Anders Svensson (diplomat): Skillnad mellan sidversioner
FBQ (Diskussion | Bidrag) |
FBQ (Diskussion | Bidrag) Ingen redigeringssammanfattning |
||
Rad 2: | Rad 2: | ||
== Biografi == |
== Biografi == |
||
Anders Svenssons ursprung är okänt. Han anges ha varit bördig till jord i Börsjö, [[Risinge socken]]. Det tillnamn han ibland använde - "Wast." har ibland tolkats som Wastenius och att Anders Svensson kom från Vadstena, men en annan möjlighet är att det syftar på Västbo härad. Två bröder till Anders Svensson är kända, en äldre broder Udde Svensson var tiondefogde i Småland och på Öland, en yngre broder, majoren Knut Svensson (adlad Ödla).<ref>[http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=5776 Svenskt biografiskt lexikon]</ref> |
Anders Svenssons ursprung är okänt. Han anges ha varit bördig till jord i Börsjö, [[Risinge socken]]. Det tillnamn han ibland använde - "Wast." har ibland tolkats som Wastenius och att Anders Svensson kom från Vadstena, men en annan möjlighet är att det syftar på [[Västbo härad]]. Två bröder till Anders Svensson är kända, en äldre broder Udde Svensson var tiondefogde i Småland och på Öland, en yngre broder, majoren Knut Svensson (adlad Ödla).<ref>[http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=5776 Svenskt biografiskt lexikon]</ref> |
||
Versionen från 3 april 2013 kl. 21.56
Anders Svensson, troligen född på 1580-talet, död 3 september 1630 i Hamburg i Tyskland, var Sveriges första spionchef och diplomat; han adlades 24 dagar före sin död.
Biografi
Anders Svenssons ursprung är okänt. Han anges ha varit bördig till jord i Börsjö, Risinge socken. Det tillnamn han ibland använde - "Wast." har ibland tolkats som Wastenius och att Anders Svensson kom från Vadstena, men en annan möjlighet är att det syftar på Västbo härad. Två bröder till Anders Svensson är kända, en äldre broder Udde Svensson var tiondefogde i Småland och på Öland, en yngre broder, majoren Knut Svensson (adlad Ödla).[1]
I skriftliga handlingar dyker han upp första gången 1610, då han anges vara kungens trotjänare och då förhandlade kring förläggandet av värvade franska trupper i Mälardalen. Senare samma år medföljde han ambassaden till Holland och Frankrike och företog senare långvariga utländska resor.[2] Genom den "svenska grevinnan", markisinnan af Northampon, fick han följa engelsmannen Dudley Carleton på hans ambassader till Italien och Holland. Efter hemkomst anställdes han 1617 i kansliet som tolk i italienska, franska och engelska och blev 1621 "linguist" i samma språk. 1621 sändes Ödla till Danmark och stationerades officiellt som tullkommissionär i Helsingör med uppgift att befordra svenska skeppares intressen. På grund av de ansträngda relationerna mellan Sverige och Danmark blev Ödlas ställning alltmer ansvarsfull då han fick kontrollera att danskarna fullföljde sina löften från freden i Knäred och avtalet om Älvsborgs lösen.
Han förflyttades 1625 till Hamburg som agent och befordrades 1630 till resident samt adlades samma 10 augusti 1630 med namnet Ödla (skrives ibland Ödel eller Ödell). Han var den förste permanente svenske diplomatiske agenten i Tyskland. Hans ställning blev betydelsefull då han övervakade postförbindelserna med Sverige och förmedlade underrättelser från olika delar av Tyskland. Med hansastäderna och de fördrivna mecklenburgska hertigarna förde Ödla 1629–30 underhandlingar. Hans diplomatiska depescher till konung och Axel Oxenstierna gav regeringen goda redogörelser för den politiska situationen. Han efterträddes på posten som resident i Hamburg av Johan Adler Salvius.
I förläning fick han räntan av Börsjö och Börsjökvarn i Risinge, Östergötland som svågern Rudolf Mackey tidigare hade fråntagits på grund av dålig ekonomi. Det är dock troligt att Ödla aldrig fick vetskap om förläningen då han avled tre veckor efter att beskedet postats (och efter att ha varit adlig i endast 24 dagar). Eftersom hans hustru Agneta Kijl hade avlidit på våren samma år och barnen ännu var minderåriga utsågs brodern Knut Svensson Ödla till barnens förmyndare.
Källor
- Lindqvist H. (1994). Historien om Sverige – När Sverige blev stormakt, sida 84. Norstedts förlag AB, Stockholm
- Elgenstierna G (1936). Den introducerad svenska adelns ättartavlor. Facsimilupplaga, Sveriges Släktforskarförbund, 1998.
- Almqvist J.H. (1947) Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, tredje delen – Östergötland, band 2 – säterier. P.A. Norstedt & söner, Stockholm.