Tibetanska

Tibetanska
བོད་སྐད་ Bod-skad
Talas i	Kina, Bhutan, Indien, Nepal
Region	Tibet, Sichuan, Qinghai, Kashmir, Baltistan.
Antal talare	6 150 000
Status	Regionalt språk
Språkfamilj	Tibetanska
Officiell status
Officiellt språk i	Officiellt språk i Den autonoma regionen Tibet
Språkmyndighet	Committee for the Standardisation of the Tibetan Language (བོད་ཡིག་བརྡ་ཚད་ལྡན་དུ་སྒྱུར་བའི་ལ ས་དོན་ཨུ་ཡོན་ལྷན་ཁང་གིས་བསྒྲིགས / 藏语术语标准化工作委员会)
Språkkoder
ISO 639‐1	bo
ISO 639‐2	tib
ISO 639‐3	–

Tibetanska är ett språk i den tibeto-burmanska språkfamiljen. Språket talas enligt 1990 års folkräkning i Kina av drygt en miljon invånare. Det totala antalet talare av olika varianter av tibetanska torde uppgå till drygt sex miljoner.^{[källa behövs]}

Tibetanskans inhemska namn är Bod-skad (uttalas bhö-kä), "Tibets språk"; dialekter kallas päl-skad (phal-kä), "vulgärt språk" i motsättning till rje-sa, "städat eller vördsamt tal", och ch'os-skad, "bokspråk", det litterära idiom, vari de heliga skrifterna och andra klassiska verk är avfattade.

Utbredningsområde och dialekter

Fil:Tibetoburmanskakina.jpg

Tibetanskans utbredningsområde i Kina

Alla i Tibet talade språk med undantag av sokpa, som tillhör de mongoliska språken, och gyarung, som är kinesiskt, hör till tibeto-burmanska språkfamiljen.

Tibetanskan omfattar tre dialektgrupper: 1) den västra i provinsen Ngari och Khorsum i Tibet, samt det pakistanska distriktet Baltistan och de indiska delstaterna Himachal Pradesh, och Kashmir; 2) den centrala i provinsen Ü-Tsang (Dbus-Gtsang) med huvudstaden Lhasa; 3) den östra i provinsen Chamdo.

Härtill kommer smärre dialektgrupper från Himalayas gränstrakter och utom-tibetanska områden och stater, som Kinnaur, Bashahr, Garhwal, Kumaun, Sikkim och Mustang i Indien och Nepal, och Bhutan, vilka alla närmast hör till den centrala gruppen.

Takpa-språket i Arunachal Pradesh verka bilda en övergång mellan den centrala gruppen och sifan-dialekterna vid gränsen till det Egentliga Kina. På norra gränsen till Turkestan talas de nomadiska horpa-stammarnas idiom.

Den västra dialektgruppen är den ålderdomligaste och närmar sig sålunda skriftspråket; den centrala gruppen representeras genom talspråket i Lhasa, som numera utgör grunden för det standardiserade tibetanska talspråket i Den autonoma regionen Tibet i Folkrepubliken Kina.

Skriftspråk

Det är inte känt hur länge tibetanskan funnits som talspråk. Skriftspråket härstammar i den genom skriften kännetecknade ålderdomliga formen från 600-talet, då bokstavsskriften infördes från Indien och anpassades för det dåvarande tibetanska språkets ljudbestånd med buddhistiska munkars hjälp av Songtsen Gampos minister Thonmi Sambhota. Alfabetet, en modifiering av den vanligaste indiska brahmi-skriften, devanagari, består av en del sammansatta tecken och omkring 35 bokstäver ordnade som i sanskrit och skrives från vänster till höger. Alla ord skrivs tillsammans, men varje stavelse skiljes från den efterföljande med en punkt. Därav olika meningar om orduppdelningen.

Det vanligaste transkriptionssystemet för tibetanska är Turrell Wylies system, som fastställdes 1959. Vokaltecken finnas för a, e, i, o, u; konsonanter att uttala med a-vokal, då intet annat vokaltecken är därmed - på diakritiskt sätt - förbundet, är k, kh, g, ng (ŋ); c (tʃ), ch (tʃʰ), j (dʒ), ny (ɲ); t, th, d, n; p, ph, b, m; ts, tsh, dz, w, zh, z, h, y, r, l, sh, s h. De sanskritiska s. k. cerebralerna (lingvalerna) betecknas med t, th, d, n, sh omvända.

Det tibetanska alfabetet är ordnat på följande sätt:

Synnerligen starkt i ögonen fallande i skriftspråket är den stora mängd stumma konsonanttecken och hopningar av sådana, som inte uttalas alls eller har väsentligen annat uttal, än det ursprungliga tecknet anger. Detta måste i främsta rummet betecknas som konservativ stavning, konservativare än i varje annat känt skriftspråk.

Det bestående stavningssättet måste i stort sett betraktas som fonetisk beteckning för språket, sådant det ljöd på 600-talet, då skriften infördes. Skillnaden mellan skrivsättet och det nuvarande uttalet betecknar sålunda de förändringar i fonetiskt hänseende, som språket undergått till våra dagar. I själva verket överensstämmer den västra dialektgruppen, som uppenbarligen representerar en ålderdomligare ståndpunkt, närmare med skriften än de övriga. I vissa fall synas emellertid icke tecknen ha haft adekvat eller något värde alls; man antar i sådana fall, att sådana bokstäver tillsatts av buddhisterna för att ge orden ett sanskritliknande utseende (t. ex. rgyal, uttalat djal, "konung", under antagande att det sammanhänger med eller borde likna sanskrits rājā, "konung"). I vilken utsträckning uttalet skiljer sig från det traditionella stavsättet, må belysas av exempel som provinsnamnet Dbus uttalat Ü eller Ui; bstan-hgyur uttalas tandjur, bkah-hgyur uttalas kandjur; dgra uttalas da; orden rka, dkah, bkah, bska uttalas alla som ka; endast stavningen anger sålunda det etymologiska värdet och (den ursprungliga) betydelsen.

De viktigaste uttalsreglerna är: 1) av två eller flera konsonanter i början av en stavelse uttalas blott den sista och ofta med fonetisk förändring, av flera i slutet blott den första; 2) gutturaler och labialer med y blir palataliserade dentaler: ky och py blir c; g, y och by blir y; my blir ny och så vidare; 3) gutturaler, dentaler, labialer med r bli supradentaler: kr, tr pr blir [ʈ], gr, dr, br blir [ɖ], sr, sr, hr bli [ʂ], och så vidare; 4) a, o, u framför d, n, l och efter y uttalas som ä, ö, ü, och -as, -os, -us i slutet övergår till ai, oi, ui (eller ä, ö, ü); 5) g, d, b i ordslut bli k, p, t.

Sålunda uttalas bla-ma, "präst", la-ma; rgyal-po, "konung", jäl-po; bryod, "tal", jöt; dpya, "skatt", ca; hbras-bu, "frukt", dä-bu; spra eller spreu, "apa", deu, teu.

Grammatik

Nomen utmärks ofta med ett särskilt suffix: pä (po), ba (bo), ma (mö), som egentligen betecknar agent, t. ex. cu, "vatten", cu-pa, "vattenbärare", men då ma (mö) i motsats till de övriga därjämte betecknar kvinnligt kön, anses dessa suffix som ett slags artikel eller genusmärke, som annars saknas i språket, t. ex. böd-pa, "tibetan", böd-ma, "tibetanska"; mi-bo, "man", mi-mo, "kvinna". Nomina och pronomina har åtta kasus, varav nominativ, ackusativ och vokativ inte har någon särskild beteckning och endast framgå ur ordföljden (subjekt - objekt - verb). De övriga kasus uttryckas medelst suffix eller partiklar, lika för singularis och pluralis.

Pluralis uttrycks genom särskilda suffix: rnams (utt. nam) och dag eller cag, som inskjutas före kasusändelserna, t.ex.: sangs fgyas (utt. sang-djä, "Buddha"), dativ singularis sangs rgyas la, dativ pluralis sangs rgyas rnams la. Vid flera substantiv i samma ställning, eller då substantiv bestämmes av ett (alltid efterföljande) adjektiv, fogas numerus- och kasusändelser blott till sista ordet.

Personliga pronomina, böjs som nomina, varvid genitiv uttrycker possessivum; men i stället för de ursprungliga pronominala formerna nyttjas, liksom i alla östasiatiska språk, vanligen vissa hövlighetsord, olika för olika samhällsklasser.

Verbet har inga personalsuffix, men ofta flera rotformer, som uttrycka presens, imperfekt, futurum och imperativ, t. ex. hdebs, "kastar", btab, "kastade", gdab, "skall kasta". Tempus och modus betecknas medelst tillfogade partiklar och hjälpverb med betydelsen "vara", "bliva", "göra" o. s. v., under det själva roten betraktas som nominalform (particip eller nom. actionis) med neutral (passiv) betydelse. Subjektet står därför i regel i instrumentalis, t. ex. zum, "taga" (eg. "tagande sker" = "det tages"), zum-nas, "tagande sker genom mig" = "jag; tager".

Infinitiv och particip bildas med nominalsuffixet pä (ba). Dessutom finnas några med suffix bildade gerundier, vilka ersätter relativa och andra (konjunktionella) satser.

Olika slag av accent (ton) spelar i tibetanskan ungefär samma roll som i kinesiskan, dock inte i samma utsträckning. I sammanhang därmed synes också växling i fråga om ljudens stämton förekomma. Intransitiva verbfraser synas ha börjat med tonande ljud, under det transitiva rotord hade icke tonande ljud samtidigt med att orden uttalades med högre ton.

Såväl ton- (accent-) som konsonantväxlingen synes bero på reduktionen av en gång befintliga prefix, som tjänat som böjningselement, ungefär som våra suffix (i vissa fall prefix). Den exspiratoriska (ord-)accenten ligger som regel på rotstavelsen.

Studiet av tibetanska

Tibetanskt språk och tibetansk litteratur blev bekanta i Europa först genom kapucinmunkar, som verkade i Lhasa i början av 1700-talet. Deras uppteckningar samlades av augustinmunken Aug. Antonio Georgi av Rimini (1711–1797) i Alphabetum tibetanum (1762). I Abel-Rémusats Recherches sur les langues tartares (1820) förekommer ett kapitel ägnat åt tibetanskan.

Bättre kännedom därom fick man emellertid genom Sándor Kőrösi Csoma, som utgav A grammar of the Tibetan language (1834) och Essay towards a dictionary, Tibetan and English (samma år), och missionären Heinrich August Jäschkes banbrytande arbeten Tibetan Grammar. (2:a uppl. 1883), Handwörterbuch der tibetischen Sprache (1871-75), Tibetan-english dictionary (1881), A short practical grammar of the tibetan language, with special reference to the spoken dialects (1868), "A simplified tibetan grammar" (utgiven av H. Wenzel 1883) ävensom avhandlingar i Berlin- och Petersburg-akademiernas skrifter samt i Journal of the Asiatic society of Bengal.

Andra grammatiska arbeten: Isaak Jakob Schmidt,Grammatik der tibetischen Sprache (1839), Philippe-Édouard Foucaux, Grammaire de la langue tibétaine (1858), Th. H. Lewin, A manual of tibetan (1879), Graham Sandberg, Handbook of colloquial tibetan (1894), V. C. Henderson, Tibetan manual (1903), C. A. Bell, Manual of colloquial tibetan (1905).

Ordböcker: Dictionary of the Bhotanta or Bhutan language (1828); J. J. Schmidt, Tibetisch-deutsches Wörterbuch (1841), H. Ramsay, Practical dictionary of Western Tibet (1890), Desgodins, Dictionnaire thibétain-latin-francais (1899), Sarat Chandra Das, Tibetan-english dictionary with sanskrit synonyms (utg. av G. Sandberg och A. W. Heyde, 1902). En inhemsk grammatik finnes i Tandjur (mdo CXXIV).

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Tibetanska språket och litteraturen, 1904–1926.

• Das, Sarat Chandra. A Tibetan-English Dictionary, with Sanskrit Synonyms. Edited by Graham Sandberg and Augustus William Heyde. Rev. and ed. Delhi, Patna, Varanasi: Motilal Banarsidass, 1976.
• Hodge, Stephen. An Introduction to Classical Tibetan. Warminster: Aris & Phillips, 1990.
• Jäschke, Heinrich August, and Heinrich Wenzel. Tibetan Grammar. Andra upplagan. London: Trübner, 1883.
• Tournadre , Nicolas och Sangda Dorje. Engelsk översättning av Charles Ramble. Manual of standard Tibetan: language and civilization. Ithaca, N.Y. : Snow Lion Publications, 2003.
• Wylie, Turrell (1959). A Standard System of Tibetan Transcription. Harvard Journal of Asiatic Studies, p. 261-267