Hoppa till innehållet

Syntax

Från Wikipedia
Version från den 8 mars 2013 kl. 18.12 av Addbot (Diskussion | Bidrag) (Bot överför 81 interwikilänk(ar), som nu återfinns på sidan d:q37437Wikidata)
"Satslära" leder hit. För satsläran inom musiken, se satslära (musik).

Syntax [sʏnˈtaks] (av grekiska σύνταξις, "sammanställning", av σύν, "samman", och τάξις, "ordning", "sekvens") eller satslära betyder inom lingvistiken beskrivningar i form av regler för hur man i ett givet språk sätter samman enskilda enheter (ord, lexem) till komplexa strukturer, satser och meningar.

För att underlätta analyserandet av syntaxen i språk brukar man dela upp grammatikaliska meningar (det vi i dagligt tal kallar meningar innehåller ofta flera grammatikaliska meningar) i olika satsdelar såsom subjekt, predikat och ackusativobjekt.

Man brukar dela in ord i ordklasser (substantiv, adjektiv, verb, etcetera) efter hur de fungerar i satser. Denna kategorisering går i västerländsk tradition tillbaka till den grekiske grammatikern Dionysios Thrax. Modern forskning om syntax i naturliga språk försöker systematiska deskriptiv grammatik och, för många forskare, komma fram till allmänna lagar som styr syntaxen i alla språk.

Det finns många teorier inom formell syntax. Dessa teorier har ökat eller minskat i inflytande under tidens gång. De flesta syntaxteorierna har minst två egenskaper gemensamt. För det första grupperar de hierarkiskt underenheter i konstituerande enheter (fraser). För det andra ger de något regelsystem för att förklara mönster av vilka konstruktioner som är acceptabla/grammatiska respektive oacceptabla/ogrammatiska. De flesta formella syntaxteorier erbjuder förklaringar av de systematiska förhållandena mellan syntaktisk form och semantisk mening.

Det tidigaste ramverket för semiotik (studiet av tecken) upprättades av Charles W. Morris 1938 i boken Foundations of the Theory of Signs. Syntax definieras i det sammanhanget som det första av semiotikens tre underfält, där den andra är semantik (studiet av relationen mellan tecknen och de objekt som de syftar på), och den tredje pragmatik (relationen mellan teckensystemet och användaren).

Inom ramen för generativ transformationsgrammatik representeras strukturen hos en sats av frasstrukturträd, även kallade frasmarkörer och träddiagram. Sådana träd ger information om de satser som de representerar genom att visa de hierarkiska relationerna mellan deras beståndsdelar.

Det finns olika teorier om hur man bäst kan framställa grammatiker så att man vid systematisk tillämpning av reglerna kan komma fram till varje frasmarkör (och därmed varje sats i språket). De vanligaste är frasstrukturgrammatiker och ID/LP-grammatiker. Dependensgrammatik är en grupp syntaktiska teorier som är åtskild från generativ grammatik. I dependensgrammatiken bestäms strukturen av relationen mellan ett ord (ett huvud) och dess dependenter. En skillnad från frasstrukturgrammatik är att dependensgrammatik inte har fraskategorier. Algebraisk syntax är en typ av dependensgrammatik.

Ett modernt tillvägagångssätt för att kombinera riktiga beskrivningar av språkets grammatiska mönster med deras funktion i kontext är systemisk-funktionell grammatik, som ursprungligen utvecklades av Michael A.K. Halliday på 1960-talet och nu bedrivs aktivt i alla världsdelar. Systemisk-funktionell grammatik är besläktad både med särdragsbaserade inriktningar såsom Head-driven phrase structure grammar och de äldre funktionella traditionerna i europeiska språkvetenskapliga skolbildningar såsom brittisk kontextualism och Pragskolan.

Tree-adjoining grammar är en grammatikformalism med intressanta matematiska egenskaper som ibland har använts som bas för syntaktisk beskrivning av naturligt språk.

Syntax i datavetenskap

En annan, men besläktad, betydelse av termen syntax har utvecklats inom datavetenskapen, särskilt i underavdelningen programspråk, där uppsättningen tillåtna reserverade ord och möjlig tokenordning i ett program kallas språkets syntax.

Datorspråks syntax är ofta på nivå 2 (det vill säga en kontextfri grammatik) i Chomskyhierarkin. Därmed är det möjliga ordnandet av token vanligen mycket begränsat. Analysen av ett programs syntax görs oftast med ett automatiskt genererat program som kallas parser, som ofta konstruerar ett abstrakt syntaxträd.

Se även

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Syntax, 13 september 2006.