Runamo
| Runamohällen | |
| Naturföremål/-bildning med tradition | |
 | |
| Land | Sverige |
|---|---|
| Landskap | Blekinge |
| Län | Blekinge |
| Kommun | Ronneby |
| Socken | Bräkne-Hoby |
| Koordinater | 56°12′34″N 15°10′04″Ö / 56.20945°N 15.16791°Ö |
| Kulturmärkning | |
| Fast fornlämning | |
| - FMIS beteckn | Bräkne-Hoby 191:1 |
| Information från FMIS. | |
Runamo är en plats på den gamla landsvägen mellan Bräkne-Hoby och Ronneby i Blekinge, där urberget går i dagen. Längs vägen löper här en diabasgång med talrika sprickor som länge misstogs för att vara runor, och som gett platsen dess namn.
Historia
.jpg)
Saxo Grammaticus
Runbandet beskrevs redan, om än något överdrivet, av Saxo Grammaticus, i prologen till Gesta Danorum:[1]
| ” | I Blekinge finns en ås, över vilken går en stig, som är översållad med märkliga skrivtecken. Denna stig, som sträcker sig ända från havet i söder upp till Värends steniga ödemarker, omges av två linjer, en på var sida, med ett smalt mellanrum där ytan överallt fåras av runor. Fastän stigen än löper över höga klippor och än genom dalar ser man hela vägen spår av dessa bokstavstecken. Kung Valdemar, den helige Knuts välsignade son, blev så förundrad över detta, att han för att få skriften tydd sände folk att färdas över berget för att noggrant undersöka hela raden av skrivtecken samt inskära dem i kavlar, precis så som de var ristade. Men de kunde inte få någon mening i denna skrift, ty fördjupningarna var dels fyllda med jord, dels så nedslitna av regn och fotsteg att tecknen på ett förvirrat sätt tycktes övergå i varandra. | „ |
Trots att runorna var oläsliga, säger sig dock Saxo längre fram i boken veta att det var kung Harald Hildetand som låtit hugga dem till minne av sin far.[2] Därmed var ramen given för senare spekulationer. När forntidsintresset på nytt tog fart några århundraden senare troddes slaget vid Bråvalla, mellan kungarna Harald Hildetand och Sigurd Ring, ha utkämpats i Värend, och det var dit den av Saxo omtalade stigen hade lett.
1600- och 1700-talen
Ole Worm företog 1640 en undersökning av hällen genom en utskickad rungranskare, men fann endast brottstycken av den runbeströdda stig som Saxo hade beskrivit, och bara ett läsbart ord, nämligen Lund. Det troddes därför länge att Harald Hildetand skulle ha haft sitt hov i Lund eller där ligga begraven.[3] Lund är också det enda ord som kan läsas i runor på det kopparstick av hällen som i Erik Dahlberghs Suecia Antiqua fick pryda själva titelbladet till Blekingedelen. Redan vid 1700-talets början hade dock rudbeckianen E.J. Björner förutom Lund också lyckats läsa ordet Harald, vilket tycktes bekräfta Saxos uppgifter.[4] Jacob Langebek besökte platsen 1753 eller 1754, då han ledsagades av Søren Abildgaard som avbildade tecknen. På uppdrag av Langebek var också den svenske tecknaren C.G.G. Hilfeling i Runamo, men hans återgivning av den "Haraldinska runormen" rymmer mer fantasi än verklighet. Bilden fick dock god spridning; den avtrycktes bland annat i andra delen av Nils Henrik Sjöborgs Samlingar för Nordens fornälskare, 1824.[5] Sjöborg besökte själv platsen flera gånger och trodde sig ha identifierat sju runor (F, U, K, N, L, T och M), men de låg spridda på olika ställen i rungången, och han kunde inte få fram något ord.[6]
Kritik
Nils Reinhold Broocman framförde dock redan 1762 åsikten att inskriften i själva verket var en naturbildning, en åsikt som upprepades av Martin Friedrich Arendt i början av 1800-talet. 1833 sändes en kommitté av Videnskabernes Selskab för att noga granska hällen. Medlemmar var Finnur Magnússon, Christian Molbech, Johan Georg Forchhammer och konstnären C.F. Christensen. En annan liknande "runskrift" i närheten, i Maklamo, undersöktes även, vilken alla de fyra konstaterade var en naturbildning. Om hällen i Runamo hade dock forskarna delade meningar.
Finnur Magnússon tolkar skriften
Särskilt Finnur Magnússon drev tesen att den verkligen var en runinskrift. 1841 lät han till och med efter en längre tids studier publicera en tolkning av inskriften:
|
|
Versmåttet är galdralag, en variant av fornyrðislag eller Starkaðarlag, som det ibland har kallats efter dess mytiske upphovsman. Magnússon tolkade skriften som en magisk invokation för att tillförsäkra kung Harald seger i det slag som senare skulle komma att utkämpas vid Bråvalla. Dikten skulle alltså ha givit en samtida ögonblicksbild från upptakten till detta slag och visa hur kung Harald förberedde inmarschen i Värend.
Magnússons tolkning fick hård kritik redan i sin samtid, och avfärdades bland annat av Jens Jacob Worsaae och Sven Nilsson. Worsaaes kritiska granskning av hällen 1844 blev spiken i kistan för tolkningen av Runamohällen som en runinskrift.
Magnússons metod
Att en av 1800-talets främsta runologer lyckades finna ett begripligt budskap i en serie naturliga sprickor, som slumpen skapat i en berghäll, kan tyckas förvånande. Förklaringen är att Magnússon trodde sig ha upptäckt att nästan hela "skriften" bestod av bindrunor. Det skulle alltså ha rört sig om ett slags monogramskrift med flera runor på samma stav. En sådan skrift ställer höga krav på läsarens skarpsinne – men ger också stor tolkningsfrihet. För de runor som står på samma stav blir i de flesta fall läsordningen fri, det vill säga de kan arrangeras som det passar bäst. Som exempel på detta kan nämnas kung Rings namn i runamoskrift. Magnússon trodde sig finna hela detta namn i en enda bindruna, som såg ut som runan 
men med korsarmarna utdragna lika långt som staven.[8] Tre streck och tre punkter nära denna figur gav honom uppslaget att söka efter ett ord med sex bokstäver, vilket han fann i 
(Hringr, det vill säga Ring på nutidssvenska). Just det namnet tycktes ju bekräfta "inskriptionens" anknytning till slaget vid Bråvalla. Annars skulle det ha varit möjligt att också finna andra runor i samma bindruna, till exempel 
(M) och 
(A).[9]
I allt bestod ristningen, enligt Magnússon, av 25 bindrunor med i genomsnitt fyra runor per stav. Därtill fanns flera normalrunor, ofta runan men också en hel del andra; dock inte sällan med så ovanlig form att de särskilt måste förklaras. Eftersom Magnússon trodde att "inskriptionen" hade haft ett magiskt syfte läste han den bakvänt, det vill säga från höger till vänster. Han trodde också att en del runor "av magiska skäl" hade blivit felvända eller ställda på ända. Genom att vända dem "rätt" kunde han ibland få fram helt andra runor än vad som hade blivit fallet om han läst dem som de stod.[10]
Barry Fell
Också i vår egen tid har "skriften" i Runamo fascinerat människor, även om inga professionella runologer längre vill befatta sig med den. År 1987 lyckades den kontroversielle professor Barry Fell, ur just det parti av "inskriften" där professor Magnússon hade funnit Sigurd Rings namnchiffer, utläsa budskapet Muhammed är Guds profet, skrivet på arabiska men med runor, och drog slutsatsen att Blekinge tidigt rönt påverkan från islam. Fell var visserligen medveten om att runbandet och runstavarna var naturens eget verk, men trodde att någon i forntiden hade tillfogat några streck här och där för att göra den naturskapade "skriften" läsbar. Att "runristaren" hade utnyttjat tecken som redan fanns i "runbandet" var för övrigt en tanke som också hade föresvävat Magnússon. Till skillnad från honom läste Fell skriften från vänster till höger.[11]
Källor
- Berzelius, J.J.; Om Runamo och dess inskrift. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens handlingar, 14, 1838.
- Erikson, Johan; Runamo. En oerhörd vetenskaplig svindel, i Svenska turistföreningens årsskrift 1906.
- Galster, Jon; Helleristningernes tale – i Norden og Amerika, 1987. ISBN 8788742253
- Magnusen, Finn; Runamo og runerne, 1841.
- Saxo Grammaticus; Gesta Danorum (finns i flera danska översättningar).
- Wirén, Folke; Historien om Runamo i Folke Wirén (red), Bräkne-Hoby. En sockenbok redigerad av en hembygdsförening, 1962.
- Worsaae, J.J.A; Runamo og Braavalleslaget, 1844.
- Worsaae, J.J.A; Tillæg til 'Runamo og Braavalleslaget', 1845.
Noter
- ^ Företalet till Anders Sunesen i Gesta Danorum.
- ^ Gesta Danorum, bok 7, kap. 6.
- ^ Sven Lagerbring, Svea rikes historia, del 1, kap. 4, §12, skriver att Haralds grav på 1700-talet visades i Dagstorp utanför Lund. Graven har för övrigt också lokaliserats till Skatelöv, Ledberg (Ture Hederström, Fornsagor och Eddakväden i geografisk belysning, I, 1917) och Lejre (Gesta Danorum, bok 8, kap. 1).
- ^ E. J. Björner, Svea Rikes Häfda-Ålder, 1748, sid 85.
- ^ Plansch 21-22, figur 81. Enligt Sjöborg fanns bilden vid denna tid också uppsatt i Hoby kyrka.
- ^ Nils Henrik Sjöborg, Blekings Historia och Beskrifning, Lund 1792-93, del 1, sid 20-24; del 2, sid 330.
- ^ Magnusen, 1841, sid 374f.
- ^ Magnusen, 1841, sid 306f.
- ^ Det skulle även ha varit möjligt att få fram samma U (med lång stav) som Magnússon själv fick fram i ordet fjandum (sid 316), liksom kortkvistrunan S. Namnet skulle alltså ha kunnat läsas Magnusen om inte Sigurd Ring hade hetat just Ring.
- ^ Magnusen, 1841. (Hela tolkningen diskuteras utförligt i bokens Fjerde Afdeling, sid 287-320.)
- ^ Galster, 1987.