Wikipedia

Harem

kvinnornas avdelning i ett traditionellt muslimskt hushåll
Version från den 5 april 2024 kl. 02.56 av Aciram (Diskussion | Bidrag) (→Exempel på harem)

Harem (arabiska Ha'ram "något, vartill tillträdet är förbjudet, något oantastligt, heligt") är dels en benämning på den eller de fysiska byggnader som utgör kvinnornas avdelning i ett traditionellt muslimskt hushåll och dels en benämning på husfaderns fruar, men även på övriga kvinnor som bor i hushållet och vistas i det fysiska haremet. Två förutsättningar för haremssystemet är synen på den gifte mannen som familjens oinskränkta överhuvud och uppfattningen att det är opassande att kvinnor förvärvsarbetar, det vill säga rör sig fritt ute i samhället.

Fotografi av kvinnor i ett harem, taget av Antoin Sevruguin i Iran (före 1933).

Ordet harem används även, ofta skämtsamt, i västerländskt språkbruk om såväl människor som djur som beteckning för en grupp individer som en enskild individ har sexuellt umgänge med. Exempelvis kan man säga att en tupp har ett harem av hönor, eller att en kvinna/man med flera sexualpartners håller sig med ett harem av älskare / älskarinnor.

Boningsrum

 
En innergård i sultanmoderns del av haremet i Topkapipalatset i Istanbul.
 
Hall i haremet i Topkapipalatset.

Harem i bemärkelsen avskilda boningsrum är idag mycket ovanligt. De rum som i ett traditionellt muslimskt hushåll är tillgängliga inte bara för husfadern utan även för hans (manliga) gäster benämns selamlik. Det finns inga påtagliga skillnader i byggnadsteknik eller inredning mellan harem och selamlik. Det var dock endast förmögnare hushåll som hade skilda harem och selamlik, hos den stora massan av stadsbor användes rummen liksom nu gemensamt, och endast vid besök av män bar kvinnorna slöja eller drog sig undan i något särskilt rum.

Om det finns ett särskilt harem ligger det vanligen mot innergården eller, om möjligt, åt en trädgård och är i förmögnare hushåll försett med en fint förgallrad utbyggnad, en maschreblje.

Tillträdet till harem, där ett särskilt sådant finns, är förbjudet för de flesta andra män än husfadern. Inte ens husets manliga tjänare får, utan särskild tillåtelse, komma längre fram än till haremsdörren, bab el-harem, där de genom kvinnliga tjänare mottar husfruns order. Endast de allra närmaste manliga släktingarna, nämligen de, med vilka äktenskap är förbjudet (far, svärfar, bröder, farbröder och morbröder), gör härifrån ett undantag, men deras besök är genom skick och bruk vanligtvis inskränkt till högtidliga tillfällen, såsom bröllop, barns födelse och omskärelse samt bejramsfesterna. Även tiden för dessa besök är knappt tillmätt, och i regel är alltid kvinnliga tjänare eller andra "förkläden" närvarande. Det har även varit praxis att en manlig läkare endast i nödfall får tillträde till harem.

Levnadsförhållanden

De kvinnor som vistas i ett traditionellt harem har vanligen inget förvärvsarbete utan förutsätts ägna sig åt vård av barn och hushåll, textila hantverk och skönhetsvård. Det är vanligt att kvinnor besöker andra kvinnor i deras harem. Vill husfadern vid sådana besök träda in i sitt harem, måste han låta anmäla sig för att ge de besökande kvinnorna tid att beslöja sig.

Även om livet i ett harem var avskilt och kvinnorna beroende av männen för sin försörjning, betydde det inte alltid att kvinnorna i harem saknade inflytande utanför haremet. Genom att utöva inflytande över husfadern kan haremskvinnor genom honom utöva inflytande på livet utanför haremet. När haremet är kungligt, kunde kvinnorna på detta sätt även utöva inflytande över politik. Ett exempel på detta var kvinnorna i sultanens harem i det ottomanska riket, där vissa kvinnor skaffade sig stort inflytande i politiska frågor genom sitt inflytande på sultanen.

Skildring i konst

Haremslivet har skildrats i både orientalisk och västerländsk bildkonst. Inom den västerländska bildkonsten blev under romantiken skildringar av orienten populära, i och med européernas ökande intresse för platser och kulturer som upplevdes som främmande och exotiska, med bland annat haremslivet som motiv.[1] De västerländska konstnärernas skildringar av haremslivet under romantiken utgick dock ofta från stereotypa föreställningar[1] och var inte sällan även influerade av konstnärernas fantasi[2], föreställningar som kan göra sig gällande i västerländsk uppfattning om haremslivet än idag.[1]

Exempel på harem

Historiskt sett har förmögna mäns harem omfattat inte endast mannens hustrur och kvinnliga släktingar, utan också hans konkubiner (sexslavar), som hållits under övervakning av förslavade manliga eunucker. Denna typ av harem existerade fortsatt långt in på 1900-talet, då slaveri existerade på många håll i den muslimska världen ännu under 1960-talet.

Abbasidkalifatet

Se artikel Abbasidernas harem och Slaveri i Abbasidkalifatet

Det var under Abbasidkalifatet (750–1258) som kvinnor i den muslimska världen slutgiltigt segregerades i harem. Så sent som på 770-talet kunde kalifens mor Al-Khayzuran fortfarande umgås vid hovet i könsblandad miljö, men snart avskildes kvinnorna i kalifens familj från all kontakt med män och från deltagande i det offentliga livet.

I kalifens harem stod hans mor först i rang av alla hovets kvinnor. Andra rangen intogs av kalifens fyra hustrur. Även kalifens ogifta kvinnliga släktingar, systrar och döttrar, kunde leva i hans harem. Kalifens konkubiner var slavar av icke muslimskt ursprung. Efter konkubinerna kom kvinnliga slavar som uppträdde som underhållare, dansare och sångare, för kalifen och hans haremskvinnor. En andra kategori av kvinnliga slavar, Qahramana, fungerade som tjänare och hovfunktionärer, agerade mellanhand mellan haremet och yttervärlden och fick därför lämna haremet. [3] Haremet vaktades av eunuckerna. Haremets kvinnor fick med undantag av Qahramana-kvinnorna inte lämna haremet eller visa sig för män.

Kalifens exempel följdes av överklassen i mindre skala, och abbasidernas harem blev en förebild för hur de kungliga haremen organiserades i de muslimska riken som utkristalliserades ur Abbasidkalifatet, som till exempel fatimidernas kalifat och haremen i al-andalus.

Al-Andalus

Se artikel Slaveri i Al-Andalus

Det mesta berömda haremet i Al-Andalus är kanske det i Kalifatet Córdoba (929-1031). Dess organisation byggde på Abbasidernas harem.

Kalifen i Cordoba kunde ha tusentals slavkonkubiner i sitt harem. Konkubinerna var ofta Saqaliba-slavar (européer), då deras bleka hy betraktades som vacker.[4] Konkubinerna (jawaris) bildades i många olika kunskaper för att attrahera kalifen, i allt från musik och litteratur till medicin. En konkubin som födde ett barn uppnådde status som umm walad, vilket innebar att hon automatiskt blev fri när hennes ägare avled. Manliga Saqaliba-slavar användes som soldater, tjänare och en mängd andra uppgifter, men kunde också bli eunucker i haremet.

Haremet i Emiratet Granada (1238-1492) byggde i sin tur på Cordobas haremsmodell. Monarkerna ur nasridernas dynasti gifte sig normalt med sina kusiner (al-hurra). Utöver sina lagliga hustrur (zawŷ) hade de även ett valfritt antal konkubiner (slavar). Konkubinerna (ŷawārī, mamlūkāt) var normalt kristna kvinnor (rūmiyyas) som köpts av slavhandlare eller kidnappats under expeditioner mot de kristna rikena i norra Spanien. En konkubin som hade fött ett barn erkänt av deras ägare som sitt kallades ummahāt al-awlād och blev fri (hurra) efter sin ägares död.[5]

Ibn al-Khaṭīb klassificierade haremskonkubiner utifrån etnicitet och tillskrev dem olika egenskaper:

"The Arabic women from the desert [are] well experienced, the houriesof paradise with red colors, thin and slim waists, adorned necks, honey-colored lips, big eyes, characteristic perfume suitable for all natures,gentle movements, courteous spirits, kind meanings, dry vulvas, softkisses, and a straight nose. The Maghribī women, with black hair, a kindface, sweet smile, honey-colored and very red lips with a dark shade, and wrists whose beauty is perfected by mirrors and the indigo drawing ofthe tattoo. The Christians, of diaphanous whiteness, movable breasts,thin bodies, balanced fat, superb flesh in a narrow build of brocades,bodies and backs embellished with beautiful jewels and gorgeous beads;they stand out for the peculiarity of being foreign and for how theyblandish (. . .)."[6][7]

Fatimiderna

Se artikel Slaveri i Egypten

Fatimiderna i Egypten hade Abbasidernas harem som grundmodell. Även den byggde på grundmodellen med härskarens mor som den normalt viktigaste kvinnan, slavkonkubiner som blev umm walad om de gödde härskarens barn; Jarya-slavinnor som underhållare; kvinnliga slavar som tjänare, och manliga eunucker. Kvinnorna i det fatimidiska haremet, som var mycket stort och kunde innehålla tusentals kvinnor, fick aldrig ses av en man utan måste leva hela sitt liv dolda bakom väggarna. Det hindrade dock inte att de kunde spela en offentlig roll, och de tilläts både skriva och emotta brev och tala med människor från bakom en skärm.

Hos famimiderna kallades den främsta kvinna, som vanligen var monarkens mor, modern till hans tronarvinge eller möjligen en kvinnlig släkting, för sayyida eller al-sayyida al-malika ("drottning"), och hans gemåler, vare sig de var hustrur eller slavkonkubiner, för jiha eller al-jiha al-aliya (Hennes Höghet). Fatimidernas konkubiner var ofta kristna eller före detta kristna, men deras ursprung är ofta okända och information om dem är bristfällig förutom de mest framträdande. Under konkubinerna fanns de kvinnliga underhållarna, sång-flickorna, som kunde sjunga, dansa och spela musik, och som ofta gavs som diplomatiska gåvor mellan monarker.

De slavinnor som användes som slavar stod lägst ned i hierarkin. Hustrur, favoritkonkubiner och kvinnliga släktingar kunde ha hundratals kvinnliga slavar som uppassare. Fatimiderna utnämnde ammor till sina barn för att förhindra deras mödrar från att få inflytande över dem, och dessa ammor kunde uppnå en privilegierad position genom sin roll som uppfostrare av en tronarvinge och förbindelselänk mellan tronarvingen, monarken och modern. En kategori slavinnor bar titeln shadadat och utgjorde de slavinnor som hade en viss förbindelse med yttervärlden, då de arbetade i de underjordiska gångar som förband de olika delarna av palatset med varandra och som användes av monarken. Dessa kvinnor förde varor från yttervärlden till haremet. [8]

Khedivatet Egypten

Härskarens harem i Khedivatet Egypten (1805-1914) var influerad av dess osmanska motsvarighet.

Khedivens harem bestod av hundratals och ibland tusentals slavinnor övervakade av hans mor (med titeln walida pasha), med hans fyra hustrur (hanim) som plats nummer två i hierarkin efter hans mor, strax före hans officiellt erkända favoritkonkubiner, (qadin), på plats nummer tre.[9]

De flesta av de förslavade kvinnorna hade olika tjänstepositioner i haremet med olika titlar, så som den högsta tjänsten bash qalfa, den första kvinnliga tjänaren hos haremets högsta kvinna, härskarens mor walida pasha.[9] Slavkvinnorna blev regelbundet frigivna, fick en hemgift bekostad av khediven, och giftes bort i strategiska äktenskap med olika manliga slavar (kallad kul eller mamluk), för att skapa lojalitetsband och tacksamhetsskuld mellan khediven och de manliga slavar som utbildades för att bli officerare och tjänstemän.[9] En minoritet av slavinnorna valdes ut för att bli tjänare (konkubiner) åt khediven själv, vanligen av hans mor; dessa kunde ibland slutligen bli hustrur till khediven, och frigivna genom umm walad (även kallad mustawlada) om de födde barn åt honom.[9] Muhammed Ali av Egypten ska ha haft tjugofem hustrur och konkubiner.[9]

Den egyptiska överklassen imiterade khedivens hushåll och hade själva harem som fungerade enligt samma principer i mindre skala, och gifte bort sina slavinnor med manliga protegéer som sedan hamnade i tacksamhetsskuld.[9]

Detta system inledde en långsam avveckling från 1873 och framåt, när Tewfik Pasha gifte sig monogamt med Emina Ilhamy och satte ett exempel för monogami för överklassen, samtidigt som tanzimat-reformerna avskaffade mamluksystemet och ersatte systemet med att träna manliga slavar till att bli militärer och byråkrater och istället ersatte dem med fria utbildade studenter.[9] År 1877 följde sedan Anglo-Egyptian Convention for the Abolition of Slavery, som förbjöd importen av manliga slavar till Egypten, som tidigare utgjort förslavade militärer och tjänstemän, utökat 1884 av förbudet av vita kvinnor genom slavhandeln på Svarta havet, som tidigare hade utgjort haremets slavinnor.[9]

Avvecklingen gick dock långsamt och gradvis: det kungliga haremet och de egyptiska överklassmännens harem med afrikanska eunucker och vita slavinnor bestod till första världskriget, och monarkens mor hade fortsatt slavar så sent som år 1931. [9] Det kungliga haremet i Egypten upplöstes slutligen 1938, när kungafamiljens kvinnor på monarkens önskan började delta i offentlig representation, vilket också gjorde haremen omoderna bland den övriga överklassen.

Mamluksultanatet

Mamluksultanatets sultaner hade sitt kungliga harem i Citadel al-Hawsh i huvudstaden Kairo 1250-1517. Mamluksultanernas harem byggde på abbasidernas haremsmodell. Haremet vaktades av förslavade eunucker som fungerade som förbindelselänkar mellan haremet och yttervärlden. Eunuckerna kom i början ofta från Balkan, men från 1400-talet vanligen från Kaukasus. De hade ansvaret för haremet och fungerade som dess ämbetsmän. Haremskvinnorna, gemåler till sultanerna, var slavkvinnor som kom till haremet som småflickor. De kunde fungera som artister, sångerskor och danserskor. De kunde tas som konkubiner av sultanen, som i vissa fall även gifte sig med dem. Haremskvinnorna betjänades av slavinnor som kallades qahramana eller qahramaniyya, och som kunde utföra många olika tjänster, som till exempel barnsköterskor.

Mamluksultanernas harem var ursprungligen ganska blygsamt, men expanderade kraftigt vid mitten av 1300-talet, och kom sedan att utveckla lika stor lyx och konsumera lika många slavar som de tidigare fatimidernas. Sultan Al-Nasir Muhammad (regerade 1293-1341) expanderade haremet till en större storlek och lyx än någon av sina företrädare.[10] Han föredrog muwalladat-konkubiner, och lämnade 1200 efter sig vid sin död, av vilka 505 var sångerskor.[11] Han gifte sig med en slavinna, Tughay (d. 1348), som han begärde skulle få samma hedersbetygelser som han själv; hon lämnade ensam eftersig 1000 slavflickor och 80 eunucker vid sin död.[12] al-Nasir Muhammads gamla barnsköterska Sitt Hadaqs, var qahramana/qahramaniyya i haremet, skaffade sig en inflytelserik position och kunde berika sig med en förmögenhet.[13] Haremet spelade en inflytelserik roll; emiren Arghun Al-alai, regent för sultan Al-Aalih Ismail, gifte sig också med sultanens mor för att säkra sin makt.[14] Sultan al-Salih Salih (d. 1354) gav sin mor stort inflytande, och lät arrangera en praktfull kunglig bankett i haremet där han själv betjänade henne och organiserade där en kunglig procession, mawkib sultani, av samma slag som annars gavs honom.[15] Sultan Abu Bakr gifte sig med två av sina slavflickor, och konkubinen Ittifaq blev gift med sultan al-Salih Ismail, togs som konkubin av hans bror och efterträdare sultan al-Kamil Shaban, och gifte sig slutligen med sultan al-Muzaffar.[16]

Mogulriket

Se artikel Mogulharemet

Den indiska mogulkejsarens harem bestod i rangordning av hans mor, hustrur, kvinnliga släktingar, och därefter slavkonkubiner. Det fanns en stor mängd hovfunktionärer och tjänare, som alla var antingen eunucker eller kvinnor. Haremet bevakades av eunucker och kvinnliga vakter med titeln urdubegis.[17] Hustrur och konkubiner fick vid endast sällsynta tillfällen lämna haremet för till exempel pilgrimsresor, men då under bevakning för att hindra kontakt med män, och dolda under slöjor.

Osmanska riket

Se artikel Kejserliga osmanska haremet

Sultanens harem utformades slutgiltigt efter erövringen av Konstantinopel 1453, när de osmanska sultanerna slutligen blev permanent bofasta, och upplöstes när monarkin avskaffades i början av 1900-talet. Efter 1400-talet gifte sig sultanen normalt inte, utan fick istället barn med konkubinerna i sitt harem.

Icke muslimska slavflickor, cariyes, fungerade som odalisker (tjänare) eller som konkubiner. [18] Konkubinerna delades in i kategorierna Gözde ('favoriten') och Ikbal ('den gynnade'). Konkubiner kunde befordras till att bli en av fyra "hustrur" (de var inte formellt gifta) och fick då titeln kadın ('Hustrun'). Hustrurna kunde befordras till haseki sultan ('sultangemål'), som kunde ersätta sultanens mor, valide sultan, som i enlighet med muslimsk sed hade högst rang i haremet. Kvinnliga köpmän, kira, agerade förbindelselänk med yttervärlden. Haremet vaktades av eunuckerna, som delades in i Kızlar Ağası ("Svarte Chefseunucken"), som vaktade dess yttre gränser, och Kapı Ağası ("Vite Storeunucken"), som upprätthöll den inre ordningen. Haremskvinnorna följde ibland med sultanen på hans resor, men lämnade i övrigt inte haremet, och fick inte träffa män.

Galleri

  •  
    Målning av Jean-Léon Gérôme från 1898. Haremsliv med vilande och badande kvinnor.
  •  
    Målning av John Frederick Lewis från 1873. Besökare anländer till ett harem.
  •  
    Oljemålning av Theodore Chassériau från 1851–52.
  •  
    Målning av Giulio Rosati från före 1917. Inspektion av kvinnor som nyss anlänt till ett harem från slavmarknaden.
  •  
    Bild ur ett manuskript från Turkiet, sent 1700-tal. Barnfödsel i ett harem.

Se även

Källor

 Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Harem, 1904–1926.

Noter

  1. ^ [a b c] Romantiken Arkiverad 22 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine.. Nationalmuseum.
  2. ^ Orientalism in Nineteenth-Century Art. Metropolitan Museum of Art.
  3. ^ El Cheikh, Nadia Maria. “Revisiting the Abbasid Harems.” Journal of Middle East Women's Studies, vol. 1, no. 3, 2005, pp. 1–19. JSTOR, www.jstor.org/stable/40326869. Accessed 2 april. 2021.
  4. ^ Ruiz, Ana (2007). Vibrant Andalusia: The Spice of Life in Southern Spain. Algora Publishing. sid. 35. ISBN 9780875865416. https://books.google.com/books?id=qMBlwWbxq3kC&pg=PA35 
  5. ^ [1]GALLARDO, BARBARA BOLOIX. “Beyond the Haram: Ibn Al-Khatib and His Privileged Knowledge of Royal Nasrid Women .” Praising the ‘Tongue of Religion’: Essays in Honor of the 700th Anniversary of Ibn al-Khaṭīb’s Birth (2014): n. pag. Print.
  6. ^ Translated into Spanish by Concepción Vázquez de Benito, Libro del cuidado de la saluddurante las estaciones del año o Libro de higiene (Salamanca: University of Salamanca,1984), 154.
  7. ^ GALLARDO, BARBARA BOLOIX. “Beyond the Haram: Ibn Al-Khatib and His Privileged Knowledge of Royal Nasrid Women .” Praising the ‘Tongue of Religion’: Essays in Honor of the 700th Anniversary of Ibn al-Khaṭīb’s Birth (2014): n. pag. Print.
  8. ^ [2] Cortese, D., Calderini, S. (2006). Women And the Fatimids in the World of Islam. Storbritannien: Edinburgh University Press.
  9. ^ [a b c d e f g h i] Kenneth M. Cuno: Modernizing Marriage: Family, Ideology, and Law in Nineteenth- and Early ...
  10. ^ Levanoni, A. (2021). A Turning Point in Mamluk History: The Third Reign of Al-Nāsir Muḥammad Ibn Qalāwūn (1310-1341). Nederländerna: Brill. 184
  11. ^ Levanoni, A. (2021). A Turning Point in Mamluk History: The Third Reign of Al-Nāsir Muḥammad Ibn Qalāwūn (1310-1341). Nederländerna: Brill. 184
  12. ^ [3] Levanoni, A. (2021). A Turning Point in Mamluk History: The Third Reign of Al-Nāsir Muḥammad Ibn Qalāwūn (1310-1341). Nederländerna: Brill. 184
  13. ^ Levanoni, A. (2021). A Turning Point in Mamluk History: The Third Reign of Al-Nāsir Muḥammad Ibn Qalāwūn (1310-1341). Nederländerna: Brill. 184
  14. ^ Levanoni, A. (2021). A Turning Point in Mamluk History: The Third Reign of Al-Nāsir Muḥammad Ibn Qalāwūn (1310-1341). Nederländerna: Brill. 186
  15. ^ Levanoni, A. (2021). A Turning Point in Mamluk History: The Third Reign of Al-Nāsir Muḥammad Ibn Qalāwūn (1310-1341). Nederländerna: Brill. 186
  16. ^ Levanoni, A. (2021). A Turning Point in Mamluk History: The Third Reign of Al-Nāsir Muḥammad Ibn Qalāwūn (1310-1341). Nederländerna: Brill. 187
  17. ^ Hambly, Gavin (1998). "Chapter 19: Armed Women Retainers in the Zenanas of Indo-Muslim Rulers: The case of Bibi Fatima". In Hambly, Gavin (ed.). Women in the medieval Islamic world : Power, patronage, and piety (1st ed.). New York: St. Martin's Press. s. 429–467. ISBN 0312224516.
  18. ^ Necipoğlu, Gülru (1991). Architecture, Ceremonial, and Power: The Topkapı Palace in the Fifteenth and Sixteenth Centuries. Cambridge: MIT Press. ISBN 0-262-14050-0.

Externa länkar

  Wikimedia Commons har media som rör Harem.

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Harem&oldid=54579896”