Libanon

الجمهوريّة اللبنانيّة
al-Jumhūrīya al-Lubnānīya
الجمهوريّة اللبنانيّة ; al-Jumhūrīya al-Lubnānīya
	Fil:Lebanon coa.png
Flagga	Statsvapen
	Valspråk: inget
	Nationalsång: Koullouna Lilouataan Lil Oula Lil Alam;
	läge
Huvudstad; (även största stad)	Beirut
Officiellt språk	arabiska1
Statsskick	republik
Självständighet	tidigare NF-mandat
Area
Befolkning
BNP (PPP)	2005 års beräkning
Valuta	libanesiskt pund (LBP)
Tidszon	UTC+2 (sommartid: UTC+3)
	Topografi
Nationaldag	22 november
Landskod	LB, LBN
Toppdomän	.lb
Landsnummer	961
	1. Franska används också som administrativt språk.

Libanon är en stat i Mellanöstern vid östra medelhavskusten. Landet gränsar till Syrien och Israel. Huvudstaden är Beirut.

Historia

Huvudartikel: Libanons historia

Kuststräckan vid östra Medelhavet har en lång historia. Världshistoriens första civilisationer, Egypten och Mesopotamien, var i tät kontakt med området. Städer som Byblos, Sidon och Tyr var rika och utgjorde feniciernas hemland. Området var dock ofta en underordnad del av större riken: Egypten, Assyrien, Babylon under forntiden, Alexander den stores rike, Romarriket under antiken, samt det arabiska och Osmanska riket under europeisk medeltid och in i kolonialismens tid.

Under 1800-talet fick Frankrike ett inflytande i Libanon och efter första världskriget blev Libanon ett franskt mandatområde. Efter självständigheten 1943 fördelade landets etniska grupper - kristna, muslimer och druser - den politiska makten sig emellan, men ankomsten av palestinier rubbade den ömtåliga balansen och 1975 utbröt ett blodigt inbördeskrig, som kom att vara i 16 år. Det avslutades i samband med Syriens militära intervention. 1982 invaderades Libanon av israeliska soldater efter 4 år av strider vid gränsen mellan Libanon och Israel och samma år nådde de Libanons huvudstad Beirut, som enligt Israel anfölls i syfte att hitta ledarna för PLO. De israeliska soldaterna lämnade Libanon i maj 2000 efter många år av strider, men stannade kvar i det omtvistade Shebaaområdet.

Efter mordet på den förre premiärministern Rafik Hariri i februari 2005, tvingades Syrien att lämna landet och den 26 april lämnade de sista syriska trupperna Libanon. Det fria parlamentsvalet i juni 2005, det första på 29 år utan syriska ockupationstrupper i landet blev en stor seger för den antisyriska oppositionen med den mördade Hariris son Saad Hariri i spetsen.

Trots att israelerna lämnade södra Libanon år 2000 har relationerna mellan Israel och Libanon fortsatt att vara spända längs gränsen. Detta på grund av att Israel har libaneser fängslade i Israel. Libansiska regeringen hävdar att Shebaagårdarna fortfarande är under ockupation och israeler hävdar att området tillhör Syrien. Hizbollah har från södra Libanon attackerat civila mål i byar och städer i norra Israel och Israels militär har beskjutit Hizbollahs ställningar på libanesiskt territorium. Israel har även vid flertalet tillfällen beskjutit civila mål inne i Libanon samt kränkt libanesiskt lumtrum genom att flyga med stridsflyg lågt över huvudstaden Beirut och därigenom spränga ljudvallen. Konflikten eskalerade 2006 (se Israel-Libanon-krisen 2006) till något som närmar sig fullskaligt krig efter att Hizbollah i attacker från Libanon hade dödat och kidnappat israeliska soldater samt raketbeskjutit israeliska städer, däribland Haifa, och Israel svarat med flyg- och landangrepp mot Libanon. Israelisk flotta har genomfört en kustblockad av landet och bombat militära och civila mål. Infrastruktur som Beiruts internationella flygplats och dess västra motorvägsförbindelse till Syrien har förstörts.

Geografi

Libanon ligger i Mellanöstern och gränsar i norr och öster mot Syrien, i söder mot Israel samt i väster mot Medelhavet. Landet har en areal på nästan 10 452 km², något mindre än Skåne.

Landet är ungefär 20 mil från nord till syd och ungefär 5 mil brett. Kuststräckan vid Medelhavet består i nord och syd av långsträckta sandstränder medan sträckan däremellan är mer omväxlande. Kustområdet är uppodlat och genomkorsas av floder. Området är Libanons mest tätbefolkade med flera historiskt intressanta städer.

Från nord till syd sträcker sig två parallella bergskedjor. Närmaste kusten sträcker sig bergskedjan Libanon som brukar indelas i Amil i söder, Chouf i mitten och Libanonberget i norr med den högsta toppen Quarnat as Sawda, 3 087 meter över havet. Längre in i landet ligger bergskedjan Anti-Libanon med berget Hermon i söder, 2 817 meter över havet.

Mellan bergskedjorna ligger Bekaadalen på ungefär 800 meters höjd över havet. Dalen är 177 kilometer från norr till syd men endast 10-16 kilometer bred. Dalen är uppodlad och genom den flyter floden Litani söderut. Längre norrut rinner Nahr al-Asi (Orontes) mot norr genom Syrien till sitt utlopp i Medelhavet väster om Antakya (Antiokia) i Turkiet. Dalen är en del av den riftdal som sträcker sig från Östafrika upp till Turkiet.

Längs kusten råder medelhavsklimat - långa varma somrar med milda regniga vintrar. Bekaadalen har ett svalare klimat och uppe i bergen kan man tala om alpklimat.

Högsta punkt: Qurnat as Sawda (3 087 m)
Lägsta punkt: Medelhavet (0 m)
Naturtillgångar: kalksten, salt, järn

Demografi

Befolkningsutvecklingen i Libanon mellan 1961-2003

Befolkningens medelålder: 26,4 år
Religion: muslimer 60 % (största grupper är shia (30 % av befolkningen) och sunni (20 - 25 % av befolkningen); mindre grupper är druser (5 - 7 % av befolkningen) och aleviter) och kristna 39 % (största grupper är maroniter, grekisk-ortodoxa, melkiter (grekisk-katolska), och armenisk-ortodoxa; mindre grupper är armenisk-katolska, kaldéer, kopter och protestanter); i övrigt cirka 1% mindre grupper, främst judar.
Etniska grupper: libanesiska araber 84 %, palestinier 9 %, armenier 6%, assyrier, judar och andra 1% (1996).

Mall:Bidrag saknas

Styrelseskick och politik

Libanon är ett oerhört heterogent samhälle och enligt konstitutionen skall alla folkgrupper garanteras plats i statsstyrelsen. Efter 1970- och 1980-talens inbördeskrig hölls 1992, för första gången på årtionden, val. Parlamentets mandattid är fyra år, och enligt konstitutionen utser parlamentet presidenten, vars mandattid är sex år.

Politiken i Libanon påverkas starkt av religion. År 1943 skrev landets då sittande ledning på ett avtal (al Mithaq al Watani) som bland annat reglerade vilken religion regeringens ämbetsmän skulle tillhöra. Detta avtal kom senare att permanentas i landets konstutition då man 1989 undertecknade Taif-avtalet. Därmed skall parlamentet bestå av muslimer, kristna och druser. Presidenten skall vara kristen tillhörande den Maronitiska kyrkan, talmannen i parlamentet skall vara en shiamuslim och premiärministern skall vara en sunnimuslim.

Ekonomi

Ända sedan inbördeskrigets slut har en del av Libanons ekonomi gått till reperationer av byggnader med mera. Landet har nu goda ekonomiska tillgångar. De senaste åren har Libanons ekonomi förbättrats avsevärt och blir bättre. Sedan 90-talet har man strävat efter att åter bli Mellanösterns bankcentrum.

Kommunikationer

Kommunikationerna blev helt eller delvis förstörda under inbördeskriget som varade under 1970- och 1980-talen. Idag har dock stora delar återuppbyggts och där det inte har återställts ännu planeras detta genomföras.

Flyg

Beirut har internationell flygplats (Rafik Hariri-flygplatsen) varifrån ett flertal större flygbolag opererar. Flygplatsen som är byggd 1954 var en större internationell mötespunkt under åren från 1950-talet och fram till 1970-talet. 1977 genomgick flyplatsen en viss renovering. Från och med slutet av 1990-talet har flygplatsen genomgått en större renovering och är idag en mycket modern flygplats med hög standard och är fullt jämförbar med moderna flygplatser i Europa. Under den tid då stridigheter pågick i Libanon blev även flygplatsen utsatt. Attacker och attentat förekom i vissa fall. MEA (Middle East Airlines) är Libanons statliga flygbolag; de har använt sin flygplansflotta för att evakuera libanesiska minoriteter från Sierra Leone under inbördeskriget där.

Järnvägar

Ett litet antal järnvägar har funnits i Libanon. Idag är inte dessa järnvägar i drift då de har skadats genom det tidigare inbördeskriget. När järnvägarna var i drift gick framförallt en järnvägslinje från Beirut och norrut till Syrien. Denna gick längs med kusten och utmärkande för denna järnväg var havsutsikten. På denna järnvägslinje gick regelbundet sovvagnar till Aleppo och vidare till den asiatiska delen av Istanbul. Dessa sovvagnar gjorde det möjligt att åka tåg till Europa trots att detta tog flera dagar och krävde byten i Istanbul. Dessa sovvagnar försvann när inbördeskrigen var igång och därefter användes järnvägarna enbart till lokal trafik med rälsbussar. Under 1980-talet fanns en del av dessa rälsbussar kvar men trafiken var mycket sparsam och någon möjlighet att resa längre sträckor fanns inte, ännu mindre ut ur landet. Under 1990-talet var också denna trafik med rälsbussar borta. Järnvägsnätet är idag i dåligt skick och bitvis ej användbart. Trots detta finns några rälsbussar kvar och väntar på att eventuellt kunna användas. Detta är dock mindre troligt då dessa är från 1950-talet och har uppnått hög ålder idag. Det är därför troligare att de får tag på andra typer av järnvägsfordon i bättre skick. Trots järnvägarnas skick finns planer på återuppbyggnad av järnvägsnätet. Även internationella tåg likt de gamla sovvagnarna finns med i planerna men i modernare form. Ännu har dock inte återuppbyggnatdsarbetet inletts då andra projekt prioriteras före detta.

Vägar

Totalt sett har Libanon en förhållandevis ojämn vägstandard. De mindre vägarna kan vara smala och slingriga. Ändå har utbyggnader skett. Under tiden före inbördeskriget investerades en del i utbyggnader av vägar och vid Beirut byggdes en del större vägar också. Under inbördeskriget satsades det inte alls på vägnätet. Istället kom detta att förfalla och vissa delar kunde även förstöras. Idag satsas det stort på vägnätet. Med Beirut som utgångspunkt går idag två viktiga motorvägar varav den ena i sydlig och den andra i nordlig riktning. Båda motorvägarna går till stor del längs med kusten. Ännu så länge leder inte motorvägarna ända fram till någon gräns men planer finns på att färlänga motorvägarna både till Syrien och Israel. Den norra motorvägen håller redan på att förlängas mot gränsen till Syrien och på sikt kommer den att kopplas ihop med en syrisk motorväg. På lång sikt kommer detta att innebära en motorvägsförbindelse som kopplar ihop de libanesiska motorvägarna med de europeiska då planer om att bygga ihop motorvägarna i Mellanöstern både med varandra och med Europas motorvägssystem.

Utbildning

Utbildningen är obligatorisk 5 år. Läs- och skrivkunnigheten är 85%.

Kultur

Tempel till Jupiter, ett av Libanons världsarv

Libanon har i årtusenden varit en skiljelinje var olika civilisationer överlappar varandra. Inte så förvånande sitter det här lilla landet inne med en ovanligt mångfaldig och levande kultur. Ett av libanons fyra världsarv, är den magnifika staden Baalbek (även känt som Solstaden). Libanons breda spektrum av etniska och religiösa grupper medverkar till landets rika mat-, musik-, och litteratur-traditioner och festivaler. Särskilt Beirut har en väldigt levande konstscen med åtskilliga uppträdanden, utställningar, modevisningar och konserter som hålls i stadens gallerier, museér, teatrar och allmänna platser året runt. Det libanesiska samhället är modernt, bildat och synnerligen jämförbart med andra Europeiska Medelhavsländer. Trots deras likhet med europa är libaneserna stolta över sitt levantenska arv och har gjort landet, särskilt Beirut, till arabvärldens kulturella centrum. Libanon är medlemsstat i Organisation Internationale de la Francophonie. Därför är de flesta libaneser tvåspråkiga; arabiska och franska. Engelska har blivit mycket populärt, speciellt bland universitetsstuderande. Landet är inte bara en plats var kristendom blandas med islam, det är också den arabiska inkörskörsporten till Europa och europas bro till arabvärlden.

Islamism i Libanon

För att förstå islams nyreformering i Libanon måste man förstå att den dominerande realiteten har under 1970 och 80-talet varit inbördeskrig. Innan denna tid inträdde i landets historia betraktades Libanon som ett av de mest stabila och västorienterade länderna i mellanöstern.

Shiamuslimska grupper i området har traditionellt haft mindre makt än de två andra stora grupperna; de maronitiska kristna (se Maronitiska kyrkan) och sunnimuslimer. Landet som länge administrerades av Frankrike genomförde en folkräkning år 1932 som kom fram till att de maronitiska kristna var den största befolkningsgruppen, sunnimuslimerna kom på andra plats och shiiterna var enligt denna räkning den minsta gruppen. Nyckelpersoner i rikets styrelse kom att vara reserverade för dessa olika befolkningsgrupper. Som exempel kan nämnas att presidenten skulle vara från den kristna gruppen, premiärministern sunnimuslim och parlamentets talesman shiamuslim.

Shiitiska organisationer så som, Hizbollah och al-Jihad kom dock att spela en betydande roll i inbördeskriget och en av de viktigaste händelserna i Libanons nutidshistoria är just framväxten av ett självsäkert om dock splittrat shiasamfund.

En viktig person för dessa förändringar är Musa Sadr. Sadr var en iranskt född, shiitiskt lärd imam som 1974 startade en shiitisk rörelse i Libanon; De berövades rörelse (senare Amal). Med strejker och demonstrationer ville han reformera systemet så att det tog hänsyn till den demografiska situationen idag, då shiiterna vuxit sig större än de var vid befolkningsräkningen 1932. Sadr var från början emot varje form av våldsaktioner men den politiska realiteten i Libanon fick honom att med tiden ändra sin uppfattning.

Enkelt kan man säga att det är fyra punkter som bidragit till avancerande av Libanons shiiter och deras politik.

Inbördeskriget 1975
Sadrs försvinnande 1978. Sadr försvann mystiskt 1978 i ett besök i Libyen och blev efter det något av en kult symbol för de shiitiska rörelserna.
Iranska revolutionen 1978-1979. Den islamska revolutionen hjälpte till att höja känslan av shiamuslimsk stolthet och vittnande samtidigt om den shiitiska trons och ideologins makt.
Israels invasion av Libanon 1978 och 1982.
Israels invasion av Libanon 2006.

Efter revolutionen i Iran som kom flera av de shiitiska rörelserna i Libanon att stärkas inte bara genom den psykologiska effekt revolutionen haft utan också på grund av att man fick ekonomiskt bistånd från Iran. Organisationer som Islamiska Amal, Hizbollah och Islamska Jihad började kraftfullt att kräva en islamsk republik i Libanon. Som modell hade man Ayatolla Khomeini och hans Iran.

När Sadr försvunnit kom hans rörelse att utvecklas i två linjer. En mer pragmatisk ledare tog över efter Sadr och i och med det närmade sig Amal den kristna gruppen i Libanon. Israels massaker i flyktinglägren i södra libanon och rykterna att de begåtts med hjälp av en kristen milis gjorde att ungdomar och iraninfluerade aktivister vände sig mot ledningen i Amal.

En annan viktig faktor till att de islamistiska grupperna växte sig starkare var att proiranska religiösa ledare runt om i Libanon erbjöd gruppen Hizbollah vägledning. Man lät också moskéer fungera som centraler för organisationens rekrytering. På slutet 80-talet hade Hizbollah vuxit starkt och blivit något av en paraplyorganisation för diverse grupper. Bland annat hade de skugglika Islamiska jihad allierat sig med organisationen.

Efter inbördeskrigets slut var både det mer moderata Amal och Hizbollah etablerade politiska krafter i Libanon. Hizbollah deltog i politiken och samhället i norra Libanon som en moderat part samtidigt som man fortsatte den militanta kampen mot Israel i söder.

(Källa; Islam den raka vägen Av: John L. Esposito)

Externa länkar

Överblick

Country Studies - Omfattande info

Stat och regering

Nyheter

Libanons nyheter från NewsXS