FN:s deklaration om ursprungsfolkens rättigheter

Deklarationen om urfolkens rättigheter är en deklaration som FN:s generalförsamling antog 13 september 2007, som syftar till att skydda urfolkens särskilda rättigheter. Fastän en deklaration av generalförsamlingen inte är juridiskt bindande inom internationell rätt, är den ett uttryck för den dynamiska utvecklingen av de internationella juridiska normerna och återspeglar FN:s medlemstaters föresatser att gå i en viss riktning; FN beskriver detta som att fastslå en viktig standard för behandlingen av världens urfolk, som otvivelaktligen kommer att bli ett instrument för att eliminera brott mot de mänskliga rättigheterna mot de 370 miljoner människor i världen som är urfolk och bistå dem i kampen mot diskriminering och marginalisering.

Syfte

Deklarationen fastslår individuella och kollektiva rättigheter för urfolk, likväl som deras rätt till kultur, identitet, språk, anställning, hälsa, utbildning och andra frågor. Den fäster även vikt vid urfolkens rätt att behålla och stärka sina egna institutioner, kulturer och traditioner; den förbjuder diskriminering av urfolk, och främjar deras fulla och verksamma delaktighet i alla frågor som berör dem och deras rätt att förbli särskilda samt säkra deras egna visioner om ekonomisk och social utveckling.

Förhandlingar och ratifikation

Det tog mer än 22 år att få deklarationen till stånd. Idén uppstod 1982 när FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) tillsatte en arbetsgrupp om urbefolkningar (WGIP), som ett resultat av en studie som lagts fram av FN:s rapportör José R. Martínez Cobo om problemen med diskriminering som urfolk utsattes för. Med uppgift att utveckla standarder för mänskliga rättigheter som skulle skydda urfolk, började WGIP 1985 skriva ett utkast till en deklaration om urfolkens rättigheter. Utkastet blev klart 1993, och överlämnades till en grupp under en FN-kommission som sysslade med att skydda minoriteter från diskriminering. Denna grupp godkände utkastet det följande året.

Utkastet till deklarationen hänsköts därefter till Kommissionen för mänskliga rättigheter, som upprättade ännu en arbetsgrupp för att analysera dess konsekvenser och villkor. Under de följande åren träffades arbetskruppen vid elva tillfällen för att finjustera utkastet. Utvecklingen var långsam eftersom några stater var oroade över några huvudpunkter i deklarationen, såsom urfolkens rätt till självbestämmande och kontroll över de naturresurser som finns i deras traditionella länder. Den slutliga versionen av deklarationen antogs den 29 juni 2006 av 47 medlemmar av Rådet för mänskliga rättigheter i en omröstning som gav 30 röster för, två emot, och resten lade ner rösterna.

Deklarationen överlämnades därefter till generalförsamlingen, som tog upp den för omröstning om förslaget den 13 september 2007 under den 61:a ordinarie sessionen. Omröstningen utföll med 143 länder för, fyra emot, och elva nedlagda röster. De fyra länder som röstade emot var Australien, Kanada, Nya Zeeland, och USA, vilka samtliga har en betydande andel urfolk. De länder som lade ner rösterna var Azerbajdzjan, Bangladesh, Bhutan, Burundi, Colombia, Georgien, Kenya, Nigeria, Ryssland, Samoa och Ukraina; ytterligare 34 medlemsstater var frånvarande vid omröstningen.

Kontrovers

De fyra medlemsstater som röstade emot deklarationen - alla engelskspråkiga och tidigare brittiska kolonier, med gemensam kulturgrund och common law-traditioner - reserverade sig allvarligt mot den slutliga versonen av deklarationen som lagts fram för generalförsamlingen.

Australiens minister för familjer, samhällsinrättningar och urfolksfrågor, Mal Brough, tog upp punkten om att urfolken har rätt att vidhålla sina traditionella rättssystem, och sade att "Det borde bara finnas en lag för alla australier och vi borde inte inskränka lagen med förfaranden som inte är accepterade i den moderna världen."

Kanada sade att trots att de stödjer deklarationens anda, innehåller den element som är "fundamentalt oförenliga med Kanadas konstitutionella ramverk." I synnerhet var Kanada kritiska till artiklarna 19, 26 och 28. Ministern för indianfrågor och nordlig utveckling, Chuck Strahl, beskrev dokumentet som "obrukbart i en västlig demokrati under en konstitutionell regering." Liknande reservationer och kritik framkom av Nya Zeeland och USA.

Företrädare för FN uttryckte i motsats till de fyra motståndarna till deklarationen, sin belåtenhet med omröstningens utfall och följder. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon beskrev det som ett "historiskt ögonblick då FN:s medlemstater och urfolk har förlikats med den smärtsamma historien och har ansatsen att tillsammans göra framsteg med de mänskliga rättigheterna, rättvisa och allas utveckling som mål." Louise Arbour, högkommissionär för de mänskliga rättigheterna, och dessutom kanadensisk medborgare, uttryckte att hon var nöjd att allt hårt arbete och all ihärdighet slutligen hade "burit frukt i det mest detaljerade uttalande till dags dato om urfolks rättigheter."

Se även

• FN:s permanenta forum för ursprungsfolk
• Indigenous and Tribal Peoples Convention

Externa länkar

• United Nations Declaration on the Rights of Indigenous Peoples Resolution och deklaration om urfolkens rätt

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia.