Ångest: Skillnad mellan sidversioner

Innehåll som raderades Innehåll som lades till

Inline

Versionen från 3 april 2007 kl. 21.55

Ångest är ett sinnestillstånd som karaktäriseras av rädsla eller oro, som ger kroppsliga uttryck. Detta kan vara en upplevd känsla av spänning eller tryck mot bröstkorgen, onormala hjärtslag, smärta i bröstet eller andfåddhet. I vissa fall beror ångesten på förändringar i hjärnan. I andra fall hör den ihop med andra medicinska problem eller psykisk sjukdom.

Man kan säga att ångesten har en kognitiv, en somatisk, en känslomässig och beteenderelaterad komponent. En teori säger att ångesten, betecknad å, kan bestämmas med formeln å = (V^2)/(4.18 * 10^3). Ångest är således något utöver det psykiska; det är lika mycket fysikaliskt. Ångest är nämligen negativ energi, -E. Den kognitiva komponenten är en förväntan om en diffus och osäker fara. Den somatiska komponenten är att kroppen förbereder sig för att hantera hot, en så kallad krisreaktion: blodtrycket och hjärtslagsfrekvensen ökar så att blodflödet ökar. Detta styrs i högre grad till skelettmusklerna. Aktivitetsnivån i immunsystemet och matsmältningen dämpas. Bland de yttre kroppsliga tecknen på ångest finns blekare hy, svettning, darrning och vidgning av pupillerna. Den känslomässiga komponenten består av rädsla eller panik, illamående och frusenhet. Den beteenderelaterade komponenten har både frivilliga och ofrivilliga delkomponenter. De handlar om att undvika eller undfly den tänkta yttre orsaken till ångesten. Dessa beteenden är ofta, men inte alltid, till nackdel för den person som lider av ångest. Ångest är inte alltid sjuklig och skadlig. Funktionen av ångest är att höja beredskapen inför en kommande fara. Ett visst mått av ångest i rätt situation är alltså adaptivt, medan en överdriven ångestreaktion i stället sänker prestationsförmågan. Detta förhållande observerades redan 1908 av Yerkes och Dodson, och kallas därför Yerkes–Dodsons lag.

Ångest anses beröra nervbanor i amygdala och hippocampus. Med datortomografi har man kunnat observera att personer som möter obehagliga och potentiellt skadliga stimuli, som till exempel äcklig lukt eller smak, får ett ökat blodflöde i dessa delar av hjärnan. I dessa situationer rapporterar försökspersonerna också en lätt ångest. Detta visar att ångest kan vara en skyddsmekanism som är utformad för att hindra att organismen utsätts för fara, till exempel genom att man äter ruttnande föda.

Inom psykiatrin kategoriseras en grupp ångestrelaterade störningar som ångestsyndrom. Dessa inkluderar paniksyndrom med eller utan agorafobi, agorafobi utan paniksyndrom, specifika fobier, social fobi, tvångssyndrom, posttraumatiskt stressyndrom, akut stressyndrom, generaliserat ångestsyndrom och substansbetingat ångestsyndrom.

Se även

@@ Rad 1: / Rad 1: @@
 '''Ångest''' är ett sinnestillstånd som karaktäriseras av rädsla eller oro, som ger kroppsliga uttryck. Detta kan vara en upplevd känsla av spänning eller tryck mot bröstkorgen, onormala hjärtslag, smärta i bröstet eller andfåddhet. I vissa fall beror ångesten på förändringar i hjärnan. I andra fall hör den ihop med andra medicinska problem eller [[psykisk sjukdom]].
-Man kan säga att ångesten har en [[kognitiv]], en [[somatisk]], en känslomässig och beteenderelaterad komponent. Den kognitiva komponenten är en förväntan om en diffus och osäker fara. Den somatiska komponenten är att kroppen förbereder sig för att hantera hot, en så kallad krisreaktion: [[blodtryck]]et och hjärtslagsfrekvensen ökar så att blodflödet ökar. Detta styrs i högre grad till [[skelettmuskel|skelettmusklerna]]. Aktivitetsnivån i [[immunsystem]]et och [[matsmältning]]en dämpas. Bland de yttre kroppsliga tecknen på ångest finns blekare hy, svettning, darrning och vidgning av pupillerna. Den känslomässiga komponenten består av rädsla eller panik, illamående och frusenhet. Den beteenderelaterade komponenten har både frivilliga och ofrivilliga delkomponenter. De handlar om att undvika eller undfly den tänkta yttre orsaken till ångesten. Dessa beteenden är ofta, men inte alltid, till nackdel för den person som lider av ångest. Ångest är inte alltid sjuklig och skadlig. Funktionen av ångest är att höja beredskapen inför en kommande fara. Ett visst mått av ångest i rätt situation är alltså adaptivt, medan en överdriven ångestreaktion i stället sänker prestationsförmågan. Detta förhållande observerades redan 1908 av Yerkes och Dodson, och kallas därför Yerkes–Dodsons lag.
+Man kan säga att ångesten har en [[kognitiv]], en [[somatisk]], en känslomässig och beteenderelaterad komponent. En teori säger att ångesten, betecknad å, kan bestämmas med formeln å = (V^2)/(4.18 * 10^3). Ångest är således något utöver det psykiska; det är lika mycket fysikaliskt. Ångest är nämligen negativ energi, -E. Den kognitiva komponenten är en förväntan om en diffus och osäker fara. Den somatiska komponenten är att kroppen förbereder sig för att hantera hot, en så kallad krisreaktion: [[blodtryck]]et och hjärtslagsfrekvensen ökar så att blodflödet ökar. Detta styrs i högre grad till [[skelettmuskel|skelettmusklerna]]. Aktivitetsnivån i [[immunsystem]]et och [[matsmältning]]en dämpas. Bland de yttre kroppsliga tecknen på ångest finns blekare hy, svettning, darrning och vidgning av pupillerna. Den känslomässiga komponenten består av rädsla eller panik, illamående och frusenhet. Den beteenderelaterade komponenten har både frivilliga och ofrivilliga delkomponenter. De handlar om att undvika eller undfly den tänkta yttre orsaken till ångesten. Dessa beteenden är ofta, men inte alltid, till nackdel för den person som lider av ångest. Ångest är inte alltid sjuklig och skadlig. Funktionen av ångest är att höja beredskapen inför en kommande fara. Ett visst mått av ångest i rätt situation är alltså adaptivt, medan en överdriven ångestreaktion i stället sänker prestationsförmågan. Detta förhållande observerades redan 1908 av Yerkes och Dodson, och kallas därför Yerkes–Dodsons lag.
 Ångest anses beröra nervbanor i [[amygdala]] och [[hippocampus]]. Med [[datortomografi]] har man kunnat observera att personer som möter obehagliga och potentiellt skadliga stimuli, som till exempel äcklig lukt eller smak, får ett ökat blodflöde i dessa delar av hjärnan. I dessa situationer rapporterar försökspersonerna också en lätt ångest. Detta visar att ångest kan vara en skyddsmekanism som är utformad för att hindra att organismen utsätts för fara, till exempel genom att man äter ruttnande föda.