Hoppa till innehållet

Fidel Castro

Redigera länkar
Från Wikipedia
 Den här artikeln anses inte vara skriven ur en neutral synvinkel. (2012-08)
Motivering: Artikeln tar ställning och har en negativ slagsida. Se diskussionssidan.
Se eventuellt diskussionssidan för mer information. Ta inte bort mallen förrän konsensus uppnåtts.
Den här artikeln eller avsnittet kan behöva språkvård eller korrekturläsning. (2012-08)
Motivering: Artikeln inehådller uttryck och fraser som inte hör en encyklopedi till. Se diskussionsidan.
Hjälp gärna Wikipedia med att förbättra språket i texten eller diskutera saken på diskussionssidan.
För drinken, se Fidel Castro (drink).
Fidel Castro

Förstesekreterare i Kubas kommunistiska parti
1961–62 Integrerade revolutionära organisationerna
1962–65 Socialistiska revolutionens förenade parti
Tid i befattningen
juli 1961–19 april 2011
Ställföreträdare Raúl Castro
Efterträdare Raúl Castro
Tid i befattningen
2 december 1976–24 februari 2008
Ställföreträdare Raúl Castro
Företrädare Osvaldo Dorticós Torrado
Efterträdare Raúl Castro
Tid i befattningen
16 februari 1959–2 december 1976
Företrädare José Miró Cardona
Efterträdare Sig själv, som president
Född 13 augusti 1926 (98 år)
Birán, Holguín, Kuba
Gravplats Santa Ifigenia begravningsplats
Nationalitet Kubansk
Politiskt parti Kubas kommunistiska parti
(sedan 1961)
Kubas folkparti
(1947-1961)
Yrke Advokat
Maka 1) Mirta Díaz-Balart Gutierrez (skild 1955)
2) Dalia Soto del Valle
Namnteckning Fidel Castros namnteckning

Fidel Alejandro Castro Ruz ( audio), född 13 augusti 1926 nära Birán, Holguín-provinsen, Kuba,[1] är en kubansk advokat, gerillaledare och politiker, premiärminister 1959–1976, president 1976–2008 och partiordförande 1961–2011.

Castro tog makten 1959 efter ett inbördeskrig mot den dåvarande presidenten och diktatorn Fulgencio Batista[2] och etablerade en vänsternationalistisk totalitär regim med marxistiska drag som överlevde Grisbuktsinvasionen, Kubakrisen och Östblockets sammanbrott. Den radikala kursriktningen ledde till isolering från övriga Latinamerika och efter kalla krigets slut till en ekonomisk depression, vilka delvis hävts på senare år. Efter att ha insjuknat 2006, 79 år gammal övertog hans bror Raúl Castro den ledande rollen för landets politik. Vid kommunistpartiets kongress i april 2011 lämnade Castro slutligen posten som partiordförande.

Castroregimen har haft en högst polariserande effekt hos latinamerikanska och västerländska intellektuella, ofta hyllat för en väl utbyggd socialvård och gratis utbildning. Kritik har riktats mot att denna samhällsservice byggts ut på odemokratisk väg samtidigt som landet gått från ett av Latinamerikas rikaste till ett av de fattigaste samt att dessa rättigheter systematiskt förnekas dem som motarbetar eller antas motarbeta regimens politik. Senast våren 2003 genomförde Castros hemliga polis massarresteringar av demokratiaktivister (se Kubavåren). Pressfrihet och yttrandefrihet är begränsade, och strejker likaså.[3][4] Professor R J Rummel, som specialiserat sig på massmord under diktaturregimer uppger att 73 000 kubaner dött som en följd av Fidel Castros politik, de flesta under försök att lämna landet (ett brott enligt kubansk lag). Andra källor anger siffror om nästan 120 000.[5]

Biografi

Tidigt liv till den 26 juli 1953

Brev skrivet av en 14-årig Castro 1940 till USA:s dåvarande president Franklin D. Roosevelt i vilket han ber om en 10-dollarsedel.

Castro föddes den 13 augusti 1926 i en förmögen familj med spanskt påbrå. Han har två bröder, Ramón och Raúl, och fyra systrar, Angelita, Juanita, Enma, och Agustina. Castro inledde sitt politiska engagemang under universitetstiden, där han tog juridikexamen på två år som privatist, efter att inledningsvis intresserat sig mer för sport.[6] Castro engagerade sig i nationalistiska och vänsterliberala Kubas folkparti och kandiderade 1952, efter partiordföranden Eduardo Chibas självmord (vid vilket Castro närvarade) till delegathuset, Kubas underhus. Efter Fulgencio Batistas statskupp i mars, som avblåste valen, ansåg han att en väpnad kamp för regimskifte och demokrati var nödvändig.[6] Den 26 juli 1953 angrep han och ett hundratal kamrater militärkasernen Moncada i Santiago de Cuba. Upproret krossades och åtskilliga av upprorsmännen avrättas, dock inte Castro eller hans bror och senare efterträdare Raúl.

Gerillakriget 1956-1959

Under rättegången, i vilken han dömdes till 15 års fängelse höll Castro ett fyra timmar långt tal avslutat med den kända frasen La historia me absolvera ("Historien kommer att frikänna mig"). Efter två år i fängelse på Isla de Pinos (senare omdöpt av honom själv till Isla de la Juventud, "Ungdomens ö") släpptes han tillsammans med brodern och gick i exil i Mexiko.[6] En styrka på sammanlagt 81 man, inklusive bröderna själva och Ernesto 'Che' Guevara, färdades med båt i december 1956 från ett utbildningsläger i Mexiko till Kuba på fartyget Granma. Då de anlände väntade polisen på dem, och bara 12 man lyckades levande undkomma till Sierra Maestra för att där bilda kärnan i en gerillarörelse.[7]

Fidel Castro 1959.

I en intervju med The New York Times under sin tid som gerillaledare bedyrade Castro att hans mål inte var att själv gripa makten utan endast att återupprätta den demokratiska grundlag som införts 1940 (ironiskt nog som höjdpunkten på den då folkvalde Batistas politiska karriär).

Efter att regeringen Batista fallit 1 januari 1959 och de första revolutionärerna tågat in i Havanna påstod Castro att han var emot klasskampen och diktatur, och skulle göra sig av med alla kommunister.[8] Hans ledstjärna var José Martí och inte Marx, Engels eller Lenin, och först i februari antog han formellt rollen som premiärminister.[9] Castro kom på kollisionskurs med USA:s president Eisenhower när han talade om Kubas revolution som den första i vårt Amerika och utmanade USA:s dominans i området. 14 juni genomfördes ett första försök att sprida revolutionen genom en invasion av Dominikanska Republiken, vilket misslyckades. Stöd från utlandet för kontrarevolutionära uppror spädde på schismen och Castro intog en mer antiamerikansk ståndpunkt. Den amerikanska Eisenhoweradministrationens (som indirekt bidragit till revolutionens seger genom att dra in bistånd till Batistaregimen) blev mer negativ efter att Castro förstatligat amerikanska egendomar värda en miljard US-dollar (av sammanlagt 25 miljarder, det flesta tillhörande inhemska kubaner).[10] Som politisk bas till regimen bildade Castro ORI 1961, i vilket hans ursprungliga parti Kubas folkparti och det gamla kommunistpartiet (då PSP) inlemmades, och byggde upp en sovjetinspirerad och effektiv kontrollapparat med "revolutionära försvarskommittéer" och sig själv som Máximo Líder ("Högste ledare"). En sovjetdelegation anlände 1960 till Havana och det sovjetiska inflytandet började göra sig tydligt. Det CIA-organiserade och av president John F. Kennedy godkända invasionsförsöket vid Grisbukten via Nicaragua 1961 misslyckades kapitalt och öppnade för Kuba som en socialistisk stat med band till Sovjetunionen.[11][12]

1961 införde Castros regim en socialistisk stat grundad på planekonomi, nationaliserade utbildning och sjukvård och införde ett kommunistiskt enpartivälde (först 1965 fick ORI det formella namnet PCC, Kubas kommunistiska parti).[13] Tiotusentals politiska motståndare och bland annat homosexuella arresterades förpassades till koncentrationsläger, och tusentals avrättades.[14]

Kalla kriget

Amerikanska bolag meddelade att de kände sig hotade och antydde att Castro bröt mot internationell lag när han ville genomföra förstatligandet av privatägda egendomar. Utrikesdepartementet i USA visade också de sitt missnöje men nationaliseringen genomfördes ändå. Castro angrep USA genom att hävda att de tillät och uppmuntrade dessa bombflygningar. Internationellt och på Kuba vann Castro en propagandaseger då han visade hur USA inte lyfte ett finger för att förhindra flygbombningarna över Kuba.

Från att från början ha varit svagt positiv till Castro övergick inställningen i USA först till en period av likgiltighet över vad som hände på Kuba. Senare började USA vidta åtgärder som skulle hindra utvecklingen av den nya, fientliga staten. USA inledde sin embargopolitik och försökte fälla Kuba genom ekonomiska sanktioner. Politiken gick ut på att all export till Kuba skulle stoppas, och två år senare, 1962, även all import från Kuba. Ön kompenserades genom frikostiga lån från Sovjetunionen och även Kina, och sponsrades genom sockerexporter till priser över världsmarknadspriset och importer av övriga varor till lägre priser.

Mordförsök på Castro

I Fabian Escalantes bok 638 Ways to Kill Fidel Castro : The Basis of a New Channel Four UK Documentary (publicerad i september 2006)[15] hävdar författaren att CIA har planerat och/eller utfört 638 mordförsök på kommunistledaren, och då medräknas inte försöken att störta hans regering (varav det mest kända är invasionsförsöket vid Grisbukten).[16] Fidel Castro själv har uppgett siffran 734. [17]

I juni 2007 offentliggjorde CIA hundratals hemligstämplade dokument som internt kallas Familjejuvelerna och som innehåller information om organisationens olagliga operationer. Där beskrivs bland annat hur CIA i september 1960 anlitade maffiamännen Johnny Roselli, Sam Giancana och Santos Trafficante för att mörda den kubanske ledaren. Giftpiller levererades således till en kontaktperson på Kuba, Juan Orta, som maffian alltså hade en hållhake på, men efter flera veckors försök att förgifta Castro fick Orta kalla fötter och avsade sig uppgiften. Orta föreslog en annan person, som också gjorde ett antal misslyckade försök. Uppdraget gick sedan vidare till en av ledarna för Kubas exiljunta, Anthony Verona, men det avbröts strax efter det misslyckade invasionsförsöket vid Grisbukten, och giftpillren lämnades således tillbaka till CIA.[18][19][20]

Efter Kalla kriget

Vad varje svensk bör veta skriver om Castro; "Efter Sovjets fall förlorade Castro både sin roll i världen och möjligheterna att med stöd utifrån upprätthålla sin tidigare ganska välmående diktatur"[21] När Bill Clinton blev USA-president 1993 försökte han mildra något de ansträngda relationerna med Kuba och fyra år senare välkomnades expresidenten Jimmy Carter av Castro på ön.[6] Vid påven Johannes Paulus II:s besök på Kuba 1998 skedde ett visst närmande till den katolska kyrkan.[6] En större grundlagsrevidering genomfördes 1992, varmed direkta val till parlamentet och Kubas roll som "sekulär" stat snarare än "ateistisk" fastställdes. Det kommunistiska partimonopolet har emellertid bestått.

Den 31 juli 2006, veckor före sin 80-årsdag överlämnade Castro tillfälligt ansvaret för landets styre till vicepresidenten Raúl Castro på grund av sjukdom efter hemkomsten från en längre rundresa i Latinamerika. Orsaken sades vara att Castro skulle genomgå en tarmoperation. Den 19 februari 2008 meddelade Castro att han inte tänker ställa upp som presidentkandidat efter valet samma år och vid utgången av hans mandat valdes brodern Raúl Castro till president och därmed stats- och regeringschef samt högste befälhavare. Castro efterträddes slutgiltigt som förstesekreterare i partiet vid kommunistpartiets partikongress i april 2011 av brodern, efter nära ett halvsekel på posten.

Synen på Castro

Castros regering har ofta framhållits som ett exempel av latinamerikanska men också västerländska vänsterintellektuella som välordnat med utbyggda sociala rättigheter för landets breda lager, bland annat gratis utbildning och sjukvård. Kritik har dock riktats mot att denna samhällsservice införts och utbyggts på helt odemokratisk väg, att den kubanska socialvården med latinamerikanska mått var god redan 1959 samtidigt som landet gått från ett av Latinamerikas rikaste till ett av de fattigaste samt att dessa ofta framhållna rättigheter systematiskt förnekas de som motarbetar eller antas motarbeta regimens politik.

Senast våren 2003 genomförde Castros regim i svallvågorna av det begynnande Irakkriget en massarrestering av fredliga demokratiaktivister, varav 75 dömdes till sammanlagt över 1400 år i fängelse, den så kallade Kubavåren, och ytterligare tre män som kapat kubanska färjor i ett försök att nå USA avrättades sedan de återvänt till Kuba.[3][22] I samband med revolutionen uppskattar vissa källor att 15 000-17 000 kubaner mördades.[23] Professor R J Rummel, som specialiserat sig på massmord under auktoritära och totalitära regimer uppger att 73 000 kubaner dödats eller dött som en följd av Fidel Castros politik, de flesta under försök att illegalt nå fastlandet. Andra källor anger siffror om nästan 120 000.[5]

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ ”Fidel Castro”. britannica.com. http://www.britannica.com/EBchecked/topic/98822/Fidel-Castro. Läst 19 april 2011. , ”Fidel Castro”. ne.se. http://www.ne.se.ezproxy.ub.gu.se/lang/fidel-castro. Läst 19 april 2011.  anger däremot "1926 eller 1927"
  2. ^ "Den kubanska revolutionen förknippas med framför allt de satsningar som gjorts på det sociala området. Bland annat ledde en omfattande jordreform på 1960-talet till att levnadsvillkoren på den starkt eftersatta landsbygden förbättrades." Uppslagsordet Cuba → Sociala förhållanden från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 2008-02-19.
  3. ^ [a b] Illustrerad världshistoria, Latinamerika - sidan 647
  4. ^ http://freedomhouse.org/template.cfm?page=363&year=2006&country=6947
  5. ^ [a b] Minor Atrocities of the Twentieth Century
  6. ^ [a b c d e] Uppslagsordet Castro, Fidel från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 2008-02-19.
  7. ^ Bonniers Världshistoria, Förstelektor Ole Kristian Grimnes, band 18, Mot avgrunden/Kongo och Kuba, sidan 238
  8. ^ R. Lopéz-Fresquiet 14 Months with Castro s.24-25
  9. ^ F. Castro Humanismo. Revista de un capitán rebelde Havana 1959, s.329-337
  10. ^ Black Book of Communism, s. 664
  11. ^ www.ne.se/lang/grisbuktsinvasionen
  12. ^ Robert Service Comrades. Communism: A World History s.343-346
  13. ^ SPANIARDS, GO HOME arkiverad 16 november 2006 från originalet
  14. ^ Robert Service; Comrades, s. 350 och 352
  15. ^ Fabian Escalante - "638 Ways to Kill Fidel Castro : The Basis of a New Channel Four UK Documentary", 2006
  16. ^ Guardian: What happens after Fidel Castro?, 2006-08-02
  17. ^ Thomas Gustafssons Kuba (publicerad i oktober 2006 på Carlsson Bokförlag)
  18. ^ "Mordförsök på Castro inte längre hemligt" Sveriges Radio; Ekot, 27 juni 2007
  19. ^ "Maffian skulle mörda Castro åt CIA" Svenska Dagbladet, 27 juni 2007
  20. ^ "Subject: Johnny Roselli" tillgängligt via CIA documents reflect troubled times BBC News, 26 June 2007
  21. ^ Vad varje svensk bör veta, BonnierAlba, Uppslagsordet Castro, Fidel - sidan 16
  22. ^ http://www.independent.co.uk/news/world/americas/cuba-executes-three-men-for-ferry-hijacking-594227.html
  23. ^ Kommunismens svarta bok, sida 664.

Tryckta källor

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Fidel Castro.

Wikiquote har citat av eller om Fidel Castro.
Företrädare:
José Miró Cardona 		Kubas premiärminister
1959-1976 		Efterträdare:
Posten avskaffad
Företrädare:
Fulgencio Batista 		Förstesekreterare Kubas kommunistiska parti
1959-2011 		Efterträdare:
Raúl Castro
Företrädare:
Osvaldo Dorticós Torrado 		Kubas president
1976-2008 		Efterträdare:
Raul Castro
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fidel_Castro&oldid=29742639”