Depersonalisation: Skillnad mellan sidversioner

'''Depersonalisation''' är en känsla av overklighet, och en osäkerhet på sinden egna [[personlig identitet|identiteten]]. Den drabbade individen känner vanligtvis inte igen sin [[spegel]]bild och klagar ofta på att livet ''känns som ett [[Teaterpjäs|skådespel]] eller en [[film]], och att saker och ting känns overkliga, konstiga eller suddiga''. DetTillståndet kan skilja sig åt mellan olika personer,; vissa känner igen spegelbilden men frågar sig självsjälva "är detta verkligen jag?". Behandlingen mot depersonalisation består i [[psykodynamisk terapi]] och [[behaviorism]]terapi, men i de flesta fallenfall försvinner störningen av sig själv.

Känslan av att drabbas av depersonalisation beskrivs ibland som att vara ett [[spöke]] eller som att vara med om en film. Hur hårtmycket personen i fråga än anstränger sig, känner hon/han enett distansavstånd till världen, och den drabbade kanförmår inte förnimmauppfatta sig själv som normal.en Medanverklig denperson. drabbadeHur försökerman sittän bästaanstränger sig för att kännauppfatta sig själv och omgivningen som normal, är det en del iav individenpersonen som inte orkar kämpa längre. Det ärhandlar om en förändring i förnimmelsen eller erfarenheten frånav jaget, så att jaget känns som overkligt. Personen som är drabbad känner sig frånkopplad från verkligheten eller, sin egen kropp eller den mentala processen.

En person som är drabbad av depersonalisation kan oftast, utåt sett, interagera med sin omgivning väl. Flertalet i den drabbades omgivning uppfattar oftast inte att individen lider av depersonalisation -– den drabbade uppträder oftasti regel helt normalt. Depersonalisation uppfattasupplevs som väldigtmycket bedrövandeplågsamt för de flesta drabbade. DeVarken drabbadede medsom lider av ett övergående sjukdomtillstånd, ocheller de som lider av dettillståndet till den grad att det kan kategoriseras som en mental sjukdom, löperutgör emellertid ingennågon riskfara för [[Samhälle (sociologi)|samhällesamhället]]t; deras grepp om verkligheten är intakt.

Tillfälliga momentepisoder av depersonalisation är normalt, men en varaktig känsla av depersonalisation kan inte kategoriserasbetraktas som normalt.

Kortare perioder av depersonalisation är noterbart vid [[stress]], och [[sömn]]brist, eller en kombination av de båda, och efter bruk av [[droger]], som till exempel [[alkohol]], [[koffein]], cannabis<ref>{{Webbref|url=https://www.psychologytoday.com/blog/the-search-self/201411/why-depersonalization-happens|titel=Why Depersonalization Happens?|hämtdatum=2017-04-05|verk=Psychology Today|språk=en}}</ref> m.m. Det blir en mental sjukdom, [[depersonalisationssyndrom]], när depersonalisationen inverkar skadligt på det sociala livet, såsom arbetslivet. En drabbad person kan uppleva att denne håller på att bli galen, men dettadenna inträffarkänsla är nästan aldrigalltid grundlös. Mentala sjukdomar med koppling till ängslanångest ärhar visserligen ofta koppladeett sammansamband med depersonalisation, eftersom olika former av högre grad avstark [[ångest]] kan leda till depersonalisation, likvälmen som attäven depersonalisation kan i sin tur orsaka ångest, då den drabbade känner sig avvikande och illa till mods.

[[Psykodynamisk terapi]] och [[behaviorism]]-terapi har använts för att behandla personer som lider av depersonalistisk störning (DS), men i de flesta fall försvinner störningen av sig själv. DSDepersonalistisk störning är inte en psykotisk störning, men [[neuroleptika]] kan ofta förbättra eller helt lindra symptomsymtom från en strängallvarlig form av depersonalisation. En kombination av [[antidepressiva läkemedel]] och [[stämningsstabilisatorer]] är också något som beprövasprövas. DockAlla [[patient]]er är detdock inte alla patienter som är villiga att tolerera sidoeffekterna av dessa läkemedel. [[Alprazolam]] eller andra starka [[bensodiazepiner]] är något somanvänds ofta används i behandlingen.