Draug: Skillnad mellan sidversioner
mIngen redigeringssammanfattning |
Justerade till versal |
||
| Rad 9: | Rad 9: | ||
Ett vanligt sätt att slippa gengångare var att driva en påle genom den dödes kropp, precis som med vampyrer. På så sätt naglades liket fast på sin plats och hindrades från att spöka. En fullständig förstörelse av kroppen kunde man också få om den döde brändes på bål och askan ströddes ut i havet.<ref name="Nordiska gudar och hjältar" /> |
Ett vanligt sätt att slippa gengångare var att driva en påle genom den dödes kropp, precis som med vampyrer. På så sätt naglades liket fast på sin plats och hindrades från att spöka. En fullständig förstörelse av kroppen kunde man också få om den döde brändes på bål och askan ströddes ut i havet.<ref name="Nordiska gudar och hjältar" /> |
||
Kända draugar i [[nordisk mytologi]] är kanske framförallt den fruktade '''''Glam''''' i ''[[Grettes saga]]''. I sagan finns det både en kort beskrivning av honom som levande, och en utförlig redogörelse för hans existens som draug, till dess att Grette slår honom tillbaka till [[Hel (dödsrike)| |
Kända draugar i [[nordisk mytologi]] är kanske framförallt den fruktade '''''Glam''''' i ''[[Grettes saga]]''. I sagan finns det både en kort beskrivning av honom som levande, och en utförlig redogörelse för hans existens som draug, till dess att Grette slår honom tillbaka till [[Hel (dödsrike)|Hel]]. Ett annat, lite ovanligt exempel på en draug, är hjälten [[Gunnar på Hlidarende|Gunnar]] i [[Njáls saga]] som efter sin död blir en draug. |
||
"Draugadrotten" (isländska "draugadróttinn"), gengångarnas herre, var ett av [[Oden|Odens]] tillnamn. |
"Draugadrotten" (isländska "draugadróttinn"), gengångarnas herre, var ett av [[Oden|Odens]] tillnamn. |
||
Versionen från 26 mars 2024 kl. 16.29
.jpg)
Draug (fornnordiska: draugr; singular), även i talspråk hänvisad som draugen, är inom nordisk mytologi och folktro dels en gravsatt död människa, dels en gengångare, vars kropp går igen.[1] Draug betyder "spöke" på fornnordiska och isländska och benämns även som likspöke, då de är materiella gengångare snarare än andar. På svenska är den nutida inhemska formen "drög" och har idag kommit att betyda en "blek, overksam och trögtänkt person som drar benen efter sig."[2]
Draugen är oftast farlig och ohygglig. Den har övermänsklig styrka, kan ändra sin kroppsstorlek (samtidigt som sin vikt) och är följd av en lukt av förruttnelse. Den har kvar spår av sin intelligens och njuter av lidandet den orsakar.[3] Den kommer ut ur sin grav i form av rök och byter skepnad. Draugar bor, åtminstone i vissa fall, kvar i sin gravhög och attackerar gravplundrare som försöker lägga beslag på de skatter som den döde fått med sig i graven.[4] Ofta kunde draugen av avundsjuka klättra ner i en rik mans grav och vakta skatterna som om de vore dess egna.
I folksagorna kunde draugar mörda sina offer på många olika sätt, som att driva sina offer till vansinne eller krossa dem med sin enorma vikt eller äta deras kött och dricka deras blod. Precis som med vampyrer och zombier kunde draugens offer själv bli en draug. Draugar drivs av avundsjuka och girighet och anfaller ofta de levande av avund för att de äger vad de själva nu saknar i döden. De lär också ha en omättlig hunger.
Ett vanligt sätt att slippa gengångare var att driva en påle genom den dödes kropp, precis som med vampyrer. På så sätt naglades liket fast på sin plats och hindrades från att spöka. En fullständig förstörelse av kroppen kunde man också få om den döde brändes på bål och askan ströddes ut i havet.[4]
Kända draugar i nordisk mytologi är kanske framförallt den fruktade Glam i Grettes saga. I sagan finns det både en kort beskrivning av honom som levande, och en utförlig redogörelse för hans existens som draug, till dess att Grette slår honom tillbaka till Hel. Ett annat, lite ovanligt exempel på en draug, är hjälten Gunnar i Njáls saga som efter sin död blir en draug.
"Draugadrotten" (isländska "draugadróttinn"), gengångarnas herre, var ett av Odens tillnamn.
Se även
Källor
- ^ Hultkrantz, Åke (1991). Vem är vem i nordisk mytologi : gestalter och äventyr i Eddans gudavärld. Stockholm: Rabén & Sjögren. sid. 29. Libris 7236542. ISBN 9129593956
- ^ Rietz, J.E. Svenskt dialektlexikon. sid. 102
- ^ Zombies: A Living History
- ^ [a b] Anders Bæksted (1984). ”Döingen”. Nordiska gudar och hjältar (Nordiske guder og helte) (andra upplagan). Oslo/Gjøvik: Norbok a.s. sid. 244-245. ISBN 91-37-09184-0
| ||||||||||||||||||||||||||||
