende

Ängssparven är en 15-16 centimeter lång fältsparv. Den adulta hanen är har en mestadels rostbrun kropp med mörka streck på ryggen. Det distinkt tecknade huvudet är brunt med vitt på ögonbrynsstreck, mustaschstreck och strupe samt gråa halssidor. Benen är brunskära och stjärten har vita yttre stjärtpennor. Den adulta honan liknar hanen, men är mattare och blekare med mindre distinkt huvudteckning.

Adult hona.
Adult hane.
Juvenil

Läte

Ängssparven sjunger en snabb och kort ramsa från en upphöjd sittplats. Lätet är en serie om upp till fyra vassa toner.

Utbredning och systematik

Ängssparv delas upp i fem underarter med följande utbredning:[3]

  • Emberiza cioides tarbagataica – flyttfågel som häckar i bergstrakter i Centralasien. Den övervintrar så långt söderut som till norra Mongoliet.
  • Emberiza cioides cioides – häckar från nordvästra Altajbergen till Transbajkal och Mongoliet.
  • Emberiza cioides weigoldi – häckar från östra Transbajkal till Manchuriet, norra Liaoning och Nordkorea.
  • Emberiza cioides castaneiceps – häckar i södra och centrala Korea och östra Kina.
  • Emberiza cioides ciopsis – flyttfågel som häckar p södra Kurilerna och på de japanska öarna. Den övervintrar så långt söderut som till södra Honshu.

Det finns ett flertal fynd från Europa, bland annat en hane som observerades på finska Utö 20 maj 1987[4] och en ungfågel på Malungs flygfält i svenska Dalarna 12 oktober 2020.[5] Inga av dessa tros dock ha nått Europa på naturlig väg.

Släktskap

Ängssparven är nära släkt med både klippsparv (E. cia) och mongolsparv (E. godlewskii).[6]

Ekologi

Arten förekommer i torra och öppna områden som buskmarker, odlingsbygd, gräsmarker och öppet skogslandskap. Den bygger sitt bo lågt i en buske eller direkt på marken, där den lägger tre till fem ägg som ruvas i elva dagar. Ungarna är flygga efter ytterligare elva dagar. Paren är monogama och återvänder till samma häckningsområde år efter år.

Kull med ägg

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som ganska vanlig till lokalt vanlig.[7]

Referenser

Noter

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Emberiza cioides Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-09-30
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ Ängssparv på Tarsiger.com
  5. ^ Ängssparv, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
  6. ^ Päckert, M., Y.-H. Sun, P. Strutzenberger, O. Valchuk, D.T. Tietze, and J. Martens (2015), Phylogenetic relationships of endemic bunting species (Aves, Passeriformes, Emberizidae, Emberiza) from the eastern Qinghai-Tibet Plateau, Vertebrate Zool. 65, 135-150.
  7. ^ Byers, C.; Olsson, U.; Curson, J. 1995. Buntings and sparrows: a guide to the buntings and North American sparrows. Pica Press, Robertsbridge, U.K.

Källor

  • Brazil, Mark A. (1991). The Birds of Japan. London: Christopher Helm.
  • Lewington, Ian; Alström, Per & Colston, Peter (1991). A Field Guide to the Rare Birds of Britain and Europe. HarperCollins.
  • MacKinnon, John & Phillipps, Karen (2000). A Field Guide to the Birds of China. Oxford: Oxford University Press.

Externa länkar