Italo disco: Skillnad mellan sidversioner
| Rad 9: | Rad 9: | ||
| genrer som skapats ur denna genre = [[Eurobeat]], [[italohouse]], [[italodance]] |
| genrer som skapats ur denna genre = [[Eurobeat]], [[italohouse]], [[italodance]] |
||
| subgenrer = |
| subgenrer = |
||
| fusionsgenrer = [[Eurodance]], [[freestyle]] |
| fusionsgenrer = [[Eurodance]], [[freestyle]]{{förtydliga|Latin freestyle?|datum=2018-09}} |
||
| regionala scener = |
| regionala scener = |
||
| relaterade ämnen = |
| relaterade ämnen = |
||
Versionen från 9 september 2018 kl. 02.01
| Italodisco | |
| Stilursprung | Italiensk popmusik, space disco[1], hi-NRG, syntpop, postdisco, elektronisk rock, disco |
|---|---|
| Kulturellt ursprung | Tidigt 1980-tal, Italien |
| Påverkat | Eurobeat, italohouse, italodance |
| Fusionsgenrer | Eurodance, freestyle[förtydliga] |
Italodisco är dansmusik huvudsakligen från Italien under åren 1983–1989. Musiken är helt synth-baserad med väl utvecklade basgångar, ofta med ett på den tiden relativt högt tempo (120-130 bpm). Melodierna var lätta, melodiösa ibland med moll-inslag. Texterna, oftast på engelska men ibland på italienska, är okomplicerade och ibland till och med naiva.
Namnet italodisco myntades av tyska skivbolaget Zyx Records med sina samlingar "Best of Italodisco". Tidiga hitlåtar var t.ex. Time "Shaker shake", Babys Gang "Happy Song", Savage "Don't cry tonight" och Fun Fun "Happy Station" (samtliga från 1983). De låtar som kanske starkast förknippas med denna musikgenre är "Dolce Vita" insjungen av Ryan Paris (från början en lokal artist från Rom) och Delirio Mind, Disco Band, Take me up och Mirage; av gruppen Scotch.
Under 80-talets gång producerades en hel del italodisco i dåvarande Västtyskland. Fancy (t.ex. "Flames of love" och "Bolero"), Michael Bedford (t.ex. "More than a kiss") och Sandra (t.ex. "Maria Magdalena") är kanske de mest kända artisterna. Även Modern Talkings musik kan räknas till italodiscon. Det finns även spanskproducerad italodisco som t.ex. Ivan "Fotonovela". För att få musiken mera gångbar över hela Europa engagerade en del producenter artister med engelska som modersmål. Jimmy McShane (Baltimora - "Tarzan Boy") var nordirländare, men han sjöng dock aldrig på skiva, det var Maurizio Bassi som sjöng på Baltimoras låtar. Dock så sjöng Tom Hooker(amerikan) på många Italo låtar, bland annat Den Harrows två första lp. I mitten av årtiondet var genren som populärast. På många svenska diskotek spelades i stort sett inget annat än italodisco. Flera artister turnerade runt Europa. Scotch gjorde flera framträdanden i Sverige. Genrens stora popularitet i Sverige tog sig uttryck i att många låtar mixades om av svenska dj:s och gavs ut i "Swedish beat box remix", på 12 tums singlar.
Den svenska artisten Sally Shapiros musik beskrivs som italodisco/synthpop[2]. Äldre svenska italodiscoartister inkluderar Ankie Bagger, Paul Rein, Shanghai, Annie Anner, Fake (Fake: Frogs in Spain; var en jättehit i Italien) och Lili & Susie och senare på "80 talet So What.
Italodiscon fick aldrig någon större popularitet i Storbritannien och USA. Det finns bara ett fåtal brittisk- eller USA-producerade låtar i italodiscostil. Aneka "Japanese Boy" (UK) och Matthew Wilder "Break my stride" (USA), samt Industry "State of the nation" (USA) är tre exempel ur den fåtaliga skaran. I Storbritannien och USA hette motsvarigheten till italodisco "high energy disco". Tempot var högt, ofta runt 130 BPM eller högre. Exempel på brittisk high energy är Miquel Brown "So many men", Dead Or Alive "You Spind Me Around" och Kelly Marie "Feels like I'm in love. I USA var Evelyn Thomas "High Energy" och Divine "Shoot your shot" bland de populäraste i genren.
Framåt 1988-1989 börjar den traditionella italodiscon dö ut, den ersätts mer och mer av italo-house; en vidareutveckling med inslag av house. Man kan se utvecklingen på Zyx sista italodisco-samlingar där farten på låtarna ökat och låter mer hi-nrg och eurodisco. Under det sena åttiotalet var mycket av den italodisco som gavs ut producerad i Belgien och Nederländerna.