Jägerskiöld
Jägerskiöld är finländsk frälseätt från Helsinge socken, som introducerats som adlig ätt i Sverige och Finland. Ätten hette tidigare Jägerhorn.
I Gabriel Anreps ättartavlor ges en ättelängd tillbaka till Rötker Ingesson Jägerhorn som skulle ha varit vapendragare till Erik den helige. Enligt släktlegenden skulle han ha värvats av kungen under dennes vistelse i Finland, följt honom till Sverige och där använt ett horn för att leda en trupp ryttare mot danskarna, och därför fått namnet Jägerhorn. Han skulle enligt traditionen vara stamfader till Jägerhorn af Spurila, Jägerhorn af Storby och Jägerskiöld. Detta stöds inte av modern forskning.
Ättens äldste kände stamfader är Lydik Nilsson (död mellan 1536 och 1548), som var häradshövding och skrev sig till Hertonäs i Helsinge socken. Hans sonsons son Christer Lydiksson Jägerhorn (som förlorade sitt adelskap) var borgmästare och inspektor i Vasa och gift med Catharina Thomasdotter Wellin. En av deras söner upptog moderns släktnamn och blev stamfader för en prästsläkt i Finland. En annan son, Claes Jägerhorn (1632-1691) var major och kommendant på Dalarö skans. Han adlades på Stockholms slott den 13 november 1686 av Karl XI med namnet von Jägerhorn, och introducerades 7 februari 1689 under nuvarande nr 1 100, där namnet dock enligt beslut den 6 februari 1689 ändrades till Jägerskiöld till åtskillnad från de andra ätterna Jägerhorn.[1] Han skrev sig därefter till Siölax i Åbo län.
Claes Jägerskiöld var gift med Helena Hiärne, en syster till Urban Hiärne. Två av deras barn gifte sig; dottern Christina gifte sig Bäck i Finland, och hennes bror Claes Jägerskiöld d.y., som var hovrättsråd i Åbo hovrätt, med Margareta Bosin vars mor var av släkten Rosendal.
Ätten Jägerskiöld fortlevde på svärdssidan med en av föregående makars söner, amiralitetsrådet Christer Ludvig Jägerskiöld, genom dennes första äktenskap med Anna Fredrika Grubbe vars mor var av släkten Lagercrantz. En sonson till dem, Christer Ludvig Jägerskiöld den yngre immatrikulerades på Finlands riddarhus år 1818. En gren av den finländska sidan av ätten adopterades såsom ingift släkt på den friherrliga ätten Hisingers adliga namn och nummer, och kallar sig Hisinger-Jägerskiöld.
En gren av den finländska sidan återinvandrade till Sverige och fick 1890 representation på Sveriges riddarhus, men denna sida slocknade på svärdssidan den 14 september 1997. En yngre gren av ätten är dock alltjämt fortlevande i Sverige och skriver sig Jegerschöld.[2]
Ättemedlemmar
Referenser
- Noter
- Tryckta källor
- Gabriel Anrep, Svenska adelns Ättar-taflor, [Afd. 2, Granfelt från Dal - Mörner af Tuna ], Nordstedt, Stockholm, 1861
- Matrikel öfwer Swea rikes ridderskap och adel, uppå des begäran wid 1751. års riks-dag, utgifwen med historiska och genealogiska anmärkningar, Andra del. [del II], Anders Ant. von Stiernman, Stockholm 1755 s. 802
- Webbkällor