Friedrich Nietzsche
Friedrich Nietzsche, född 15 oktober 1844 i Röcken nära Lützen, Sachsen-Anhalt, Tyskland, död 25 augusti 1900 i "Villa Silberblick" (ett stort hus som Nietzsches syster hyrt åt honom) i Weimar, Thüringen, Tyskland; tysk filosof, författare och lingvist.
Biografi
Nietzsche fick sin gymnasialbildning i Naumburg och Schulpforta, studerade från 1864 i Bonn och Leipzig, särskilt under den klassiske filologen Fr. Ritschl, på vars rekommendation han 1868 vid 24 års ålder, redan innan han promoverats, kallades till extra ordinarie professor i klassisk filologi vid universitetet i Basel, och utnämndes 1869 till ordinarie professor.
I 1870-71 års krig deltog han som sjukvårdare. De mödor han utstod där bidrog antagligen till att hans hälsa försvagades. Överansträngning i den sedan återupptagna lärarverksamheten skadade hälsan ytterligare och 1879 nödgades han ta avsked från professuren i följd av en ögonsjukdom, som antas haft sin grund i en hjärnåkomma.
Som en "irrande flykting" uppehöll han sig sedan om somrarna i Engadin och vintertiden vid Rivieran, under påfrestande sjukdomstillstånd, enbart då och då avlösta genom korta tider av smärtfrihet. Under de sistnämnda erfor han hälsan som ett positivt lyckotillstånd som fyllde honom med intensiv verksamhetslust och drev honom till febrilt arbete. Nietzsche var redan som student hänförd av Richard Wagners musik och umgicks han nu en tid mycket förtroligt med denne och hans maka, samt blev en av hans mest entusiastiske anhängare. Missräkningen över festspelen i Bayreuth bidrog likväl att öppna hans ögon för den djupa motsatsen mellan Wagners och hans egen livsåskådning. Följden blev en skarp brytning. Allt eftersom Nietzsche i sina skrifter framlade alltmera radikala åsikter, avföll från honom den ene efter den andre av de övriga vännerna och han kände sig alltmera ensam och oförstådd. I januari 1889 träffades han i Turin av ett paralytiskt anfall från vilket han aldrig tillfrisknade. Efter en kort vistelse på psykiatriska institutet i Jena vårdades han av sin mor och efter hennes död av sin syster, Elisabeth Förster-Nietzsche i Weimar.
Nietzsche som filolog och filosof
Som filolog väckte Nietzsche uppmärksamhet bland annat genom studier över Theognis och Diogenes Laertius samt idérika föreläsningar. Ännu hans första större arbete, Geburt der Tragödie aus dem Geiste der Musik (1872; svensk översättning Tragediens födelse, 1902), behandlade ett ämne ur den klassiska filologin, även om det historiska problemet endast tjänade honom som uppslag för att framställa den originella livsåskådning som höll på att arbeta sig fram hos honom och åt vars utveckling han ägnade alla följande verk. Varken filologerna eller filosoferna av facket ville emellertid räkna honom bland de sina. Han är nämligen i alla sina skrifter lika mycket poet (han har skrivit mästerligt även i bunden form) som tänkare, mera inspirerad siare än systematisk forskare. De abstrakta begrepp med vilka fackfilosofen arbetar med var för honom för torra och tomma; i deras ställe satte han fantasimättade bilder. Nietzsche strävar inte efter att i det yttre ge sina tankar systematisk form. Visserligen har han flera gånger växlat ståndpunkt och blodigt kritiserat sig själv, och även inom samma skrift av honom är det ofta lätt att påvisa motsägelser. Men överdrifterna hör till den paradoxa stilen. På botten av alla hans ståndpunktsväxlingar finns alltid samma sanningssökande personlighet som innerst är sig lik.
Grundproblemet för Nietzsche är alltid kulturens gåta. En gåta som han vill lösa, inte historiskt, utan som etiskt framtidsproblem. Hur ska mänskligheten bringas till högsta möjliga utveckling? Vid sökandet efter svaret på denna huvudfråga har han visserligen under olika tider slagit in på skilda vägar, men dessa går alla åt samma håll som hans stora patos: oppositionen mot samtidens demokratiska jämlikhetsidéer. Brandes har karaktäriserat hans ståndpunkt som aristokratisk radikalism, och detta uttryck har av Nietzsche erkänts som det mest träffande. Under alla sina växlingar i övrigt ser Nietzsche alltid filosofins uppgift i ett lagstiftande för livet. Filosofen har enligt hans åsikt ej att forska rätt på den givna verklighetens orsaker och sedan bara lyda naturen; hans uppgift är istället att själv ge livet mening och värde och att skapa en ny mänsklighet. På förmågan att det göra har Nietzsche aldrig tvivlat, och viljan därtill var enorm under hans titaniska strävan att oupphörligt övervinna sig själv, det vill säga använda varje intagen ståndpunkt enbart som fotfäste för en ännu högre. Häri ligger den inre konsekvensen i Nietzsches filosofi, oavlåten strävan uppåt, alltid med egna krafter, utan varje bundenhet av tradition eller andras meningar. För det stora målet vet han inte av någon hänsyn; han "filosoferar med hammaren" och krossar även de fagraste illusioner. Själva sanningen vill han förkasta, om den inte kan tjäna som medel att föra mänskligheten till dess högsta kultur. Därför vill han rycka upp med rötterna hela den föregående utvecklingen och grunda mänsklighetens historia från början igen.
I hans utveckling som tänkare kan man urskilja tre huvudperioder. Under den första, ungdomsperioden, är Schopenhauer och Wagner hans läromästare. Det är dessas tankar han söker sammangjuta i avhandligen Die Geburt der Tragödie till en enhetlig estetisk livsåskådning. Enligt denna är hela världen blott för konstens skull skapad av urenheten, vilken som "det evigt lidande och självmotsägande behöver den hänförande visionen, det njutningsfulla skenet till sin egen ständiga försoning". Världen är en dröm eller dikt av en gud, som däri söker tröst för sina egna lidanden. I två olika former verkar därvid den danande gudakraften, dels som den dionysiska konstdriften, "musikens ande", formlös och frossande i de entusiastiska känslornas rus, dels den apolliniska driften, som besjälar bildhuggaren och den episke skalden och leder dem att harmoniskt dana allt i fasta, plastiska former. Om den förra är besläktad med ruset, så är denna drömmens frände. I den grekiska tragedien har de båda för första gången samverkat. Så föds tragedien ur musiken. Och tragikens anda är det naturliga uttrycket för den lidande gud som danat världsalltet. Därför trodde Nietzsche att redan grekerna varit pessimister, och hoppades på en omdaning av den moderna kulturen i samma riktning genom att något hundratal därför rätt förberedda unga män grep verket an och lärde även de andra att med sympati ta del i det eviga lidandet och i Wagners musik finna "den metafysiska konstens tröst". Från väsentligt samma ståndpunkt utgår även hans fyra Unzeitmässige Betrachtungen (1873-76), av vilka de två första är stridsskrifter mot "bildningsfilistern" D. Fr. Strauss och den överdrivet historiska riktningen i den nutida bildningen, under det att de två senare, Schopenhauer als Erzieher och Richard Wagner in Bayreuth, positivt utvecklar det nya idealet i anslutning till Nietzsches dåvarande läromästare. När Wagner "hjälplös och bruten sjönk ned framför det kristna korset" vände sig Nietzsche oåterkalleligen från honom. På samma gång växte han ifrån den Schopenhauerska pessimismen. Därmed förs han över till sin andra period.
Denna andra period kan karakteriseras som positivistisk-rationalistisk, och dess huvudarbete är Menschliches allzumenschliches (3 bd, 1878-80), betecknat som "ein Buch für freie Geister" och tillegnat Voltaires minne på 100-årsdagen av hans död. I den skönhetsdruckne Dionysos' ställe träder här den lugna, klara gudinnan Athena. I stället för konsten, som förlett människorna till så många filosofiska och religiösa villfärder, lämnas nu kulturens högsäte åt vetenskapen. Historien, belyst av darwinismen, kommer till sin rätt och inom moralen lutar Nietzsche nu åt utilitarismen och i det hela en förståndsmässig livsåskådning. I Die Morgenröte (1881) söker han till och med förklara känslorna och drifterna intellektuellt som dunkla, ärvda reminiscenser från omdömen som en gång fällts av våra förfäders förstånd. Han har flytt till vetenskapen för att finna skydd mot Wagner och konsten, som gäckat hans förhoppningar, och söker avsvärja alla kära illusioner. I längden lyckades detta inte. Redan i Die fröhliche Wissenschaft (1882), vars 2:a upplaga (1887) tillökades med dikterna Lieder des Prinzen Vogelfrei (sv. övers. Prins Fågelfri, 1901), förebådas det nya omslaget. Fullt inträder detta med Zarathustra-perioden, som framför allt representeras av Nietzsches mest originella och berömda arbete, Also sprach Zarathustra (sv. övers. Sålunda/Så talade Zarathustra), varav fyra delar utkom 1883-86 och utkast till en femte del införts i 12:e delen av hans samlade arbeten. Vid dess sida står Jenseits von Gut und Böse (1886; sv. övers. Bortom godt och ondt, 1904) och Zur Genealogie der Moral (1887; sv. över. Till moralens genealogi, 1905), i vilka han vill ge kommentarer till Zarathustraboken, den bittra stridsskriften Der Fall Wagner (1888) och den sammanfattande slutskriften Die Götzendämmerung (1888; sv. övers. Afgudaskymning, 1906). Av det planlagda huvudarbetet Der Wille zur Macht, Versuch einer Umwertung aller Werte var 1888 enbart första boken, Der Antichrist (sv. övers. Antikrist, 1899), färdig. Vad som förelåg i utkast har offentliggjorts i 15:e bandet av de samlade arbetena (1901). I dessa skrifter återvänder Nietzsche i viss mån till den första periodens åskådningssätt, men med tillgodogörande av vissa grundtankar även från den andra. Till full klarhet lyckas han dock aldrig arbeta sig fram, särskilt i följd av de passionerade antipatier som förledde honom att med överdrivna kritiska utfall oupphörligt avbryta den positiva tankegången. Minst gäller detta om Zarathustra där han låter sina åsikter förkunnas av den forniranska religionens profetiske grundläggare i ett symboliskt bildspråk, med förebilder från Avesta och gamla testamentet.
Zarathustra och Nietzsches "övermänniska"
Tankegången i Zarathustra börjar med att "Gud är död". "Om en gud finns, hur skulle jag kunna finna mig i att inte vara gud?" låter Nietzsche Zarathustra säga. Det nya ideal som skall sättas i guds ställe kan inte bli något annat än människan själv. Men inte den nuvarande, utan övermänniskan, den högre ras som skall utvecklas ur vårt släkte, liksom det nuvarande ur apornas. Först hade han tänkt sig, att detta nya släkte skulle uppstå som det nuvarande genom rasförädling, genom arv under kampen för tillvaron, och hänvisade till ändamålsenliga äktenskap med avsiktligt könsurval. Men sedan gör han gällande att på sådant sätt kommer endast husdjuren till, och de människor som likna dem: "hjordmänniskorna", de "mycket-för-många". Övermänniskan blir då endast det lyckliga undantagsfallet, resultatet av generationers samlade kraft som plötsligt bryter fram som en explosion som av minsta tillfälliga anledning kan framkallas. "Jordens mening" blir då inte ett nytt släkte utan på sin höjd några få individer för vilkas skull alla de andra är till. På sådant sätt är Nietzsche konsekvent i sin aristokratiska individualism, som inte vet av något annat mål för den stora massan än som medel för de få, - för de starka, hänsynslösa, som besjälas av sin "vilja till makt" och "distansens patos".
För övermänniskorna gäller en annan moral än för mängden, hos vilken kristendomens negativa dygder, ödmjukheten, lydnaden och medlidandet, är på sin plats. Det är slavarnas moral, men inte herrarnas. För dessa betydde ursprungligen god detsamma som stark och duglig, och dålig detsamma som svag. När judarna och de kristna införde en motsatt sedelära, enligt vilken herrarnas egoism brännmärktes som synd och självuppoffringen adlades till dygd, så var detta ett "slavuppror inom moralen", och gång på gång har detta sedan förnyats i historien så snart herremoralen för någon tid kommit till sin rätt. Så var Luther en återinförare av slavmoralen efter renässansens kraftperiod och Nietzsche skänker i stället sina sympatier åt Cesare Borgia och Napoleon, "detta personifierade problem av det förnämsta idealet, syntesen av omänniska och övermänniska".
I motsats till kristendomens kärleksbud uppställer Zarathustra fordran: "var hård!". Medlidandet ökar enbart eländet i världen; det är därför en synd för övermänniskan, "det blonda vilddjuret". Denna hänsynslösa brytning med kristendomens, ja, all civiliserad moraluppfattning, innebär inte verklig immoralism, även om Nietzsche själv använder detta uttryck, då han sätter en annan moral i dess ställe. Hårdhet fordrar han, men först och främst hårdhet mot sig själv, obändligt sträng självbehärskning för att bevara livets förnäma fulländning och bekämpa allt lågt och svagt i den egna naturen, dit han lika väl räknar njutningslystnaden som nyttighetssträvandet. Den starke skall vörda sig själv som representant för livet, och bejaka detta i alla dess positiva former. Som sin morals mästarprov uppställer därför Nietzsche tron på alltings återkomst. Läran därom utdrar Nietzsche som en konsekvens av lagen om kraftens bestånd. Enligt denna är krafterna i världen begränsade och därmed enligt Nietzsche även möjligheterna för de olika kombinationer vilka bildar livets händelser. En gång ska därför dessa möjligheter vara uttömda så att inget nytt kan inträffa. Då måste livet börja om igen och allt upprepas i precis samma former som det förut haft verklighet. Skulle vi verkligen vilja på detta sätt leva vårt liv om igen, med alla dess felsteg, alla dess missräkningar och lidanden? För Nietzsche, som led så mycket, var detta ett moraliskt kraftprov utan like. Men han trodde sig förpliktad att bestå det och kände det som den största, ädlaste segern när han även i detta kunde säga ja till livet. Detta ja blev därför spetsen av hans nya moral, och dogmen om "alltings återkomst" förkunnar han därför med nästan religiös fromhet. Men har han då inte brutit udden av sitt förakt och sitt hat till alla de personer och alla de historiska händelser som han förut utsatt för sin hånande kritik? Det förefaller också, som om Nietzsche i slutet av Zarathustra intagits av försonligare stämning även mot de "mycket-för-många". Zarathustra, som förut levt i enslighet och förkunnat sin lära endast för några få utvalda, stiger till sist ned bland människorna och ger dem nya lagar. Kasternas inbördes strid är nu förbi; de härskande ska förvärva de behärskades tillit. Zarathustra förkunnar för mängden hoppet om övermänniskan och till sist även tron på "alltings återkomst". Han har förberett dem så att på hans fråga om de skulle vilja allt åter att de alla svarar ja, varefter Zarathustra dör av glädje. Kanske skulle denna försoning med demokratismen föranlett ett nytt omslag i hans utveckling om inte sinnessjukdomen avbrutit hans författarskap.
Som stilkonstnär är Nietzsche en mästare, och få samtida författare har avlockat tyska språket ett sådant välljud och en sådan färgrikedom som han eller med sådan suverän originalitet begagnat dess resurser. Särskilt har han utbildat sig till en virtuos i den aforistiska stilen, vilken hans ögonsjukdom och hans nervösa orolighet gjorde till en nödvändighet för honom att använda. Och trots sitt ofullbordade skick kommer antagligen Zarathustra ständigt erkännas som ett av den tyska litteraturens yppersta konstverk. Länge var Nietzsche så förbisedd av sin samtid att han nödgades utge sina arbeten på egen bekostnad. Men sedan Brandes 1888 riktat uppmärksamheten på honom blev han inom kort modefilosofen som alla bildade måste läsa. Särskilt på ungdomar, som i sin längtan efter frihet greps av hans opposition mot alla bindande band, utövade han starkt inflytande. Ofta togs han dock till intäkt för en libertinism, som allra minst överensstämde med den stränga andan i hans egen karaktär. Själv klagade han över att han endast fann beröm när han väntat genljud. Några egentliga lärjungar har hans så utpräglat personliga filosofi inte kunnat skaffa honom. Närmast honom står möjligen K. Steiner och B. Wille samt bröderna Ernst och August Horneffer, vilka senare också inlagt förtjänster vid redaktionen av hans efterlämnade skrifter och genom populära skrifter och föredrag bidragit att göra honom känd.
Nietzsche sammankopplas ibland med nihilismen, även om den inte är hans skötebarn. Däremot har han kommenterat nihilismen med att den - vårdslöst sammanfattat - skulle innebära ett hot mot människan. Delar av Nietzsches filosofi har, efter hans död 1900, anammats av en rad olika politiska och filosofiska riktningar men mest omhuldad var han av nazismens ideologer i Hitlers Tredje rike, där han blev något av en statsfilosof. Nietzsche själv tvekade emellertid inte att gissla Tyskland i skarpaste ordalag. Han hade bland annat avsagt sig sitt preussiska medborgarskap. Han brukade ibland (osant) hävda att han var polsk adel. Nietzsches eventuella idémässiga samband med nazismen är ett tvisteämne inom forskningen. Somliga anser att Nietzsche själv bär ansvaret för mottagandet genom sina maktpolitiska idéer, medan andra istället lägger ansvaret på hans syster, som stöttade Hitler vid dennes maktövertagande och därtill redigerade och gav ut broderns kvarlämnade skrifter.
Citat
Gott ist tot! Gott bleibt tot! Und wir haben ihn getötet.
Gud är död! God förtsätter vara död! Och vi har dödat honom. [Den glada vetenskapen 125 ]
Was ihn nicht umbringt, macht ihn starker.
Vad som inte dödar honom gör honom starkare. [Ecce Homo 2 ]
Das Wort schon »Christentum« ist ein Missverständnis -, im Grunde gab es nur einen Christen, und der starb am Kreuz.
Ordet 'Kristendom' är ett missförstånd — i verkligheten fanns det bara en Kristen, och han dog på korset. [Antikrist 39 ]
Externa länkar
Wikiquote har citat av eller om Friedrich Nietzsche.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.
