|
''Parlamentarism i modern betydelse'' innebär som regel att parlamentet är folkvalt, vilket underförstår att rösträtten är allmän. Bland annat därför brukar [[1917]] framhållas som året då parlamentarismen drevs igenom i Sverige, även om det fanns inslag av parlamentarism vid regeringens tillsättning vid unionsupplösningen [[1905]] och vid regeringens tillsättning [[1909]] och [[1911]]. Kungamakten hade dessutom försvagats dessförinnan, till exempel genom statsministerämbetets införande år [[1876]].<ref>Se närmare om detta i artiklarna [[Sveriges historia 1866-1905]] och [[Sveriges historia 1905-1914]].</ref> Under [[frihetstiden]] valde också riksdagen riksråden i riksrådet (regeringen). [[Riksråd]]et kunde också med en majoritet av dess ledamöter omintetgöra kungens beslutanderätt i rådet.
I de flesta fall har [[konstitutionella monarkier]] utvecklats till parlamentariska monarkier genom att monarkens befogenheter har begränsats alltmer; och slutligen i praktiken begränsas till att regeringen utses av riksdagen. Denna regering utövar sedan ''större'' och ''avgörande'' delen av regeringsmakten (i överensstämmelse med [[folksuveränitetsprincipen]]). Vanligen har parlamentets starka maktställning, till exempel över statsbudgeten och genom kontrollmakten över regeringen liksom andra historiska orsaker, bidragit till parlamentarismen, till exempel i [[Storbritannien]], [[Norge]], och andra länder. Som exempel infördes parlamentarismen i Norge 1884, genom att [[Stortinget]] lyckades fälla en regering i [[riksrätt]]. Med andra ord avgjorde parlamentets kontrollmakt saken.m
Utveckling mot parlamentarism har vanligen skett genom att den har gått ditåt i praktiken (genom "[[Konstitutionell praxis|praxis]]"). Ibland har utvecklingen också slutgiltigt kodifierats i konstitutionen, dvs. skrivits in där (till exempel i Sverige, [[Danmark]] och [[Spanien]]).
== Parlamentarism och demokratiska principer ==
Grundtanken med parlamentarismen är att [[regering]]en åtminstone måste tolereras av [[parlament|folkrepresentationen]] eller någon av kamrarna i folkrepresentationen, om denna består av mer än en [[Kammare (parlament)|kammare]]. Röstas ett [[misstroendevotum]] igenom måste regeringen avgå. Regeringen sägs vara ''parlamentariskt ansvarig''.
Parlamentarismen kan kombineras med [[folksuveränitetsprincipen]], vilket innebär att all offentlig makt ska utgå direkt från folket. Så är fallet i Sverige enligt nuvarande [[regeringsformen|regeringsform]]. Det svenska systemet har därvid på papperet närmat sig ett direkt styre av parlamentet, men har av tradition ändå behållit en stor makt hos regeringen.
Parlamentarismen kan också kombineras med [[maktdelningsprincipen]], där makten samsas mellan flera maktcentran, varav parlamentet bara är en av flera instanser. Maktdelning kan också vara mellan två kamrar ''inom'' parlamentet. Det vanligaste är ett [[politiskt parti|partivalt]] parlament.
Vanligen antas att parlamentet är folkvalt med [[allmän rösträtt]], för att statsskicket ska kallas parlamentariskt, men att staten är demokratisk är egentligen inget krav för ett parlamentariskt system. Parlamentarismens princip rör förhållandena inom staten snarare än förhållandena mellan staten och medborgarna och parlamentarismen utvecklades också i Storbritannien (och parallellt även i Sverige under [[frihetstiden]]) utan att parlamentet var demokratiskt valt i modern mening. Formellt är det alltså möjligt med parlamentarism utan att folkrepresentationens ledamöter är folkvalda, som i [[korporativism]]en, eller trots att bara en liten del av befolkningen har rösträtt, som i Sydafrika under [[apartheid]]tiden.
== Olika former av parlamentarism ==
I Frankrike har man sedan 1958, vid införandet av Femte Republiken, en kombination av stark presidentmakt och parlamentarism, i en [[semipresidentialism]]. Detta innebär att staten både har en folkvald president och ett folkvalt parlament. Detsamma gäller statsskicken i [[Finland]], [[Italien]], [[Estland]], [[Slovenien]], med flera länder, fastän presidentens makt kan vara mer eller mindre ceremoniell.
== Formella kriterier på parlamentarism ==
För att en stat skall sägas vara parlamentarisk, förutsätter det att vissa formella kriterier uppfylls där. Fastän [[dikotomi]]n mellan parlamentarism och presidentialism är vedertagen i [[statsvetenskap]]liga sammanhang, skiljer sig kriterierna åt för definitionen av parlamentarism mellan olika forskare. Det förekommer även att olika forskare är oense om huruvida vissa stater är parlamentariska eller semipresidentiella. Enligt en i Sverige spridd uppställning av [[Torbjörn Vallinder]], måste fem kriterier uppfyllas för att en stat skall kallas parlamentarisk:
# [[Statschef]]en innehar ceremoniella uppgifter och saknar reell politisk makt (förekommer inte i alla stater, exempelvis inte i [[semipresidentialism|semipresidentiella system]]).
# [[Regering]]en innehar [[verkställande makt|den verkställande makten]].
# Regeringen får sin legitimitet och myndighet genom [[folkrepresentation]]ens godkännande och förlorar makten om parlamentet med en majoritet förklarar sitt [[misstroendeförklaring|misstroende]], bland annat genom att inte godta ett förslag som regeringen tycker är viktigt, så kallad [[kabinettsfråga]].
# Regeringen kan vanligen som motdrag (ibland under vissa förhållanden) upplösa folkrepresentationen, och utlysa [[nyval]]. I Norge är detta ej möjligt. I Sverige har det inte skett på {{ÅrSedan|1958|6|1}} år<ref>[[Andrakammarvalet i Sverige 1958]]</ref>.
# [[Domstol]]arna har ingen eller ringa politisk makt (denna roll kan dock skilja sig avsevärt i länder med [[common law]] från länder med [[civil law]]).
Beroendeförhållandet mellan den verkställande och den [[lagstiftande makt]]en brukar traditionellt sägas vara essentiell. En sådan definition brukar utgå från huruvida dessa maktinstanser kännetecknas av maktfusion som i parlamentariska system, eller [[maktdelning]], som i presidentialism. Under senare år har det dock, med stöd av [[Charles-Louis de Secondat Montesquieu|Montesquieu]], höjts röster som tillbakavisar att parlamentariska stater som Storbritannien inte skulle kunna sägas ha maktdelning.<ref>Cameron/Falleti, s.5</ref> Andra minimalistiska klassifikationer bygger på huruvida regeringens överlevnad ligger i händerna på presidenten eller på parlamentet. Parlamentarismen har också sagts kännetecknas av att den verkställande makten är ett kollektiv (ett regeringskollegium), och att statschefen och regeringschefen är åtskilda befattningar (att det finns en premiär- eller statsminister, och därtill en monark eller president). En uppställning kriterier kan alltså se ut på ett annat sätt än Vallinders:
# Statschefen är vanligen inte direktvald (men kan vara det, till exempel i [[Finland]], [[Frankrike]] och [[Ryssland]]).
# Regeringschefen eller regeringen kan upplösa parlamentet.
# Statschefen har ingen avgörande utan en mer ceremoniell myndighet i regeringsbildningen.
# Regeringen får sin legitimitet genom omröstning och godkännande av parlamentet.
# Statschefen kan inte föreslå lagändringar, eller lägga in veto i lagstiftningsprocessen.
# Regeringen måste avgå om den förlorar en misstroendevotering i parlamentet.
Med sådana kriterier är det möjligt att gradera stater efter deras presidentialism eller parlamentarism, i stället för att se stater som nödvändigtvis det ena eller det andra.
== Grunderna för svensk parlamentarism från 1917 till enkammarriksdagens införande ==
I [[Sverige]] krävdes båda kamrarnas förtroende (jämför [[tvåkammarriksdag]]) ända fram till [[enkammarriksdag]]ens införande. Det till skillnad från [[Storbritannien]] och en rad andra länder, till exempel [[Nederländerna]], [[Frankrike]], [[Österrike]], [[Tyskland]], [[Japan]] m.fl., som tillämpar så kallad andrakammarparlamentarism eller underhusparlamentarism. Detta eftersom i Sverige båda kamrarnas förtroende krävdes för att fatta beslut om statsbudgeten, vilket är grundvalen för en parlamentarisk regeringspolitik. I andra länder kan den ena kammaren nämligen också ha ett avgörande inflytande över statsbudgeten, som till exempel i [[Frankrike]], [[Österrike]], [[Tyskland]], [[Japan]] m.fl.).
Det som avgjorde parlamentariskt förtroende i Sverige var att om kamrarna var oeniga om statsbudgeten förrättades en gemensam omröstning. I denna omröstning fattade majoriteten av riksdagens samtliga ledamöter i båda kamrarna slutgiltigt beslut. Det ledde till att [[Tage Erlander]] kunde sitta kvar som [[statsminister]] efter andrakammarvalet [[Andrakammarvalet 1956|1956]] trots förlorad majoritet för den [[socialist]]iska sidan i [[Andra kammaren]] (den direktvalda kammaren). [[Första kammaren]] som utsågs av landstingen dominerades nämligen fortfarande av främst [[Socialdemokraterna (Sverige)|socialdemokraterna]]. Det gällde även i viss mån valen [[Andrakammarvalet 1948|1948]] och [[Andrakammarvalet 1952|1952]] eftersom Socialdemokraterna inte ville bilda majoritet med [[Vänsterpartiet kommunisterna]]. Istället bildade socialdemokraterna koalition med [[Bondeförbundet]] från [[1951]] fram till [[extraval]]et [[Andrakammarvalet 1960|1960]].
== Se även ==
* [[Utomparlamentarism]]
* [[Lista över lagstiftande församlingar]]
* [[Presidentialism]]
== Källor ==
* Cameron, Maxwell A., & Falleti, Tulia G., ”Federalism and the separation of powers at the subnational level”, Prepared for delivery at the 2004 Annual Meeting of the American Political Science Association, September 2 - September 5, 2004. ([https://web.archive.org/web/20061209201827/http://www.politics.ubc.ca/fileadmin/template/main/images/departments/poli_sci/Faculty/cameron/Federalism_and_the_Separation_of_Powers_Aug11-04b1.pdf pdf])
* [http://www.fsw.vu.nl/English/index.cfm/home_page.cfm/subsectionid/77BA9727-83F5-437C-AC07F3AEAFD72C11/fileid/6743F590-ADCD-4A97-B8501567DD0C6E2C/pageid/8EE3FAAD-EFA4-4E1C-B35ABEDF8A14DEC6 Krouwel, André]{{Död länk|datum=2018-07 |bot=InternetArchiveBot }}, ”The presidentialisation of East-Central European countries”, 2000 ([https://web.archive.org/web/20070929135747/http://www.essex.ac.uk/ECPR/events/jointsessions/paperarchive/copenhagen/ws7/krouwel.pdf pdf])
* Vallinder, Torbjörn, ”Det demokratiska regeringsproblemet”, ''Modern demokrati : Problem och debattfrågor'', red. Back, Pär-Erik, Gustafsson, Agne, 7e uppl, Lund : Liber läromedel, 1980, s.53-83
* 1720 års [[regeringsform]] (1720 års regeringsform finns på nätet men inte på svenska Wikipedia).
* Lilla Uppslagsboken, Förlagshuset Norden AB, Malmö 1974, band 8, spalt 139 ff.
* ''Utländska politiska system'', SNS Förlag 1995, Rutger Lindahl (red.)
* Frankrikes, Tysklands, Japans m.fl. länders konstitutioner på engelska Wikipedia S.K.
* [[1866]] års [[Riksdagsordningen|riksdagsordning]] (som med ändringar gällde fram till enkammarriksdagens införande)
== Noter ==
<references/>
[[Kategori:Statsskick]]
| 