Carl Jonas Love Almqvist: Skillnad mellan sidversioner

Då han 1816 invalts i [[Manhemsförbundet]], ett religiöst patriotiskt sällskap, samt blivit dess ordförande, utarbetade han en organisationsplan, vilken utgavs 1820. I denna plan hade han uttalat de idéer, som han nu tillsammans med två andra manhemsbröder, [[Johan August Hazelius]] och [[Jonas Wærn (industriman)|Jonas Wærn]], försökte förverkliga.

 

 

"Jag öfvergaf hela det konventionella lifvet", skrev Almqvist, "icke blott i litterärt afseende, utan ock i lefnadssätt, och nedsatte mig i en landsort, alls icke som herre, utan på ett ganska reelt åkerbrukarevis, utförande arbetet med egna händer." Han kallade sig "[[danneman]]nen Love Carlsson".

Genom vänners medverkan blev han 1829 anställd som [[lektor|vice lektor]] på [[Militärhögskolan Karlberg|Karlberg]], och 1828 blev han lärare samt 1829 [[rektor]] vid den nyupprättade [[Nya elementarskolan]] i Stockholm. Som lärare var han under de första åren flitig och skicklig, elektriserande i sin undervisning och varmt fäst vid ungdomen.

 

 

För den [[norbergska professuren]] vid [[Lunds universitet]], i [[tyska]], [[franska]] och [[engelska]], med föreläsningsskyldighet i [[estetik]], speciminerade han 1838, men hans [[språkvetenskap]]liga prestationer ansågs otillräckliga, och [[Carl August Hagberg|C.A. Hagberg]] erhöll tjänsten. Almqvist blev också förbigången vid tillsättandet av en [[Kyrkoherde|kyrkoherdebefattning]], vilket ledde till stor bitterhet mot samhället från hans sida.<ref name=":1" />

 

 

===Journalist===

Almqvists dåliga ekonomi drev honom till skuldsättning, och den drog i sin tur med sig allehanda riskabla affärstransaktioner. I slutet av 1840-talet försökte han få ihop en tillräcklig summa för att kunna köpa ''[[Aftonbladet]]'', men lyckades inte.<ref>{{Bokref|efternamn=Svedjedal|förnamn=Johan|titel=Frihetens rena sak. Carl Jonas Love Almqvists författarliv 1841–1866|år=2009|sid=220–223|libris=11204781}}</ref> Den ekonomiska ställningen förvärrades alltmer under 1840-talet och förde honom slutligen i händerna på en illa känd [[Ocker|ockrare]], en ryttmästare Johan Jacob von Scheven, vilken Almqvist kom att att involvera sig i affärer med. Detta skulle komma att visa sig ödesdigert. Den 11 juni 1851 lämnade han i hemlighet Stockholm, under förespegling att åka till Uppsala – men istället klev han ombord på en båt som förde honom till Örebro och därefter fortsatte han söderut. Han seglade på morgonen den 19 juni, under kraftigt oväder, från [[Helsingborg]] till [[Danmark]] och fortsatte via [[Bremen]] till [[USA]]. Samtidigt kom till allmänhetens kännedom att Almqvist blivit anklagad för att tre gånger ha försökt förgifta von Scheven med arsenik. Dessutom anklagade von Scheven Almqvist för att ha stulit reverser, d.v.s. skuldsedlar, som utgjorde bevis på en skuld till von Scheven på sammanlagt 18 000 riksdaler; en [http://historicalstatistics.org/Jamforelsepris.htm summa motsvarande c:a 1,5 miljon kronor] (2023 års penningvärde). När von Scheven upptäckte detta erbjöd sig Almqvist att skriva nya – men signerade dem O. Almgren (som Almqvist några dagar, på von Schevens begäran, senare skrev över med sitt rätta namn) och använde sig av ett [[sigill]] som han inte brukade använda annars. När det uppdagades att de första skuldebreven försvunnit ska Almqvist ha försökt förgifta von Scheven med [[arsenik]] vid åtminstone tre tillfällen. Några dagar efter flykten, och när polisundersökning inletts, hittades i en låst chiffonjé hemma hos Almqvist några [[Promemoria|promemorior]], med hans handstil, som av allt att döma är minnesanteckningar där han på olika sätt försöker försvara sig mot anklagelserna (som det börjat ryktas om) och därmed förenade hypotetiska scenarier.<ref>{{Bokref|efternamn=Svedjedal|förnamn=Johan|titel=Frihetens rena sak. C.J.L. Almqvists författarliv 1841–1866|datum=2009|sid=260–316.|isbn=9789146218296}}</ref>[[Fil:Solna kyrka Love Almquist.jpg|miniatyr|Almqvists gravsten vid [[Solna kyrka]].]]År 1852 hölls en rättegång mot Almqvist i hans frånvaro. Krigshovrätten uttalade i sin dom att den inte var fullt övertygad om Almqvists skuld. Trots detta blev han inte frikänd. I stället uttalade domstolen att den bevisning som presenterats mot Almqvist var "mer än halv bevisning" och lämnade därför frågan om Almqvists skuld åt framtiden. Däremot dömdes han år 1854 i ett konkursmål vid Stockholms Rådstufvurätt till att "ställas för en påle i halsjärn på torg att skämmas i två timmar och därefter straffas med arbete i någon kronans fästning i tre år".<ref name=":2" /> Dessutom fråntogs han samma år sitt prästämbete av Kungliga hovkonsistoriet.

 

 

Frågan huruvida Almqvist verkligen var skyldig till giftmordsförsök och reversförfalskning har aldrig kunnat besvaras entydigt, men det finns mer som talar för att han var skyldig, särskilt vad gäller förfalskning av reverser (samt till att ha skrivit några anonyma brev som försöker lägga skulden på andra personer), än att han var oskyldig. De forskare som menar sig ha bevisat hans oskuld har byggt sina resonemang på att en konspiration mot Almqvist hade iscensatts från kungamakten och polisen, för att bli av med en obekväm radikal. Dessa resonemang har dock inte kunnat beläggas med annat än hypoteser och vidsträckta omtolkningar av befintliga dokument.<ref>{{Bokref|efternamn=Jägerskiöld|förnamn=Stig|titel=Oskuld och arsenik. C.J.L. Almquist i den europeiska krisen 1848–1851|år=1987|libris=7147258}}</ref> <ref>{{Bokref|efternamn=Svedjedal|förnamn=Johan|titel=Frihetens rena sak. C.J.L. Almqvists författarliv 1841–1861|sid=504–506|isbn=9789146218296}}</ref><ref>{{Bokref|efternamn=Wallén|förnamn=Per-Edwin|titel="Några synpunkter på frågan om Almqvists skuld" i Perspektiv på Almqvist, red. Ulla-Britta Lagerroth och Bertil Romberg|år=1973|sid=59–77|libris=http://libris.kb.se/bib/7232816}}</ref>

Hösten 1865 lämnade han Förenta staterna och begav sig till Tyskland, där han slog sig ned i Bremen. Sysselsatt med ivriga studier och ett omfattande metriskt arbete, det ofullbordat efterlämnade ''Svenska rim'', tillbringade han ett år där, och kallade sig professor Karl Westermann, vilket var namnet han bar när han dog.<ref name="Ellerström"/>

 

 

== Verk ==

Utgångspunkten för Almqvists spekulation och diktning var [[romantiken]], och dess poesi hade utövat starkt inflytande på honom. Men han hade hämtat bildningselement från de mest skilda håll och undgick därigenom faran att alltför nära sluta sig till en bestämd skola. Tidigt försökte Almqvist att göra sin dikt till ett troget uttryck för sitt eget själsliv, oberoende av vittra maner, och hans självständighet i konstnärligt avseende är därför också synnerligen stor. Ingen svensk skald har så utförligt och upplysande som Almqvist redogjort för sin konstuppfattning och sitt sätt att dikta.

 

 

I manuskript cirkulerade Almqvists arbeten bland vännerna, men i tryck kom endast föga till allmänhetens kännedom, såsom den lilla avhandlingen ''Vad är kärlek?'' (1816), den exotiska idyllen ''Parjumouf'' (1817), ''Handlingar till upplysning i Manhemsförbundets historia'' (1820), avhandlingen ''Om brottsliges behandling'' (i "Hermes" 1820), byggd på grundsatsen att "allt straff bör vara till förbättring" och uppmärksammad av dåvarande [[Oscar I|kronprins Oskar]], samt de romantiska sagorna ''Guldfogel i Paradis'' (1821) och ''Rosaura'' (1822).

Bland Almqvists vänner fanns flera musiker, bland andra tonsättaren [[Adolf Fredrik Lindblad]]. Almqvist var själv [[autodidakt]] som tonsättare och hans ''Fria fantasier för pianoforte'' (nr 1–26, vol 1–11, 1847–1849) och ''Songes'' (för oackompanjerad solosång) är ett slags antites till virtuos musik. ''Songes'' var avsedda att framföras vid de ”[[Tableau vivant|tableaux vivants]]” som uppfördes i [[Malla Silfverstolpe]]s [[Musikalisk salong|musikaliska salonger]]. Sångerna spreds i avskrifter under 1830-talet och publicerades i ''Törnrosens bok'' 1849. Flera tonsättare har senare satt pianoackompanjemang till ''Songes'', bland andra [[Knut Håkansson]] och [[Lille Bror Söderlundh]], men detta måste, enligt [[Carl-Gunnar Åhlén]] i [[Sohlmans musiklexikon]], anses strida mot Almqvists estetik. Även melodier för [[kantele]] respektive [[harpa]] publicerades i ''Törnrosens bok''.<ref>{{bokref|efternamn=Åhlén|förnamn=Carl-Gunnar|författarlänk=Carl-Gunnar Åhlén|medförfattare=|redaktör=Åstrand, Hans (re.)|titel=Almqvist, Carl Jonas Love i [[Sohlmans musiklexikon]]. 1, A - Campos|hämtdatum=13 maj 2010|år=1975|utgivare=Sohlman|utgivningsort=Stockholm|isbn=91-7198-021-0 |libris=8372038}}</ref> Han är representerad med ett självporträtt vid [[Nationalmuseum, Stockholm|Nationalmuseum]]<ref>[http://collection.nationalmuseum.se/eMuseumPlus?service=ExternalInterface&module=artist&objectId=12483&viewType=detailView Nationalmuseum]</ref> i Stockholm.

 

 

== Bibliografi ==